...

147. Han hade inget att komma tillbaks till

”Då var det dags!” sa Anki. ”Har ni era grejer nu, eller?”

      Danne höll upp plastpåsen från ICA och sin gamla skolryggsäck, där han stoppat ner sina två ombyten. Max kramade morsans lilla resebag mellan sina armar. Dom hade inte hunnit hämta så mycket hemifrån, efter att dom lämnat sjukhuset och fortsatt till jourhemmet, för tiden hade varit så knapp. Tanten på soc hade lovat att dom skulle få återvända hem och hämta fler grejer lite längre fram, när saker och ting lugnat ner sig lite.

      Det mesta och det allra nödvändigaste skulle det där familjehemmet som dom skulle få flytta in i kunna erbjuda dom, hade hon sagt.

      ”Bra! Då går vi till bilen, då”, sa Anki. ”Vill du ha hjälp med väskan, Max?”

      ”Nä, det går bra”, mumlade Max och kramade morsans lilla bag ännu hårdare i sin famn.

      Dom klev in i Opeln och lämnade jourhemmet.

      ”Här Max, du kan väl kolla lite roliga videos, om du vill”, föreslog Anki och räckte Max en telefon och ett par hörlurar. Max tog emot och pluggade in lurarna i öronen. Några sekunder senare var han helt försjunken i YouTubes värld.

       Anki knäppte på radion och en jullåt spelades.

       ”Usch!” sa hon och stängde genast av. ”Gillar du julen, Danne?” frågade hon och svängde ut på huvudleden. Danne vred sig i framsätet.

      ”Nä”, mumlade han till sist.

      ”Inte jag heller”, sa Anki och la i treans växel. ”Jag fick aldrig några julklappar när jag var liten. Och så åt vi aldrig nån god mat. Och sen i skolan tvingade vår lärare alla att gå upp och berätta vad dom fått och då fick jag alltid hitta på nåt. Nä, fy fan, säger jag!”

       Danne såg på henne. Anki var rätt cool, faktiskt, tyckte han. Hon hade tatueringar över hela vänsterarmen och tuggade hela tiden tuggummi. Hon snackade med honom som om han var en vuxen och hon fattade alltid precis hur det kändes. Han skulle faktiskt sakna henne nu när han lämnade jourhemmet, fastän dom bara bott där några få nätter.

      ”Men kan du gasa då, din jävla tönt!” ropade Anki åt bilen framför och gav ratten en kort hård klapp.

      ”Har vi bråttom, eller?” frågade Danne.

      ”Nä, men jag vill hinna köpa nya cigg – har inte fått mig ett bloss på hela dan”, mumlade Anki. Hon svängde av vid en bilmack och vände sig om mot Max, i baksätet. ”Vill du ha nåt från kiosken?” frågade hon.

      ”Lakrits”, sa Max. ”Gärna salt.”

      ”Och du?” frågade Anki Danne.

      ”Ta lite choklad, då”, svarade han. ”Och några surisar också.”

       Anki försvann in på macken och återkom efter fem minuter. Hon öppnade dörren och lämnade över godiset. En påse Gott & Blandat Salt till Max och en mjölkchoklad och liten påse med Supersura Dragsters till Danne. Hon ställde sig en bit ifrån bilen och plockade fram sina nyinköpta cigaretter. Danne vände sig bak åt Max' håll. Han satt där i baksätet och åt ur sin saltlakritspåse, med blicken begraven i displayen på Ankis telefon. Helt avklippt från sin omvärld.

       Danne öppnade dörren och klev ut. Gick fram till Anki. Han hade inte tagit en cigg sen igår, för hans egna var slut och Karim (som också bodde på jourhemmet) hade bara velat ge honom två.

        ”Kan jag inte få en, schyssta?” försökte Danne, fastän han visste att hon skulle säga nej, den här gången också.

        ”Du ska inte hålla på med sån här skit, Danne”, sa hon och hötte med sin cigg åt honom. ”För då kommer du bli lika hes och rynkig som mig!”

        Danne skrattade till, fastän han inte ville.

       ”Varför håller DU på med det, då?” ville han veta.

       ”För att jag inte la av när JAG var fjorton”, sa Anki och gav honom en rolig blick. ”Det är försent nu. Och förresten har jag ändå så pass nära döden, att jag lika väl kan hjälpa till lite.”

       ”Vadå, du är väl bara fyrti, eller nåt?” sa Danne.

       ”Exakt!” sa Anki och drog ett djupt halsbloss.

       En gammal risig Volvo blåste förbi ute på vägen. Motorn vrålade så att det nästan lät som om huven skulle explodera. Det hade fortfarande inte kommit nån snö, men Danne huttrade ändå till i den kyliga vinden.

       ”Vad tänker du på?” frågade Anki och tände en ny cigg. Danne ryckte på axlarna. ”Är du nervös för att träffa familjen, eller?”

       ”Kanske”, mumlade Danne.

       ”Tror du inte det kan bli någorlunda okej, då?”

       ”Jag vet inte. Tänk om dom är idioter?” sa Danne.

       ”Då får väl Marlene hitta en ny familj åt er”, sa Anki. Marlene var namnet på soctanten, som skötte deras utredning och skulle fatta alla beslut om deras framtid. ”Men jag tycker nog att ni kan försöka ge dom en chans, innan ni dömer ut dom. För annars, om ni inte vill bo på ett familjehem, så vore ju det bästa om ni kunde snacka med eran farsa och ordna så ni fick bo hos honom istället, tills utredningen är över.”

       ”Max och jag har inte samma farsa”, sa Danne, med en uppgiven gest.

       ”Nänä? Var bor Max' farsa nånstans då?”

       ”Han sitter inne”, sa Danne. ”Eller, i alla fall gjorde han det efter att han flyttade ut. Nu vet jag inte. Morsan snackar aldrig om han.”

       Anki gjorde en min, som liksom sa: Jaha, där ser man! Hon knackade av den växande pelaren av aska från cigaretten med ena fingret.

       ”DIN farsa, då?”

       Danne skakade på huvudet.

       ”Jag vet inte var han är.”

       ”Men det måste väl gå att ta reda på”, sa Anki. ”För du vet väl vad han heter, eller?”

       Danne suckade och nickade kort.

       ”Då är det bara att googla”, sa Anki.

       ”Varför skulle jag vilja göra det för?” snäste Danne.

      ”Jaa, inte vet jag? Jag tänkte bara nu när läget är som det är med Nella, så kanske det kunde va skönt om han kom och hälsade på dig, och så? Så kunde ni diskutera med Marlene om han istället skulle kunna -”

       ”Jag vill inte att han hälsar på”, klippte Danne av. ”Och jag tänker inte bo hos han! Han är dum i huvet!”

      ”Jaha”, sa Anki och nickade. Hon rökte några bloss. ”Min farsa var också dum i huvet”, sa hon sedan och spottade på asfalten. Danne såg på henne, en lång stund under tystnad.

      ”Då kanske det där familjehemmet är det bästa alternativet just nu, i alla fall”, sa Anki och fimpade cigarretten. Danne ryckte på axlarna. Kanske det. Kanske inte.

      Dom hoppade in i bilen igen och startade. Danne såg ut genom fönstret. Följde strömmen av bilar som åkte upp längs med Ankis Opel.

       ”Hur känns det med skolan, då?” frågade Anki. ”Kommer du sakna din klass, tror du, eller tror du det blir skönt att börja om på nytt?”

       Det var bestämt nu. Danne skulle inte komma tillbaks till klassen igen. Det berodde inte bara på att familjehemmet låg på andra sidan stan och att den nya skolan därför låg närmre, utan också på att soctanten Marlene, frågat hur han kände inför att återvända. Stefan och Mergim kunde bara stängas av i max en vecka vardera och sedan fick kommunen inte neka dom mer av deras utbildning. Även om skolan vidtog åtgärder mot mobbningen och trakasserierna, skulle Danne ändå bli tvungen att möta dom där, varje skoldag. Och alla andra som kunde tänkas ha kollat in Instagramkontot, innan polisen stängt ner det.

       Danne hade funderat. För det hade inte varit ett lätt beslut. Men nånstans inom sig visste han det: han hade inget att komma tillbaks till. Inga vänner, ingen gemenskap att passa in i. Även om Instagramkontot spärrats, var han fortfarande Horungen Daniel – och det hade han varit redan långt innan han gick på niornas julfest. Den stämpeln skulle han aldrig kunna tvätta bort.

       Och så var det ju Ekman, förstås.

       Ekman, som aldrig skulle lägga sin arm om hans axlar. Som aldrig skulle le mot honom sådär snyggt och blinka. Som aldrig skulle sänka rösten och berätta alla sina hemligheter för honom. Som aldrig skulle säga: Det finns ingen som förstår mig som du gör.

       Han skulle aldrig få vara innanför, om han gick kvar – den platsen hade Peter stulit från honom. Hans plats var utanför och skulle alltid vara det, hos dom. Därför fanns det ingenting att komma tillbaks till.

       Danne kunde inte påstå att han inte var nervös inför att byta skola, att tanken på en ny klass och en nystart inte skrämde honom. Men det var bättre än att tvingas leva i det utanförskap han levt i sedan han börjat sin senaste skola. Skolan där han var känd som Horungen Daniel.

       Och morsan hade tydligen gått med på det, hade Marlene på soc sagt. Hon hade tydligen inget emot att Danne ville byta skola, så därför var det klart. En ny klass och en ny gemenskap väntade på honom. Och kanske en ny Ekman? Danne hoppades så att han kunde gå sönder.

        Anki stannade utanför en tvåplansvilla. Danne stirrade ut genom fönstret. Var det verkigen här han skulle bo, tills utredningen av morsan var färdig?

       ”Jaa, då var vi framme, då”, sa Anki. ”Ska vi ta och gå in, eller?”

       Danne stirrade på på det vita huset med svart tegeltak och balkong. Det påminde lite om husen på den där gatan där Vera bodde, trots att det var på andra sidan stan.

       ”Ja, vi gör väl det, då”, sa han och öppnade bildörren.

113. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, nu är det din tur

Anders hann inte gå särskilt långt innan nån återigen ropade hans namn. Vem var det nu då?

         ”Anders!”

         ”Nina! Är du fortfarande kvar här?”

         ”Ja, jag snackade med några tjejer i nian om deras julfest. Dom hade ordnat med mina och Elenas biljetter.”

         ”Asså?”

         ”Ah, tänkte du också gå?”

         ”Jo, jag tänkte väl det”, mumlade Anders och tystnade sedan, eftersom han inte var sugen på att prata mer om niornas fördömda julfest den här dagen. Nina och han tog följe ut från skolgården och ner längs med gatan.

         ”Är allt okej?” undrade Nina efter några sekunders tystnad.

         ”Jovisst”, ljög Anders. ”Eller vad tänkte du på?”

         ”Du verkar lite nere?”

         ”Ah, nä, jag är bara trött...”

         ”Okej”, sa Nina och dom promenerade återigen under tystnad. I normala fall hade Anders mer än gärna pratat på om han haft Nina för sig själv, men nu var hans tankar dessvärre på annat håll. Det blev än en gång Nina som förekom honom:

         ”Det var längesen vi hängde med varann och snackade”, sa hon. Hon såg menande på honom och Anders förstod. Han kunde visst inte dölja hur bekymrad han var och nu ville hon veta varför han inte kände sig bekväm med att berätta varför.

         ”Ja, vi har väl haft fullt upp på varsitt håll”, sa Anders. ”Du med Samuel och jag med...”

         Ja, med vadå, egentligen? Med att tycka synd om sig själv, med Mammas och Pappas pågående separation – och med Stefan och Mergims hämndplaner mot Danne. Vilken av dom godbitarna skulle han dela med sig av till henne?

         ”Samuel och jag... vi ses inte längre”, sa Nina, när Anders inte avslutade sin mening.

         Anders nästan stannade upp, mitt i gatan.

         ”Inte?”

         ”Nä, jag kände att vi ville lite olika, så det var lika bra att bryta i tid”, sa Nina.

         ”Åh, va tråkigt”, sa Anders utan inlevelse. Han jublade inombords.

         Nina ryckte på axlarna. ”Det är som det är. Livet går vidare”, sa hon.

         ”Men... hur längesen hände det då?”

         ”Två veckor, ungefär.”

         ”Det hade jag missat helt”, sa Anders.

         ”Jag har inte riktigt snackat om det med nån – förutom Elena – så det är förmodligen därför.”

         Vadå, vet inte Ekman? ville Anders fråga, men han vågade inte. Fast logiskt sett, kunde Ekman omöjligt känna till det. För hade han gjort det, så hade han ju aldrig börjat hålla på med Jennifer Tomsson i 8E. Då hade han istället tappat intresset för alla andra tjejer och vakat över Nina som en hök. Flörtat, hållit upp dörrar för henne och trängt sig emellan så fort nån annan snubbe kommit i närheten.

         ”Anders”, sa Nina och Anders hörde på hennes röst att hon skulle fråga honom om nåt. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, så nu är det din tur. ”Jag såg att du snackade med Mergim och Stefan ute på skolgården för en stund sen.”

         ”Ja?” sa Anders och svalde fastän hans mun var alldeles torr.

         ”Dom håller väl inte på och... jävlas med dig, väl?”

         ”Nä då.”

         Vad skulle han svara då? Utan att låta som världens största mobboffer?

         ”För du har väl inte börjat umgås med dom?”

         ”Nej, absolut inte”, sa Anders. ”Det är Isak som har börjat hänga med dom. Dom är ju inte riktigt min typ av folk. Det vet du ju.”

         ”Nej, det var det jag tänkte”, sa hon. ”Så jag ville bara veta att allt var okej. För om det inte vore det, så kan du ju säkert snacka med Adam om det. Han skulle nog kunna hjälpa dig.”

         Det var tydligt att hon inte trodde honom och att hon misstänkte att nåt var på tok. Men eftersom hon verkade förstå att han inte ville dela med sig av sina problem, föreslog hon att han skulle vända sig till Ekman istället. Ekman, som Stefan, Mergim och Isak såg upp till – och försökte vara som utan att lyckas. Ekman, som med största sannolikhet kunde rädda dagen, för att han var så modig och respekterad och så förbannat perfekt jämt!

         Anders visste att hon hade rätt.

         Även om det var svårt för honom att erkänna det. Ekman var lösningen på problemet, för han var man nog att hantera situationen. Till skillnad från Anders.

         Men att den tjej han brydde sig mest om av allt i hela världen verkade tänka så om honom, kändes inte vidare upplyftande. Det gjorde faktiskt riktigt ont...

111. Julfest, middag och feta nikokickar

Efter skolan följde Anders med Pablo hem för att äta middag. Han ville inte gå hem till sig och hos Pablo var han alltid välkommen. Till och med på middag, trots att han hade så nära hem.

          Familjen var samlade i köket. Alla utom pappa Miguel, som var i nåt av de andra rummen. Pablo gick genast fram till sin äldsta syster Valentina, som satt vid matbordet med handväskan i knät och fixade sitt smink.

           ”Såg du mitt sms?” frågade han henne.

           ”Mm, vad var det du ville ha hjälp med, brorsan?” frågade hon utan att lyfta blicken från sin lilla fickspegel.

           Pablo satte sig ned mittemot henne och lutade sig fram över bordet.

           ”Vi behöver lite dricka. Det är några i nian som ska ha julfest nästa vecka”, viskade han.

          ”Vadå, är NI bjudna på niornas julfest?” ropade Pablos andra syster Sofia borta vid köksbänken, där hon stod och hackade lök.

          ”Adam är!” svarade Pablo sammanbitet. ”Och förresten så behöver man inte va bjuden egentligen, för dom säljer biljetter till festen, så man måste ändå betala för att komma in.”

          Det var Christian Brännström och Camilla Berggren och deras kompisar som gått samman och bestämt sig för att ha en gemensam julfest. Ryktet sa att dom planerade att åka iväg på en skidresa under sportlovet – och dom sålde därför biljetter till festen för att samla in pengar till resan. Det skulle väl mest vara nior på festen, men några ur åttan hade också blivit bjudna. Givetvis var Adam Ekman en av dom, eftersom han ALLTID blev bjuden på ALLA fester – och dessutom hade haft ihop det med Camilla och var polare med Christian.

           ”Man får köpa biljett och sedan hamnar man på lista”, förklarade Anders.

           ”Gud va kul! Då blir det ju nästan som en riktig utekväll på stan”, sa Valentina, som gick sista året på gymnasiet och därför fått uppleva några riktiga utekvällar på stan. ”Sånt gjorde aldrig vi när jag gick på högstadiet.”

           ”Men kan du fixa så vi får några öl att dela på?” undrade Pablo. Hans ölkalle hade bytt mobilnummer utan att meddela sitt nya till Pablo, så nu var dom beroende av Pablos systrar.

           Det fanns tre dörrar som ledde till deras kök. Valentina slängde ett öga i vardera riktning, för att säkerställa att inte pappa Miguel stod och lurade i nåndera av dom, innan hon svarade:

           ”Hur många ska ni ha då?”

           Pablo såg på Anders.

           ”Fem-sex var”, svarade han. ”Minst.”

           ”Ni kommer ju knappt kunna stå upp”, sa Sofia och la ner pastan i det kokande vattnet.

           ”Jo, det kommer vi visst!” fräste Pablo.

          ”Håll inte på och bråka med varann nu!” sa pappa Miguel, som kom in i köket. ”Åh, tjena, Anders!”

          ”Tja!” sa Anders.

          ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”, sa Pablo.

          ”Om vadå?” undrade Miguel otåligt och sorterade några papper som han sedan la ner i sin portfölj.

          ”Pablo och Anders ska på fest med en massa nior”, sa Sofia.

          ”Fest?”

          ”Julfest”, sa Valentina. ”Dom ska supa och slåss och tatuera sig och sånt där.”

          Miguel stirrade på henne och sedan på Pablo. Sedan sa han nåt snabbt på spanska som Anders inte förstod.

           ”Pappa! Hon driver ju bara!” ropade Pablo och höll frustrerat upp händerna i luften.

           ”Men pappa, jag skoja ju!” skrattade Valentina.

           ”Asså, ni två!” suckade Miguel och skakade på huvudet. ”¿Qué pasa si tu madre te hubiera escuchado ahora?” sa han med en gest åt porträttet på deras mamma Ana som stod placerat på köksbänken under ett krucifix. Familjen var egentligen inte särskilt religiös, men Ana hade varit katolik, så därför hade Miguel valt att behålla hennes krucifix efter att hon gått bort.

          ”Pablo, du diskar sen”, sa Miguel, med en blick på Sofia som just hällde ner ett paket krossade tomater i stekpannan.

          ”Jaja, okej”, sa Pablo.

          Alla i familjen fick hjälpas åt med hushållssysslorna. Dom hade alltid varsin matdag och städdag. Pablo var faktiskt riktigt duktig på att laga mat, tyckte Anders, och han kunde båda tvätta och stryka sina egna kläder.

         ”Jag måste gå nu”, sa Miguel och försvann ut i hallen. Han skulle inte stanna på middagen, eftersom han hade nåt styrelsemöte den här kvällen.

         ”Och Valentina, bli inte sen till jobbet!” ropade han från hallen.

         Valentina jobbade extra i en affär inne i stan, vissa kvällar och helger. Det hade hon gjort sedan hon börjat gymnasiet. Sofia jobbade också extra vid sidan av skolan, fast på ett äldreboende. Det var deras pappa som tyckte att det var viktigt att dom skulle lära sig att tjäna – och ansvara för – sina egna pengar. Pablo skulle också bli tvungen att skaffa sig jobb när han blev äldre. Först sommarjobb när han blev femton och sedan extrajobb när han skulle börja gymnasiet. Miguel brukade säga att det var ”karaktärsdanande” att börja jobba tidigt.

          ”Nej då, jag åker direkt efter middan!” försäkrade Valentina.

          Ytterdörren slog igen och dom kunde höra bilen starta ute på garageinfarten. Valentina sträckte på sig och såg ut genom fönstret. Så fort Miguels Toyota svängt ut från deras gata, plockade hon fram en snusdosa ur sin handväska och placerade den framför sig på matbordet. Hon log hemlighetsfullt mot Anders och Pablo och öppnade sedan locket och tog ut en prilla.

          ”Har du börjat SNUSA?” utbrast Pablo.

          ”Det är Markus som har lärt henne”, ropade Sofia över axeln, medan hon rörde om i köttfärssåsen.

          Markus var Valentinas nya pojkvän eller killkompis. Anders visste inte riktigt vilket för han hade aldrig sett dom hångla, men han visste att dom umgicks nästan jämt.

          ”Killar, ni säger väl inget till pappa?” frågade Valentina och stoppade prillan under läppen.

          ”Nä då”, lovade Anders och Pablo.

          ”Vill du ha en, brorsan?” frågade Valentina och höll fram dosan. ”Det är lakritssmak.”

          Pablo tog emot och Valentina erbjöd även en till Anders. Anders placerade fumligt prillan under överläppen och kände hur snuset började bränna mot tandköttet.

          ”Svälj inte saften, för då får ni halsbränna”, varnade Valentina.

          ”Dom kommer få nikokick och börja kräkas!” ropade Sofia, borta vid spisen.

          ”Jag har faktiskt snusat förr!” fräste Pablo tillbaka.

          ”Lillbrorsan har blivit STOR nu, Sofia!” retades Valentina.

          ”Bara JAG slipper torka, så...”, svarade Sofia och skar upp en gurka i en skål.

          Pablo dukade bordet, medan Valentina kollade sin telefon. Anders lutade sig tillbaka i köksstolen och studerade dom. Han hade sprungit ut och in i det här huset i flera års tid. Pablos familj var som en andra familj för honom – en bättre familj. Visst, dom hade också sina problem och dom bråkade också ibland, men inte som hans föräldrar gjort. Och Pablos föräldrar var inte isär för att dom skulle skilja sig – dom hade inte haft nåt val. Pablos mamma hade fått bröstcancer och kunde aldrig mer komma tillbaks, ens om hon velat.

          Anders såg på Pablo. Han hade fortfarande inte berättat för honom om skilsmässan. Eller att hans föräldrar pratade om att sälja huset framåt sommaren. Han visste inte hur han skulle säga det. Han ville inte ens säga det, för han ville inte att det skulle vara sant. Han ville inte lämna sitt rum och flytta iväg. Han ville inte se den dag då han inte längre kunde springa över gatan för att träffa Pablo och vara med och äta middag hemma hos dom, istället för att lyssna på Mammas och Pappas ständiga tjafs.

          Nu tjafsade dom i och för sig inte med varann längre. Sedan dom bestämt sig för att gå isär hade dom faktiskt kommit ovanligt bra överens...

           ”Anders!” ropade Pablo och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. ”Hur är det?”

           ”Eh... vadå?” gurglade Anders fram och tog sig för pannan. Han kände sig både febrig och kräkfärdig.

           ”Åh, shit, Anders..!” skrattade Valentina. ”Du får nog spotta ut snuset nu, du börjar se riktigt dålig ut..!”

           ”I told you so...”, nynnade Sofia och ställde fram maten på bordet.