...

91. Falsksång
Ännu en musiklektion med den nya musikläraren Ulla-Gerd, som egentligen ville kallas för Ullis. Den här gången skulle man sätta sig parvis och öva gitarrackord tillsammans. Peter hade tydligen feber den här dagen och var därför inte i skolan. Hade han varit det, hade Ekman troligtvis velat ha honom som gitarrpartner – för dom ville numera alltid hänga ihop på musiklektionerna. Men nu gick ju inte det. Istället frågade Ekman Anders om han ville köra ackorden med honom. Något förvånad, men samtidigt smickrad, sa Anders ja.

          Kanske berodde det på att han kommit Ekman närmare i helgen, på festen, när han påstått att han också lyssnat på de där banden Peter spelat? Dagen efter hade han ju faktiskt satt sig och pluggat in sig på deras katalog på Spotify och skummat igenom deras biografi på Wikipedia, i händelse av att Ekman eller Peter skulle ställa några knepiga följdfrågor i skolan. Då kunde han ju inte stå där och se dum ut. Men dom verkade inte misstänka nånting.

          Men däremot verkade inte alla lika övertygade.

          När Anders gick till Ulla-Gerd/Ullis för att be om ett plektrum – hans fingrar började ömma efter några vändor över gitarrens strängar – råkade han höra några ord inifrån sångstudion, där några av dom andra i klassen satt och övade, som förmodligen inte var avsedda för hans öron:

          ”Men det stör mig som fan att Anders ska va så...”

          Va...?!

          Anders stannade genast upp. Han kände igen Isaks röst. Och han kände ju givetvis igen Pablos röst, när han svarade Isak:

          ”Vadå?”

          ”Fejk.”

          ”Fejk?”

          ”Ah, men, som på festen. Han smöra ju som fan för Peter, skratta åt alla hans skämt och lyssnar helt plötsligt på samma musik som han. Sen när har han lyssnat på alla dom där banden, som Peter spelade upp?”

          ”Nä, jag har aldrig hört han spela nån av dom låtarna hemma hos sig”, sa Pablo.

          ”Inte jag heller. Missförstå mig inte, jag älskar Anders.”

          ”Jag med.”

          ”Han är min bror.”

          ”Min med.”

         ”Han är en av dom skönaste snubbarna jag känner. Så därför blir det ju så jäkla pinsamt, för såna som oss som känner han så väl, när han försöker låtsas va som Peter.”

         ”Mm”, sa Pablo.

         ”Och det är ju bara för att han VET att Adam älskar ALLT Peter gör och säger och lyssnar på – och då försöker han va likadan för att han tror att det ska få Adam att... ah, jag vet inte vad!”

         ”Han vill ju bara att Adam ska tycka att han är en skön snubbe”, sa Pablo överseende, så där som en förälder som försvarar sitt barns fula teckningar gör. ”Jag menar, han vill ju att ALLA ska tycka att han är en skön snubbe!”

         ”Han ÄR en skön snubbe. Men det blir ju bara löjligt när han försöker va nån han inte är.”

         ”Jo...”, började Pablo.

         Anders orkade inte höra mer. Det kändes hemskt att två av hans närmaste polare satt och snackade om honom bakom hans rygg och kallade honom fejk. Speciellt eftersom dom dessutom hade rätt. Dom hade sett rakt igenom hans bluff och nu tyckte dom att han var både löjlig och pinsam. Anders skyndade sig istället tillbaka till Ekman.

        ”Fick du nåt, eller?” undrade han.

        ”Vadå?” stammade Anders.

        ”Plektrum!”

        ”Öh... nä, hon hade inget”, mumlade Anders och satte sig ner med gitarren igen.

37. Taggad på lite schyssta rytmer?
 "TRUMMOR är ett HÄRLIGT instrument för den som förstår sig på det här med RYTM!" sa den nya musikläraren Ulla-Gerd – som egentligen ville kallas för Ullis – och rullade förtjust på varje R. ”Och idag, mina vänner, vill jag att alla får en chans att knacka fram lite schyssta rytmer på trumsetet! Är det nån som vill börja?”

          Peter räckte upp handen.

          ”Peter! Vad fint! Varsågod! Och ni andra kan väl ställa upp er i en fin liten kö, så tar vi er i turordning sen.”

          Klassen ställde sig i en ringlande kö runt trummorna och längs med väggen i ensemblerummet.

          ”Tror du vi får vänta ut hela lektionstimmen på Nicolas, den här veckan också?” frågade Vera till Ekman.

          ”Fick du inte nog av besöket hos rektorn igår?” svarade han.

          ”Ja, hur gick det med rektorn och Suzanne, egentligen?” frågade Isak.

          ”Jag står ju här”, sa Vera nonchalant. ”Jag tror rektorn fatta att det bara va Suzanne som hade en vanlig attack av PMS igen.”

          Danne trängde sig fram i kön och ställde sig bakom Anders.

          ”Taggad på lite schyssta rytmer?” frågade han och försökte imitera Ullis röst.

          Men Anders blängde bara surt på Danne och ställde sig demonstrativt längst bak i kön för att slippa stå bredvid honom. Att Pablo, Isak och Ekman gav honom frågande blickar brydde han sig inte om. Danne hade lyckats maska sig kvar i två timmar hemma hos honom kvällen innan. YouTube-klippen hade inte räckt. Han hade fortsatt rota runt bland Anders prylar och tjatat sig till en stund på Anders Playstation. Han hade inte gått förrän Anders mamma påpekat att klockan hunnit bli kvart i tio...

          Det fick vara nog med dumheterna från Dannes sida nu! tyckte Anders.

 Peter satte sig vid trumsetet, höll upp trumpinnarna och såg ut som om han räknade ner i huvudet. Sedan satte han igång. Han slog snabbt och rytmiskt på trummorna och skapade olika rytmer och trummönster, både ökade och sänkte takten, skapade nya mönster, rytmer och trumvirvlar. Alla stirrade förstummat på honom, så snart han slutat.

          "Jävlar, vad grym du är!" utbrast Ekman. Peter ryckte ödmjukt på axlarna.

          "Ja, jag håller ju kanske inte med om ditt ordval där, Adam", sa Ullis. "Vi behöver ju inte SVÄRA, bara för att ge varandra beröm, menar jag. Men ja! I sak har du ju verkligen rätt. Du spelar ju helt fantastiskt, Peter! Wow, säger jag bara!" Hon vände sig mot dom andra i klassen. "Är det nån annan som vill pröva?"

          Det var knäpptyst. Ingen erbjöd sig.

          "Knappast nån som vill sätta sig nu, efter att ha hört Peter", sa Ekman.

          "Äh! Så ska man ju inte behöva känna!" tyckte Ulla-Gerd. "Ja, även om Peter nu var exceptionellt bra på att spela trummor. Vi ska ju bli inspirerade av varandras talang, inte skrämda!"

          Inspirerade av Peters talang gick klasskamraterna upp, en efter en, och bankade tafatt på trummorna. Ulla-Gerd hejade på och uppmuntrade så gott hon kunde, men Ekman flinade nedlåtande. Han hade lämnat boysen och ställt sig med Peter istället.

         ”Känns som ett jävla skämt att lyssna på dom andra efter att ha hört dig”, viskade han till Peter.

         ”Äh”, mumlade Peter och ryckte på axlarna.

         ”Vad mer är du grym på?” ville Ekman veta och Peter flinade.

         ”Du får vänta och se”, sa han.

         Isak sköt iväg några fientliga blickar mot Peter, från andra sidan rummet.

         ”Först slutar han med fotbollen”, viskade han till Pablo och Anders. ”Ska han börja hänga med den där jäveln nu också?”

         ”Du får väl vänta och se”, retades Pablo.

21. Är han ens i målbrottet?

”Jaha, vem ska vi ta nu?” undrade Ullis. ”Tim, kanske?”

         Tim gick lydigt fram.

         ”Vad ska jag sjunga? Jag kan inga låtar”, sa han.

         ”Nåt kan du väl? Blinka lilla stjärna går bra om inte annat”, sa Ullis.

         Timbot, som annars var programmerad för att ta toppbetyg i alla ämnen, visade sig sakna inbyggd Auto-Tune och var lika tondöv som en robot.

         ”Hmm”, sa Ulla-Gerd fundersamt. ”Kanske bäst att vi tar nån av tjejerna nu?”

         Tjejerna gick upp, en efter en. Zahraa sjöng på utrikiska och förklarade sedan för Ullis att det var en traditionell arabisk ballad. Nina, Elena, Vera, Dessie, Kajsa och Ellinor – alla sjöng dom helt okej och vissa av dom ganska bra. Det märktes tydligt att dom var mer vana vid sång jämfört med killarna. Den som sjöng bäst visade sig vara Tanya, som till och med fick applåder efter sitt framträdande.

         ”Wow! Skön R&B-känsla, hörru du!” sa Ullis och gjorde några märkliga dance moves med armarna. ”Kan vi få en kille, igen? Peter, kanske?”

          Peter nickade och gick fram. Han var den första i klassen som lossade micken från stativet. Han backade bakåt mot väggen, slöt ögonen och tog ett djupt andetag. Han började trampa en takt mot golvet och knäppa rytmiskt med fingrarna.

         ”Ska han meditera, eller?” viskade Isak med ett elakt flin till Anders och Pablo.

         Peter öppnade munnen och sjöng. Anders spärrade förvånat upp ögonen. Inte för att han visste vad han hade förväntat sig från Peter, men inte det här. Det var något på engelska som Anders aldrig hört förut, men det lät verkligen... vackert, i brist på ett bättre ord. Det var något med känslan och nerven i Peters röst som rörde Anders, sättet han gled upp i falsett och ner i djupa bastoner som framkallade rysningar. Han sjöng så mjukt och återhållsamt, men då och då klämde han plötsligt i med en styrka som överraskade totalt. Han gungade fram och tillbaka medan han sjöng, i takt med rytmen från trampet och dom knäppande fingrarna. Anders märkte plötsligt att Ekman smugit sig fram till honom. Han la en hand på Anders axel och viskade:

         ”Fuck, han är bra, ju! Riktigt jävla bra!”

         Isak skruvade irriterat på sig och Anders gissade att han var sur för att Peter inte hade drattat på arslet inför hela klassen – något som Isak förmodligen hade hoppats på.

         Peter slutade sjunga och satte tillbaks micken i stativet. Anders förvånades över att ingen applåderade, så som dom gjort när Tanya sjungit sin sång, vilket troligtvis berodde på att Peter saknade vänner i klassen och inte hade gjort några ansträngningar för att förändra den saken. Men Ullis verkade i alla fall mer än nöjd.

        ”Det där var fint, Peter. Riktigt snyggt, faktiskt. Det känns som att du hade en hel tanke bakom ditt framträdande. Vi kanske får ordna så du -”, Ullis kollade snabbt sin fusklapp igen, ”- och Tanya kan sjunga en duett vid nåt tillfälle?”

        Peter nickade bara och smackade lätt med tungan, som för att bekräfta att han hört vad hon sagt. Han gick tillbaks och ställde sig borta i hörnet.

        ”Jaha, ska vi låta Nicolas sjunga?” sa Ullis. ”Varsågod, Nicolas. Micken är din!”

        Nicolas såg livrädd ut, men gick ändå fram. Väl framme vid mickstativet frös han till is och blev ståendes där. Alla väntade.

        "Men kom igen då, Nicolas!" ropade Isak och Fredrik klappade i händerna och busvisslade.

        "Ja, kom igen nu!" sa Vera. "Vi vill höra dig sjunga!"

        Men Nicolas förblev tyst med blicken ihärdigt fästad mot golvet.

        ”Är han ens i målbrottet?” undrade Dessie och någon skrattade.

        ”Nej, det är han inte”, bekräftade Isak.

        Även om Nicolas aldrig snackade med någon i klassen, så hade alla noterat att han var den ende av killarna som inte kommit i målbrottet. Kanske var det just därför han inte vågade sjunga för dom andra? tänkte Anders.

         Hans egen röst hade förändrats redan under höstterminen i sjuan.

         Ekman, Isak, Fredrik och Pablo hade varit i målbrottet innan högstadiet hunnit börja.

         För Danne och Emanuel hade det börjat under våren och Johannes och Timbot hade kommit tillbaka efter sommaren med mörkare röster som bröts och gick upp i falsett i var och varannan mening.

         Peter hade ju inte börjat i klassen förrän i påskas – under bild- och formgivningskursen – så ingen hade hört honom sjunga en ton förrän idag. Men hans röst hade i alla fall varit manlig redan då.

         Det var bara Nicolas som aldrig verkade komma i puberteten. Som var dömd att ha en barnslig och ljus liten röst för resten av livet...

         "Nicolas, Nicolas, Nicolas!" ropade klasskamraterna i kör.

         "Men han måste väl inte sjunga om han inte vill?" avbröt Ekman. Han såg argt på dom andra i klassen, som genast tystnade och sedan vände han sig frågande om mot Ullis.

         "Jo, men det är väl klart att alla ska vara med och sjunga", tyckte Ulla-Gerd.

         "Men då kan han väl sjunga bara för dig då, så kan vi andra gå ut och pröva instrumenten, eller nåt", föreslog Ekman.

         "Han tycker ju uppenbarligen att det här är jobbigt", la Nina till. ”Då behöver man väl inte förnedra honom ytterligare genom att tvinga honom att sjunga inför hela gruppen?” 

         Fanns det någon i klassen som Danne hatade mer än Isak, så var det Nicolas. Han var töntig, ful och lättskrämd – och ingen skulle med bästa vilja kunna protestera mot att han var klassens största mes. Men trots det skulle Ekman och Nina alltid försvara honom – något dom gjort ända sedan den där grejen i sjuan...

         … och det var inte rättvist att Ekman ställde sig längst bak och kollade sin telefon när Isak, Pablo och Fredrik pikade och förlöjligade honom, för att sedan kliva fram och ryta ifrån så fort det där lilla äckliga krypet Nicolas fick sig sin välförtjänta del.

 

         Det blev som Ekman och Nina föreslagit. Ulla-Gerd skickade ut resten av klassen ur sångrummet, där de istället fick testa på instrumenten i ensemblerummet, medan Nicolas fick provsjunga ensam för Ullis.

          Med sin pipiga barnröst.

         Och slippa undan klassens hat och hån.

         Det var fan inte rättvist, tänkte Danne.