...

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han ens hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

         ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

         ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

         ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

         Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

         ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

         ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

         Danne var helt ställd. Peter brukade aldrig prata med honom, men nu hade han helt plötsligt höjt rösten och försvarat honom inför hela klassen. Men innan han ens hunnit komma på vad han skulle svara, hade Ekman tagit tag om Peters axlar och dragit honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är min idol, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig från Danne.

          Ekman hade inte ens gett honom en blick, då han stått där bredvid. Han hade bara tittat på Peter och snackat direkt till honom. Och Danne förstod. Det handlade inte om honom. Peter (och kanske Ekman också?) kunde tänka sig att försvara honom mot dom elaka kommentarerna som folk på skolan spottade efter honom – men det betydde inte att dom ville vara hans vänner. Dom tyckte fortfarande illa om honom, på grund av det där med Nicolas. Så hur skönt det än var att han blev uppbackad av perfekta och extremt omtyckta Ekmans nya bästa vän Peter, gjorde det fortfarande ont att dom inte ville ha med honom att göra.

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter började flina. Han log med ena mungipan mot tjejerna.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

           ”Nä, jag brukar väl gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Jag är med”, sa Peter och klappade Ekman på axeln.

         ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

         ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

         ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

         ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

         Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

         ”Seriöst, såg du?”

         ”Ja”, sa Anders.

         ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

         ”Han väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

         ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.

105. Hört på toaletten: Skitsnack och andra elakheter

Danne satt i ett av båsen på den stora skoltoaletten. Han hade just rökt klart en cigarett och dumpat fimpen under toalettlocket, då dörren till förrummet öppnades och fylldes med ljuden av röster och steg. Danne fick dom till tre stycken. Han kände igen två av rösterna: Edvin och Ilia i 8A. Den tredje rösten kände han inte igen alls.

          ”Fan, har nån rökt härinne?”

          ”Men skit i det!”

          ”Vad var det du skulle visa?”

          ”Här! Kolla!”

          Några sekunders tystnad. Sedan hördes ett brusigt och skramlande läte, följt av två röster:

          ”Va snackar du om?”

          ”Dra åt helvete, jävla bög! Och ta din kuksugande morsa med dig!”

          Skrammel, blandade röster och sedan tvär tystnad.

          ”Haha, va?! Filma du det?”

          ”Hahaha! Sa han kuksugare?”

           ”Ja! Synd bara att jag inte fick med allt!”

          ”Vadårå?”

          ”Han slängde en bok på honom först, innan han börja skrika och så sa han att hans morsa hade pippat med hans farsa!”

          ”Nä..!?”

          ”Jo!”

          ”Vadå, är dom plastsyskon, eller?”

          ”Men ditt kött! Hans morsa har typ knullat HÄLFTEN av allas farsor på den här skolan och det här är bara den senaste i raden!”

          ”Ofta!”

          ”Jo, det är sant!”

         ”Hon har inte knullat min farsa.”

         ”Det är nog bara en tidsfråga, haha!”

         ”Men det där är ju bara bullshit!”

         ”Nej, jag lovar dig –”

         ”Och vilka har hon knullat då?”

         ”Hon, den där fula bruden som gick i C. Hon som hade piercingar i näsan och ögonbrynet och –”

         ”Henne?!”

         ”Hennes farsa, pucko! Det var därför hon fick byta skola. Så att familjen skulle komma undan.”

         ”Varför vill man komma undan? Måste ju va asskönt att ha nån att pippa med, så där, höhö!”

         ”Men so what? Det är ju fortfarande inte HÄLFTEN av alla farsor. Det är ju bara EN person!”

         ”Men duh! Du tar allt så bokstavligt!”

         ”TVÅ om du räknar med Pelles farsa.”

         ”Calles farsa.”

         ”Jaja, Calle-Pelle, va fan han nu heter! Det är i alla fall ett FAKTUM att Dannes morsa är en SLUT. Jag menar, jag slår vad om att när Danne kommer hem, så ligger hon där på köksbordet med nån av sina kunder och ba: Åh-åh! Hej, Danne! Åh! Det! Finns! Mat! I! Kyleeeen! Ååååaaaaaah!”

         Skratt.

         ”Asså, du ÄR så sjuk i huvet, Eddy!”

         Ljudet av hur dörren till förrummet på nytt for upp för att sedan slå igen, lämnade Danne i en kompakt tystnad. Han dröjde kvar i båset i några sekunder, innan han gick ut. Mekaniskt rörde han sig mot handfatet och för att tvätta händerna så att röklukten skulle försvinna från hans fingrar. Vred av kranen. Torkade sig. Fastnade i sin egen spegelbild.

         Hatade det han såg.

         Han hade fattat att det skulle börja igen. Allt snack. Så snart den där jävla sjuan slängt boken på honom och vrålat så att hela korridoren stannat upp. Ekman som vägrat se honom i ögonen efter det där med Nicolas, hade för första gången på flera veckor lyft sin blick och mött hans. Men inte för att han blivit förlåten eller för att dom var vänner igen. Ekman var fortfarande lika kall och tyst och långt borta som förut.

         Och varför inte?

         Vem i helvete skulle vilja ha med honom att göra nu?

         Danne i 8C.

         Horungen.

83. Den där grejen med Nicolas i sjuan
Det var en februaridag och dom gick genom korridoren, på väg till samhällskunskapen. Lektionen skulle inte börja än på ett tag, men ändå stod flera redan och väntade utanför klassrummet. Kanske för att det var så ruggigt och kallt ute på skolgården? Nicolas stod mot väggen och i händerna höll han sina böcker och sitt pennfodral. Han höll upp grejerna framför sig, som om han bar på en bricka och någon från parallellklassen kommenterade det, när Anders och dom andra gick förbi. Isak och Ekman bytte en blick och flinade. Det såg ju inte klokt ut.

         Precis när dom passerade Nicolas, gjorde Ekman – helt utan förvarning – en uppercut mot böckerna i Nicolas händer och hans knutna näve drämde till så hårt att alltihop flög upp i luften och kraschade ner på golvet. Det blev knäpptyst i hela korridoren och allas blickar brände fast vid Ekman och Nicolas. Alla var som i chock. Visst, det fanns en tyst överenskommelse om att Nicolas var en av dom värsta töntarna i skolans historia, men Ekman hade aldrig tagit notis om honom förut. Det hade alltid varit andra som jävlats.

        ”Nämen, oj då!” flämtade Ekman tillgjort och såg sig om. Han log det där leendet, som fick tjejer att vända sig om efter honom och som gav killar komplex för sina utseenden.

        Chocken släppte och folk började fnissa nervöst. Någon från parallellklassen skrattade till och med högljutt.

        ”Jag tror du tappa nåt, Nicolas”, hånade Isak, som plötsligt var med på noterna.

        Nicolas kröp generat omkring på golvet för att samla ihop sina saker. Men när han sträckte ut handen för att ta sitt pennfodral, sparkade Ekman till det så att det for iväg. Nu tjöt alla av skratt. Till och med Pablo.

        Den enda, förutom Nicolas själv, som inte tyckte att det var kul var Anders. Han stirrade chockerat på Ekman och på klasskamraternas reaktioner. Han förstod inte varför alla skrattade, eller varför Ekman var så grym. Det otäckaste av allt var att Ekmans beteende genast smittade av sig på dom andra. Plötsligt ställde sig alla i ring runt Nicolas för att turas om att håna honom och sparka undan hans böcker och pennor.

        Och det var som om Nicolas förstod att det inte var någon idé att kämpa emot, eller ens försöka fly. Han la sig i fosterställning, mitt i cirkeln, med armarna som skydd för huvudet mot de pappersbollar och pennstumpar som kastades mot honom.

         Anders ville skrika åt dom alla att sluta, men han kände sig helt paralyserad. Kunde inte Ekman, snälla, stoppa det? När Anders såg åt hans håll märkte han att Ekman faktiskt slutat flina. Det gick inte att läsa av vad han tänkte eller kände, men det fanns något allvarligt i hans blick som Anders aldrig sett förut. Kanske var han lika skrämd som Anders, då han såg vilket starkt inflytande han hade över sina klasskamrater?

         På mindre än en minut hade han lyckats skapa en hel lynchmobb mot en person. Insåg han precis hur farlig hans makt var...?