...

142. Och så luktar du svett, också!

På lunchrasten tog dom följe ut på skolgården: Ekman, Peter, Nina, Elena, Vera, Dessie och Pablo. Anders var också med, men han höll sig i bakgrunden, tankfull och tyst. Snacket handlade – inte helt oväntat – om festen och Danne.

       ”Men det måste ju ha hänt precis efter att jag stack”, sa Vera.

       ”Varför stack du?” frågade Nina.

       ”För att det sög.”

       ”Var det där en diss mot Christian, eller?” retades Ekman. ”Jag trodde du var där som hans dejt?”

       ”Allt jag har att säga om Christian är: been there, done that”, sa Vera. ”Han har en del att lära, om vi säger så...”

       ”Säga vad man vill om honom”, sa Nina, ”men han hjälpte ju i alla fall Adam och mig att stoppa knivslagsmålet. Alla ANDRA stod ju bara och kollade på.”

       ”Det är så jäkla fegt att så många var där och såg vad som hände – men väljer att hålla käften om det, bara för att dom inte vill att deras föräldrar ska få veta att dom söp”, sa Peter.

       ”Men gud, vad vill HON nu då?” sa Vera och gjorde ett kast med huvudet åt Anna Sörberg, som närmade sig dom.

       ”Hon vill ju umgås med dig, fattar du väl”, sa Ekman. ”För du är hennes stora förebild.”

       ”Nä, jag tror hon tänker fråga chans på DIG, Adam”, svarade Vera.

       Anna Sörberg kom fram till dom.

       ”Vad sa ni till Suzanne?” frågade hon. ”Vad hände med Danne på festen, egentligen? Jag menar: blev han ens insläppt där?”

       ”Du borde fan skämmas”, sa Peter till Anna Sörberg.

       ”Ja, det borde du fan!” hakade Vera på, med ett stort flin över hela ansiktet.

       ”För att jag bryr mig om mina klasskamrater?” sa Anna Sörberg stött.

       ”Du är inte ett dugg intresserad av dina klasskamrater”, sa Peter. ”Du vill bara ha skvaller att frossa i.”

       ”Ursäkta, men jag är Kamratstödjare”, sa Anna Sörberg. ”Så då MÅSTE jag ha koll på vem som blir mobbad och hur, för att kunna stoppa det.”

       ”Är du seriös nu? Du har inte lyft ett finger för att stoppa mobbningen här på skolan sen du gick med i Kamratstödjarna”, sa Peter.

       ”Det enda du har gjort sen du gick med i den gruppen är att springa runt och göra reklam för deras fula t-shirts”, sa Vera. ”Och dom är det ju ändå ingen som vill ha, så du slösar ju bara bort din tid!”

        ”Och så luktar du svett, också!” sa Dessie – mest till Anna Sörbergs ryggtavla, för hon hade redan vänt på klacken och börjat gå.

        ”Det där var väl lite väl hårt?” tyckte Elena.

        ”Men hon luktar ju svett”, sa Dessie.

        ”Hon är bara med i Kamratstödjarna för att hon vill att lärarna ska tycka att hon är duktig”, sa Peter. ”Det kan vi väl i alla fall vara ärliga om?”

        ”Jo, jo”, sa Elena. ”Men det är väl onödigt att göra henne ledsen.”

       ”Du säger alltid som det är!” sa Ekman och la armen om Peters axlar. ”Det är det jag gillar med dig.”

       ”Ekman, kan jag snacka med dig?” ropade nån bakom deras ryggar. Alla vände sig om och fick syn på Mergim, som stod en bit därifrån i sällskap med Isak och en av minionerna. ”Med dig och din polare”, la Mergim till, med en nick åt Peters håll.

        Ekman vägde en sekund, eller två. Tycktes tveka. Men så han:

        ”Okej. Girls, kan ni vänta här, en stund?”

138. DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!

Efter en svettig timme på dansgolvet och några selfie-sessions under misteln med Christian Brännström och hans virvlande tunga, hade Vera satt sig i en av sofforna i loungen. Hon var på dåligt humör och ville inte längre festa.

        Hon var så förbaskat trött på allt och alla. På Christian, som tyckte att han var The Shit, trots att han var så jävla dum i huvudet och kläckte ur sig de mest idiotiska kommentarerna – som det där om att tjejer hela tiden bitchar och skapar drama. På Dessie, som var hennes närmsta vän, men som var så förbaskat ytlig ibland att man nästan undrade om det stod helt still uppe i huvudet på henne. På Kajsa, som aldrig verkade fatta att Adam aldrig skulle besvara hennes töntiga fjortis-kärlek. På Adam, som satt där borta, på andra sidan av loungen med Jennifers armar och ben slingrade om sig, som i det värsta förspelet.

        Jennifer skulle föreställa en sån där smart och alternativ tjej i Doc Martens-kängor, som var intresserad av smalfilm, indiemusik och feministiska frågor. En sån där tjej som är så svårflörtad att det fick en killes cred att skjuta i taket tio gånger om, om han lyckades få henne på rygg – vilket Adam förmodligen fått.

        Det var tydligt nu att Adam sprungit om alla andra snubbar på skolan, att ingen av dom kunde mäta sig med honom längre. Kanske var det därför som han inte brydde sig om att Vera hade ihop det med Christian Brännström? För hur populär Christian än var, så var han inget hot mot Adam?

         Tankarna gjorde Vera deprimerad.

         Hon ville inte vara kvar och låtsas ha kul på en fest som sög, ville inte göra sig till för en fjant som Christian, som ändå inte räknades. Ville inte behöva bevisa sig själv inför Adam. I alla fall inte ikväll.

         Hon tog sin väska och gick. Tänkte inte ens säga hejdå till Christian och Dessie. Bara försvinna och vara borta. Vera gick ut genom entrén, svarade inte när vakterna hälsade henne farväl, utan fortsatte bara gatan ner.

         Det var ungefär precis då hon svängt runt kvarteret och kommit utom hörhåll som tumultet på festen bröt ut.

 

*****

”DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!”

”Nä, vadå? Får jag se?”

”JÄVLAR!”

”OKEJ, ALLA GÅR UT! NU!”

 *****

Nina hade hållit sig för sig själv större delen av kvällen. Elena hade haft fullt upp med Peter, ute på dansgolvet och borta i loungen, så Nina tyckte att det hade varit bäst att lämna dom ifred – eftersom Elena så sällan flörtade med nån. Peter verkade hon däremot vara helt fascinerad av. Dom hade dansat och dansat. Pratat och pratat. Skrattat och skrattat. Självklart borde Elena få vara ifred med honom.

         Pablo verkade knäckt. Eller var det bara fyllan? Nina visste inte. Hon hade suttit hos honom en stund och tröstat honom, för han var visst helt bedrövad över att Elena gillade Peter – och Anders verkade inte bry sig ett dugg om att ta hand om sin bästa vän. Nina hade även sympati-dansat med Pablo (Pablo var faktiskt grym på att dansa när han inte var så redlöst berusad), men efter ett tag hade hon tröttnat på att vara den duktiga och omhändertagande kompisen och istället satt sig själv.

         Några killar hade kommit fram och varit slemmiga och jobbiga, men lämnat henne ifred när hon ignorerat dom. Samuel, som fortfarande var kvar, hade kommit fram efteråt och frågat varför hon flörtat öppet med andra killar mitt framför hans ögon, medan Nina – för sjuttielfte gången – bett honom lämna henne ifred. Efter alla fester hade hon fått vänja sig. Hon ville inte vara elak, men det var som Vera sa: ibland måste man va en bitch för att få killarna att fatta.

         Adam kollade också på henne. Inte äckligt, kanske, men varje gång han passerade henne med Jennifer Tomsson från 8E, var det som att hans blick fastnade vid henne. Nina tyckte synd om Jennifer, för Jennifer verkade så glad i Adams sällskap, men Adam glömde alltid bort henne, så fort hans ögon mötte Ninas. Egentligen ville hon inte tänka på det, men det var svårt att låta bli.

        Ännu en snubbe satte sig bredvid henne och låtsades böja sig ner för att gräva upp en ölburk ur sin väska. Och självklart råkade han bara nudda hennes ben när han gjorde det. Nina flyttade sin stol ett par decimeter ifrån honom, gav honom en blick som signalerade att hon visste att han gjort det med flit. En bit bort, i en soffa satt Adam med Jennifer i sitt knä. Trots att Jennifer höll på att göra ett sugmärke på Adams hals, var inte Adams uppmärksamhet på Jennifer. Han satt och kollade på Nina. Nina visste att han skulle nita den äckliga snubben om hon bad honom om det, att han kunde göra killens liv till ett helvete om hon bara sa åt honom. En snubbe hade kallat henne för fittfjolla i sjuan och Adam hade gett honom en rak höger. Efteråt hade Nina noterat att snubbens kompisar övergivit honom och att han blivit både mobbad och utstött, sedan incidenten. Adam hade aldrig sagt nåt om det till henne, men Nina kände på sig att det var Adam som sett till så att det blivit så.

         Av nån anledning hade han tagit på sig att skydda henne, trots att han hade andra tjejer, som han borde fokusera på. Som nu med Jennifer. Nina reste sig från stolen och gick. Det kändes inte passande att låta Adam kolla in henne, medan han hade Jennifer i knät.

         När hon passerade dansgolvet hajade hon till.

         Musiken stängdes av och folk pratade upphetsat och cirkulerade utanför en dörr, som låg bredvid scenkanten. Några killar från nian gestikulerade vilt och försökte mana ett gäng tjejer att lämna lokalen.

        ”Vad är det som händer?” ville Nina veta.

        ”Dom slåss med kniv därinne!” ropade en av tjejerna och sprang sin väg.

         Nina gick fram till dörren och kikade in. Mellan några stolstravar och hopfällda träbord rörde sig tre gestalter. Det var Stefan och Mergim från parallellklassen och en halvnaken kille, som Mergim höll fast, medan Stefan viftade med en kniv framför honom.

         ”Säg att du är en horunge sa jag, innan jag hugger dig!” röt Stefan åt den nakna killen. Nina såg nu att det var Danne som låg där.

         ”Vad sysslar ni med? Lägg av!” skrek hon.

         Stefan och Mergim såg upp på henne, men sa inget.

         ”Danne, är du okej?” frågade Nina. Det kändes som en dum fråga i sammanhanget, eftersom han omöjligen kunde vara okej när han blev utsatt för knivhot, men hon måste ju få nåt slags livstecken från honom. Danne mötte snabbt hennes blick, men sa inget. Manlig stolthet, gissade Nina, som istället riktade uppmärksamheten mot Mergim och Stefan igen. ”Varför är han naken för?”

         ”Lägg dig inte i det här!” ropade Stefan. ”Bara vänd och gå!”

         ”Som fan att jag tänker!” svarade Nina.

         ”Det här är mellan horungen och oss!” sa Mergim.

         ”Varför har ni kniv – är ni inte kloka i huvet, eller?”

         Stefan och Mergim svarade inte. Mergim drog upp Danne från golvet, så att han hamnade i stående ställning. Nina vände sig om mot dom andra som stod och tittade på.

        ”Ska ingen stoppa det här?” frågade hon.

        ”Men dom är ju beväpnade!” svarade nån. ”Det är bäst att hålla sig utanför!”

        ”Men har nån ringt polisen?”

        ”Vi kan inte ringa polisen för folk är ju pissfulla och det är sprit överallt!” sa en av killarna från nian.

        ”Jag tycker det är bäst om alla bara tar sitt pick och pack och drar!” sa en annan nia. ”Festen är slut!”

        Nina såg på dom. Ingen av dom tänkte göra nåt. Och visst, att ringa polisen skulle kanske bli problematiskt, men dom måste ju göra nåt. Nina sprang över dansgolvet, bort till loungen. Fram till Adam och Jennifer.

         ”Adam, du måste komma fort!” ropade hon. ”Det är Stefan och Mergim – jag tror dom har gett Danne stryk och nu hotar dom honom med kniv!”

         ”Är du seriös?” sa Adam, men han hade redan rest sig upp ur soffan och för att kunna följa henne.

         ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsatte Nina. ”Dom lyssnar inte på mig och det är ingen annan som gör nåt. Kan du snacka med dom?”

127. Varför försvarar du han för?

Innanför entréporten stod ett bord uppställt, där en tjej och en kille från nian satt och samlade in biljetterna. Anders och Danne lämnade in sina biljetter och uppgav sina respektive namn och tjejen bläddrade bland sina papper, med en överstrykningspenna i beredskap. Hon bläddrade och bläddrade och gick tillbaka i listan och kollade en gång till.

          ”Skrev du inte in oss på listan?” frågade Danne.

         ”Jo, det gjorde jag”, svarade Anders irriterat – men tänkte skräckslaget att nåt kanske blivit fel med deras namn. Tänk om Clary Wilson missat att lägga till dom? Eller om nån annan uppgett deras namn strax innan, så att Danne och han redan var överstrukna? Skulle dom bli tvungna att vända och gå i så fall? Den där killen stirrade misstänksamt på dom. Han skulle förmodligen kicka ut dom på en gång om han fick för sig att dom försökt fuska sig in.

         ”Ja, men DÄR var ni ju!” utbrast tjejen och strök över Anders och Dannes namn. ”Känns som att jag får be morsan och farsan om glasögon i julklapp!”

         Hon såg på killen och dom båda skrattade. Killen tog fram två armband i nåt plastigt material från en burk som stod på bordet och gav Anders och Danne varsitt.

        ”Om ni går ut, så visar ni bara upp armbandet i dörren så släpper vakterna in er igen”, förklarade han.         

        ”Välkomna!” sa tjejen. ”Ni kan hänga av er därborta!”

        ”Lämna inga värdesaker i fickorna bara!”

         Anders och Danne gick bort till raderna med klädhängare och började hänga av sig sina jackor. Anders kunde fortfarande inte se nån från klassen. Dom var väl redan inne i det andra rummet: det på andra sidan den stora porten därifrån musiken dånade ut. Däremot la han märke till Edvin och Ilia, som gick i 8A. Dom stod utanför toaletterna och fyllde upp sina fantaflaskor med – vad Anders antog var – hembränt. När dom fick syn på Danne började dom knuffa på varandra och peka. Ilia skrattade högt och Edvin sa nåt till honom, som Anders inte kunde uppfatta.

         Shit också, tänkte Anders. Han hade ingen lust att stöta på dom där två nu.

         På vägen till festen hade han repeterat sin historia tyst för sig själv, gång på gång och ord för ord. Repeterat hur han och Danne sprungit på varandra vid busshållplatsen och tagit samma buss till festen. Hur dom hade knäppt varsin öl på vägen till Arbetarföreningens gamla klubblokal, medan dom promenerat dit från torget.

        ”Vi går ju faktiskt i samma klass. Det vore ju bara löjligt att låtsas som att jag inte känner han när vi ska åt samma håll.”

        Men Anders visste att Edvin och Ilia inte skulle intressera sig för hans bortförklaringar. Dom var alldeles för elaka och flamsiga för att bry sig om vad han hade att säga. Dom skrattade och pekade på Danne. Förmodligen stod dom där och drog elaka sexskämt om Dannes morsa.

        Lyckligtvis såg inte Danne nåt utav det. Han var för upptagen av att tömma sina jackfickor på värdesaker: den där repiga gamla S3:an med sprickor i displayen och sitt hopknycklade paket Marlboro Gold.

        Edvin och Ilia stod fortfarande och glodde på honom och Danne, som två stora idioter. Men nu började dom visst röra på sig. Fast...

        Ånej...! Dom rörde sig hitåt. Fuck, också!

        ”Danne Larsson!” sa Edvin med ett brett hånflin. ”Hur fan hade du råd att komma in här?”

        ”Öh, dum fråga, Eddy!” sa Ilia. ”Du fattar väl att hans morsa sög av vakterna!”

        Dom skrattade högt och dumt – och det hördes att dom kommit överens om att säga exakt så, sekunderna innan dom kommit fram. Anders greps av en stark lust att få bort deras dumma flin från deras ansikten.

        ”Wow, kom ni på det där – helt själva – eller? Vad klyftiga ni är!” sa han, innan Danne hunnit reagera. ”Intressant att ni snackar om att ha råd med inträde, när ni själva dricker pundardricka!”

        Anders gjorde en gest åt deras flaska hembränt.

        ”Varför försvarar du han för?” frågade Edvin stött.

        ”Ja, är ni polare, eller?” sa Ilia.

        ”Jag beter mig inte som en idiot bara”, sa Anders och gick förbi dom. Edvin och Ilia var egentligen bara två wannabes som trodde att dom var The Shit. Men Anders visste att han stod över dom i rang, eftersom han umgicks med Ekman och Vera. Därför behövde han inte bry sig om ifall dom blev sura.

        ”Du, Danne”, sa Anders, medan dom gick. ”Du behöver inte berätta för nån att det var jag som pröjsade för din biljett.”

        Danne såg förvånat upp från sin ölpåse, som han plockade runt i. Han hade förmodligen inte haft en tanke på att berätta för nån att Anders betalat hans inträde.

        ”Öh... ah, nä, det kan ju stanna mellan oss”, sa han bortkommet.

        ”Jag menar: du vet ju hur vissa är”, sa Anders och pekade med tummen mot Edvin och Ilia.

        ”Jo, jag vet ju det...”, mumlade han och såg för en stund riktigt ledsen ut. ”Du, jag får nog ta och pissa igen”, sa han plötsligt. ”Ölen bara rinner igenom mig.”

        Danne gick till toaletten, varför Anders bestämde sig för att ta tillfället i akt att smita in i festlokalen. Han ville hitta sina vänner nu. Snabbt, innan Danne dök upp, så att han fick tid på sig att sälja in sin historia...