...

141. En morgonsamling utan Danne

Den här morgonen hälsade inte Suzanne klassen välkommen till den nya skolveckan. Hon satt istället uppe på sin kateder och betraktade alla, medan dom strömmade in och tog plats vid bänkarna. I sin hand höll hon närvarolistan och bockade tyst av eleverna, istället för att ropa upp deras namn, ett efter ett.

        Trots att Anders inte ville, kunde han inte låta bli att se sig ängsligt om i klassrummet. Han var ju nästan tvungen att veta. Men Danne var inte där. Han hade inte stått utanför i korridoren och han kom heller inte inspringandes med flåsande andhämtning, som han gjorde de där dagarna då han försovit sig.

        ”Jaa”, mumlade Suzanne och la ifrån sig närvarolistan på katedern. ”Då var vi här då.”

        Hennes röst var mjuk, nästan som en viskning.

        ”Men Danne är inte här än”, sa Johannes och såg sig förvirrat omkring.

        ”Nä, han kommer inte komma hit idag”, sa Suzanne. ”Det har hänt lite grejer – i hans familj.”

        ”I hans familj?” upprepade Peter och såg på Ekman. Hans röst var så låg att den knappt hördes, men Anders hade uppfattat orden. Ekman skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

        ”Va, vadårå?” ville Johannes veta.

        ”Det vill jag avvakta med att berätta – tills jag vet mer om läget”, sa Suzanne allvarligt.

        ”Men vadå, i hans familj?” frågade Peter, den här gången stadigt och högt så att det hördes av alla i rummet. ”Det här måste väl ha att göra med det som hände på festen i lördags, väl?”

        ”Så du känner till den delen, alltså?” sa Suzanne.

        ”Ja och det gör ALLA som var där”, svarade Peter. ”Och påstår nån nåt annat så snackar dom skit.”

        Anders kände hur han stelnade till av hårdheten i Peters röst. Orden kändes på nåt sätt riktade till honom. Suzanne såg länge och allvarligt på Peter. Sedan nickade hon.

        ”Det där håller på att utredas”, sa hon. ”Om du har nåt att berätta om det som hände på den där festen, får du gärna göra det – så kan jag ta det vidare. Och det gäller er andra också, givetvis.”

         Suzanne gjorde en konstpaus och tog sedan ett djupt andetag.

         ”Polisen har nämligen blivit inkopplad”, sa hon.

         Det gick ett lätt surr genom klassrummet.

         ”Men va?! Vad är det som har hänt?” frågade Johannes.

         ”Ja, vad är det som har hänt, egentligen?” frågade Anna Sörberg. ”Eftersom jag är klassens representant i Kamratstödjarna känner ju jag att det är min plikt att ha koll på vad som händer här på skolan.”

         Men Suzanne ville tydligen inte lämna ut några detaljer. Istället sa hon:

         ”Jag tror vi bryter här. Så låter jag dom som vill få stanna kvar, ifall det är nån som känner att dom vill berätta lite om vad dom såg i lördags.”

        Anders reste sig upp ur bänken och samlade ihop sina saker. Pablo följde hans exempel. Större delen av klassen lämnade rummet. Men inte alla.

        ”Du tänkte också stanna kvar, eller?” frågade Nina Peter, som fortfarande satt kvar i sin bänk.

        ”Ja, jag kan inte bara gå”, sa han.

        ”Då stannar jag också”, sa Ekman.

        ”Jag med”, sa Elena.

        Anders såg sig om över axeln, i det att han gled ut genom dörren. Nina, Peter, Ekman och Elena stod avvaktande kvar vid bänkarna, i väntan på att dörren skulle slå igen, så att dom kunde berätta för Suzanne vad dom sett.

         Anders harklade sig och svalde. Sen gick han till sitt skåp.

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han ens hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

         ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

         ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

         ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

         Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

         ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

         ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

         Danne var helt ställd. Peter brukade aldrig prata med honom, men nu hade han helt plötsligt höjt rösten och försvarat honom inför hela klassen. Men innan han ens hunnit komma på vad han skulle svara, hade Ekman tagit tag om Peters axlar och dragit honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är min idol, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig från Danne.

          Ekman hade inte ens gett honom en blick, då han stått där bredvid. Han hade bara tittat på Peter och snackat direkt till honom. Och Danne förstod. Det handlade inte om honom. Peter (och kanske Ekman också?) kunde tänka sig att försvara honom mot dom elaka kommentarerna som folk på skolan spottade efter honom – men det betydde inte att dom ville vara hans vänner. Dom tyckte fortfarande illa om honom, på grund av det där med Nicolas. Så hur skönt det än var att han blev uppbackad av perfekta och extremt omtyckta Ekmans nya bästa vän Peter, gjorde det fortfarande ont att dom inte ville ha med honom att göra.

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter började flina. Han log med ena mungipan mot tjejerna.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

           ”Nä, jag brukar väl gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Jag är med”, sa Peter och klappade Ekman på axeln.

         ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

         ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

         ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

         ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

         Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

         ”Seriöst, såg du?”

         ”Ja”, sa Anders.

         ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

         ”Han väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

         ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.

65. du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!
 ”Det är tydligen en nyöppnad butik på Norra Hamngatan”, förklarade Ekman medan han förde boysen och Danne genom stan. ”Med gamla LP-skivor och posters och massa andra coola retrogrejer.”

         ”Men det är väl ingen av oss som har LP-spelare hemma”, sa Isak. ”Förutom du, då.”

         Det var sant. Anders hade ingen LP-spelare och såvitt han visste saknade Pablo och Isak det också. Ekmans föräldrar hade däremot en hel LP-samling nere i salongen i deras villa, som dom lyssnat på en gång när dom varit hemma hos honom.

        ”Nä, men det kan ju va kul att titta ändå”, tyckte Ekman. ”Kanske finns nåt annat som kan va intressant därinne. Peter sa att dom hade massa skitcoola grejer.”

        ”Men Peter är ju som han är”, sa Isak hånfullt. ”Han har ju lite... speciell smak, om man säger så.”

        ”Vadå då?” undrade Ekman.

        ”Han är ju sjukt torr. Gillar bara massa konstiga och tråkiga saker, så om HAN tycker att nåt är skitcoolt vet man ju inte vad det kan vara. Jag menar, han sitter bara och RITAR och LÄSER varenda rast – hur kul är man då på en skala?”

        Isak sökte både Anders och Pablos blickar, som om han önskade deras medhåll. Men innan Anders bestämt sig för hur han skulle reagera, vände sig Ekman om och sa med ovanlig skärpa:

        ”Peter är fan den smartaste jag känner. Jag har aldrig träffat nån med så bra musiksmak som han och han är skitgrym på att rita. Och du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!”

         Isak stirrade nästan skrämt på Ekman och hans haka hängde ner mot bröstet som en fallucka. Hans kinder blev alldeles röda och flammiga. Dom grälade inte ofta och Anders visste inom sig att det här var just anledningen till det: Isak var livrädd för att göra Ekman sur, livrädd för att förlora honom som polare. Det spelade ingen roll hur stöddig och tuff han än försökte vara mot alla andra, de gånger Ekman blivit arg eller irriterad på honom kröp han alltid ihop som ett skrämt litet barn.

         Det var tyst i några sekunder.

         ”Ska vi gå dit då, eller?” undrade Ekman och Anders kunde höra på hans röst att han var arg.

         ”Ja, jo”, mumlade både Isak och Pablo. Isak mötte inte Ekmans blick.

         ”Jag är på”, sa Danne lika entusiastisk som förut.

         ”Om vi nu hittar dit”, mumlade Ekman irriterat.

         ”Där är det!” sa Anders och pekade.

         Längre ner på gatan stod en trottoarpratare som gjorde reklam för ”Vintage vinyl”. Killarna närmade sig under tystnad. Det var en liten butik, med gallerförsedda fönster, och trots att den skulle vara nyöppnad såg den gammal ut. Ekman slängde sin kaffemugg i en soptunna på gatan och höll upp dörren medan dom andra klev in. Han vände bort blicken när Isak passerade honom. Alla stannade till precis innanför dörren och såg sig om. Den skäggiga mannen borta vid kassadisken lyfte blicken från vad det nu var han sysslade med, synade dom och sa sedan:

        ”Inga glassar härinne, grabbar!”

        Pablo, Isak och Danne åt fortfarande på sina mjukglassar och såg bortkommet på varandra.

        ”Ska vi vänta därute, eller?” frågade Pablo Ekman.

        ”Gör det”, sa han. ”Kom, Anders!”

        Han drog med sig Anders in i butiken och lät dörren slå igen efter dom.

        ”Dom var ju ändå inte intresserade, så dom kan väl sitta därute med sina glassar”, sa han surt. Hur länge skulle han vara förbannad på Isak för det där med Peter? undrade Anders. Fastän Ekman valt honom och valt bort dom andra, gjorde Ekmans irritation honom ändå obekväm. Det verkade som om Ekman läst hans tankar, för han bytte genast tonfall och log vänligt. ”Hittar vi nåt schysst album kan du följa med mig hem, så lyssnar vi tillsammans”, sa han.

        Han började gräva i en back full med gamla skivor och Anders gick långsamt runt i butiken och tittade på affischerna. Det hängde LP-skivor på väggarna och det fanns glasskåp där specialutgåvor stod frontade.

        "Anders, kolla på det här!" sa Ekman och höll upp ett gammalt LP-konvolut med en bild på fem nakna, storbröstade kvinnor som stod formerade i olika poser med varsin pistol som dom alla riktade åt olika håll. Det enda dom hade på sig var höga spetsstrumpor och klackskor.

        ”Vad är det här?” skrattade Anders.

        ”Ingen aning, men jag gillar det!” skrattade Ekman. ”Vad tror du det är för musik?”

        ”Sånt man ska... knulla till, kanske?” föreslog Anders och Ekman skrattade högt och la tillbaka konvolutet i backen och fortsatte bläddra bland LP-skivorna. Anders började bläddra i backen bredvid. Så mycket gammal musik, som för allt han visste var totalt bortglömd nu – såvida det inte fanns uppladdat på Spotify?

        Ekman slutade plötsligt bläddra bland skivorna. Han såg på Anders.

        "Jag tycker faktiskt riktigt bra om Peter", sa han.

        "Okej?" sa Anders överraskat.

        "För han är inte... så jävla... som vissa andra är", sa Ekman och spände blicken i Anders. "Du förstår, va?"

        Det var något i Ekmans röst och blick som sa Anders att det var viktigt för honom att han förstod. Fastän Anders inte var helt säker på att han gjorde det nickade han och sa:

         "Jo, självklart."

         "Va bra", sa Ekman allvarligt och boxade honom lätt på axeln – så där som han brukade göra när dom hamnade i samma lag på gympan eller tilldelades en gemensam skoluppgift. "Isak går mig fan på nerverna ibland", mumlade han sedan för sig själv och fortsatte längre in i butiken.