...

143. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!
Anders hade helst av allt stannat kvar med tjejerna, men eftersom Pablo valde att haka på Ekman och Peter – och Ekman bara sagt åt girlsen att stanna kvar – kände han sig tvungen att följa med. Dom ställde sig nedanför trappan bakom gympasalen, vid rökhörnan. Mergim passade på att tända en cigarett. Anders sneglade ängsligt på honom och Isak. Vad tänkte dom säga?

         Ekman verkade otålig.

         ”Jaha, vad vill ni?” frågade han.

         ”Snackade din polare med eran lärare om vad som hände på festen, eller?” ville Mergim veta. Han nickade återigen mot Peter.

         ”Ja, det gjorde jag”, svarade Peter, utan att vänta på att Ekman skulle svara i hans ställe.

         ”Och varför det?” frågade Mergim spänt.

         ”För att det ni gjorde var helt åt helvete fel”, sa Peter. ”Det är väl klart att jag måste säga ifrån då.”

         Mergim stirrade på honom som om konceptet kring rätt och fel varit totalt främmande för honom.

         ”Men... fattar du inte vad du kan ställa till med för Stefan och mig?” fräste han och klippte nervöst med blicken.

         ”Det är ju NI som har ställt till det för er själva”, sa Peter.

         ”Var är Stefan?” frågade Ekman. ”Är han hemma och är sjuk?” Ekman formade ett citationstecken med fingrarna, då han sa ordet sjuk.

         ”Han blev kallad till rektorn, direkt imorse, när han kom hit”, berättade Mergim. ”Tydligen har den där jävla horungen kontaktat både polisen och socialen – och fan vet vad?!”

         ”Men vad trodde du skulle hända då, när ni sliter av honom kläderna, bankar skiten ur honom och hotar honom med kniv?” sa Ekman. ”Att det inte skulle få några konsekvenser alls, eller?”

         På det hade Mergim inget svar.

         ”Dom kunde inte komma åt mig, för dom har ju inga bevis mot mig, som dom har mot Stefan”, sa han och fimpade sin cigg, trots att han inte rökt klart den. Han tände en ny.

         ”Vadå för bevis?” frågade Ekman.

         ”Instagrambilderna. Dom kunde spåra bilderna och Instagramkontot till Stefans telefon, för det var han som la ut det.”

          ”Vadå, la ni ut bilder på det ni gjorde? På Insta?”

          ”Ja, Stefan gjorde det.”

          ”Vet du vad? Jag tycker det är rätt åt er att ni åkte fast”, sa Ekman. Han skakade på huvudet och vände, för att ta trappan tillbaka upp till skolgården.

          ”Stefan kommer bli avstängd för det här – minst en vecka!” sa Mergim bakom hans rygg. ”Han kanske måste byta skola också, vad vet jag?”

          Ekman svarade inte.

          ”Jag trodde du brydde dig, Ekman!” ropade Mergim. ”Jag trodde vi va polare med varann!”

          ”Inte längre”, sa Ekman.

          ”Om han golar på mig”, sa Mergim och pekade på Peter, ”så kanske jag också blir avstängd och får en prick i registret, eller vad det nu är dom gör!”

          ”Men skyll dig själv – det är ju ditt eget fel att det blivit så här!” sa Ekman. ”Om det inte var nåt mer, så tycker jag att vi snackat färdigt nu. Ska vi dra, eller?”

          Det sista sa han med en blick på Anders, Pablo och Peter. Dom började gå.

          ”Isak, ska du med, eller vill du stanna här med ditt nya gäng?” frågade Ekman över axeln. ”Ni verkar ju blivit väldigt bundis, den sista tiden.”

          Isak lösgjorde sig från Mergim och minionen och tog reflexmässigt några steg i riktning mot trappan. Men så stannade han plötsligt till. Såg åt Mergims håll och sedan på Anders.

          ”Adam, ska du inte fråga Anders om hans del i det hela, då?” frågade han. ”Det är väl inte rättvist att han ska få komma undan med det han gjorde?”

         Det var som att Anders hjärta föll ner i magen på honom och han snubblade nästan omkull i trappan av överraskningen. Ånej, ånej, ånej...!

          ”Vad menar du med det?” frågade Ekman.

          ”Anders hjälpte oss att lura med Danne till festen!”

          Isaks ögon brände hatiskt och obarmhärtigt på Anders.

          ”Det var han som köpte Dannes biljett och det var han som skrev upp Danne på gästlistan – och det var han som bjöd hem Danne på förkrök hemma hos sig, fastän han sa till er att dom möttes först på bussen!”

          Ekman och Peter bytte en blick och vände sig sedan mot Anders, som knappt kunde andas. Ekman fnös.

          ”Nä”, sa han. ”Det har jag jävligt svårt att tro på.”

          ”Det är sant”, sa Mergim. ”Han var faktiskt med och hjälpte oss.”

          ”Anders, visa Ekman sms:en!” sa Isak.

          ”Ja, kom igen nu, Anders”, sa Mergim. ”Visa sms:en för dom!”

          ”Jag har känt Anders sen vi var åtta”, sa Pablo. ”Jag vet att han inte är sån! Och förresten var han ju på släktmiddag innan festen. Han hade inte tid för nåt förkrök med Danne.”

         ”Kolla här då!” sa Isak och gick fram till dom. Han knuffade Anders hårt åt sidan och höll upp sin telefon. ”Här! Sms från Anders: Fixat! D kommer på Julfesten. Och D står för Danne, om ni nu inte gissat det. Och kolla här: ännu fler sms! Här! Jag skrev: Hur går det? Har ni börjat kröka än? Anders svarar: Ja, han är här nu! Det låter väl inte som att han var på nån släktmiddag, direkt?”

        Isak fortsatte scrolla igenom telefonkonversationen och läste upp ännu fler sms.

        ”Ni kan jämföra numret om ni inte tror mig”, sa han. ”Och kolla Anders telefon! Där lär ju allt han skrev till Danne finnas, också!”

        Ekman och Peter såg på Anders.

        ”Är det här sant, Anders?” frågade dom.

        Anders ville bara dö. Han ville inte finnas längre. Det kändes som att han skulle brinna upp av skulden och alla skamkänslor.

        ”Varför ljög du?” frågade Pablo och Anders hade aldrig nånsin hört honom låta så besviken förut, trots att dom känt varann så länge.

        ”För att han är en falsk och genomrutten jävla lögnhals”, sa Isak. ”Eller hur, Anders? Du bara låtsas va schysst mot folk, men så hugger du dom i ryggen när dom minst anar det!”

        ”Anders var med från början till slut”, sa Mergim. ”Och han hjälpte oss att planera allting!”

        ”Det var till och med hans idé, det där med Instagramkontot”, sa Isak.

        ”DET VAR DET INTE ALLS!”

         Anders blev nästan själv överraskad av hur häftig hans reaktion blev. Han hade stått skamsen och tyst genom Isaks alla avslöjanden om de grejer han faktiskt varit med och gjort – men han tänkte absolut inte ta skulden för nåt som han inte varit delaktig i. Isak skulle inte få smutsa ner hans namn ytterligare, genom att sprida rena lögner om honom.

         ”Jo, det var det”, framhärdade Isak.

         ”Ja, det var hans idé, det där med Instagrambilderna och kontot”, ljög Mergim.

         ”Anders, det här är inte likt dig”, sa Ekman. ”Inte ett dugg!”

         ”Men det är ju det jag säger!” sa Isak. ”Ni kan inte tro ett enda ord han spottar ur sig – för han ljuger och snackar skit hela tiden. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!”

         Isak gjorde en effektfull paus.

         ”Visste du om att Nina och Samuel gjort slut, Adam?” frågade han sedan.

         ”Eh... nä”, sa Ekman förvirrat. ”Det har jag inte hört nåt om.”

         ”Det var Anders som berättade det för mig. Han har vetat om det jättelänge, men inte sagt nåt till dig, trots att han påstår sig va din polare.”

         Ekman såg på Anders.

         ”Hon sa det till mig i förtroende”, pressade Anders fram ur sin ökentorra mun. ”Så jag kunde ju inte gå runt och säga det till alla, heller?”

         ”Du sa det till mig!” sa Isak hårt och triumferande. ”Det hade du ju inget problem med – du ville bara inte att Adam skulle få reda på det, för du vill inte konkurrera med honom!”

         Det var tyst en lång stund. Peter la en hand på Ekmans axel, såg på honom.

         ”Adam...?” sa han tyst, men Ekman mötte inte hans blick. Istället svepte han med armen från Isak till Anders.

         ”Vet ni vad? Ni kan BÅDA dra åt helvete”, sa han och försvann uppför trappan.

137. Vi gör en liten hälsning till dina fans

Danne tumlade nästan in i den ena stolstraven av chocken. Han undrade om han skrikit till, eller inte, för han hängde plötsligt inte alls med i det som hände.

        Två starka nävar grep tag i hans armar och slet honom baklänges, med ett sånt häftigt ryck att han tappade balansen och föll omkull på golvet. Hans fötter satt fast i jeansen som låg som en trasslig boja runt hans smalben. Han kunde inte resa sig upp, hur han än sprattlade.

        ”Håll ner han på golvet!” beordrade nån bakom den person som höll hans armar och Danne kände hur de starka händerna kramade åt om hans överarmar, så att det stack i fingrarna på honom.

        ”Men ta ut han dit!” fortsatte den andra – fortfarande osynliga – personen, som givit den första ordern.

        Danne kände hur han släpades längs med trägolvet. Kände hur träflisor från golvbitarnas ojämna kanter skar in i hans skuldror och genom kalsongen och in i hans vänstra höft. Han bet ihop och slöt ögonen hårt, för nu var han faktiskt på väg att skrika – och av nån anledning var det enda han kunde tänka:

        Inte ett ljud, inte ett ljud, låt dom inte få se dig grina, vad du än gör!

        Han träffades i låret av en lätt spark.

        ”Sådär! Le in i kameran då, ditt lilla äckliga fnaskbarn!”

        Mot sin vilja kisade Danne genom ena ögonlocket. Den stora mörka silhuetten som ställt sig bredbent över honom riktade en smartphone neråt och en blixt brann av. Det starka ljuset fick Danne att knipa ihop ögonen igen. Fastän han knappt kunnat se ansiktet på figuren visste han redan vem det var:

        Stefan.

        Och den andra personen, som höll hans armar låsta i ett järngrepp, var ju förstås Mergim.

        Han borde ha fattat det redan från början, men han var ju som vanligt så jävla dum. En pinsam jävla idiot, som Kung Ekman uttryckt det. Självklart att nån som Yasmin aldrig skulle kunna vara intresserad av nån som honom på riktigt, självklart att inte Stefan och Mergim skulle låta honom få vara ifred efter det där som hänt ute på skolgården, några veckor tidigare...

         Där fick han för att han ville gå på höstterminens fetaste fest och hänga med dom vackra och normala människorna.

        Stefan trampade uppfordrande ner Dannes ben mot golvet. Danne hade visst rullat ihop i fosterställning av smärta, då Mergim släpat honom över det oslipade trägolvet – och nu skulle Stefan sätta sig ner. Stefan placerade sig över Dannes knän, så att hans ben inte skulle vara i vägen. Han drog upp nåt ur sin ena ficka, ett klickande ljud hördes och därefter kände Danne ett kittlande tryck mot magen.

        Stefan ritade eller skrev nåt på hans kropp med en fet tuschpenna.

        ”Ligg still, ditt fucking homo!” väste han och dunkade sin lediga knytnäve i bröstet på Danne, så att han tappade andan. Efter några sekunder la Stefan ifrån sig pennan och tog upp sin telefon igen. Danne kunde höra hur en serie foton knäpptes av från telefonen.

         ”Du ska veta att: om du jävlas med oss – om du inte vet din plats – din lilla äckliga fa-an, då kommer vi och gör slut på dig!” väste Stefan mellan tänderna.

         ”När du minst anar det!” la Mergim till och gav ifrån sig ett snörvlande skorrande läte. En slemmig spottloska träffade Danne rakt i ansiktet och Stefan började skratta. En ny bild knäpptes av. Förmodligen en närbild på snorloskan på Dannes kind.

        ”Dom här bilderna kommer ut på insta”, sa Stefan.

        ”Och på Snap”, sa Mergim.

        ”Vi har startat konton åt dig, för din gamla spruckna Samsungskittelefon funkar väl inte ens!”

        ”Och vi har döpt kontona till Horungen Daniel”, sa Mergim. ”För det är ditt namn, från och med nu och för resten av ditt sorgliga liv!”

        ”Titta in i kameran”, sa Stefan igen och knäppte en till bild.

        ”Ta en bild på hans pick också, så alla får se hur liten den är!” tjoade Mergim.

        Stefan tog tag i resåren på Dannes kalsonger, med sån kraft att Danne kunde höra hur en söm sprack nånstans i plagget. Men Stefan ångrade sig tydligen genast och släppte sitt grepp om tyget.

        ”Eller, nä, vafan?” sa han. ”Jag vill fan inte se hans dase – eller röra den heller!”

        Det var tyst i några sekunder. Det verkade som om Stefan och Mergim inte riktigt visste hur dom skulle fortsätta.

        ”Gör en film”, föreslog Mergim till slut. ”Nåt som du kan skicka på Snap.”

        ”Okej, Danne”, sa Stefan. ”Vi gör en liten hälsning till dina fans. Titta in i kameran och säg att du heter Daniel och att du är skolans största horunge!”

        Men Danne reagerade inte; han varken öppnade ögonen eller gav ett ljud ifrån sig.

        ”Men säg det då!” fräste Mergim och ruskade om honom.

        ”Ja, säg det!” pushade Stefan, men Danne förblev tyst.

        Stefan suckade hörbart och Danne kände hur han skruvade och vred på sig. När han började tala igen, var hans röst märkligt spänd och darrade på ett sätt som Danne aldrig hört förut:

        ”Du gör som jag fucking säger, eller så snittar jag dig!”

        Nåt kallt och vasst skrapade längs hans hals och ner över bröstet mot hans ena sida. Danne öppnade ögonen och nu såg han ett långt blankt föremål i Stefans hand:

        En kökskniv.

        ”Men hallå!” ropade plötsligt Yasmin. Hon hade varit så osynlig och tyst att Danne glömt bort att hon fanns kvar i rummet. ”Ni skulle bara ta en nakenbild på han, sa ni, och that's it! Va fan sysslar ni med?!”

        Några sekunders tystnad.

        ”Mergim, säg åt din brud att hålla –”, började Stefan.

        ”Yasmin, du håller käften!” sa Mergim. ”Vi sköter det här!”

        ”Käften själv!” svarade Yasmin. ”Du snackar inte åt mig sådär!”

        ”Han gjorde det precis”, sa Stefan. ”Du har gjort din del – ska du va kvar är du tyst!”

        ”Ni är ju sjuka i huvet, båda två!” fräste Yasmin och vände om för att gå.

        ”Fuck you!” ropade Mergim efter henne.

        ”Nä, fuck dig, Mergim!” svarade Yasmin över axeln och slängde upp dörren, ut mot dansgolvet. ”Jag tänker fan inte stanna där och kolla på dom, medan dom håller på med sin sjuka jävla skit!” ropade hon utanför dörren, till alla som kunde tänkas vilja lyssna, medan hon försvann bortåt, över dansgolvet.

        ”Vadå, vad händer därinne?” ropade nån utanför förrådet.

        ”Dom håller på och fucking skär upp en kille därinne! Jag stannar inte här! Dom är sjuka i huvet!” skrek Yasmin ursinnigt. Hennes röst lät ännu mer avlägsen, troligen var hon på väg att lämna festen helt.

        Musiken tystnade plötsligt därute och skratt och sorl upphörde förvirrat.

        ”Vadå, vad händer?” undrade nån och några tjejer kikade in genom dörren, med varsin drink i handen.

        Därefter bröt tumultet ut.

112. Dom kommer banka skiten ur dig
 

När Anders gick ut på skolgården kunde han se att dom stod och väntade på honom: Isak, Stefan och Mergim. Det var nu han skulle få veta vad dom planerat.

         ”Anders!” ropade Isak och vinkade honom till sig. Anders närmade sig långsamt och motvilligt.

         ”Tja”, sa han, med en blick som flackade osäkert mellan dom.

         Hans hälsning visade sig vara helt bortkastad, för Stefan hade visst så bråttom att komma till poängen att han istället för att hälsa tillbaka, gick rakt på sak:

         ”Du ska ta med dig horungen på julfesten.”

         ”Julfesten?”

         ”Ja.”

         Även fast det med största sannolikhet skulle bli flera fester under december månad – inklusive skolans årliga julfirande med Cassandra Backlunds Danskurser – förstod Anders precis vilken fest det var Stefan syftade på. Niornas julfest. Den med biljettinträde och gästlista...

         ”Du ser till så han kommer dit. Resten sköter vi”, sa Mergim.

         ”Vad tänker ni göra med honom där?!”

         ”Det får du veta när du tagit med han”, sa Stefan.

         ”Men hur ska jag få med honom?” undrade Anders. ”Vi är ju inte direkt kompisar med varann.”

        ”Det löser du”, sa Stefan kallt.

        ”Du vet hur desperat han är att få va med”, sa Isak. ”Ber du han hänga med dig dit, finns det inte en chans i världen att han tackar nej. Det vet du lika bra som jag, Anders.”

         Anders visste att Isak hade rätt. Danne var desperat och om han då erbjöds chansen att hänga med till vad som förmodligen skulle bli höstterminens fetaste fest, skulle han säkert nappa utan att blinka. Men det fanns ju två hakar. Den ena var att Anders inte ville vara med och gillra Stefan och Mergims fälla. Det andra var:

         ”Det är ju inträde. Ska han komma dit måste han ju köpa biljett och hur ska han göra det när han ALDRIG har pengar? Det minns du väl, Isak? Hur han knappt kunde åka buss in till stan, eller ens köpa lunch på Hemköp. Han kommer ju inte kunna betala för sig – för han kan ju aldrig betala för sig själv!”

         Det hade dom tydligen inte tänkt på, det såg Anders. Men Mergim hade en lösning:

         ”Då får väl DU köpa en biljett till honom.”

         ”Jag?!”

         ”Ja, du!”

         ”Men...”

         ”BESVÄRAR DOM DIG?”

         Den myndiga rösten fick dom fyra killarna att tystna och vända sig om i riktning mot södra entrén, där B-klassens mentor Lennart Jakobsson stod.

         ”Men fuck också...!” muttrade Stefan sammanbitet. ”Vi får prata mer om det här sen”, viskade han till Anders och började gå. Mergim höll upp båda händerna i luften som för att visa att han var oskyldig till vad det nu var Lennart misstänkte honom för.

         ”Skolan är slut för idag och vi ska dra hemåt nu”, sa han trotsigt. ”Det är inte olagligt att snacka med sina polare om man råkar stöta på dom på väg ut från skolan.”

         ”Så länge ni inte ställer till bråk, killar”, svarade Lennart.

         Bråk? Du skulle bara veta, tänkte Anders.

         Lennart stod kvar med armarna i kors och väntade tills både Stefan och Mergim försvunnit. Så fort dom lämnat skolgården, log han nöjt och återvände in i byggnaden igen. Han verkade inte bry sig om det faktum att Isak fortfarande var kvar och därför hade chansen att ställa till bråk, han också.

          ”Well, du vet vad du ska göra, bitch”, sa Isak och hötte varnande med pekfingret, rakt i Anders ansikte.

          ”Vad är ditt problem, Isak?” ville Anders veta. ”Varför måste du hålla på så här?”

          ”Jag har mina skäl.”

          ”Det här är Stefan och Mergims fight – den har ingenting med oss att göra”, sa Anders.

          ”Vadå, vill du banga, eller?” frågade Isak. ”För om du gör det”, fortsatte han, ”så kan jag lova dig att dom kommer banka skiten ur dig – och eftersom jag är deras polare blir jag nog tvungen att hjälpa dom med det. Fattar du?”

          Isak gav Anders en hård knuff mot bröstkorgen.

          ”Så det är bäst för dig att du gör det du ska nu. Fixa biljetterna och bjud med dig Danne – och låt mig veta så fort det är grönt.”

          ”Isak, vi har känt varann i – jag vet inte hur många år. Varför kan du inte bara va lite schysst och bete dig som en vän igen?”

          Men Isak ville inte vara schysst. Han bara log elakt och fnös.

          ”Du är rolig, du”, sa han och nöp Anders i näsan.