...

127. Julfest 17 - Varför försvarar du han för?

Innanför entréporten stod ett bord uppställt, där en tjej och en kille från nian satt och samlade in biljetterna. Anders och Danne lämnade in sina biljetter och uppgav sina respektive namn och tjejen bläddrade bland sina papper, med en överstrykningspenna i beredskap. Hon bläddrade och bläddrade och gick tillbaka i listan och kollade en gång till.

          ”Skrev du inte in oss på listan?” frågade Danne.

         ”Jo, det gjorde jag”, svarade Anders irriterat – men tänkte skräckslaget att nåt kanske blivit fel med deras namn. Tänk om Clary Wilson missat att lägga till dom? Eller om nån annan uppgett deras namn strax innan, så att Danne och han redan var överstrukna? Skulle dom bli tvungna att vända och gå i så fall? Den där killen stirrade misstänksamt på dom. Han skulle förmodligen kicka ut dom på en gång om han fick för sig att dom försökt fuska sig in.

         ”Ja, men DÄR var ni ju!” utbrast tjejen och strök över Anders och Dannes namn. ”Känns som att jag får be morsan och farsan om glasögon i julklapp!”

         Hon såg på killen och dom båda skrattade. Killen tog fram två armband i nåt plastigt material från en burk som stod på bordet och gav Anders och Danne varsitt.

        ”Om ni går ut, så visar ni bara upp armbandet i dörren så släpper vakterna in er igen”, förklarade han.         

        ”Välkomna!” sa tjejen. ”Ni kan hänga av er därborta!”

        ”Lämna inga värdesaker i fickorna bara!”

         Anders och Danne gick bort till raderna med klädhängare och började hänga av sig sina jackor. Anders kunde fortfarande inte se nån från klassen. Dom var väl redan inne i det andra rummet: det på andra sidan den stora porten därifrån musiken dånade ut. Däremot la han märke till Edvin och Ilia, som gick i 8A. Dom stod utanför toaletterna och fyllde upp sina fantaflaskor med – vad Anders antog var – hembränt. När dom fick syn på Danne började dom knuffa på varandra och peka. Ilia skrattade högt och Edvin sa nåt till honom, som Anders inte kunde uppfatta.

         Shit också, tänkte Anders. Han hade ingen lust att stöta på dom där två nu.

         På vägen till festen hade han repeterat sin historia tyst för sig själv, gång på gång och ord för ord. Repeterat hur han och Danne sprungit på varandra vid busshållplatsen och tagit samma buss till festen. Hur dom hade knäppt varsin öl på vägen till Arbetarföreningens gamla klubblokal, medan dom promenerat dit från torget.

        ”Vi går ju faktiskt i samma klass. Det vore ju bara löjligt att låtsas som att jag inte känner han när vi ska åt samma håll.”

        Men Anders visste att Edvin och Ilia inte skulle intressera sig för hans bortförklaringar. Dom var alldeles för elaka och flamsiga för att bry sig om vad han hade att säga. Dom skrattade och pekade på Danne. Förmodligen stod dom där och drog elaka sexskämt om Dannes morsa.

        Lyckligtvis såg inte Danne nåt utav det. Han var för upptagen av att tömma sina jackfickor på värdesaker: den där repiga gamla S3:an med sprickor i displayen och sitt hopknycklade paket Marlboro Gold.

        Edvin och Ilia stod fortfarande och glodde på honom och Danne, som två stora idioter. Men nu började dom visst röra på sig. Fast...

        Ånej...! Dom rörde sig hitåt. Fuck, också!

        ”Danne Larsson!” sa Edvin med ett brett hånflin. ”Hur fan hade du råd att komma in här?”

        ”Öh, dum fråga, Eddy!” sa Ilia. ”Du fattar väl att hans morsa sög av vakterna!”

        Dom skrattade högt och dumt – och det hördes att dom kommit överens om att säga exakt så, sekunderna innan dom kommit fram. Anders greps av en stark lust att få bort deras dumma flin från deras ansikten.

        ”Wow, kom ni på det där – helt själva – eller? Vad klyftiga ni är!” sa han, innan Danne hunnit reagera. ”Intressant att ni snackar om att ha råd med inträde, när ni själva dricker pundardricka!”

        Anders gjorde en gest åt deras flaska hembränt.

        ”Varför försvarar du han för?” frågade Edvin stött.

        ”Ja, är ni polare, eller?” sa Ilia.

        ”Jag beter mig inte som en idiot bara”, sa Anders och gick förbi dom. Edvin och Ilia var egentligen bara två wannabes som trodde att dom var The Shit. Men Anders visste att han stod över dom i rang, eftersom han umgicks med Ekman och Vera. Därför behövde han inte bry sig om ifall dom blev sura.

        ”Du, Danne”, sa Anders, medan dom gick. ”Du behöver inte berätta för nån att det var jag som pröjsade för din biljett.”

        Danne såg förvånat upp från sin ölpåse, som han plockade runt i. Han hade förmodligen inte haft en tanke på att berätta för nån att Anders betalat hans inträde.

        ”Öh... ah, nä, det kan ju stanna mellan oss”, sa han bortkommet.

        ”Jag menar, du vet ju hur vissa är”, sa Anders och pekade med tummen mot Edvin och Ilia.

        ”Jo, jag vet ju det...”, mumlade han och såg för en stund riktigt ledsen ut. ”Du, jag får nog ta och pissa igen”, sa han plötsligt. ”Ölen bara rinner igenom mig.”

        Danne gick till toaletten, varför Anders bestämde sig för att ta tillfället i akt att smita in i festlokalen. Han ville hitta sina vänner nu. Snabbt, innan Danne dök upp, så att han fick tid på sig att sälja in sin historia...

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han ens hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

         ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

         ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

         ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

         Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

         ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

         ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

         Danne var helt ställd. Peter brukade aldrig prata med honom, men nu hade han helt plötsligt höjt rösten och försvarat honom inför hela klassen. Men innan han ens hunnit komma på vad han skulle svara, hade Ekman tagit tag om Peters axlar och dragit honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är min idol, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig från Danne.

          Ekman hade inte ens gett honom en blick, då han stått där bredvid. Han hade bara tittat på Peter och snackat direkt till honom. Och Danne förstod. Det handlade inte om honom. Peter (och kanske Ekman också?) kunde tänka sig att försvara honom mot dom elaka kommentarerna som folk på skolan spottade efter honom – men det betydde inte att dom ville vara hans vänner. Dom tyckte fortfarande illa om honom, på grund av det där med Nicolas. Så hur skönt det än var att han blev uppbackad av perfekta och extremt omtyckta Ekmans nya bästa vän Peter, gjorde det fortfarande ont att dom inte ville ha med honom att göra.

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter började flina. Han log med ena mungipan mot tjejerna.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

           ”Nä, jag brukar väl gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Jag är med”, sa Peter och klappade Ekman på axeln.

         ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

         ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

         ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

         ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

         Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

         ”Seriöst, såg du?”

         ”Ja”, sa Anders.

         ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

         ”Han väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

         ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.

105. Hört på toaletten: Skitsnack och andra elakheter

Danne satt i ett av båsen på den stora skoltoaletten. Han hade just rökt klart en cigarett och dumpat fimpen under toalettlocket, då dörren till förrummet öppnades och fylldes med ljuden av röster och steg. Danne fick dom till tre stycken. Han kände igen två av rösterna: Edvin och Ilia i 8A. Den tredje rösten kände han inte igen alls.

          ”Fan, har nån rökt härinne?”

          ”Men skit i det!”

          ”Vad var det du skulle visa?”

          ”Här! Kolla!”

          Några sekunders tystnad. Sedan hördes ett brusigt och skramlande läte, följt av två röster:

          ”Va snackar du om?”

          ”Dra åt helvete, jävla bög! Och ta din kuksugande morsa med dig!”

          Skrammel, blandade röster och sedan tvär tystnad.

          ”Haha, va?! Filma du det?”

          ”Hahaha! Sa han kuksugare?”

           ”Ja! Synd bara att jag inte fick med allt!”

          ”Vadårå?”

          ”Han slängde en bok på honom först, innan han börja skrika och så sa han att hans morsa hade pippat med hans farsa!”

          ”Nä..!?”

          ”Jo!”

          ”Vadå, är dom plastsyskon, eller?”

          ”Men ditt kött! Hans morsa har typ knullat HÄLFTEN av allas farsor på den här skolan och det här är bara den senaste i raden!”

          ”Ofta!”

          ”Jo, det är sant!”

         ”Hon har inte knullat min farsa.”

         ”Det är nog bara en tidsfråga, haha!”

         ”Men det där är ju bara bullshit!”

         ”Nej, jag lovar dig –”

         ”Och vilka har hon knullat då?”

         ”Hon, den där fula bruden som gick i C. Hon som hade piercingar i näsan och ögonbrynet och –”

         ”Henne?!”

         ”Hennes farsa, pucko! Det var därför hon fick byta skola. Så att familjen skulle komma undan.”

         ”Varför vill man komma undan? Måste ju va asskönt att ha nån att pippa med, så där, höhö!”

         ”Men so what? Det är ju fortfarande inte HÄLFTEN av alla farsor. Det är ju bara EN person!”

         ”Men duh! Du tar allt så bokstavligt!”

         ”TVÅ om du räknar med Pelles farsa.”

         ”Calles farsa.”

         ”Jaja, Calle-Pelle, va fan han nu heter! Det är i alla fall ett FAKTUM att Dannes morsa är en SLUT. Jag menar, jag slår vad om att när Danne kommer hem, så ligger hon där på köksbordet med nån av sina kunder och ba: Åh-åh! Hej, Danne! Åh! Det! Finns! Mat! I! Kyleeeen! Ååååaaaaaah!”

         Skratt.

         ”Asså, du ÄR så sjuk i huvet, Eddy!”

         Ljudet av hur dörren till förrummet på nytt for upp för att sedan slå igen, lämnade Danne i en kompakt tystnad. Han dröjde kvar i båset i några sekunder, innan han gick ut. Mekaniskt rörde han sig mot handfatet och för att tvätta händerna så att röklukten skulle försvinna från hans fingrar. Vred av kranen. Torkade sig. Fastnade i sin egen spegelbild.

         Hatade det han såg.

         Han hade fattat att det skulle börja igen. Allt snack. Så snart den där jävla sjuan slängt boken på honom och vrålat så att hela korridoren stannat upp. Ekman som vägrat se honom i ögonen efter det där med Nicolas, hade för första gången på flera veckor lyft sin blick och mött hans. Men inte för att han blivit förlåten eller för att dom var vänner igen. Ekman var fortfarande lika kall och tyst och långt borta som förut.

         Och varför inte?

         Vem i helvete skulle vilja ha med honom att göra nu?

         Danne i 8C.

         Horungen.