...

113. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, nu är det din tur

Anders hann inte gå särskilt långt innan nån återigen ropade hans namn. Vem var det nu då?

         ”Anders!”

         ”Nina! Är du fortfarande kvar här?”

         ”Ja, jag snackade med några tjejer i nian om deras julfest. Dom hade ordnat med mina och Elenas biljetter.”

         ”Asså?”

         ”Ah, tänkte du också gå?”

         ”Jo, jag tänkte väl det”, mumlade Anders och tystnade sedan, eftersom han inte var sugen på att prata mer om niornas fördömda julfest den här dagen. Nina och han tog följe ut från skolgården och ner längs med gatan.

         ”Är allt okej?” undrade Nina efter några sekunders tystnad.

         ”Jovisst”, ljög Anders. ”Eller vad tänkte du på?”

         ”Du verkar lite nere?”

         ”Ah, nä, jag är bara trött...”

         ”Okej”, sa Nina och dom promenerade återigen under tystnad. I normala fall hade Anders mer än gärna pratat på om han haft Nina för sig själv, men nu var hans tankar dessvärre på annat håll. Det blev än en gång Nina som förekom honom:

         ”Det var längesen vi hängde med varann och snackade”, sa hon. Hon såg menande på honom och Anders förstod. Han kunde visst inte dölja hur bekymrad han var och nu ville hon veta varför han inte kände sig bekväm med att berätta varför.

         ”Ja, vi har väl haft fullt upp på varsitt håll”, sa Anders. ”Du med Samuel och jag med...”

         Ja, med vadå, egentligen? Med att tycka synd om sig själv, med Mammas och Pappas pågående separation – och med Stefan och Mergims hämndplaner mot Danne. Vilken av dom godbitarna skulle han dela med sig av till henne?

         ”Samuel och jag... vi ses inte längre”, sa Nina, när Anders inte avslutade sin mening.

         Anders nästan stannade upp, mitt i gatan.

         ”Inte?”

         ”Nä, jag kände att vi ville lite olika, så det var lika bra att bryta i tid”, sa Nina.

         ”Åh, va tråkigt”, sa Anders utan inlevelse. Han jublade inombords.

         Nina ryckte på axlarna. ”Det är som det är. Livet går vidare”, sa hon.

         ”Men... hur längesen hände det då?”

         ”Två veckor, ungefär.”

         ”Det hade jag missat helt”, sa Anders.

         ”Jag har inte riktigt snackat om det med nån – förutom Elena – så det är förmodligen därför.”

         Vadå, vet inte Ekman? ville Anders fråga, men han vågade inte. Fast logiskt sett, kunde Ekman omöjligt känna till det. För hade han gjort det, så hade han ju aldrig börjat hålla på med Jennifer Tomsson i 8E. Då hade han istället tappat intresset för alla andra tjejer och vakat över Nina som en hök. Flörtat, hållit upp dörrar för henne och trängt sig emellan så fort nån annan snubbe kommit i närheten.

         ”Anders”, sa Nina och Anders hörde på hennes röst att hon skulle fråga honom om nåt. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, så nu är det din tur. ”Jag såg att du snackade med Mergim och Stefan ute på skolgården för en stund sen.”

         ”Ja?” sa Anders och svalde fastän hans mun var alldeles torr.

         ”Dom håller väl inte på och... jävlas med dig, väl?”

         ”Nä då.”

         Vad skulle han svara då? Utan att låta som världens största mobboffer?

         ”För du har väl inte börjat umgås med dom?”

         ”Nej, absolut inte”, sa Anders. ”Det är Isak som har börjat hänga med dom. Dom är ju inte riktigt min typ av folk. Det vet du ju.”

         ”Nej, det var det jag tänkte”, sa hon. ”Så jag ville bara veta att allt var okej. För om det inte vore det, så kan du ju säkert snacka med Adam om det. Han skulle nog kunna hjälpa dig.”

         Det var tydligt att hon inte trodde honom och att hon misstänkte att nåt var på tok. Men eftersom hon verkade förstå att han inte ville dela med sig av sina problem, föreslog hon att han skulle vända sig till Ekman istället. Ekman, som Stefan, Mergim och Isak såg upp till – och försökte vara som utan att lyckas. Ekman, som med största sannolikhet kunde rädda dagen, för att han var så modig och respekterad och så förbannat perfekt jämt!

         Anders visste att hon hade rätt.

         Även om det var svårt för honom att erkänna det. Ekman var lösningen på problemet, för han var man nog att hantera situationen. Till skillnad från Anders.

         Men att den tjej han brydde sig mest om av allt i hela världen verkade tänka så om honom, kändes inte vidare upplyftande. Det gjorde faktiskt riktigt ont...

111. Julfest, middag och feta nikokickar

Efter skolan följde Anders med Pablo hem för att äta middag. Han ville inte gå hem till sig och hos Pablo var han alltid välkommen. Till och med på middag, trots att han hade så nära hem.

          Familjen var samlade i köket. Alla utom pappa Miguel, som var i nåt av de andra rummen. Pablo gick genast fram till sin äldsta syster Valentina, som satt vid matbordet med handväskan i knät och fixade sitt smink.

           ”Såg du mitt sms?” frågade han henne.

           ”Mm, vad var det du ville ha hjälp med, brorsan?” frågade hon utan att lyfta blicken från sin lilla fickspegel.

           Pablo satte sig ned mittemot henne och lutade sig fram över bordet.

           ”Vi behöver lite dricka. Det är några i nian som ska ha julfest nästa vecka”, viskade han.

          ”Vadå, är NI bjudna på niornas julfest?” ropade Pablos andra syster Sofia borta vid köksbänken, där hon stod och hackade lök.

          ”Adam är!” svarade Pablo sammanbitet. ”Och förresten så behöver man inte va bjuden egentligen, för dom säljer biljetter till festen, så man måste ändå betala för att komma in.”

          Det var Christian Brännström och Camilla Berggren och deras kompisar som gått samman och bestämt sig för att ha en gemensam julfest. Ryktet sa att dom planerade att åka iväg på en skidresa under sportlovet – och dom sålde därför biljetter till festen för att samla in pengar till resan. Det skulle väl mest vara nior på festen, men några ur åttan hade också blivit bjudna. Givetvis var Adam Ekman en av dom, eftersom han ALLTID blev bjuden på ALLA fester – och dessutom hade haft ihop det med Camilla och var polare med Christian.

           ”Man får köpa biljett och sedan hamnar man på lista”, förklarade Anders.

           ”Gud va kul! Då blir det ju nästan som en riktig utekväll på stan”, sa Valentina, som gick sista året på gymnasiet och därför fått uppleva några riktiga utekvällar på stan. ”Sånt gjorde aldrig vi när jag gick på högstadiet.”

           ”Men kan du fixa så vi får några öl att dela på?” undrade Pablo. Hans ölkalle hade bytt mobilnummer utan att meddela sitt nya till Pablo, så nu var dom beroende av Pablos systrar.

           Det fanns tre dörrar som ledde till deras kök. Valentina slängde ett öga i vardera riktning, för att säkerställa att inte pappa Miguel stod och lurade i nåndera av dom, innan hon svarade:

           ”Hur många ska ni ha då?”

           Pablo såg på Anders.

           ”Fem-sex var”, svarade han. ”Minst.”

           ”Ni kommer ju knappt kunna stå upp”, sa Sofia och la ner pastan i det kokande vattnet.

           ”Jo, det kommer vi visst!” fräste Pablo.

          ”Håll inte på och bråka med varann nu!” sa pappa Miguel, som kom in i köket. ”Åh, tjena, Anders!”

          ”Tja!” sa Anders.

          ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”, sa Pablo.

          ”Om vadå?” undrade Miguel otåligt och sorterade några papper som han sedan la ner i sin portfölj.

          ”Pablo och Anders ska på fest med en massa nior”, sa Sofia.

          ”Fest?”

          ”Julfest”, sa Valentina. ”Dom ska supa och slåss och tatuera sig och sånt där.”

          Miguel stirrade på henne och sedan på Pablo. Sedan sa han nåt snabbt på spanska som Anders inte förstod.

           ”Pappa! Hon driver ju bara!” ropade Pablo och höll frustrerat upp händerna i luften.

           ”Men pappa, jag skoja ju!” skrattade Valentina.

           ”Asså, ni två!” suckade Miguel och skakade på huvudet. ”¿Qué pasa si tu madre te hubiera escuchado ahora?” sa han med en gest åt porträttet på deras mamma Ana som stod placerat på köksbänken under ett krucifix. Familjen var egentligen inte särskilt religiös, men Ana hade varit katolik, så därför hade Miguel valt att behålla hennes krucifix efter att hon gått bort.

          ”Pablo, du diskar sen”, sa Miguel, med en blick på Sofia som just hällde ner ett paket krossade tomater i stekpannan.

          ”Jaja, okej”, sa Pablo.

          Alla i familjen fick hjälpas åt med hushållssysslorna. Dom hade alltid varsin matdag och städdag. Pablo var faktiskt riktigt duktig på att laga mat, tyckte Anders, och han kunde båda tvätta och stryka sina egna kläder.

         ”Jag måste gå nu”, sa Miguel och försvann ut i hallen. Han skulle inte stanna på middagen, eftersom han hade nåt styrelsemöte den här kvällen.

         ”Och Valentina, bli inte sen till jobbet!” ropade han från hallen.

         Valentina jobbade extra i en affär inne i stan, vissa kvällar och helger. Det hade hon gjort sedan hon börjat gymnasiet. Sofia jobbade också extra vid sidan av skolan, fast på ett äldreboende. Det var deras pappa som tyckte att det var viktigt att dom skulle lära sig att tjäna – och ansvara för – sina egna pengar. Pablo skulle också bli tvungen att skaffa sig jobb när han blev äldre. Först sommarjobb när han blev femton och sedan extrajobb när han skulle börja gymnasiet. Miguel brukade säga att det var ”karaktärsdanande” att börja jobba tidigt.

          ”Nej då, jag åker direkt efter middan!” försäkrade Valentina.

          Ytterdörren slog igen och dom kunde höra bilen starta ute på garageinfarten. Valentina sträckte på sig och såg ut genom fönstret. Så fort Miguels Toyota svängt ut från deras gata, plockade hon fram en snusdosa ur sin handväska och placerade den framför sig på matbordet. Hon log hemlighetsfullt mot Anders och Pablo och öppnade sedan locket och tog ut en prilla.

          ”Har du börjat SNUSA?” utbrast Pablo.

          ”Det är Markus som har lärt henne”, ropade Sofia över axeln, medan hon rörde om i köttfärssåsen.

          Markus var Valentinas nya pojkvän eller killkompis. Anders visste inte riktigt vilket för han hade aldrig sett dom hångla, men han visste att dom umgicks nästan jämt.

          ”Killar, ni säger väl inget till pappa?” frågade Valentina och stoppade prillan under läppen.

          ”Nä då”, lovade Anders och Pablo.

          ”Vill du ha en, brorsan?” frågade Valentina och höll fram dosan. ”Det är lakritssmak.”

          Pablo tog emot och Valentina erbjöd även en till Anders. Anders placerade fumligt prillan under överläppen och kände hur snuset började bränna mot tandköttet.

          ”Svälj inte saften, för då får ni halsbränna”, varnade Valentina.

          ”Dom kommer få nikokick och börja kräkas!” ropade Sofia, borta vid spisen.

          ”Jag har faktiskt snusat förr!” fräste Pablo tillbaka.

          ”Lillbrorsan har blivit STOR nu, Sofia!” retades Valentina.

          ”Bara JAG slipper torka, så...”, svarade Sofia och skar upp en gurka i en skål.

          Pablo dukade bordet, medan Valentina kollade sin telefon. Anders lutade sig tillbaka i köksstolen och studerade dom. Han hade sprungit ut och in i det här huset i flera års tid. Pablos familj var som en andra familj för honom – en bättre familj. Visst, dom hade också sina problem och dom bråkade också ibland, men inte som hans föräldrar gjort. Och Pablos föräldrar var inte isär för att dom skulle skilja sig – dom hade inte haft nåt val. Pablos mamma hade fått bröstcancer och kunde aldrig mer komma tillbaks, ens om hon velat.

          Anders såg på Pablo. Han hade fortfarande inte berättat för honom om skilsmässan. Eller att hans föräldrar pratade om att sälja huset framåt sommaren. Han visste inte hur han skulle säga det. Han ville inte ens säga det, för han ville inte att det skulle vara sant. Han ville inte lämna sitt rum och flytta iväg. Han ville inte se den dag då han inte längre kunde springa över gatan för att träffa Pablo och vara med och äta middag hemma hos dom, istället för att lyssna på Mammas och Pappas ständiga tjafs.

          Nu tjafsade dom i och för sig inte med varann längre. Sedan dom bestämt sig för att gå isär hade dom faktiskt kommit ovanligt bra överens...

           ”Anders!” ropade Pablo och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. ”Hur är det?”

           ”Eh... vadå?” gurglade Anders fram och tog sig för pannan. Han kände sig både febrig och kräkfärdig.

           ”Åh, shit, Anders..!” skrattade Valentina. ”Du får nog spotta ut snuset nu, du börjar se riktigt dålig ut..!”

           ”I told you so...”, nynnade Sofia och ställde fram maten på bordet.

84. Grejen med Nicolas - eftersnacket
Plötsligt trängde sig Nina fram genom gruppen och hon fräste ursinnigt:

        ”Men vad håller ni på med? Lägg av!”

        Hon såg rakt på Ekman, som om hon genast fattade att det var han som låg bakom det hela, fastän hon inte varit där då det börjat.

        ”Adam, du är så jävla dum i huvudet”, sa hon hårt.

        Ekman slog ner blicken och funderade några sekunder. Sen höjde han rösten:

        ”Okej, lägg av! Det räcker nu!”

         Alla såg förvirrat på honom, ingen fattade vad det var som hände. Danne, som fortfarande hade en pappersboll kvar i handen, började flina igen och kastade den sedan på Nicolas, som för att bryta den allvarliga stämningen. Ekman höjde ett varnande finger mot honom.

         ”Lägg av, sa jag.”

         Skärpan i hans röst fick alla att förstå att den som inte genast slutade, skulle råka lika illa ut som Nicolas precis gjort. Han gick ner på huk bredvid Nicolas, sopade undan en pappersboll som fastnat i hans hår och tog hans arm.

         ”Nicolas, är du okej?” undrade han. ”Det var inte meningen att det skulle gå så här långt. Jag är ledsen.”

         Nicolas svarade inte, men han lät Ekman hjälpa honom upp från golvet.

         ”Isak, får jag hans SO-bok?” sa Ekman och Isak skyndade sig förvirrat att plocka upp den från golvet. ”Pablo. Hans anteckningsblock.” Pablo tog upp pärmarna från anteckningsblocket, men flera sidor var utrivna. Det var därifrån lynchmobben fått pappret till bollarna, som dom kastat på Nicolas.

         ”Har ni haft sönder hans anteckningsblock?” sa Nina till Ekman, som skamset bet sig i läppen.

         ”Okej, han kan inte använda det här”, sa Ekman. ”Du får ta mitt block istället.”

         Han räckte Nicolas sitt eget block. Sedan delade han ut order till några andra i gruppen om att samla ihop Nicolas pennor och plocka upp skräpet från golvet och alla assisterade honom genast – precis lika villigt som när dom hjälpt honom mobba Nicolas några minuter tidigare.

         ”Är du säker på att du är okej?” undrade Ekman och Nicolas nickade stumt. ”Om jag pajade nån av dina pennor, så fixar jag nya. Okej?”

Suzanne hade tydligen inte lagt märke till dramat som utspelat sig ute i korridoren. Hade hon det, så hade hon förmodligen varit lika förbannad som Nina. Hon undervisade som vanligt, men stämningen i klassen var underlig hela lektionen. Efteråt hörde Anders Ekman och Nina prata ute på skolgården. Nina var fortfarande arg.

         ”Jag fattar inte hur du kan hetsa hela skolan mot en person, Adam. Du går på den mest passiva personen som finns i klassen. Hur tänker du egentligen?”

         ”Jag trodde inte det skulle gå så långt”, försvarade sig Ekman. ”Jag visste ju inte att alla skulle haka på, så där.”

         ”Visste du inte? Du om nån borde veta bättre”, klippte Nina av. ”Killarna kollar hela tiden på dig och försöker alltid göra precis som du gör – och det vet du!

         Hennes kommentar fick Ekman att se obekväm ut. Han skruvade sig besvärat och undvek att se henne i ögonen.

         ”Du kan inte va så oansvarig, Adam.”

         ”Jag... jag gjorde det inte för att va taskig. Det var mer menat som ett skämt.”

         ”Vilken jävla humor du har. Hoppas du haft riktigt roligt då!”

         ”Nej, det hade jag inte”, svarade Ekman och blundade.

Nina hade tydligen fått honom att skämmas så pass mycket för det han gjort, att han efter deras samtal tagit Stefan och Mergim från B-klassen åt sidan.

         ”Ni måste göra mig en tjänst”, sa han. ”Ni vet Nicolas i min klass?”

         ”Fitt-nyllet?” sa Stefan.

         ”Kalla honom inte för det”, svarade Ekman. ”Ni vet att han är klen och inte så tuff, men att folk jävlas med honom ändå, fast han inte kan försvara sig. Jag vill bara att ni berättar för mig om ni ser nåt.”

         ”Vadå, har ni blivit polare, eller?” flinade Mergim.

         ”Nä, jag vill bara inte att nån jävlas med honom”, sa Ekman. ”Man ger sig inte på nån som inte kan försvara sig. Det är fegt.”

         Och Stefan och Mergim lovade Ekman att hålla ögonen öppna, lovade att aldrig ge sig på Nicolas. Hur mycket deras löfte nu kunde vara värt, tänkte Anders. Men kanske menade dom allvar? För löftet till Ekman skulle ju troligtvis innebära att dom fick tillåtelse att gapa och slåss med alla som jävlades med Nicolas, vilket kanske var nog med belöning för deras del?

Nicolas slutade inte vara en tönt efter den dagen. Han gick fortfarande för sig själv, på behörigt avstånd från dom andra killarna, som om han varit en radioaktiv könssjukdom som måst förvaras oåtkomlig för dom som var vackra och normala.

          Men nu fick han åtminstone vara ifred. Åtminstone om Ekman, eller Stefan och Mergim, var i närheten...