...

111. Julfest, middag och feta nikokickar

Efter skolan följde Anders med Pablo hem för att äta middag. Han ville inte gå hem till sig och hos Pablo var han alltid välkommen. Till och med på middag, trots att han hade så nära hem.

          Familjen var samlade i köket. Alla utom pappa Miguel, som var i nåt av de andra rummen. Pablo gick genast fram till sin äldsta syster Valentina, som satt vid matbordet med handväskan i knät och fixade sitt smink.

           ”Såg du mitt sms?” frågade han henne.

           ”Mm, vad var det du ville ha hjälp med, brorsan?” frågade hon utan att lyfta blicken från sin lilla fickspegel.

           Pablo satte sig ned mittemot henne och lutade sig fram över bordet.

           ”Vi behöver lite dricka. Det är några i nian som ska ha julfest nästa vecka”, viskade han.

          ”Vadå, är NI bjudna på niornas julfest?” ropade Pablos andra syster Sofia borta vid köksbänken, där hon stod och hackade lök.

          ”Adam är!” svarade Pablo sammanbitet. ”Och förresten så behöver man inte va bjuden egentligen, för dom säljer biljetter till festen, så man måste ändå betala för att komma in.”

          Det var Christian Brännström och Camilla Berggren och deras kompisar som gått samman och bestämt sig för att ha en gemensam julfest. Ryktet sa att dom planerade att åka iväg på en skidresa under sportlovet – och dom sålde därför biljetter till festen för att samla in pengar till resan. Det skulle väl mest vara nior på festen, men några ur åttan hade också blivit bjudna. Givetvis var Adam Ekman en av dom, eftersom han ALLTID blev bjuden på ALLA fester – och dessutom hade haft ihop det med Camilla och var polare med Christian.

           ”Man får köpa biljett och sedan hamnar man på lista”, förklarade Anders.

           ”Gud va kul! Då blir det ju nästan som en riktig utekväll på stan”, sa Valentina, som gick sista året på gymnasiet och därför fått uppleva några riktiga utekvällar på stan. ”Sånt gjorde aldrig vi när jag gick på högstadiet.”

           ”Men kan du fixa så vi får några öl att dela på?” undrade Pablo. Hans ölkalle hade bytt mobilnummer utan att meddela sitt nya till Pablo, så nu var dom beroende av Pablos systrar.

           Det fanns tre dörrar som ledde till deras kök. Valentina slängde ett öga i vardera riktning, för att säkerställa att inte pappa Miguel stod och lurade i nåndera av dom, innan hon svarade:

           ”Hur många ska ni ha då?”

           Pablo såg på Anders.

           ”Fem-sex var”, svarade han. ”Minst.”

           ”Ni kommer ju knappt kunna stå upp”, sa Sofia och la ner pastan i det kokande vattnet.

           ”Jo, det kommer vi visst!” fräste Pablo.

          ”Håll inte på och bråka med varann nu!” sa pappa Miguel, som kom in i köket. ”Åh, tjena, Anders!”

          ”Tja!” sa Anders.

          ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”, sa Pablo.

          ”Om vadå?” undrade Miguel otåligt och sorterade några papper som han sedan la ner i sin portfölj.

          ”Pablo och Anders ska på fest med en massa nior”, sa Sofia.

          ”Fest?”

          ”Julfest”, sa Valentina. ”Dom ska supa och slåss och tatuera sig och sånt där.”

          Miguel stirrade på henne och sedan på Pablo. Sedan sa han nåt snabbt på spanska som Anders inte förstod.

           ”Pappa! Hon driver ju bara!” ropade Pablo och höll frustrerat upp händerna i luften.

           ”Men pappa, jag skoja ju!” skrattade Valentina.

           ”Asså, ni två!” suckade Miguel och skakade på huvudet. ”¿Qué pasa si tu madre te hubiera escuchado ahora?” sa han med en gest åt porträttet på deras mamma Ana som stod placerat på köksbänken under ett krucifix. Familjen var egentligen inte särskilt religiös, men Ana hade varit katolik, så därför hade Miguel valt att behålla hennes krucifix efter att hon gått bort.

          ”Pablo, du diskar sen”, sa Miguel, med en blick på Sofia som just hällde ner ett paket krossade tomater i stekpannan.

          ”Jaja, okej”, sa Pablo.

          Alla i familjen fick hjälpas åt med hushållssysslorna. Dom hade alltid varsin matdag och städdag. Pablo var faktiskt riktigt duktig på att laga mat, tyckte Anders, och han kunde båda tvätta och stryka sina egna kläder.

         ”Jag måste gå nu”, sa Miguel och försvann ut i hallen. Han skulle inte stanna på middagen, eftersom han hade nåt styrelsemöte den här kvällen.

         ”Och Valentina, bli inte sen till jobbet!” ropade han från hallen.

         Valentina jobbade extra i en affär inne i stan, vissa kvällar och helger. Det hade hon gjort sedan hon börjat gymnasiet. Sofia jobbade också extra vid sidan av skolan, fast på ett äldreboende. Det var deras pappa som tyckte att det var viktigt att dom skulle lära sig att tjäna – och ansvara för – sina egna pengar. Pablo skulle också bli tvungen att skaffa sig jobb när han blev äldre. Först sommarjobb när han blev femton och sedan extrajobb när han skulle börja gymnasiet. Miguel brukade säga att det var ”karaktärsdanande” att börja jobba tidigt.

          ”Nej då, jag åker direkt efter middan!” försäkrade Valentina.

          Ytterdörren slog igen och dom kunde höra bilen starta ute på garageinfarten. Valentina sträckte på sig och såg ut genom fönstret. Så fort Miguels Toyota svängt ut från deras gata, plockade hon fram en snusdosa ur sin handväska och placerade den framför sig på matbordet. Hon log hemlighetsfullt mot Anders och Pablo och öppnade sedan locket och tog ut en prilla.

          ”Har du börjat SNUSA?” utbrast Pablo.

          ”Det är Markus som har lärt henne”, ropade Sofia över axeln, medan hon rörde om i köttfärssåsen.

          Markus var Valentinas nya pojkvän eller killkompis. Anders visste inte riktigt vilket för han hade aldrig sett dom hångla, men han visste att dom umgicks nästan jämt.

          ”Killar, ni säger väl inget till pappa?” frågade Valentina och stoppade prillan under läppen.

          ”Nä då”, lovade Anders och Pablo.

          ”Vill du ha en, brorsan?” frågade Valentina och höll fram dosan. ”Det är lakritssmak.”

          Pablo tog emot och Valentina erbjöd även en till Anders. Anders placerade fumligt prillan under överläppen och kände hur snuset började bränna mot tandköttet.

          ”Svälj inte saften, för då får ni halsbränna”, varnade Valentina.

          ”Dom kommer få nikokick och börja kräkas!” ropade Sofia, borta vid spisen.

          ”Jag har faktiskt snusat förr!” fräste Pablo tillbaka.

          ”Lillbrorsan har blivit STOR nu, Sofia!” retades Valentina.

          ”Bara JAG slipper torka, så...”, svarade Sofia och skar upp en gurka i en skål.

          Pablo dukade bordet, medan Valentina kollade sin telefon. Anders lutade sig tillbaka i köksstolen och studerade dom. Han hade sprungit ut och in i det här huset i flera års tid. Pablos familj var som en andra familj för honom – en bättre familj. Visst, dom hade också sina problem och dom bråkade också ibland, men inte som hans föräldrar gjort. Och Pablos föräldrar var inte isär för att dom skulle skilja sig – dom hade inte haft nåt val. Pablos mamma hade fått bröstcancer och kunde aldrig mer komma tillbaks, ens om hon velat.

          Anders såg på Pablo. Han hade fortfarande inte berättat för honom om skilsmässan. Eller att hans föräldrar pratade om att sälja huset framåt sommaren. Han visste inte hur han skulle säga det. Han ville inte ens säga det, för han ville inte att det skulle vara sant. Han ville inte lämna sitt rum och flytta iväg. Han ville inte se den dag då han inte längre kunde springa över gatan för att träffa Pablo och vara med och äta middag hemma hos dom, istället för att lyssna på Mammas och Pappas ständiga tjafs.

          Nu tjafsade dom i och för sig inte med varann längre. Sedan dom bestämt sig för att gå isär hade dom faktiskt kommit ovanligt bra överens...

           ”Anders!” ropade Pablo och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. ”Hur är det?”

           ”Eh... vadå?” gurglade Anders fram och tog sig för pannan. Han kände sig både febrig och kräkfärdig.

           ”Åh, shit, Anders..!” skrattade Valentina. ”Du får nog spotta ut snuset nu, du börjar se riktigt dålig ut..!”

           ”I told you so...”, nynnade Sofia och ställde fram maten på bordet.

16. Jag förtjänar att ha kul och det tycker jag att du också gör
 

Det hade inte riktigt börjat strömma in så mycket folk till baren ännu, varför dom fick större delen av bardisken för sig själva. Och trots att dom började bli fulla fick dom sitta kvar. Dels tack vare att dom var stammisar och dels tack vare att Catrin dricksade bartendern vid varje ny runda. Som vanligt hade dom fastnat i ett av sina samtal.

        "Men Nella, lyssna på mig nu. Det här med Sune – det är över nu. Och du måste släppa det. Du kan inte hålla på så här och tänka på honom och allt det där, varenda dag. Det går inte!" sa Catrin och svepte det sista ur sitt ölglas.

       "Men det har inte ens gått... två månader", sa Dannes morsa.

       "Jag vet, men släpp det bara!" sa Catrin. "Sune var ett problem från början till slut och såna män behöver du INTE."

       Dannes morsa, eller Nella som hon egentligen hette, suckade och stödde sig med armbågen mot bardisken.

       ”Asså, jag är såå less på män nu, så jag vet inte längre”, sa hon äcklat. ”Det blir aldrig bra hur jag än gör och jag är så jävla trött på att göra mig löjlig inför nån som ändå inte bryr sig.”

       ”Nä, fast så ska du inte tänka. Då blir du ju bara deprimerad!”

       ”Det kanske jag håller på att bli”, sa Nella.

       ”Men nä!” protesterade Catrin. ”Du behöver få ha roligt, Nella. Du behöver få skita i allt ansvar och bara slappna av.”

       ”Jag sket ju i allt ansvar med Sune och det gick ju som det gick.”

       ”Men Sune var ju gift”, sa Catrin. ”Och gifta män är aldrig seriösa när dom raggar på såna som oss.”

       ”Såna som oss?”

       ”Du vet vad jag menar. Egentligen så vill dom ha det där inrutade livet med fredagsmys framför Let's Dance och nån tråkig fru som bakar bullar och påtar i trädgården hela dagarna. Det är såna snubbar som tror att dom kan leka lite vid sidan av och sen gå hem. Helt ostraffat. Men Sune är nog lika medveten som oss två att det inte funkar så. Speciellt nu när hans prettofru dumpat honom. Så han kan väl sitta ensam därhemma och fundera på vad han gjort.”

       ”Men det är väl knappast nån tröst för mig”, sa Nella uppgivet.

       ”Nä, det finns inga vinnare i skilsmässor. Men det är i alla fall inte bara du som får ta skiten i allt det här. Vad du behöver göra nu är att glömma honom och hitta nån bättre, så du kan gå vidare.”

       ”Jag vill inte hitta nån bättre. Jag vill inte ha nån alls.”

       ”Men du ska väl inte bara sitta deppa resten av livet?”

       ”Känner aldrig du för att bara vara singel, då?”

       Catrin suckade och stönade på samma gång.

       ”Man måste väl få komma ut och ha roligt?” sa hon. ”Jag förtjänar att ha kul och det tycker jag att du också gör.”

       ”Men jag har ju inte kul”, sa Nella. ”Det går ju bara åt helvete hela tiden. Jag menar, har du kul, eller? Med Martin, till exempel? Är det roligt det ni har ihop?”

       "Men Martin är ju sjuk i huvudet", sa Catrin. "Han är ju störd i... hjärnan.” Catrin knackade med pekfingret mot huvudet. ”Det är ju inte varenda man man möter som är som han. Jag har mött så många idioter i mitt liv, men han tar ju fan i mig priset.”

       Dom satt tysta en stund. Nella tömde även sitt ölglas.

       "Har du hört nåt nytt om din anmälan, och så?" frågade hon.

       Catrin skakade på huvudet.

       "Det är i stort sett OMÖJLIGT att få besöksförbud i det här landet", sa hon. "Om det inte finns bevis, som det så fint heter... och att han paja nästan hela dörren till min lägenhet klockan tre på natten, bevisar ju tydligen inte att han ville slå ner mig. Så... nä, jag tror inte det blir så mycket mer med den saken, om vi säger så..."

       Nella visste inte vad hon skulle svara. Det var svårt att ge Catrin goda råd eftersom Catrin varit med om så mycket mer, jämfört med henne. Speciellt eftersom hon själv brukade bryta ihop vid varje kris, medan Catrin aldrig låtit sig knäckas – oavsett vad livet kastat på henne. Därför brukade Catrin vara den som fick dela med sig av sina erfarenheter och komma med goda råd, istället för tvärtom.

       "Jag har fått nya bilder på Emelie!" sa Catrin plötsligt. "Vill du se?"

       "Ja, absolut!"

       Catrin plockade fram sin telefon, letade fram bilderna och visade för Nella.

       "Titta va snygg hon har blivit!" sa Catrin stolt. "Kolla! Hon har skaffat såna där ljusa slingor och låtit håret växa. Visst är hon skitsnygg?"

       "Ja, hon är jättesöt!" sa Nella och kollade igenom bilderna.

       Emelie var Catrins dotter från en tidigare relation. Hon var bara ett par år äldre än Danne och började redan se ut som en ung kvinna, tyckte Nella. Emelie bodde hos sina fosterföräldrar i en annan stad och träffade nästan aldrig Catrin, men fostermamman brukade med jämna mellanrum skicka bilder på henne, så att Catrin skulle kunna följa hennes utveckling.

       "Nä, vad säger du? Ska vi ta en cigg?" föreslog Catrin efter att dom tittat på alla fotona. Nella var också sugen, varför dom gick ut till uteserveringen.

        När dom kom tillbaka, upptäckte dom att det satt två män på deras platser.

        "Ursäkta!" sa Catrin barskt. "Men ni har tagit våra platser."

        "Oj, vadå?" sa den ene mannen.

        "Ser du där?" sa Catrin och pekade på krokarna under bardisken. "Det där är våra jackor."

        "Åh, förlåt!" sa den andre mannen och reste sig upp. "Det var inte meningen."

        "Nä, det är okej", sa Catrin. "Men det finns ju lediga stolar där bredvid. Dom kan ni säkert ta."

        Nella och Catrin satte sig på nytt, medan de två männen flyttade sig till barstolarna bredvid.

        "Förlåt, vad pinsamt!" sa den förste mannen. "Får man kanske bjuda på nån drink, som kompensation, eller?"

         Nella och Catrin såg på varandra och Nella signalerade med en min att hon inte var särskilt sugen på att ta en drink med männen. Catrin noterade hennes reaktion och synade sedan de två männen noggrant. Sedan pekade hon på den förste mannen.

         "DU kan bjuda MIG på en drink", sa hon. "Eller ett glas rosé, tror jag blir bättre."

         Mannen nickade segervisst och höjde pek- och långfingret för att fånga bartenderns uppmärksamhet. Den andre mannen skruvade på sig och vände sig sedan direkt mot Nella.

         "Och du då? Vad vill du ha?" frågade han.

         Fan också! tänkte Nella och bet ihop. Hon ville inte, men hade så svårt för att säga nej. Hon hatade att vara dryg när någon försökte vara trevlig mot henne.

         "Är du gift?" frågade Catrin mannen.

        "Catrin!!" väste Nella mellan tänderna.

        "Vadå?" sa Catrin. "Vi är inga såna som sitter här och tar drinkar med några gifta män. Eller hur?" Catrin såg uppfordrande på henne. Krävde ett svar.

        "Nä, det är vi inte", mumlade Nella.

        Männen började skratta.

        ”Du vet hur du vill ha det!” sa den förste mannen imponerat och räckte över roséglaset, som bartendern just ställt fram. ”Sånt gillar jag!”

        Catrin stirrade endast otåligt på honom.

        ”Jag lovar, jag är inte gift”, skrattade han. ”Då hade jag inte suttit här en fredagskväll.”

        Han höll upp båda händerna i luften som bevis på att han inte bar någon vigselring.

        ”Okej”, nickade Catrin och vände blicken med samma otålighet mot den andre mannen som började skratta nervöst av hårdheten i hennes sätt. ”Och du?” frågade hon, då han inte sa något.

        Mannen slutade skratta. Han svalde och samlade sig.

        "Jag är skild", svarade han.