...

141. En morgonsamling utan Danne

Den här morgonen hälsade inte Suzanne klassen välkommen till den nya skolveckan. Hon satt istället uppe på sin kateder och betraktade alla, medan dom strömmade in och tog plats vid bänkarna. I sin hand höll hon närvarolistan och bockade tyst av eleverna, istället för att ropa upp deras namn, ett efter ett.

        Trots att Anders inte ville, kunde han inte låta bli att se sig ängsligt om i klassrummet. Han var ju nästan tvungen att veta. Men Danne var inte där. Han hade inte stått utanför i korridoren och han kom heller inte inspringandes med flåsande andhämtning, som han gjorde de där dagarna då han försovit sig.

        ”Jaa”, mumlade Suzanne och la ifrån sig närvarolistan på katedern. ”Då var vi här då.”

        Hennes röst var mjuk, nästan som en viskning.

        ”Men Danne är inte här än”, sa Johannes och såg sig förvirrat omkring.

        ”Nä, han kommer inte komma hit idag”, sa Suzanne. ”Det har hänt lite grejer – i hans familj.”

        ”I hans familj?” upprepade Peter och såg på Ekman. Hans röst var så låg att den knappt hördes, men Anders hade uppfattat orden. Ekman skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

        ”Va, vadårå?” ville Johannes veta.

        ”Det vill jag avvakta med att berätta – tills jag vet mer om läget”, sa Suzanne allvarligt.

        ”Men vadå, i hans familj?” frågade Peter, den här gången stadigt och högt så att det hördes av alla i rummet. ”Det här måste väl ha att göra med det som hände på festen i lördags, väl?”

        ”Så du känner till den delen, alltså?” sa Suzanne.

        ”Ja och det gör ALLA som var där”, svarade Peter. ”Och påstår nån nåt annat så snackar dom skit.”

        Anders kände hur han stelnade till av hårdheten i Peters röst. Orden kändes på nåt sätt riktade till honom. Suzanne såg länge och allvarligt på Peter. Sedan nickade hon.

        ”Det där håller på att utredas”, sa hon. ”Om du har nåt att berätta om det som hände på den där festen, får du gärna göra det – så kan jag ta det vidare. Och det gäller er andra också, givetvis.”

         Suzanne gjorde en konstpaus och tog sedan ett djupt andetag.

         ”Polisen har nämligen blivit inkopplad”, sa hon.

         Det gick ett lätt surr genom klassrummet.

         ”Men va?! Vad är det som har hänt?” frågade Johannes.

         ”Ja, vad är det som har hänt, egentligen?” frågade Anna Sörberg. ”Eftersom jag är klassens representant i Kamratstödjarna känner ju jag att det är min plikt att ha koll på vad som händer här på skolan.”

         Men Suzanne ville tydligen inte lämna ut några detaljer. Istället sa hon:

         ”Jag tror vi bryter här. Så låter jag dom som vill få stanna kvar, ifall det är nån som känner att dom vill berätta lite om vad dom såg i lördags.”

        Anders reste sig upp ur bänken och samlade ihop sina saker. Pablo följde hans exempel. Större delen av klassen lämnade rummet. Men inte alla.

        ”Du tänkte också stanna kvar, eller?” frågade Nina Peter, som fortfarande satt kvar i sin bänk.

        ”Ja, jag kan inte bara gå”, sa han.

        ”Då stannar jag också”, sa Ekman.

        ”Jag med”, sa Elena.

        Anders såg sig om över axeln, i det att han gled ut genom dörren. Nina, Peter, Ekman och Elena stod avvaktande kvar vid bänkarna, i väntan på att dörren skulle slå igen, så att dom kunde berätta för Suzanne vad dom sett.

         Anders harklade sig och svalde. Sen gick han till sitt skåp.

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

          ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

          ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

          ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

          Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

          ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

          ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

          ”Ah... nä –”, började Danne, men lyckades inte avsluta meningen, för Ekman tog tag om Peters axlar och drog honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är så jävla ball, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig.

          Danne stirrade in i deras ryggar. Han visste att han borde vara glad: glad för att nån äntligen försvarat honom. Men det han såg gjorde honom bara så oändligt ledsen.

          ”Seriöst, du är så jävla ball, vet du det?”

          Leenden och blickar. Nävar som kramar nävar, under livligt prat och skratt. Viskningar som plötsligt blir till rop. Hemligheter som byter bärare, när armar läggs om axlar.

          Han klär sig jämt i svart, fastän han inte är gothare eller emo. Bär pärlarmband och lyssnar på konstig musik. Han snackar som en vuxen och säger saker som ingen annan snubbe skulle säga. Han sjunger och spelar trummor som en gud och tecknar snyggare än nån annan.

          Men han är gåtfull och tyst, håller sig nästan alltid för sig själv.

          Han är inte alls som jag.

          Han försöker inte ens imponera på Ekman, försöker inte vinna hans respekt. Men ändå så får han den, han får den utan att ens försöka. Ekman kommer alltid till honom, inte tvärtom.

          Det är honom som Ekman valt. Inte mig.

          Hur tävlar man mot nån som inte ens försöker vinna, men som gör det ändå?

          Hur...?

          …

          …

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter log sitt sneda leende, det där med ena mungipan.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

          ”Nä, jag brukar gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Seriöst, Peter! Kom igen nu!” bad Ekman.

          Peter började flina och klappade Ekman på axeln.

          ”Okej, okej. Jag är med”, sa han.

          ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

          ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

          ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

          ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

          Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

          ”Seriöst, såg du?”

          ”Ja”, sa Anders.

          ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

          ”Han är väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

          ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.

49. Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag!

Det sista planeringsmötet inför klassfesten ägde rum på torsdagens morgonsamling. Det var nu klassen hade chansen att spika det sista inför morgondagen, så att dom åtminstone skulle ha ett dygn på sig att styra upp eventuella förändringar och sista-minuten beslut.

       Anna Sörberg inledde mötet med att resa sig upp från sin stol.

       ”Jag tänkte bara säga att vi på Kamratstödjarna är SUPER-POSITIVA till den här klassfesten och att vi önskar er alla lycka till!”

       Hon såg sig förväntansfullt omkring i klassrummet som om hon hoppades på att få en applåd. När ingen reagerade satte hon sig ner igen. Hon såg sur ut.

       ”Varför behövde hon resa sig upp för att säga det?” viskade Pablo till Anders.

       ”Men du ska väl också komma på festen, Anna?” frågade Suzanne.

       ”Jo, det tänkte jag”, mumlade Anna Sörberg. ”Men jag ville bara framföra en hälsning från oss på Kamratstödjarna först...”

       Suzanne stirrade på Anna Sörberg en lång stund. Sedan sa hon:

       ”Jaa, känner ni att ni har koll på läget inför imorrn? Allt är ju klart med lokalen och dekorationerna har ni ju redan fixat. Vakter har vi och inköpslistorna är färdiga. Så om det inte är några andra frågetecken, så tänker jag väl att ni alla helt enkelt får gå dit och ha en trevlig kväll tillsammans.”

       ”Om man inte vill gå på klassfesten, då?”

       Givetvis var det Peter som skulle protestera.

       “Man kan ju ha annat för sig”, la han till och fyllde i figuren, han höll på att rita i sitt block, med svart tusch.

       ”Meningen är att alla ska vara med och få ha trevligt tillsammans”, sa Suzanne. ”Det här handlar ju om att stärka gemenskapen i klassen och knyta band så att ni funkar bättre som grupp.”

       ”Lycka till med det!” mumlade Peter och bytte penna, från svart till rött.

       ”Ursäkta?” sa Suzanne oförstående.

       Peter la ifrån sig pennan och såg på henne med ett snett leende.

       ”Tror du på allvar att det kommer bli starkare gemenskap i klassen bara för att vi spelar lite musik och bjuder varandra på chips?” svarade han. ”Den här klassen är hur grupperad som helst. Och alla grupper hatar varann. Jag tror inte att nåt fredagsmys kan ändra på det.”

       Anders kunde nästan känna den dåliga stämningen lägga sig som ett negativt energifält över klassrummet. Suckar, stön och flämtningar hördes, blandat med kommentarer så som:

      ”Mä! Hallå?”

      ”Vadå, grupperad?”

      ”Du ska alltid va så negativ jämt!”

      Peter var verkligen märklig. Även om Anders nu kunde hålla med om att sammanhållningen i klassen inte var så bra och att det fanns vissa speciella som han ALDRIG skulle vilja bli sedd tillsammans med, så var ju det där som Peter sa, sånt som man bara inte säger!

      Men Ekman tyckte visst att det var roligt, för han skrattade till.

      ”Jävla king, han är!” sa han. Klasskamraternas irritation mot Peter byttes mot förvirring. Vadå, tyckte Ekman att det var BRA sagt??

      ”Det är väl inget att skratta åt, Adam?” sa Suzanne.

      ”Men han säger ju som det är!” flinade Ekman. Men Suzanne skakade på huvudet.

      ”Med den attityden så lär det väl knappast bli bättre gemenskap i klassen”, sa hon. ”Då kanske det är lika bra att du inte kommer på festen, Peter.”

      Peter ryckte på axlarna som om det kvittade och riktade återigen uppmärksamheten ner mot sin teckning.

      ”Såå, är det nån som har några övriga frågor?” undrade Suzanne, med en blick på sin klocka.

      “Varför slipper Danne ta med sig godis och dricka till festen?” ville Isak veta. “Det är ju inte rättvist mot oss andra.”

      “Vem har sagt det?”

      “Han sa det. Att han och dom andra cp-barnen slipper ta med sig godis till festen.”

      Suzanne blev genast rasande.

      “Vi har ingen som är cp-skadad i den här klassen och att använda det uttrycket på det där nedlåtande sättet, som nåt slags skällsord, är helt oacceptabelt!”

      “Jaja, whatever!” sa Isak. “Men Danne sa att han och Marika och Johannes slipper köpa med sig dricka och godis till festen och det är inte rättvist. Varför ska vi andra bjuda dom på snacks och dom slippa, bara för att dom får specialhjälp i matten och engelskan?”

       Danne såg ner i bänken. Det brände i kinderna och över halsen och han förstod att han måste vara illröd i hela ansiktet. Han ville inte ens titta åt Marikas och Johannes håll, ville inte veta hur dom reagerade. Han förstod inte längre varför det varit så roligt att reta Isak häromdagen, för nu var det verkligen inte roligt.

       ”Vadå, slipper dom?” hördes Fredriks röst.

       ”Va?” sa nån av tjejerna. Danne kunde inte avgöra vem, men troligtvis var det Ellinor eller Kamratstödjaren Anna Sörberg.

       ”Ja, det gör dom!” bekräftade Isak och ett lätt surr uppstod i klassrummet. Danne kände att han inte bara kunde sitta där och hålla käften. Han var tvungen att säga nåt. Han såg på Isak och försökte göra sin röst så stadig han bara kunde:

       ”Har du problem, eller?”

       ”Ja, det har jag! Om inte du och dom två andra mupparna tar med er eget godis, så tycker jag inte att ni ska få komma”, svarade Isak.

       “Det där är mobbning, Isak”, sa Suzanne.

       “Nä, det är ju mobbning mot oss andra som tvingas betala för deras gratisfest!”

       Det var såna här dagar som Suzanne hatade sitt jobb. Och det värsta var att hon inte hade nåt bra svar – åtminstone inget som Isak skulle godta.

       “Jag tar inte med mig dricka och snacks om inte dom också gör det”, framhärdade Isak.

       “Men skit i det”, sa Ekman tyst till honom. “Det spelar väl ingen roll?”

       Men för en gångs skull verkade inte Isak bry sig om vad Ekman tyckte.

       “Nä, jag tänker inte stå för deras kalas”, svarade han Ekman. “I såna fall stannar jag hellre hemma.” Han vände sig återigen mot Suzanne och sa det den här gången högt, så att hela klassen kunde höra:

       “Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag!”

       ”Isak, den här festen är för alla –”, började Suzanne.

       ”Peter slipper ju”, flikade Isak in, men Suzanne ignorerade hans inpass.

       ”– och jag kan göra klart för dig, här och nu, att ingen ska behöva bli exkluderad från att vara med och delta imorrn kväll – så lägg ner den där attityden nu!”

       ”Så dom får komma?” frågade Isak.

       ”Alla som vill får komma”, sa Suzanne skarpt.

       ”Då kommer inte jag”, avgjorde Isak och vände sedan blicken ut genom fönstret.

       Suzanne slöt ögonen och tog ett djupt, djupt andetag. Sedan sade hon trött:

       ”Nä, det blir nog trevligast för alla om du stannar hemma istället...”