...

112. Dom kommer banka skiten ur dig
 

När Anders gick ut på skolgården kunde han se att dom stod och väntade på honom: Isak, Stefan och Mergim. Det var nu han skulle få veta vad dom planerat.

         ”Anders!” ropade Isak och vinkade honom till sig. Anders närmade sig långsamt och motvilligt.

         ”Tja”, sa han, med en blick som flackade osäkert mellan dom.

         Hans hälsning visade sig vara helt bortkastad, för Stefan hade visst så bråttom att komma till poängen att han istället för att hälsa tillbaka, gick rakt på sak:

         ”Du ska ta med dig horungen på julfesten.”

         ”Julfesten?”

         ”Ja.”

         Även fast det med största sannolikhet skulle bli flera fester under december månad – inklusive skolans årliga julfirande med Cassandra Backlunds Danskurser – förstod Anders precis vilken fest det var Stefan syftade på. Niornas julfest. Den med biljettinträde och gästlista...

         ”Du ser till så han kommer dit. Resten sköter vi”, sa Mergim.

         ”Vad tänker ni göra med honom där?!”

         ”Det får du veta när du tagit med han”, sa Stefan.

         ”Men hur ska jag få med honom?” undrade Anders. ”Vi är ju inte direkt kompisar med varann.”

        ”Det löser du”, sa Stefan kallt.

        ”Du vet hur desperat han är att få va med”, sa Isak. ”Ber du han hänga med dig dit, finns det inte en chans i världen att han tackar nej. Det vet du lika bra som jag, Anders.”

         Anders visste att Isak hade rätt. Danne var desperat och om han då erbjöds chansen att hänga med till vad som förmodligen skulle bli höstterminens fetaste fest, skulle han säkert nappa utan att blinka. Men det fanns ju två hakar. Den ena var att Anders inte ville vara med och gillra Stefan och Mergims fälla. Det andra var:

         ”Det är ju inträde. Ska han komma dit måste han ju köpa biljett och hur ska han göra det när han ALDRIG har pengar? Det minns du väl, Isak? Hur han knappt kunde åka buss in till stan, eller ens köpa lunch på Hemköp. Han kommer ju inte kunna betala för sig – för han kan ju aldrig betala för sig själv!”

         Det hade dom tydligen inte tänkt på, det såg Anders. Men Mergim hade en lösning:

         ”Då får väl DU köpa en biljett till honom.”

         ”Jag?!”

         ”Ja, du!”

         ”Men...”

         ”BESVÄRAR DOM DIG?”

         Den myndiga rösten fick dom fyra killarna att tystna och vända sig om i riktning mot södra entrén, där B-klassens mentor Lennart Jakobsson stod.

         ”Men fuck också...!” muttrade Stefan sammanbitet. ”Vi får prata mer om det här sen”, viskade han till Anders och började gå. Mergim höll upp båda händerna i luften som för att visa att han var oskyldig till vad det nu var Lennart misstänkte honom för.

         ”Skolan är slut för idag och vi ska dra hemåt nu”, sa han trotsigt. ”Det är inte olagligt att snacka med sina polare om man råkar stöta på dom på väg ut från skolan.”

         ”Så länge ni inte ställer till bråk, killar”, svarade Lennart.

         Bråk? Du skulle bara veta, tänkte Anders.

         Lennart stod kvar med armarna i kors och väntade tills både Stefan och Mergim försvunnit. Så fort dom lämnat skolgården, log han nöjt och återvände in i byggnaden igen. Han verkade inte bry sig om det faktum att Isak fortfarande var kvar och därför hade chansen att ställa till bråk, han också.

          ”Well, du vet vad du ska göra, bitch”, sa Isak och hötte varnande med pekfingret, rakt i Anders ansikte.

          ”Vad är ditt problem, Isak?” ville Anders veta. ”Varför måste du hålla på så här?”

          ”Jag har mina skäl.”

          ”Det här är Stefan och Mergims fight – den har ingenting med oss att göra”, sa Anders.

          ”Vadå, vill du banga, eller?” frågade Isak. ”För om du gör det”, fortsatte han, ”så kan jag lova dig att dom kommer banka skiten ur dig – och eftersom jag är deras polare blir jag nog tvungen att hjälpa dom med det. Fattar du?”

          Isak gav Anders en hård knuff mot bröstkorgen.

          ”Så det är bäst för dig att du gör det du ska nu. Fixa biljetterna och bjud med dig Danne – och låt mig veta så fort det är grönt.”

          ”Isak, vi har känt varann i – jag vet inte hur många år. Varför kan du inte bara va lite schysst och bete dig som en vän igen?”

          Men Isak ville inte vara schysst. Han bara log elakt och fnös.

          ”Du är rolig, du”, sa han och nöp Anders i näsan.

 

109. Vi ska hämnas på han

Efter fotbollsträningen gick Anders till Toscana för att beställa tre pizzor. En till sig själv, en till Jonna och en till Pappa. Mamma skulle inte komma hem till middagen. Hon skulle gå på några privata visningar av ett par lägenheter, med sin kompis som var mäklare, så därför föll middagsansvaret på Pappa. Ett ansvar som Pappa löste med hjälp av Swish och en inköpslista till Anders telefon. Under tiden skulle Pappa passa på att röja hemma i huset och få ordning på sina grejer. Huset skulle dom nämligen inte behålla, hade dom bestämt.

         Och om det, visste inte Anders vad han skulle tänka. Han hade bott där sedan han var tre och hans rum hade varit just hans rum sedan dess. Och sedan han var åtta hade Pablo bott på samma gata och dom hade blivit bästa vänner. Nu var den tiden snart förbi...

 
Inne på Toscana var det fullt med folk, vilket innebar att Anders skulle få vänta på sin beställning – trots att han ringt in och förbeställt. Egentligen hade han inte haft något emot att vänta, men när han såg vilka som satt längst in i hörnet, önskade han att han gått nån annanstans:

        Isak hade ju börjat hänga mer och mer med Stefan och Mergim i rökhörnan på rasterna, men Anders hade inte väntat sig att dom nu även umgicks med varann utanför skolan. Men där satt dom tillsammans och petade bland sina pizzarester och smuttade på varsin läsk. Med sig hade dom en av Mergims och Stefans minioner; Anders hade som vanligt glömt hans namn. Och så ytterligare en person: Calle. Sjuan som veckan innan anklagat Dannes morsa för att ha haft ihop det med hans farsa. Sen när hängde han med Stefan och Mergim?

         Anders hade precis tänkt smita ut från lokalen och vänta ute på gatan, då Stefan la märke till honom och sa nåt med låg röst till Isak, som vände sig om och låste fast Anders med blicken.

         ”Hälsar man inte på sina polare längre?” frågade Isak ovänligt.

         Vi är inte polare längre, du och jag, tänkte Anders, men gick istället fram och sa:

         ”Tja.”

         Han kunde själv höra hur besvärad han lät och försökte därför släta över det genom att börja kallprata:

         ”Du var inte på träningen idag?”

         Isak hade aldrig missat en enda träning förut, inte ens när han varit sjuk. Men idag hade han inte dykt upp och ingen hade vetat varför. Han hade inte sagt nåt om det till nån. Isak dröjde med svaret, men höll ändå Anders med blicken – nästan som om han medvetet försökte göra Anders obekväm.

         ”Nä”, sa han sedan. ”Jag hade inte lust med Håkanssons tjafs idag.”

         ”Nä, du missade inget särskilt, heller”, sa Anders, som bara försökte hitta ett sätt att avsluta samtalet. ”Jag har beställt lite hämtmat, den är nog klar alldeles strax...”

          ”Vadå, ska du inte sitta ner en stund?” frågade Stefan, som aldrig nånsin velat sitta tillsammans med Anders förut.

          ”Eh... nä, jag måste hemåt.”

          ”Hem till mamma och pappa”, hånade Isak och killarna runt bordet började flina. Anders svarade inte. Han visste inte vad han skulle säga.

          ”Vi satt just och snackade om horungen”, sa Stefan och borrade in i Anders med sin blick.

          ”Jaha, okej?”

          ”Om vad vi ska göra med han”, förtydligade Mergim.

          ”Vadå då?” frågade Anders, fastän han redan visste. Danne hade lyckats med nåt som dom flesta bara kunnat dagdrömma om: han hade fått Stefan och Mergim att dratta på sina arslen inför hela skolan. Fått folk att skratta ut dom. Stefan och Mergim hade käftat och kaxat med allt och alla, sedan högstadiets första dag – och ingen av deras offer hade vågat säga ifrån. Åtminstone inte ostraffat.

         Men nu så hade plötsligt Danne gett dom storstryk och på nåt sätt hade rektorn och lärarna tagit hans parti, så att Stefan och Mergim tvingats till övervakad kvarsittning på rasterna. Självklart tänkte dom inte låta det få passera. Allt det där förstod Anders. Men vad han inte kunde förstå var varför dom ville dela med sig av sina planer till honom?

        ”Jag visste att han var ett white trashigt litet särbarn med attitydproblem”, sa Stefan.

        ”Och med ett luder till morsa”, sköt Mergim in.

        ”Men jag visste inte att han var SÅ körd i huvet att han kunde få såna dampanfall som häromdan. Hade jag vetat det hade jag ju varit beredd på att han skulle börja slänga lera och kasta sig över oss som värsta psychot.”

        ”Då hade det inte blivit sådär”, försäkrade Mergim.

        Hade inte risken för att åka på stryk varit så stor, hade Anders nog börjat gapskratta åt dom. Skolans två stora tuffingar som var så himla farliga och skolkade och rökte och skröt om sina påhittade sexliv, hade fått sina feta egon krossade! Så himla sorgligt. Typ.

        ”Han ska inte tro att han kan komma undan med det”, sa Stefan. ”Vi ska fan visa vilka det är som bestämmer på den här skolan.”

        Anders sa ingenting. Han bara väntade på att dom skulle tystna så att han kunde gå därifrån.

        ”Vi ska hämnas på han”, översatte Mergim, som om han trodde att Anders tystnad betytt att han inte förstått vad Stefan just sagt.

        ”Du kanske kan hjälpa till?” föreslog Stefan, när Anders fortfarande inte svarat.

        ”Varför det?” frågade Anders.

        ”Jag tror inte Anders vill”, sa Isak och Anders kunde höra på hans röst att han hade nåt jävelskap på gång. ”Han och Danne är polare med varann!”

        ”Det är vi INTE”, protesterade Anders.

        ”Dom brukade hänga efter skolan”, fortsatte Isak.

        ”Är du POLARE med HORUNGEN?” frågade Stefan och trots att hans högra arm var omlindad av bandage var det som att en smocka hängde i luften. Anders såg hur ögonen smalnade på Mergim, minionen och Calle. Skulle dom alla hoppa på honom om han svarade ja?

       ”Nej, det är jag inte”, sa Anders.

       ”Bevisa det då!” sa Mergim. ”Genom att hjälpa till!”

       Anders gick igenom flertalet protester och undanflykter i sitt huvud för att slippa vara med på deras hämnd, men det enda han kunde förmå sig till att säga var:

       ”Och vad vill ni att jag ska göra då?”

       Isak log segervisst mot Stefan som bytte en blick med Mergim. Även Calle och minionen flinade. Det var som om dom hade planerat det här ögonblicket, hur det nu kunde vara möjligt.

        ”PIZZA BOLOGNESE, AZTEKA OCH EN HAWAII!” ropade en av pizzabagarna ut, så att det hördes över hela lokalen. Anders vände sig om. Det var hans beställning.

        ”Jag tror dina pizzor är klara nu”, sa Stefan.

        Anders ville inget hellre än att gå. Det här var hans chans, men han kunde inte låta bli att undra:

        ”Vad ville ni att jag skulle hjälpa till med?”

        ”Det får du veta om några dar”, sa Stefan hemlighetsfullt.

108. Våld strider helt emot skolans policy

”Vi är här för att diskutera det som hände mellan er tre på lunchrasten igår”, inledde Suzanne rektorsmötet med. ”Både Lennart och jag har blivit informerade om ert uppförande ute på skolgården – och jag kan bara säga direkt att vi inte kommer låta den här incidenten få passera utan konsekvenser!”

         Stefan och Mergim sa inget. Inte Danne heller.

          ”Ett sånt här fult och störande – för att inte säga helt respektlöst – beteende hör inte hemma på den här skolan. Det hoppas jag att ni själva förstår”, fortsatte Suzanne.

          ”Ni kommer få två veckors kvarsittning för det här”, sa Lennart, som var B-klassens – och därmed också Stefans och Mergims – mentor. ”Och det gäller er alla tre.”

          Nu for Stefan upp ur stolen.

          ”Men va i helvete?” fräste han. ”Det var ju HAN som flög på oss!”

          ”Ja, det här är ju HANS fel!” protesterade Mergim och pekade på Danne.

          ”Sluta svär och sätt dig ner”, sa Lennart till Stefan.

          ”Men är du blind, eller? Du ser väl för fan vad han gjorde med min arm?!”

          Stefan viftade med sin högra arm framför Lennarts näsa. Hans hand och underarm – hela vägen ner till armbågen – var omlindad av bandage. Sättet han grimaserade på då han rörde armen visade att han fortfarande befann sig i våldsamma smärtor.

         ”Ta bort den där ur mitt ansikte”, beordrade Lennart. ”Vi VET vad som hände mellan er tre igår. Personal från skolan hann se från fönstret vad som hände och vi har vittnesmål från flera elever, däribland några medlemmar från Kamratstödjarna –”

         ”Kamratstödjarna är ett gäng jävla fittor!” avbröt Mergim.

         ”Håll tyst!” dundrade Lennart. ”Vet du vad? Den där kommentaren allena kommer kosta dig en extra veckas kvarsittning!”

         ”Men för fa-”, började Mergim.

         ”Språket, Mergim!” avbröt Lennart.

         Det var tyst i några sekunder. Danne sneglade åt Suzannes håll. Suzanne stirrade storögt på Lennart, Stefan och Mergim som om hon inte kunde fatta att det hon just bevittnat var en helt vanlig situation mellan hennes kollega och hans två stökiga elever – som råkade vara två av skolans stökigaste elever. Danne var inte lika överraskad. Han visste redan vilka skitstövlar Stefan och Mergim var. Och på den tiden då han brukat hänga i rökhörnan på rasterna hade han hört dom snacka skit om sin mentor Lennart, praktiskt taget varje dag.

          ”Varför ska vi få kvarsittning när det var han som slogs?” frågade Stefan. Den här gången var både hans tonläge och kroppsspråk mer sansat.

          ”Vad jag försökte komma till innan Mergim avbröt mig var att vi VET baserat på de vittnesmål vi fått från både elever och personal som såg den här händelsen att ni två aktivt gick in för att provocera och skrämma er skolkamrat –”, Lennart pekade på Danne för att demonstrera att det var han som var skolkamraten, ”– och att ni dessutom hade varje avsikt att skada honom rent fysiskt.”

          ”Men det var ju han som skadade oss!” fräste Stefan och höjde återigen sin omlindade arm. Han stönade av smärta då han lyfte armen. Om det var teater eller ej, kunde Danne inte avgöra.

          ”Vi tolererar inte våld på den här skolan –”, började Suzanne, men blev avbruten av Lennart:

          ”Men under omständigheterna är det förståeligt”, sa han. ”Ni var två mot en och det var ni som startade bråket genom att skrika glåpord efter honom, ute på skolgården, och det var ni som började jaga honom. Och eftersom det inte fanns någon vuxen på plats i tid för att hinna gå emellan och stoppa er, förstår jag att Danne gjorde vad han kunde för att försvara sig själv.”

          ”Men eftersom våld strider helt emot skolans policy kommer Danne givetvis få ta del av samma straff som ni får”, sa Suzanne.

          Kvarsittning innebar att man fick spendera alla sina raster inomhus, övervakad av en lärare som vanligtvis använde den tiden till att rätta skrivningar och prov, medan man själv fick sitta där utan sin mobil och tänka igenom sina synder. Det var egentligen inte så farligt, tyckte Danne. Han hade haft det förut. Det enda tråkiga var väl att man inte kunde röka då. Ett problem som Stefan och Mergim skulle dela med honom de närmaste veckorna...

          ”Dessutom vet vi att ni hotade Danne till livet och att ni antydde att ni tänkte ta till sexuellt våld mot hans mamma –”

          ”Men det var ju först efteråt!” sa Mergim.

          ”Det spelar ingen roll! Det här är rent brottsliga handlingar vi pratar om! Ni ska vara glada att vi inte polisanmäler er för det här!” sa Lennart.

           ”Men det där är ju bara sånt som man säger!” sa Stefan. ”Det betyder ju ingenting!”

           ”Oavsett hur allvarligt ni än kan ha menat det, så är det en jargong som är helt oacceptabel och som ni genast får ta och lägga av med”, sa Suzanne strängt.

           Rektorn, som dittills inte sagt ett ord, öppnade nu munnen och sa:

           ”Som skola kommer vi ju bli tvungna att vidta vissa åtgärder på grund av den här... situationen. Det måste ni ju förstå? Vi måste ju kunna erbjuda våra elever en trygg miljö, och så.”

           Stefan och Mergim sa inget. Dom stirrade tjurigt ner i golvet. Danne lutade sig rastlöst tillbaka mot stolsryggen. Kunde han inte komma till poängen nån gång?

           ”Vi kommer ju fortsättningsvis få ha personal som vaktar skolområdet på rasterna, så att vi slipper uppleva fler såna här bråk – och eftersom det inte är första gången vi haft såna här problem med just er två - ”, rektorn nickade åt Stefan och Mergim, ”- så blir vi ju tvungna att hålla extra koll på er under skoltid – även efter att ni suttit av era veckor av kvarsittning.”

          Stefan och Mergim gapade nu av bestörtning. Lennart, som säkert bara väntat på att få sätta dit dom efter all skit dom haft för sig på skolan, flinade nu sadistiskt mot dom.

           ”Ni kan inte straffa oss för nåt vi inte ens har gjort!” nästan skrek Mergim.

           ”Ni ska fan inte få komma undan med det här!” gormade Stefan.

           Men Lennart, Suzanne och rektorn var inte intresserade av deras tjafs.

           ”Vi är färdiga nu. Er kvarsittning börjar imorgon”, sa rektorn.

          ”Och vi kommer hålla ögonen på er – det kan jag lova”, sa Lennart.