...

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han ens hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

         ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

         ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

         ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

         Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

         ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

         ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

         Danne var helt ställd. Peter brukade aldrig prata med honom, men nu hade han helt plötsligt höjt rösten och försvarat honom inför hela klassen. Men innan han ens hunnit komma på vad han skulle svara, hade Ekman tagit tag om Peters axlar och dragit honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är min idol, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig från Danne.

          Ekman hade inte ens gett honom en blick, då han stått där bredvid. Han hade bara tittat på Peter och snackat direkt till honom. Och Danne förstod. Det handlade inte om honom. Peter (och kanske Ekman också?) kunde tänka sig att försvara honom mot dom elaka kommentarerna som folk på skolan spottade efter honom – men det betydde inte att dom ville vara hans vänner. Dom tyckte fortfarande illa om honom, på grund av det där med Nicolas. Så hur skönt det än var att han blev uppbackad av perfekta och extremt omtyckta Ekmans nya bästa vän Peter, gjorde det fortfarande ont att dom inte ville ha med honom att göra.

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter började flina. Han log med ena mungipan mot tjejerna.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

           ”Nä, jag brukar väl gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Jag är med”, sa Peter och klappade Ekman på axeln.

         ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

         ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

         ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

         ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

         Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

         ”Seriöst, såg du?”

         ”Ja”, sa Anders.

         ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

         ”Han väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

         ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.

65. du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!
 ”Det är tydligen en nyöppnad butik på Norra Hamngatan”, förklarade Ekman medan han förde boysen och Danne genom stan. ”Med gamla LP-skivor och posters och massa andra coola retrogrejer.”

         ”Men det är väl ingen av oss som har LP-spelare hemma”, sa Isak. ”Förutom du, då.”

         Det var sant. Anders hade ingen LP-spelare och såvitt han visste saknade Pablo och Isak det också. Ekmans föräldrar hade däremot en hel LP-samling nere i salongen i deras villa, som dom lyssnat på en gång när dom varit hemma hos honom.

        ”Nä, men det kan ju va kul att titta ändå”, tyckte Ekman. ”Kanske finns nåt annat som kan va intressant därinne. Peter sa att dom hade massa skitcoola grejer.”

        ”Men Peter är ju som han är”, sa Isak hånfullt. ”Han har ju lite... speciell smak, om man säger så.”

        ”Vadå då?” undrade Ekman.

        ”Han är ju sjukt torr. Gillar bara massa konstiga och tråkiga saker, så om HAN tycker att nåt är skitcoolt vet man ju inte vad det kan vara. Jag menar, han sitter bara och RITAR och LÄSER varenda rast – hur kul är man då på en skala?”

        Isak sökte både Anders och Pablos blickar, som om han önskade deras medhåll. Men innan Anders bestämt sig för hur han skulle reagera, vände sig Ekman om och sa med ovanlig skärpa:

        ”Peter är fan den smartaste jag känner. Jag har aldrig träffat nån med så bra musiksmak som han och han är skitgrym på att rita. Och du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!”

         Isak stirrade nästan skrämt på Ekman och hans haka hängde ner mot bröstet som en fallucka. Hans kinder blev alldeles röda och flammiga. Dom grälade inte ofta och Anders visste inom sig att det här var just anledningen till det: Isak var livrädd för att göra Ekman sur, livrädd för att förlora honom som polare. Det spelade ingen roll hur stöddig och tuff han än försökte vara mot alla andra, de gånger Ekman blivit arg eller irriterad på honom kröp han alltid ihop som ett skrämt litet barn.

         Det var tyst i några sekunder.

         ”Ska vi gå dit då, eller?” undrade Ekman och Anders kunde höra på hans röst att han var arg.

         ”Ja, jo”, mumlade både Isak och Pablo. Isak mötte inte Ekmans blick.

         ”Jag är på”, sa Danne lika entusiastisk som förut.

         ”Om vi nu hittar dit”, mumlade Ekman irriterat.

         ”Där är det!” sa Anders och pekade.

         Längre ner på gatan stod en trottoarpratare som gjorde reklam för ”Vintage vinyl”. Killarna närmade sig under tystnad. Det var en liten butik, med gallerförsedda fönster, och trots att den skulle vara nyöppnad såg den gammal ut. Ekman slängde sin kaffemugg i en soptunna på gatan och höll upp dörren medan dom andra klev in. Han vände bort blicken när Isak passerade honom. Alla stannade till precis innanför dörren och såg sig om. Den skäggiga mannen borta vid kassadisken lyfte blicken från vad det nu var han sysslade med, synade dom och sa sedan:

        ”Inga glassar härinne, grabbar!”

        Pablo, Isak och Danne åt fortfarande på sina mjukglassar och såg bortkommet på varandra.

        ”Ska vi vänta därute, eller?” frågade Pablo Ekman.

        ”Gör det”, sa han. ”Kom, Anders!”

        Han drog med sig Anders in i butiken och lät dörren slå igen efter dom.

        ”Dom var ju ändå inte intresserade, så dom kan väl sitta därute med sina glassar”, sa han surt. Hur länge skulle han vara förbannad på Isak för det där med Peter? undrade Anders. Fastän Ekman valt honom och valt bort dom andra, gjorde Ekmans irritation honom ändå obekväm. Det verkade som om Ekman läst hans tankar, för han bytte genast tonfall och log vänligt. ”Hittar vi nåt schysst album kan du följa med mig hem, så lyssnar vi tillsammans”, sa han.

        Han började gräva i en back full med gamla skivor och Anders gick långsamt runt i butiken och tittade på affischerna. Det hängde LP-skivor på väggarna och det fanns glasskåp där specialutgåvor stod frontade.

        "Anders, kolla på det här!" sa Ekman och höll upp ett gammalt LP-konvolut med en bild på fem nakna, storbröstade kvinnor som stod formerade i olika poser med varsin pistol som dom alla riktade åt olika håll. Det enda dom hade på sig var höga spetsstrumpor och klackskor.

        ”Vad är det här?” skrattade Anders.

        ”Ingen aning, men jag gillar det!” skrattade Ekman. ”Vad tror du det är för musik?”

        ”Sånt man ska... knulla till, kanske?” föreslog Anders och Ekman skrattade högt och la tillbaka konvolutet i backen och fortsatte bläddra bland LP-skivorna. Anders började bläddra i backen bredvid. Så mycket gammal musik, som för allt han visste var totalt bortglömd nu – såvida det inte fanns uppladdat på Spotify?

        Ekman slutade plötsligt bläddra bland skivorna. Han såg på Anders.

        "Jag tycker faktiskt riktigt bra om Peter", sa han.

        "Okej?" sa Anders överraskat.

        "För han är inte... så jävla... som vissa andra är", sa Ekman och spände blicken i Anders. "Du förstår, va?"

        Det var något i Ekmans röst och blick som sa Anders att det var viktigt för honom att han förstod. Fastän Anders inte var helt säker på att han gjorde det nickade han och sa:

         "Jo, självklart."

         "Va bra", sa Ekman allvarligt och boxade honom lätt på axeln – så där som han brukade göra när dom hamnade i samma lag på gympan eller tilldelades en gemensam skoluppgift. "Isak går mig fan på nerverna ibland", mumlade han sedan för sig själv och fortsatte längre in i butiken.

49. Jag vägrar ta med mig dricka och snacks om inte dom också gör det

Det sista planeringsmötet för klassfesten ägde rum på torsdagens morgonsamling. Det var nu klassen hade chansen att spika det sista inför morgondagen, så att dom åtminstone skulle ha ett dygn på sig att styra upp eventuella förändringar och sista-minuten beslut.

           Anna Sörberg inledde mötet med att resa sig upp från sin stol.

           ”Jag tänkte bara säga att vi på Kamratstödjarna är SUPER-POSITIVA till den här klassfesten och att vi önskar er alla lycka till!”

           Hon såg sig förväntansfullt omkring i klassrummet som om hon hoppades få en applåd. När ingen reagerade satte hon sig ner igen.

           ”Varför behövde hon resa sig upp för att säga det?” viskade Pablo till Anders.

           ”Men du ska väl också komma på festen, Anna?” frågade Suzanne.

           ”Jo, det tänkte jag”, mumlade Anna Sörberg. ”Men jag ville bara framföra en hälsning från oss på Kamratstödjarna först...”

           Suzanne stirrade på henne en lång stund. Sedan sa hon:

           ”Jaa, känner ni att ni har koll på läget inför imorron? Allt är ju klart med lokalen och dekorationerna har ni ju redan fixat. Vakter har vi ju och inköpslistorna är färdiga. Så om det inte är några andra frågetecken, så tänker jag väl att ni alla helt enkelt får gå dit och ha en trevlig kväll tillsammans.”

 

 

             ”Om man inte vill gå på klassfesten, då?”

             Givetvis var det Peter som skulle protestera. Uttråkat och nonchalant.

             “Man kan ju ha annat för sig.”

             ”Meningen är att alla ska vara med och få ha trevligt tillsammans”, sa Suzanne. ”Det här handlar ju om att stärka gemenskapen i klassen och knyta band så att ni funkar bättre som grupp.”

            ”Lycka till!” mumlade Peter och himlade med ögonen.

            ”Ursäkta?” sa Suzanne oförstående.

            ”Tror du på allvar att det kommer bli starkare gemenskap i klassen bara för att vi spelar lite musik och bjuder varandra på chips?” svarade Peter. ”Den här klassen är hur grupperad som helst. Och alla grupper hatar varann. Jag tror inte nåt klassmys kan ändra på det.”

             Anders kunde nästan känna den dåliga stämningen lägga sig som ett negativt energifält över klassrummet, men Ekman skrattade till och klasskamraternas ilska byttes mot förvirring. Suzanne drog efter andan och suckade hörbart.

             ”Med den attityden, Peter, så kommer vi åtminstone inte längre i kampen mot mobbningen”, sa hon. ”Då kanske det är lika bra att du inte kommer på festen.”

             Peter ryckte på axlarna som om det kvittade och riktade uppmärksamheten ner mot den teckning han skissat på i sitt anteckningsblock.

             "Såå, är det nån som har några övriga frågor inför festen?" undrade Suzanne igen.

            “Varför slipper Danne ta med sig godis och dricka till festen?” ville Isak veta. “Det är ju inte rättvist mot oss andra.”

            “Vem har sagt det?” sa Suzanne.

            “Han sa det. Att han och dom andra cp-barnen slipper ta med sig nåt till festen.”

            “Vi har ingen som är cp-skadad på den här skolan och att använda det uttrycket på det där nedlåtande sättet, som nåt slags skällsord, är helt oacceptabelt!” Suzanne fixerade Isak med en blick som var hårdare än flinta.

           “Jaja, whatever!” sa Isak. “Men Danne sa att han och Marika och Johannes slipper köpa med sig dricka och godis till festen och det är inte rättvist. Varför ska vi andra bjuda dom på snacks och dom slippa, bara för att dom får specialhjälp i matten och engelskan?”

           Danne såg ner i bänken. Det brände i kinderna och över halsen och han förstod att han måste vara illröd i hela ansiktet. Han ville inte ens titta åt Marika och Johannes håll, ville inte veta hur dom reagerade. Han förstod inte längre varför det varit så roligt att reta Isak häromdagen, för nu var det verkligen inte roligt.

           “Om inte dom har med sig eget godis, så tycker inte jag att dom ska få komma”, sa Isak.

           “Det där är mobbning, Isak”, sa Suzanne.

           “Nä, det är ju mobbning mot oss andra som tvingas betala för deras gratisfest”, sa Isak.

           Det var såna här dagar som Suzanne hatade sitt jobb. Och det värsta var att hon inte hade nåt bra svar – åtminstone inget som Isak skulle godta.

           “Jag vägrar ta med mig dricka och snacks om inte dom också gör det”, framhärdade Isak.

           “Men skit i det”, sa Ekman tyst till honom. “Det spelar väl ingen roll?”

           Men för en gångs skull verkade inte Isak bry sig om vad Ekman tyckte.

           “Nä, jag vägrar”, svarade han Ekman. “Jag tänker inte stå för deras kalas. Jag gör det inte. Punkt slut. Jag stannar hellre hemma än går dit och bjuder Danne och dom där andra mupparna på nåt som jag köpt.”

            “Men seriöst?” försökte Pablo. “Du behöver ju inte bjuda på just ditt godis.”

           “Men det är inte rättvist”, sa Isak.

           “Nä, jag vet”, sa Ekman, “men spelar det så stor roll, egentligen?”

           “För mig gör det, det”, sa Isak. Han vände sig återigen mot Suzanne. “Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag. Då stannar jag hemma.”

           “Isak, lägg ner det där, nu!” sa Suzanne skarpt.

           “Nej. Jag vägrar.”

          “Ja, men nu var ju tanken att ni skulle ha det här som nåt trevligt tillsammans...” började Suzanne återigen.

          “Peter slapp ju va med och han har ju inte ens nån anledning”, sa Isak. “Jag har ju i alla fall en anledning till att jag inte vill gå på festen längre.”

         Suzanne tog ett djupt andetag. Slöt ögonen och kvävde den utskällning hon precis varit på väg att slunga mot Isak. Sedan sade hon trött:

        “Inte för att det är nån vidare bra anledning, men visst; det blir nog trevligast för alla om du väljer att stanna hemma.