...

119. Sune

Dannes skola hade kallat till nåt slags informationsmöte för klassens föräldrar, ungefär två veckor efter att han börjat i sin nya klass. Nella hade helst avstått från att komma, men eftersom hon inte besökt skolan i samband med flytten och Dannes skolstart – utan skött alltihop över telefon – kände hon sig tvungen att gå. Givetvis kom hon sent och givetvis hittade hon inte i den enorma byggnaden. Klassrummen verkade bara ha konstiga namn, som KC och Y16 och andra märkliga bokstavskombinationer. Hur skulle hon hitta till klassrum SC7, liksom?

         Mitt i virrvarret av korridorer, skåp och trappor sprang hon på en man som verkade lika jäktad – och det visade sig att han också letade efter klassrum SC7. Ännu bättre var att han just stött på nån ur skolans personal som beskrivit vägen för honom, så att han kunde visa henne hela vägen fram.

         Dom andra föräldrarna satt redan i bänkarna, då hon kom in i rummet. Dannes klassföreståndare – Nella hade glömt bort vad hon hette – avbröt sig mitt i en mening och såg på dom.

         ”Jaha, hej”, sa hon förvirrat. ”Ni måste vara föräldrar till...?”

         ”Maria”, sa mannen, som Nella tagit sällskap med.

         ”Danne”, mumlade Nella.

         ”Jaha, så bra att ni kunde komma. Sätt er gärna. Jag höll precis på att berätta hur vi på skolan arbetar med...”

         Nella gick längst bak i klassrummet, i jakt på en ledig bänk, där inga sneda blickar från dom andra föräldrarna – som störts av hennes sena ankomst – skulle nå henne. Till hennes stora förvåning följde mannen henne dit och slog sig ned på platsen bredvid henne, trots att han kunnat välja minst tre andra platser i rummet. Han log mot henne, lutade sig fram och viskade:

         ”Nu är vi för evigt dom svarta fåren i den här gruppen!”

         Han knyckte på nacken i riktning mot två mammor på den främsta raden, som stirrade surt på dom och viskade. Nella mötte trotsigt mammornas blickar och flinade åt mannens kommentar.

         ”Sune”, sa mannen och räckte henne näven.

         ”Nella”, svarade hon och tog emot hans hand.

         Nella insåg att hon var yngst av föräldrarna. Säkert 10 år och i några fall till och med 15 och 20 år. Dom andra mammorna såg tantiga och trista ut. Det var beigt, det var grått, det var långärmat och det var tråkigt, tråkigt, tråkigt. Varför måste man vara tråkig och ful bara för att man är över 40 och har barn? Men det var säkert därför dom inte gillade henne. För att hon vägrade vara som dom. Vägrade sitta som den där töntiga hurt-morsan på främsta raden, som först stirrat surt på henne och som en bit in på föräldramötet börjat tjafsa om att dom borde ha bullbak och korvgrillning tillsammans med ungarna... hon var ju så pinsam att till och med några av dom andra föräldrarna började sucka.

         Sune liknade ingen av dom andra papporna. Han var i deras ålder, men medan dom bar kombinationerna skjorta och slips, eller T-shirt och kavaj, med korrekta herrskor i läder, hade han en AC/DC tröja och ett par skrikröda converse. Hans hår räckte ned till axlarna och han hade ett buskigt skägg, som han förmodligen la ner en del tid på att hålla i ordning.

         Han var den enda av klassföräldrarna som pratade med henne, den där kvällen. Den enda som presenterade sig – förutom Dannes lärare. Den enda som såg på henne, utan att snörpa på munnen och genast vrida bort blicken.

         Varför visste hon inte.

 *****

Tillsammans med Catrin, trängs Nella inne på Rockbar, bland alla högljudda studenter som snackar om sina tentor och grupparbeten och lärare. Catrin vill träffa nån i deras ålder, men hittills har dom bara sett två överviktiga snuskgubbar som försökt ragga upp några av småbrudarna.

         Plötsligt kommer ett sällskap på tre personer in och Catrin rycker Nella i armen.

         ”Kom!” ropar hon. ”Vill vi hänga med småbarn, eller med riktiga män?”

         Nella känner igen en av männen i sällskapet. Det är Sune, pappan från föräldramötet. Den enda klassföräldern som pratade med henne. Nu är han ledig, full och tillsammans med sina vänner. Humorn som hon tyckte sig ana redan på mötet, finns nu där i överflöd.

         Dom pratar om mötet. Snackar skit om dom andra föräldrarna, som var så präktiga och tråkiga och som tittade så ogillande på dom. Dom lovar varann att aldrig hänga med på nåt fånigt bullbak, med den där jobbiga hurt-morsan.

         ”När dom andra står där och bakar bullar, då tar du och jag en shot på andra sidan stan!”

         Catrin försvinner med nån av Sunes vänner och till slut är det bara dom två kvar. Dom har pratat och skrattat i timmar. Men Nella minns inte längre om vad.

 *****

Ett par av föräldrarna från mötet har efteråt kommit in på Tips & Spel för att köpa godis och läsk och hantera postärenden för sina jobbs räkning. Dom som hon inte servade personligen låtsades att dom inte såg henne i butiken, medan dom som hon faktiskt servade agerade som om dom inte kände igen henne. Fejk eller inte? Svårt att avgöra. Men Nella spelar med. Dom vill inte ha med henne att göra och hon vill inte ha med dom att göra.

        Men en dag kommer Sune in.

        Han känner igen henne och han hälsar och han tackar henne för senast. För deras kväll på Rockbar. Han köper snacks till sin dotter, som ska sova över hos sin kusin som bor inne i stan, berättar han. Fastän hon inte borde, kan hon inte låta bli: Nella berättar att hennes pass snart är slut och att hon funderar på att ta en AW efteråt. Med Catrin, säger hon, fastän hon inte bestämt nåt med Catrin. Sune är välkommen om han vill.

        Och Sune vill.

        Dom möts ute på stan, en timme senare och promenerar till Harrys. Dricker några glas. Har minst lika trevligt som förra gången. Sunes telefon ringer och han får flertalet sms, som han verkar trycka bort lika snabbt som dom rasslar in. Han bryr sig inte om att förklara vem det är ifrån eller vad dom vill och Nella bryr sig inte om att fråga.

        ”Vad hände med din väninna då, Catrin?” undrar Sune efter att nån timme passerat.

        Nella låtsas kolla sin telefon och säger sedan:

        ”Hon blev tvungen att jobba över.”

        Sune ser lättad ut.

        Hans kropp är mjuk, men hans armar är starka och fasta och han luktar som en märkligt skön blandning av citrus och trä då han tar henne, inne på nattklubben Impuls toalett, några timmar senare. Att hans mun smakar beskt av ölskum och cigaretter spelar ingen roll, för hon vet att hon smakar likadant...

 *****

Sune har en marinblå Volvo. Det är i den dom sitter när han berättar att han är gift. Han bär ingen ring på sitt finger, men han är ändå gift. Nella vet inte riktigt vad hon ska tänka. Hon vill ju vara med honom, men han har ju inte berättat hela sanningen för henne – och hon hade ju nästan utgått ifrån att han var ledig. Problemet är bara det att hon inte heller har frågat. Hon har inte velat veta nåt om hans bakgrund eller ens vad han jobbar med, för den delen. För hon har ju inte själv velat svara på några såna frågor. Hans bekännelse gör henne både arg och besviken. Det hade ju börjat så bra, det här och nu sabbar han allt så här. Hon måste sluta träffa honom. Från och med nu, idag.

 *****

Hon röker för mycket och hon dricker för mycket. Hon surar på jobbet och fräser åt både kunder och kollegor. Hon skäller på Danne och hon skäller på Max. Dom stirrar oförstående på henne, för hon brukar ju aldrig lägga sig i vad dom har för sig.

         Men hon har inte träffat Sune på fem veckor. Inte ringt eller sms:at heller. Fy fan vad hon är bra (hur mycket det än suger)!

 *****

Två månader. Hon klarade två månader utan honom. Sen hörde han av sig igen – och fastän hon borde ha sagt nej, sa hon istället okej och nu ligger dom omslingrade, bak i hans bil, på grusplanen bredvid en återvinningsstation. Varför är det så svårt att göra som man borde göra?

 *****

Sunes fru ser nästan precis ut som dom där tantiga morsorna på föräldramötet. Varför valde han henne och varför valde hon honom? Dom verkar ju så olika?

         Hon heter Ylva och det skiljer nästan exakt tio år mellan henne och Nella, enligt hitta.se. Ylva ser trött och frånvarande ut, medan hon grejar i – vad Nella antar är – köket. Det är svårt att se från gatan. Ylva rör sig långsamt och drömmande, som om hennes tankar är på annat håll.

         Det är nåt med henne som ger Nella tårar i ögonen. Som får henne att vilja be om ursäkt. Men det går ju inte. Inte längre, i alla fall. Nu är det försent. 

         Nella börjar gå igen, skit samma hur länge hon får vänta på bussen hem, bara hon kommer härifrån. Varför var hon tvungen att veta för?

 *****

”Hon vet”, suckar Sune. ”Hon har sett sms:en. Hon vet alltihop.”

        Han ser bedrövad ut. Hon har aldrig sett honom sån förut och det gör henne illa till mods. Därför tittar hon bort.

        ”Nella, jag har barn”, säger Sune, som om det skulle förklara alltihop. ”Jag kan inte bara tänka på mig själv nu.”

        Vadå då? Jag har väl också barn, tänker Nella men hon säger inget. Vad ska hon säga, liksom?

 *****

Han dumpar henne via sms. När hon läser vad han har skrivit, skär det i hjärtat på henne.

Hon ringer honom på fyllan en kväll. Lämnar flera arga röstmeddelanden och skriver flera arga sms. Hon har lyckats hålla sig från det i nästan tre veckor, men den här kvällen är hon nåt så överjävla rasande på honom att hon inte kan låta bli.

        Frampå småtimmarna ringer hon och gråter och ber om ursäkt. Hon har ju saknat honom och det känns som om hennes hjärta håller på att gå sönder – och han har ju bara varit så förbannat jävla tyst att det gjort henne galen.

        Sune svarar först på morgonen. Han är kort och rakt på sak.

Veckorna går. En kväll går hon på AW med Sabina, Malin och Tony. Sabina och Malin vill till en hemmafest, men Tony och hon stannar kvar på krogen och dom börjar snacka. Hon vet inte varför, men hon berättar alltihop för honom och när hon har gjort det, börjar han berätta om sina problem. Medan dom vandrar genom plantaget, tar Tony plötsligt tag i henne och ger henne en kyss. Hon låter honom. Hon vet inte varför, men hon vill verkligen ha honom just där och då. Det spelar ingen roll att han är chefens son. Han är ju faktiskt sjukt snygg, fastän han bara är, typ, 20-21 år gammal.

       Dom går till Tonys etta och har tafatt fyllesex, som slutar i en omfamning som varar hela natten. Det gör henne inget att Tony inte kunde hålla sig så många minuter. Det var mer närheten till hans kropp hon längtade efter. Närheten till en annan kropp.

        Hon smyger hem, tidigt på morgonen medan Tony fortfarande sover. Hon är fortfarande full, när hon går från busshållplatsen till sin lägenhet. Av nån anledning ringer hon Sune. Kanske för att tala om för honom att han blivit ersatt av nån yngre och snyggare, fastän det inte är helt sant.

        Hon kommer inte fram till Sunes telefon. En elektronisk röst säger att numret inte längre är aktivt. På nätet ligger hans nummer inte längre ute. Men det framgår i alla fall tydligt att Ylva inte bor på hans adress längre. Hon är skriven på en adress på andra sidan stan nu.

        Fastän hon hatar honom för vad han gjorde mot dom båda, kommer nyheten inte som nån tröst. Det känns bara sorgligt...

Nella stirrar på Sune och Sune stirrar tillbaka på henne, genom sina pilotglasögon. Han hälsar inte på henne och hon hälsar inte på honom.

         Nella tränger sig förbi folkmassan på busshållplatsen, för att ta sig därifrån. Hon orkar inte se honom längre, fastän det gått flera månader sen sist. Hon orkar inte minnas.

         Sune känner visst detsamma, för han skruvar på sig och vänder sig bort från henne, som om han aldrig la märke till henne, i första taget. Som om den där pausen som uppstod, då dom såg varandra över vägen, aldrig ägde rum.

         Som om den där tiden då det var dom två, aldrig funnits.

         Bussen hon skulle ha tagit kommer körandes, men Nella springer istället genom stan, så fort hennes höga klackar tillåter henne. Bort, bort, bort från honom och allt det där som hände mellan dom...

         När hon kommer in genom dörren till sin lägenhet, har nästan två timmar passerat sen Ismet skickade hem henne från jobbet. Hon minns knappt hur hon tog sig hem från stan, men hon är genomsvettig och det svider i både tår, hålfötter och hälsenor, när hon drar stövlarna av sig, så hon antar att hon måste ha sprungit större delen av vägen...

113. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, nu är det din tur

Anders hann inte gå särskilt långt innan nån återigen ropade hans namn. Vem var det nu då?

         ”Anders!”

         ”Nina! Är du fortfarande kvar här?”

         ”Ja, jag snackade med några tjejer i nian om deras julfest. Dom hade ordnat med mina och Elenas biljetter.”

         ”Asså?”

         ”Ah, tänkte du också gå?”

         ”Jo, jag tänkte väl det”, mumlade Anders och tystnade sedan, eftersom han inte var sugen på att prata mer om niornas fördömda julfest den här dagen. Nina och han tog följe ut från skolgården och ner längs med gatan.

         ”Är allt okej?” undrade Nina efter några sekunders tystnad.

         ”Jovisst”, ljög Anders. ”Eller vad tänkte du på?”

         ”Du verkar lite nere?”

         ”Ah, nä, jag är bara trött...”

         ”Okej”, sa Nina och dom promenerade återigen under tystnad. I normala fall hade Anders mer än gärna pratat på om han haft Nina för sig själv, men nu var hans tankar dessvärre på annat håll. Det blev än en gång Nina som förekom honom:

         ”Det var längesen vi hängde med varann och snackade”, sa hon. Hon såg menande på honom och Anders förstod. Han kunde visst inte dölja hur bekymrad han var och nu ville hon veta varför han inte kände sig bekväm med att berätta varför.

         ”Ja, vi har väl haft fullt upp på varsitt håll”, sa Anders. ”Du med Samuel och jag med...”

         Ja, med vadå, egentligen? Med att tycka synd om sig själv, med Mammas och Pappas pågående separation – och med Stefan och Mergims hämndplaner mot Danne. Vilken av dom godbitarna skulle han dela med sig av till henne?

         ”Samuel och jag... vi ses inte längre”, sa Nina, när Anders inte avslutade sin mening.

         Anders nästan stannade upp, mitt i gatan.

         ”Inte?”

         ”Nä, jag kände att vi ville lite olika, så det var lika bra att bryta i tid”, sa Nina.

         ”Åh, va tråkigt”, sa Anders utan inlevelse. Han jublade inombords.

         Nina ryckte på axlarna. ”Det är som det är. Livet går vidare”, sa hon.

         ”Men... hur längesen hände det då?”

         ”Två veckor, ungefär.”

         ”Det hade jag missat helt”, sa Anders.

         ”Jag har inte riktigt snackat om det med nån – förutom Elena – så det är förmodligen därför.”

         Vadå, vet inte Ekman? ville Anders fråga, men han vågade inte. Fast logiskt sett, kunde Ekman omöjligt känna till det. För hade han gjort det, så hade han ju aldrig börjat hålla på med Jennifer Tomsson i 8E. Då hade han istället tappat intresset för alla andra tjejer och vakat över Nina som en hök. Flörtat, hållit upp dörrar för henne och trängt sig emellan så fort nån annan snubbe kommit i närheten.

         ”Anders”, sa Nina och Anders hörde på hennes röst att hon skulle fråga honom om nåt. Nu har jag berättat nåt personligt för dig, så nu är det din tur. ”Jag såg att du snackade med Mergim och Stefan ute på skolgården för en stund sen.”

         ”Ja?” sa Anders och svalde fastän hans mun var alldeles torr.

         ”Dom håller väl inte på och... jävlas med dig, väl?”

         ”Nä då.”

         Vad skulle han svara då? Utan att låta som världens största mobboffer?

         ”För du har väl inte börjat umgås med dom?”

         ”Nej, absolut inte”, sa Anders. ”Det är Isak som har börjat hänga med dom. Dom är ju inte riktigt min typ av folk. Det vet du ju.”

         ”Nej, det var det jag tänkte”, sa hon. ”Så jag ville bara veta att allt var okej. För om det inte vore det, så kan du ju säkert snacka med Adam om det. Han skulle nog kunna hjälpa dig.”

         Det var tydligt att hon inte trodde honom och att hon misstänkte att nåt var på tok. Men eftersom hon verkade förstå att han inte ville dela med sig av sina problem, föreslog hon att han skulle vända sig till Ekman istället. Ekman, som Stefan, Mergim och Isak såg upp till – och försökte vara som utan att lyckas. Ekman, som med största sannolikhet kunde rädda dagen, för att han var så modig och respekterad och så förbannat perfekt jämt!

         Anders visste att hon hade rätt.

         Även om det var svårt för honom att erkänna det. Ekman var lösningen på problemet, för han var man nog att hantera situationen. Till skillnad från Anders.

         Men att den tjej han brydde sig mest om av allt i hela världen verkade tänka så om honom, kändes inte vidare upplyftande. Det gjorde faktiskt riktigt ont...

111. Julfest, middag och feta nikokickar

Efter skolan följde Anders med Pablo hem för att äta middag. Han ville inte gå hem till sig och hos Pablo var han alltid välkommen. Till och med på middag, trots att han hade så nära hem.

          Familjen var samlade i köket. Alla utom pappa Miguel, som var i nåt av de andra rummen. Pablo gick genast fram till sin äldsta syster Valentina, som satt vid matbordet med handväskan i knät och fixade sitt smink.

           ”Såg du mitt sms?” frågade han henne.

           ”Mm, vad var det du ville ha hjälp med, brorsan?” frågade hon utan att lyfta blicken från sin lilla fickspegel.

           Pablo satte sig ned mittemot henne och lutade sig fram över bordet.

           ”Vi behöver lite dricka. Det är några i nian som ska ha julfest nästa vecka”, viskade han.

          ”Vadå, är NI bjudna på niornas julfest?” ropade Pablos andra syster Sofia borta vid köksbänken, där hon stod och hackade lök.

          ”Adam är!” svarade Pablo sammanbitet. ”Och förresten så behöver man inte va bjuden egentligen, för dom säljer biljetter till festen, så man måste ändå betala för att komma in.”

          Det var Christian Brännström och Camilla Berggren och deras kompisar som gått samman och bestämt sig för att ha en gemensam julfest. Ryktet sa att dom planerade att åka iväg på en skidresa under sportlovet – och dom sålde därför biljetter till festen för att samla in pengar till resan. Det skulle väl mest vara nior på festen, men några ur åttan hade också blivit bjudna. Givetvis var Adam Ekman en av dom, eftersom han ALLTID blev bjuden på ALLA fester – och dessutom hade haft ihop det med Camilla och var polare med Christian.

           ”Man får köpa biljett och sedan hamnar man på lista”, förklarade Anders.

           ”Gud va kul! Då blir det ju nästan som en riktig utekväll på stan”, sa Valentina, som gick sista året på gymnasiet och därför fått uppleva några riktiga utekvällar på stan. ”Sånt gjorde aldrig vi när jag gick på högstadiet.”

           ”Men kan du fixa så vi får några öl att dela på?” undrade Pablo. Hans ölkalle hade bytt mobilnummer utan att meddela sitt nya till Pablo, så nu var dom beroende av Pablos systrar.

           Det fanns tre dörrar som ledde till deras kök. Valentina slängde ett öga i vardera riktning, för att säkerställa att inte pappa Miguel stod och lurade i nåndera av dom, innan hon svarade:

           ”Hur många ska ni ha då?”

           Pablo såg på Anders.

           ”Fem-sex var”, svarade han. ”Minst.”

           ”Ni kommer ju knappt kunna stå upp”, sa Sofia och la ner pastan i det kokande vattnet.

           ”Jo, det kommer vi visst!” fräste Pablo.

          ”Håll inte på och bråka med varann nu!” sa pappa Miguel, som kom in i köket. ”Åh, tjena, Anders!”

          ”Tja!” sa Anders.

          ”Vi bråkar inte, vi diskuterar”, sa Pablo.

          ”Om vadå?” undrade Miguel otåligt och sorterade några papper som han sedan la ner i sin portfölj.

          ”Pablo och Anders ska på fest med en massa nior”, sa Sofia.

          ”Fest?”

          ”Julfest”, sa Valentina. ”Dom ska supa och slåss och tatuera sig och sånt där.”

          Miguel stirrade på henne och sedan på Pablo. Sedan sa han nåt snabbt på spanska som Anders inte förstod.

           ”Pappa! Hon driver ju bara!” ropade Pablo och höll frustrerat upp händerna i luften.

           ”Men pappa, jag skoja ju!” skrattade Valentina.

           ”Asså, ni två!” suckade Miguel och skakade på huvudet. ”¿Qué pasa si tu madre te hubiera escuchado ahora?” sa han med en gest åt porträttet på deras mamma Ana som stod placerat på köksbänken under ett krucifix. Familjen var egentligen inte särskilt religiös, men Ana hade varit katolik, så därför hade Miguel valt att behålla hennes krucifix efter att hon gått bort.

          ”Pablo, du diskar sen”, sa Miguel, med en blick på Sofia som just hällde ner ett paket krossade tomater i stekpannan.

          ”Jaja, okej”, sa Pablo.

          Alla i familjen fick hjälpas åt med hushållssysslorna. Dom hade alltid varsin matdag och städdag. Pablo var faktiskt riktigt duktig på att laga mat, tyckte Anders, och han kunde båda tvätta och stryka sina egna kläder.

         ”Jag måste gå nu”, sa Miguel och försvann ut i hallen. Han skulle inte stanna på middagen, eftersom han hade nåt styrelsemöte den här kvällen.

         ”Och Valentina, bli inte sen till jobbet!” ropade han från hallen.

         Valentina jobbade extra i en affär inne i stan, vissa kvällar och helger. Det hade hon gjort sedan hon börjat gymnasiet. Sofia jobbade också extra vid sidan av skolan, fast på ett äldreboende. Det var deras pappa som tyckte att det var viktigt att dom skulle lära sig att tjäna – och ansvara för – sina egna pengar. Pablo skulle också bli tvungen att skaffa sig jobb när han blev äldre. Först sommarjobb när han blev femton och sedan extrajobb när han skulle börja gymnasiet. Miguel brukade säga att det var ”karaktärsdanande” att börja jobba tidigt.

          ”Nej då, jag åker direkt efter middan!” försäkrade Valentina.

          Ytterdörren slog igen och dom kunde höra bilen starta ute på garageinfarten. Valentina sträckte på sig och såg ut genom fönstret. Så fort Miguels Toyota svängt ut från deras gata, plockade hon fram en snusdosa ur sin handväska och placerade den framför sig på matbordet. Hon log hemlighetsfullt mot Anders och Pablo och öppnade sedan locket och tog ut en prilla.

          ”Har du börjat SNUSA?” utbrast Pablo.

          ”Det är Markus som har lärt henne”, ropade Sofia över axeln, medan hon rörde om i köttfärssåsen.

          Markus var Valentinas nya pojkvän eller killkompis. Anders visste inte riktigt vilket för han hade aldrig sett dom hångla, men han visste att dom umgicks nästan jämt.

          ”Killar, ni säger väl inget till pappa?” frågade Valentina och stoppade prillan under läppen.

          ”Nä då”, lovade Anders och Pablo.

          ”Vill du ha en, brorsan?” frågade Valentina och höll fram dosan. ”Det är lakritssmak.”

          Pablo tog emot och Valentina erbjöd även en till Anders. Anders placerade fumligt prillan under överläppen och kände hur snuset började bränna mot tandköttet.

          ”Svälj inte saften, för då får ni halsbränna”, varnade Valentina.

          ”Dom kommer få nikokick och börja kräkas!” ropade Sofia, borta vid spisen.

          ”Jag har faktiskt snusat förr!” fräste Pablo tillbaka.

          ”Lillbrorsan har blivit STOR nu, Sofia!” retades Valentina.

          ”Bara JAG slipper torka, så...”, svarade Sofia och skar upp en gurka i en skål.

          Pablo dukade bordet, medan Valentina kollade sin telefon. Anders lutade sig tillbaka i köksstolen och studerade dom. Han hade sprungit ut och in i det här huset i flera års tid. Pablos familj var som en andra familj för honom – en bättre familj. Visst, dom hade också sina problem och dom bråkade också ibland, men inte som hans föräldrar gjort. Och Pablos föräldrar var inte isär för att dom skulle skilja sig – dom hade inte haft nåt val. Pablos mamma hade fått bröstcancer och kunde aldrig mer komma tillbaks, ens om hon velat.

          Anders såg på Pablo. Han hade fortfarande inte berättat för honom om skilsmässan. Eller att hans föräldrar pratade om att sälja huset framåt sommaren. Han visste inte hur han skulle säga det. Han ville inte ens säga det, för han ville inte att det skulle vara sant. Han ville inte lämna sitt rum och flytta iväg. Han ville inte se den dag då han inte längre kunde springa över gatan för att träffa Pablo och vara med och äta middag hemma hos dom, istället för att lyssna på Mammas och Pappas ständiga tjafs.

          Nu tjafsade dom i och för sig inte med varann längre. Sedan dom bestämt sig för att gå isär hade dom faktiskt kommit ovanligt bra överens...

           ”Anders!” ropade Pablo och knäppte med fingrarna framför hans ansikte. ”Hur är det?”

           ”Eh... vadå?” gurglade Anders fram och tog sig för pannan. Han kände sig både febrig och kräkfärdig.

           ”Åh, shit, Anders..!” skrattade Valentina. ”Du får nog spotta ut snuset nu, du börjar se riktigt dålig ut..!”

           ”I told you so...”, nynnade Sofia och ställde fram maten på bordet.