...

113. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, nu är det din tur

Anders hann inte gå särskilt långt innan nån återigen ropade hans namn. Vem var det nu då?

         ”Anders!”

         ”Nina! Är du fortfarande kvar här?”

         ”Ja, jag snackade med några tjejer i nian om deras julfest. Dom hade ordnat med mina och Elenas biljetter.”

         ”Asså?”

         ”Ah, tänkte du också gå?”

         ”Jo, jag tänkte väl det”, mumlade Anders och tystnade sedan, eftersom han inte var sugen på att prata mer om niornas fördömda julfest den här dagen. Nina och han tog följe ut från skolgården och ner längs med gatan.

         ”Är allt okej?” undrade Nina efter några sekunders tystnad.

         ”Jovisst”, ljög Anders. ”Eller vad tänkte du på?”

         ”Du verkar lite nere?”

         ”Ah, nä, jag är bara trött...”

         ”Okej”, sa Nina och dom promenerade återigen under tystnad. I normala fall hade Anders mer än gärna pratat på om han haft Nina för sig själv, men nu var hans tankar dessvärre på annat håll. Det blev än en gång Nina som förekom honom:

         ”Det var längesen vi hängde med varann och snackade”, sa hon. Hon såg menande på honom och Anders förstod. Han kunde visst inte dölja hur bekymrad han var och nu ville hon veta varför han inte kände sig bekväm med att berätta varför.

         ”Ja, vi har väl haft fullt upp på varsitt håll”, sa Anders. ”Du med Samuel och jag med...”

         Ja, med vadå, egentligen? Med att tycka synd om sig själv, med Mammas och Pappas pågående separation – och med Stefan och Mergims hämndplaner mot Danne. Vilken av dom godbitarna skulle han dela med sig av till henne?

         ”Samuel och jag... vi ses inte längre”, sa Nina, när Anders inte avslutade sin mening.

         Anders nästan stannade upp, mitt i gatan.

         ”Inte?”

         ”Nä, jag kände att vi ville lite olika, så det var lika bra att bryta i tid”, sa Nina.

         ”Åh, va tråkigt”, sa Anders utan inlevelse. Han jublade inombords.

         Nina ryckte på axlarna. ”Det är som det är. Livet går vidare”, sa hon.

         ”Men... hur längesen hände det då?”

         ”Två veckor, ungefär.”

         ”Det hade jag missat helt”, sa Anders.

         ”Jag har inte riktigt snackat om det med nån – förutom Elena – så det är förmodligen därför.”

         Vadå, vet inte Ekman? ville Anders fråga, men han vågade inte. Fast logiskt sett, kunde Ekman omöjligt känna till det. För hade han gjort det, så hade han ju aldrig börjat hålla på med Jennifer Tomsson i 8E. Då hade han istället tappat intresset för alla andra tjejer och vakat över Nina som en hök. Flörtat, hållit upp dörrar för henne och trängt sig emellan så fort nån annan snubbe kommit i närheten.

         ”Anders”, sa Nina och Anders hörde på hennes röst att hon skulle fråga honom om nåt. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, så nu är det din tur. ”Jag såg att du snackade med Mergim och Stefan ute på skolgården för en stund sen.”

         ”Ja?” sa Anders och svalde fastän hans mun var alldeles torr.

         ”Dom håller väl inte på och... jävlas med dig, väl?”

         ”Nä då.”

         Vad skulle han svara då? Utan att låta som världens största mobboffer?

         ”För du har väl inte börjat umgås med dom?”

         ”Nej, absolut inte”, sa Anders. ”Det är Isak som har börjat hänga med dom. Dom är ju inte riktigt min typ av folk. Det vet du ju.”

         ”Nej, det var det jag tänkte”, sa hon. ”Så jag ville bara veta att allt var okej. För om det inte vore det, så kan du ju säkert snacka med Adam om det. Han skulle nog kunna hjälpa dig.”

         Det var tydligt att hon inte trodde honom och att hon misstänkte att nåt var på tok. Men eftersom hon verkade förstå att han inte ville dela med sig av sina problem, föreslog hon att han skulle vända sig till Ekman istället. Ekman, som Stefan, Mergim och Isak såg upp till – och försökte vara som utan att lyckas. Ekman, som med största sannolikhet kunde rädda dagen, för att han var så modig och respekterad och så förbannat perfekt jämt!

         Anders visste att hon hade rätt.

         Även om det var svårt för honom att erkänna det. Ekman var lösningen på problemet, för han var man nog att hantera situationen. Till skillnad från Anders.

         Men att den tjej han brydde sig mest om av allt i hela världen verkade tänka så om honom, kändes inte vidare upplyftande. Det gjorde faktiskt riktigt ont...

94. På lekplatsen kommer sanningen fram, efter några klunkar vin

Isaks farsa var hemma, då dom klev in genom dörren. Han brukade vara hemma på dagarna, eftersom han hade ett kontorsrum i deras hus och därför kunde sköta sitt arbete hemifrån.

           ”Jaha, där är du”, sa han till Isak. Hans röst var kylig och han såg inte ens åt Anders håll, vilket gjorde Anders osäker på om han borde hälsa eller inte.

           ”Ah”, sa Isak kort.

           Nu såg Isaks farsa åt Anders håll. En bister, ovänlig blick, som gjorde Anders illa till mods. Sedan högg hans kalla grå ögon tag i Isak igen.

           ”Har du några läxor, eller?” frågade han, fortfarande lika kyligt.

           ”Nä”, svarade Isak trotsigt.

           Isaks farsa fnös och skakade på huvudet.

           ”Om du ljuger så är det din framtid som står på spel – bara så du vet”, sa han och riktade sedan blicken mot datorns skärm igen.

           Isak sa ingenting. Han gick istället upp för trappan i riktning mot sitt rum och Anders följde efter. Inne på rummet satte Isak på datorn och drog igång en spellista som han spelade på låg volym. Han satte sig i skrivbordsstolen vid datorn. Anders slog sig ner på sängen. Ingen sa nåt på ett tag. Isak såg precis lika dyster ut som han gjort i skolan. Anders började undra varför Isak bjudit med sig honom hem. Han brukade aldrig vilja träffas hemma hos sig. Förmodligen på grund av sin farsa, som alltid var på dåligt humör när man var där.

          ”Tror du din farsa blev sur för att jag kom med dig hem?” frågade Anders, i ett försök att bryta tystnaden och samtidigt peka ut elefanten i rummet.

          ”Skit i han”, sa Isak. ”Han är dum i huvudet.”

          På det kunde inte Anders komma på nåt bra svar. Hade hans egen farsa betett sig så som Isaks farsa gjorde, hade han förmodligen sagt detsamma. Men han var ju inte heller så stolt över sin egen farsa. Även om hans farsa var en idiot på ett helt annat sätt än Isaks.

          ”Tänker du på nåt särskilt?” frågade Anders efter en stund. ”Du brukar inte va så här tyst, menar jag”, la han till då han såg Isaks frågande blick.

          Isak vickade på huvudet. Vägde sina ord. Funderade över sitt svar.

          ”Jag bara funderade på om... Jag menar, tycker du Peter är schysst, och så?” frågade han.

          ”Öh”, sa Anders förvånat. ”Jo, han är väl schysst. Inte för att jag känner han så bra, men...”

          ”Ni kom ju bra överens hemma hos Ekman”, sa Isak.

          Så det var det Isak ville? tänkte Anders. Reda ut hans lögner på Ekmans förfest? Skulle han kanske passa på att berätta att han hört Isaks och Pablos skitsnack på musiklektionen, häromdan?

          ”Ja, asså, jag känner ju honom inte så bra”, upprepade Anders. ”Men jag tycker ju ändå att han verkar jävligt vettig, det lilla jag sett. Han är ju smart, precis som Ekman brukar säga och han har koll på viner och sånt. Han är liksom... lite vuxnare än dom flesta andra, tycker jag.”

         Isak svarade inte och han såg heller inte ut som om han tänkte börja protestera – som han annars skulle ha gjort. Men han verkade ändå besviken på nåt sätt.

         ”Stör det dig att Ekman börjat hänga så mycket med Peter, sista tiden?” frågade Anders.

         ”Han är inte en av oss”, sa Isak, efter en stunds betänketid. ”Jag menar, fine att alla tycker han är så mogen och klok och whatever, men... han är inte ett dugg som nån av oss och ända sen Ekman började hänga med han har han blivit totalt annorlunda. Han slutade med fotbollen och sen började han lyssna på massa konstig musik och nu sitter dom och snackar på ett sätt jag aldrig hört Adam snacka förut. Det känns som att Adam – vår polare – håller på att försvinna helt.”

          Anders noterade att Isak gått från att benämna Ekman vid efternamn – precis som dom brukade göra – till att benämna honom vid hans förnamn, vilket oftast betydde att nivån på samtalet var betydligt allvarligare än vanligt.

          Isak såg länge på Anders. Sedan böjde han sig ner mot sängkanten och drog fram en av plastboxarna som han hade under sin säng, där han förvarade allt möjligt. Han öppnade locket och rotade runt en stund och plockade sedan upp två gamla cola-flaskor, båda fyllda med en gulaktig vätska.

           ”Vill du ha en sup?” frågade han. ”Det är vitt vin, så det smakar väl röv, men vi kan ju blanda ut det med lite av morsans cider.”

           ”Öh, visst”, sa Anders. Han hade aldrig druckit mitt i en skolvecka förut, så det kändes lite fel, men stämningen som varit under dagen och deras tidigare samtalsämne kallade på nåt sätt efter den där kicken man fick av att bli lullig och berusad.

            ”Vi drar ut till lekplatsen då”, sa Isak.

Dom satt i varsin gunga på lekplatsen vid deras gamla skola. Dom hade druckit några klunkar ur ciderburkarna som dom stulit av Isaks morsa, så att dom kunde spä ut vinet och göra det drickbart. Vinet smakade fortfarande illa, men det gick i alla fall ner och Anders kunde känna ruset slå till.

         ”Det är bara det, att det har ALLTID varit vi fyra”, sa Isak, som redan lät riktigt packad. ”Och så kommer nån som Peter, som är så fett jävla skum, och så tycker Adam att han är helt fantastisk. ALLT Peter gör är bara guld! Och jag fattar ingenting! Varför är nån som Peter, som är så jävla märkvärdig och weird, så intressant i Adams ögon helt plötsligt?”

         ”Men... vi går ju liksom i åttan nu”, sa Anders. ”Det kanske aldrig mer blir som förr, för att vi är äldre nu och då förändras man ju. Jag menar, vem trodde att – på tusen år – skulle vi umgås med nån som Danne? Även om det bara var en vecka.”

          ”Men jag saknar ju Adam!” sa Isak. ”Jag vill ha det som det var!”

          Dom drack en stund, under tystnad.

           ”Visste du att...?” började Isak.

           ”Vadå?” sa Anders.

           ”Nä... det var inget”, sa Isak.

            ”Jo, men vadå?”

            ”Jag brukade sova hemma hos Adam”, sa Isak.

             ”Asså?” sa Anders.

            ”Har han aldrig berättat?”

            ”Nä”, sa Anders.

           ”Men du hör ju själv!” sa Isak. ”Det är därför han är min bästa vän. Han låter det va mellan oss, fast han kunde sagt det till Pablo och dig.”

           ”Vadå?” undrade Anders otåligt.

           ”Du vet ju hur min farsa är”, sa Isak. ”Ibland kan jag inte sova hemma. Jag somnar inte. Det... jag kan inte förklara det, men det känns som jag ska dö.”

          ”Dö?”

          ”Ja. Och jag vet inte varför. Men Adam har alltid låtit mig sova hemma hos han, när det varit så. Och jag somnar då. Jag vet inte varför, men jag somnar då – och jag tror det är Adam som gör det. Han, liksom, fattar på ett sätt som ingen annan gör. Men sen det här med Peter, så... vill han knappt ses. Allt handlar om Peter. Och Peter hatar ju mig.”

          ”Det gör han väl inte?”

          ”Inte vet jag, men jag tycker i alla fall inte om han! Och det är ju rätt klart att Adam hellre är med Peter än nån av oss.”

          Dom var återigen tysta och drack än mer.

          ”Jag saknar Adam, Anders”, sa Isak efter stund och nu tvingades Anders att söka Isaks blick, för det lät som om Isak grät. ”Det är inte samma sak längre. Han är ju för fan min bästa vän nånsin, och nu är det som att han försvunnit. Och jag vet inte vad jag ska göra om jag inte har Adam längre – vad fan ska jag göra, Anders?”

          Anders såg på Isak. Tuffa, stöddiga Isak, som alltid käftade emot och alltid satte alla på plats. Han satt med ansiktet begravet i sina armar och skakade som ett litet barn. I brist på goda ord, reste sig Anders från sin gunga och la armen om Isaks skälvande axlar.

           ”Jag saknar Adam”, snyftade Isak igen. ”Men han kommer ALDRIG bli som förr igen. Och nu är det Peter som gäller, så det betyder att det är nån av oss som ryker.”

           Ryker...?

           ”Vadå, menar du?” undrade Anders.

          ”Fyra är ju jämnt och fem är ju udda”, sa Isak. ”Ska det bli jämnt igen, så måste ju nån bort – och inte fan är det Peter, som Adam kommer välja bort. Så det betyder ju att det är nån av oss som måste bort: du, jag eller Pablo.”

           Anders stirrade på honom. Han hade aldrig tänkt tanken förut och det lät helt galet, det som Isak just sagt. Varför måste nån bort bara för att dom var fem? Det var ju inte klokt, nånstans. Men ändå var det något som skrämde Anders med Isaks ord. Isak, som tydligen inte kunde sova om nätterna – såvida inte Adam lät honom sova över. Isak, som kanske visste mer om hur Adam fungerade än nån annan?

           Nån måste bort och inte fan skulle det va Peter, utan nån av Isak, Pablo eller han själv...

           Så, vem av dom skulle det bli?

19. Det finns ingen chans att jag vinner mot honom...

Anders hade haft ångest hela helgen efter Veras fest. Han hade blivit alldeles för full och gjort så konstiga saker att han inte kunde fatta vad han tänkt på.

        Dom hade kört sanning eller konsekvens och Anders hade valt konsekvens för att slippa riskera några pinsamma bekännelser. Som att han inte legat med en enda person, till exempel. Visst, han var ju knappast ensam om det, men att behöva säga det högt inför hela gruppen hade ju varit socialt självmord – speciellt när Ekman och Vera hunnit bli av med sina oskulder och pressen på dom andra ökat.

        Anders hade valt konsekvens, men det hade inte blivit mindre pinsamt för det.

        ”Du ska kyssa den som du tycker allra mest om av tjejerna i rummet!”

        Trots att han varit full hade han inte vågat gå fram till Nina. Han ville inte att hon skulle veta, för tänk om hon inte kände samma? Tänk om hon skulle bli äcklad? Istället hade han gått fram till Dessie – mest för att han inte kunnat komma på nån annan. Vera skulle han aldrig våga kyssa. Elena var Pablo intresserad av, så det gick ju inte heller. Kajsa var tok-kär i Ekman och Ellinor var superkåt på Isak – och Kajsa och Ellinor hade precis lyckats se till så att dom fått varsitt hångel med Ekman och Isak respektive, varför det varit konstigt att hångla upp nån av dom direkt efteråt. Alltså kvarstod Dessie.

         Dessie hade blivit förvånad av hans kyss, men ignorerat honom efteråt för att inte uppmuntra till vidare flört. Vilket kändes extremt pinsamt, för nu trodde alla att han var kåt på Dessie. Nina också. Och tänk om Nina faktiskt var intresserad av honom? På DET sättet, alltså! För om hon var det, så hade han ju sabbat alltihop nu!

 *****

Tankarna brottades i Anders hjärna och han hade svårt att koncentrera sig på det Nina sa. Dom satt tillsammans på bänkarna vid staketet ovanför basketplanen, där dom andra spelade mot några från parallellklassen. Nina pratade om deras planer för hösten. Det där som dom skulle göra tillsammans med Pablo och Elena, nån kväll framöver.

       ”Jag tycker du ska pröva indiskt nån gång, Anders”, sa Nina. ”Det behöver inte va så starkt. Ofta gör dom ju maten mildare här, för att ingen klarar av kryddningen. Och jag tror både Elena och Pablo skulle gilla det, också. Sen gäller det väl att hitta nån film som alla vill se. Skräck eller komedi, kanske?”

       Anders nickade och mumlade nåt instämmande.

       ”Och så det där med dricka”, fortsatte Nina. ”Jag vet inte vad ni känner, men vi behöver ju inte supa – om inte nån absolut vill. Jag kan nog ta en helg utan. Det är ju rätt nice att bara kunna sitta och snacka. På riktigt, menar jag...”

        ”Jo...”, mumlade Anders.

       Var det kört nu? tänkte han nedslaget. Hade det kanske kunnat bli nåt mellan honom och Nina under deras kommande indisk mat/film/snacka-utan-dricka-kväll om hon nu inte trott att han var intresserad av Dessie?

       Jag är: Så. Jävla. Dum!

       ”Och här sitter ni!” sa Ekman plötsligt. ”Vad pratar ni om?”

       ”Vi planerar”, sa Nina.

       ”Det där ni ska göra i höst?” undrade han. ”Som jag inte var bjuden på?” la han till och log sitt charmigaste leende mot henne.

       ”Men säg inte så!” skrattade hon. ”Jag får så dåligt samvete!”

       ”Bra!” sa Ekman. ”För om du ska göra nåt med bara dom, så måste du ju faktiskt hitta på nåt med mig också för att det ska bli rättvist. Det är du ju skyldig mig.”

      ”Jaså, du?” sa Nina och la armarna i kors. Hennes ton var skeptisk och överlägsen, men ett leende lekte ändå i hennes ögonvrå.

      ”Eh... Adam... vem av tjejerna här på festen tycker du är finast?”

      Ekman hade valt sanning och det var Ellinor som ställt frågan. Anders hade sett henne blinka mot bästisen Kajsa, som rodnat hoppfullt i väntan på Ekmans svar.

      Ekmans svar hade kommit genast, utan ett uns av tvivel:

      ”Nina. Finast här – och finast av alla på hela skolan.”

      Vera hade suckat och stärkt sig med en klunk vin och Kajsa hade rest sig upp och lämnat rummet. Nina hade skruvat lite på sig och svarat med låg röst:

      ”Du är snäll, Adam...”

      ”Du ÄR finast”, hade Ekman framhärdat.

      ”Jaja, vi får väl hitta på nåt då, du och jag”, sa Nina och log nådigt mot Ekman, som gav Anders ett snabbt och segervisst ögonkast.

      Fastän hon inte var hans tjej, skulle Ekman ändå markera sitt revir runt henne, så fort Anders eller nån annan kille kom i närheten. Och fastän Nina var en av få tjejer som inte föll pladask för hans charm, verkade hon ändå trivas med hans uppmärksamhet.

      Anders kunde verkligen inte förstå det.

      ”Vad har du bakom ryggen?” frågade Nina och pekade på Ekmans ena arm.

      Ekman tog fram handen som han hållit gömd bakom ryggen och räckte över ett rött höstlöv till henne – som om det varit en blomma.

      ”Vad är det här?” frågade Nina och tog emot lövet.

      ”Lite höstmys”, svarade han. ”Ett av årets första.”

      ”Vad söt du är”, sa Nina och skrattade.

      Ekman log oskyldigt och Anders tyckte sig nästan se en lätt rodnad över hans kinder. Om han nu gillade henne så mycket, varför blev han inte bara ihop med henne nån gång? undrade han. Det var ju inte som att han behövde anstränga sig för att få tjejer, heller!

      ”Jag går ner och spelar med dom andra”, sa Ekman och gav Nina sin sängkammarblick.

      ”Gör det, du. Så håller jag koll på det här åt dig.”

      Nina höll upp det röda bladet i luften och Ekman bugade lätt och la handen över hjärtat. Sedan sträckte han på sig, blinkade åt Anders och gav honom en klapp på axeln som för att säga att dom fortfarande var buddies – även fast dom slogs om samma tjej. Därefter var han nere på basketplanen. Anders och Nina såg på under tystnad.

      Vad ville egentligen Nina, i allt det här? undrade Anders. Hon måste väl fatta att Ekman ville ha henne? Säkert hälften av alla tjejer på skolan skulle göra vad som helst för att få bli hans tjej – så vad var det som hindrade henne?

      ”Kolla på honom!” sa Nina och pekade på Ekman som smidigt och vesslesnabbt dribblade mellan dom andra spelarna, för att till sist studsa upp i luften och dunka ner basketbollen i korgen. Och Anders såg:

       Ekman, som alltid gav allt för att få det han ville ha – och som i slutändan oftast fick det.

       Lika bra att inse, tänkte Anders och såg på höstlövet i Ninas hand. Det finns ingen chans att jag vinner mot honom...