...

142. Och så luktar du svett, också!

På lunchrasten tog dom följe ut på skolgården: Ekman, Peter, Nina, Elena, Vera, Dessie och Pablo. Anders var också med, men han höll sig i bakgrunden, tankfull och tyst. Snacket handlade – inte helt oväntat – om festen och Danne.

       ”Men det måste ju ha hänt precis efter att jag stack”, sa Vera.

       ”Varför stack du?” frågade Nina.

       ”För att det sög.”

       ”Var det där en diss mot Christian, eller?” retades Ekman. ”Jag trodde du var där som hans dejt?”

       ”Allt jag har att säga om Christian är: been there, done that”, sa Vera. ”Han har en del att lära, om vi säger så...”

       ”Jag tycker i alla fall att det var fint att han och hans polare hjälpte Adam och mig att stoppa bråket”, sa Nina. ”Ingen annan ville ju göra nåt.”

       ”Jag hoppas bara fler ställer upp och vittnar om det som hände”, sa Peter. ”Jag tycker det är fegt att så många var där och såg vad som hände – men väljer att hålla käften om vad dom såg bara för att dom inte vill att deras föräldrar ska veta att dom söp. Det handlar ju inte ens om det.”

        ”Men gud, vad vill HON nu då?” sa Vera och gjorde ett kast med huvudet åt Anna Sörberg, som närmade sig dom.

        ”Hon vill ju umgås med dig, fattar du väl”, sa Ekman. ”För du är hennes stora förebild.”

        ”Nä, jag tror hon tänker fråga varför du inte lämnat tillbaks nån av hennes trosor, Adam”, svarade Vera. ”För den där jeanskjolen måste ju skava, så som hon går.”

       ”Det ÄR så hon går”, fnittrade Dessie.

       Anna Sörberg kom fram till dom.

       ”Vad sa ni till Suzanne?” frågade hon. ”Vad hände med Danne på festen, egentligen? Jag menar: blev han ens insläppt där?”

       ”Du borde fan skämmas”, sa Peter till Anna Sörberg.

       ”Ja, det borde du fan!” hakade Vera på, med ett stort flin över hela ansiktet.

       ”För att jag bryr mig om mina klasskamrater?” sa Anna Sörberg stött.

       ”Du är inte ett dugg intresserad av dina klasskamrater”, sa Peter. ”Du vill bara ha skvaller att frossa i.”

       ”Ursäkta, men jag är Kamratstödjare”, sa Anna Sörberg. ”Så då MÅSTE jag ha koll på vem som blir mobbad och hur, för att kunna stoppa det.”

       ”Är du seriös nu? Du har inte lyft ett finger för att stoppa mobbningen här på skolan sen du gick med i Kamratstödjarna”, sa Peter.

        ”Det enda du har gjort sen du gick med i den gruppen är att springa runt och göra reklam för deras fula t-shirts”, sa Vera. ”Och dom är det ju ändå ingen som vill ha, så du slösar ju bara bort din tid!”

        ”Och så luktar du svett, också!” sa Dessie – mest till Anna Sörbergs ryggtavla, för hon hade redan vänt på klacken och börjat gå.

        ”Det där var väl lite väl hårt?” tyckte Elena.

        ”Men hon luktar ju svett”, sa Dessie.

        ”Hon är bara med i Kamratstödjarna för att hon vill att lärarna ska tycka att hon är duktig”, sa Peter. ”Det kan vi väl i alla fall vara ärliga om?”

        ”Jo, jo”, sa Elena. ”Men det är väl onödigt att göra henne ledsen.”

       ”Du säger alltid som det är!” sa Ekman och la armen om Peters axlar. ”Det är det jag gillar med dig.”

       ”Ekman, kan jag snacka med dig?” ropade nån bakom deras ryggar. Alla vände sig om och fick syn på Mergim, som stod en bit därifrån i sällskap med Isak och en av minionerna. ”Med dig och din polare”, la Mergim till, med en nick åt Peters håll.

        Ekman vägde en sekund, eller två. Tycktes tveka. Men så han:

        ”Okej. Girls, kan ni vänta här, en stund?”

138. DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!

Efter en svettig timme på dansgolvet och några selfie-sessions under misteln med Christian Brännström och hans virvlande tunga, hade Vera satt sig i en av sofforna i loungen. Hon var på dåligt humör och ville inte längre festa.

        Hon var så förbaskat trött på allt och alla. På Christian, som tyckte att han var The Shit, trots att han var så jävla dum i huvudet och kläckte ur sig de mest idiotiska kommentarerna – som det där om att tjejer hela tiden bitchar och skapar drama. På Dessie, som var hennes närmsta vän, men som var så förbaskat ytlig ibland att man nästan undrade om det stod helt still uppe i huvudet på henne. På Kajsa, som aldrig verkade fatta att Adam aldrig skulle besvara hennes töntiga fjortis-kärlek. På Adam, som satt där borta, på andra sidan av loungen med Jennifers armar och ben slingrade om sig, som i det värsta förspelet.

        Jennifer skulle föreställa en sån där smart och alternativ tjej i Doc Martens-kängor, som var intresserad av smalfilm, indiemusik och feministiska frågor. En sån där tjej som är så svårflörtad att det fick en killes cred att skjuta i taket tio gånger om, om han lyckades få henne på rygg – vilket Adam förmodligen fått.

        Det var tydligt nu att Adam sprungit om alla andra snubbar på skolan, att ingen av dom kunde mäta sig med honom längre. Kanske var det därför som han inte brydde sig om att Vera hade ihop det med Christian Brännström? För hur populär Christian än var, så var han inget hot mot Adam?

         Tankarna gjorde Vera deprimerad.

         Hon ville inte vara kvar och låtsas ha kul på en fest som sög, ville inte göra sig till för en fjant som Christian, som ändå inte räknades. Ville inte behöva bevisa sig själv inför Adam. I alla fall inte ikväll.

         Hon tog sin väska och gick. Tänkte inte ens säga hejdå till Christian och Dessie. Bara försvinna och vara borta. Vera gick ut genom entrén, svarade inte när vakterna hälsade henne farväl, utan fortsatte bara gatan ner.

         Det var ungefär precis då hon svängt runt kvarteret och kommit utom hörhåll som tumultet på festen bröt ut.

 

*****

”DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!”

”Nä, vadå? Får jag se?”

”JÄVLAR!”

”OKEJ, ALLA GÅR UT! NU!”

 *****

Nina hade hållit sig för sig själv större delen av kvällen. Elena hade haft fullt upp med Peter, ute på dansgolvet och borta i loungen, så Nina tyckte att det hade varit bäst att lämna dom ifred – eftersom Elena så sällan flörtade med nån. Peter verkade hon däremot vara helt fascinerad av. Dom hade dansat och dansat. Pratat och pratat. Skrattat och skrattat. Självklart borde Elena få vara ifred med honom.

         Pablo verkade knäckt. Eller var det bara fyllan? Nina visste inte. Hon hade suttit hos honom en stund och tröstat honom, för han var visst helt bedrövad över att Elena gillade Peter – och Anders verkade inte bry sig ett dugg om att ta hand om sin bästa vän. Nina hade även sympati-dansat med Pablo (Pablo var faktiskt grym på att dansa när han inte var så redlöst berusad), men efter ett tag hade hon tröttnat på att vara den duktiga och omhändertagande kompisen och istället satt sig själv.

         Några killar hade kommit fram och varit slemmiga och jobbiga, men lämnat henne ifred när hon ignorerat dom. Samuel, som fortfarande var kvar, hade kommit fram efteråt och frågat varför hon flörtat öppet med andra killar mitt framför hans ögon, medan Nina – för sjuttielfte gången – bett honom lämna henne ifred. Efter alla fester hade hon fått vänja sig. Hon ville inte vara elak, men det var som Vera sa: ibland måste man va en bitch för att få killarna att fatta.

         Adam kollade också på henne. Inte äckligt, kanske, men varje gång han passerade henne med Jennifer Tomsson från 8E, var det som att hans blick fastnade vid henne. Nina tyckte synd om Jennifer, för Jennifer verkade så glad i Adams sällskap, men Adam glömde alltid bort henne, så fort hans ögon mötte Ninas. Egentligen ville hon inte tänka på det, men det var svårt att låta bli.

        Ännu en snubbe satte sig bredvid henne och låtsades böja sig ner för att gräva upp en ölburk ur sin väska. Och självklart råkade han bara nudda hennes ben när han gjorde det. Nina flyttade sin stol ett par decimeter ifrån honom, gav honom en blick som signalerade att hon visste att han gjort det med flit. En bit bort, i en soffa satt Adam med Jennifer i sitt knä. Trots att Jennifer höll på att göra ett sugmärke på Adams hals, var inte Adams uppmärksamhet på Jennifer. Han satt och kollade på Nina. Nina visste att han skulle nita den äckliga snubben om hon bad honom om det, att han kunde göra killens liv till ett helvete om hon bara sa åt honom. En snubbe hade kallat henne för fittfjolla i sjuan och Adam hade gett honom en rak höger. Efteråt hade Nina noterat att snubbens kompisar övergivit honom och att han blivit både mobbad och utstött, sedan incidenten. Adam hade aldrig sagt nåt om det till henne, men Nina kände på sig att det var Adam som sett till så att det blivit så.

         Av nån anledning hade han tagit på sig att skydda henne, trots att han hade andra tjejer, som han borde fokusera på. Som nu med Jennifer. Nina reste sig från stolen och gick. Det kändes inte passande att låta Adam kolla in henne, medan han hade Jennifer i knät.

         När hon passerade dansgolvet hajade hon till.

         Musiken stängdes av och folk pratade upphetsat och cirkulerade utanför en dörr, som låg bredvid scenkanten. Några killar från nian gestikulerade vilt och försökte mana ett gäng tjejer att lämna lokalen.

        ”Vad är det som händer?” ville Nina veta.

        ”Dom slåss med kniv därinne!” ropade en av tjejerna och sprang sin väg.

         Nina gick fram till dörren och kikade in. Mellan några stolstravar och hopfällda träbord rörde sig tre gestalter. Det var Stefan och Mergim från parallellklassen och en halvnaken kille, som Mergim höll fast, medan Stefan viftade med en kniv framför honom.

         ”Säg att du är en horunge sa jag, innan jag hugger dig!” röt Stefan åt den nakna killen. Nina såg nu att det var Danne som låg där.

         ”Vad sysslar ni med? Lägg av!” skrek hon.

         Stefan och Mergim såg upp på henne, men sa inget.

         ”Danne, är du okej?” frågade Nina. Det kändes som en dum fråga i sammanhanget, eftersom han omöjligen kunde vara okej när han blev utsatt för knivhot, men hon måste ju få nåt slags livstecken från honom. Danne mötte snabbt hennes blick, men sa inget. Manlig stolthet, gissade Nina, som istället riktade uppmärksamheten mot Mergim och Stefan igen. ”Varför är han naken för?”

         ”Lägg dig inte i det här!” ropade Stefan. ”Bara vänd och gå!”

         ”Som fan att jag tänker!” svarade Nina.

         ”Det här är mellan horungen och oss!” sa Mergim.

         ”Varför har ni kniv – är ni inte kloka i huvet, eller?”

         Stefan och Mergim svarade inte. Mergim drog upp Danne från golvet, så att han hamnade i stående ställning. Nina vände sig om mot dom andra som stod och tittade på.

        ”Ska ingen stoppa det här?” frågade hon.

        ”Men dom är ju beväpnade!” svarade nån. ”Det är bäst att hålla sig utanför!”

        ”Men har nån ringt polisen?”

        ”Vi kan inte ringa polisen för folk är ju pissfulla och det är sprit överallt!” sa en av killarna från nian.

        ”Jag tycker det är bäst om alla bara tar sitt pick och pack och drar!” sa en annan nia. ”Festen är slut!”

        Nina såg på dom. Ingen av dom tänkte göra nåt. Och visst, att ringa polisen skulle kanske bli problematiskt, men dom måste ju göra nåt. Nina sprang över dansgolvet, bort till loungen. Fram till Adam och Jennifer.

         ”Adam, du måste komma fort!” ropade hon. ”Det är Stefan och Mergim – jag tror dom har gett Danne stryk och nu hotar dom honom med kniv!”

         ”Är du seriös?” sa Adam, men han hade redan rest sig upp ur soffan och för att kunna följa henne.

         ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsatte Nina. ”Dom lyssnar inte på mig och det är ingen annan som gör nåt. Kan du snacka med dom?”

137. Vi gör en liten hälsning till dina fans

Danne tumlade nästan in i den ena stolstraven av chocken. Han undrade om han skrikit till, eller inte, för han hängde plötsligt inte alls med i det som hände.

        Två starka nävar grep tag i hans armar och slet honom baklänges, med ett sånt häftigt ryck att han tappade balansen och föll omkull på golvet. Hans fötter satt fast i jeansen som låg som en trasslig boja runt hans smalben. Han kunde inte resa sig upp, hur han än sprattlade.

        ”Håll ner han på golvet!” beordrade nån bakom den person som höll hans armar och Danne kände hur de starka händerna kramade åt om hans överarmar, så att det stack i fingrarna på honom.

        ”Men ta ut han dit!” fortsatte den andra – fortfarande osynliga – personen, som givit den första ordern.

        Danne kände hur han släpades längs med trägolvet. Kände hur träflisor från golvbitarnas ojämna kanter skar in i hans skuldror och genom kalsongen och in i hans vänstra höft. Han bet ihop och slöt ögonen hårt, för nu var han faktiskt på väg att skrika – och av nån anledning var det enda han kunde tänka:

        Inte ett ljud, inte ett ljud, låt dom inte få se dig grina, vad du än gör!

        Han träffades i låret av en lätt spark.

        ”Sådär! Le in i kameran då, ditt lilla äckliga fnaskbarn!”

        Mot sin vilja kisade Danne genom ena ögonlocket. Den stora mörka silhuetten som ställt sig bredbent över honom riktade en smartphone neråt och en blixt brann av. Det starka ljuset fick Danne att knipa ihop ögonen igen. Fastän han knappt kunnat se ansiktet på figuren visste han redan vem det var:

        Stefan.

        Och den andra personen, som höll hans armar låsta i ett järngrepp, var ju förstås Mergim.

        Han borde ha fattat det redan från början, men han var ju som vanligt så jävla dum. En pinsam jävla idiot, som Kung Ekman uttryckt det. Självklart att nån som Yasmin aldrig skulle kunna vara intresserad av nån som honom på riktigt, självklart att inte Stefan och Mergim skulle låta honom få vara ifred efter det där som hänt ute på skolgården, några veckor tidigare...

         Där fick han för att han ville gå på höstterminens fetaste fest och hänga med dom vackra och normala människorna.

        Stefan trampade uppfordrande ner Dannes ben mot golvet. Danne hade visst rullat ihop i fosterställning av smärta, då Mergim släpat honom över det oslipade trägolvet – och nu skulle Stefan sätta sig ner. Stefan placerade sig över Dannes knän, så att hans ben inte skulle vara i vägen. Han drog upp nåt ur sin ena ficka, ett klickande ljud hördes och därefter kände Danne ett kittlande tryck mot magen.

        Stefan ritade eller skrev nåt på hans kropp med en fet tuschpenna.

        ”Ligg still, ditt fucking homo!” väste han och dunkade sin lediga knytnäve i bröstet på Danne, så att han tappade andan. Efter några sekunder la Stefan ifrån sig pennan och tog upp sin telefon igen. Danne kunde höra hur en serie foton knäpptes av från telefonen.

         ”Du ska veta att: om du jävlas med oss – om du inte vet din plats – din lilla äckliga fa-an, då kommer vi och gör slut på dig!” väste Stefan mellan tänderna.

         ”När du minst anar det!” la Mergim till och gav ifrån sig ett snörvlande skorrande läte. En slemmig spottloska träffade Danne rakt i ansiktet och Stefan började skratta. En ny bild knäpptes av. Förmodligen en närbild på snorloskan på Dannes kind.

        ”Dom här bilderna kommer ut på insta”, sa Stefan.

        ”Och på Snap”, sa Mergim.

        ”Vi har startat konton åt dig, för din gamla spruckna Samsungskittelefon funkar väl inte ens!”

        ”Och vi har döpt kontona till Horungen Daniel”, sa Mergim. ”För det är ditt namn, från och med nu och för resten av ditt sorgliga liv!”

        ”Titta in i kameran”, sa Stefan igen och knäppte en till bild.

        ”Ta en bild på hans pick också, så alla får se hur liten den är!” tjoade Mergim.

        Stefan tog tag i resåren på Dannes kalsonger, med sån kraft att Danne kunde höra hur en söm sprack nånstans i plagget. Men Stefan ångrade sig tydligen genast och släppte sitt grepp om tyget.

        ”Eller, nä, vafan?” sa han. ”Jag vill fan inte se hans dase – eller röra den heller!”

        Det var tyst i några sekunder. Det verkade som om Stefan och Mergim inte riktigt visste hur dom skulle fortsätta.

        ”Gör en film”, föreslog Mergim till slut. ”Nåt som du kan skicka på Snap.”

        ”Okej, Danne”, sa Stefan. ”Vi gör en liten hälsning till dina fans. Titta in i kameran och säg att du heter Daniel och att du är skolans största horunge!”

        Men Danne reagerade inte; han varken öppnade ögonen eller gav ett ljud ifrån sig.

        ”Men säg det då!” fräste Mergim och ruskade om honom.

        ”Ja, säg det!” pushade Stefan, men Danne förblev tyst.

        Stefan suckade hörbart och Danne kände hur han skruvade och vred på sig. När han började tala igen, var hans röst märkligt spänd och darrade på ett sätt som Danne aldrig hört förut:

        ”Du gör som jag fucking säger, eller så snittar jag dig!”

        Nåt kallt och vasst skrapade längs hans hals och ner över bröstet mot hans ena sida. Danne öppnade ögonen och nu såg han ett långt blankt föremål i Stefans hand:

        En kökskniv.

        ”Men hallå!” ropade plötsligt Yasmin. Hon hade varit så osynlig och tyst att Danne glömt bort att hon fanns kvar i rummet. ”Ni skulle bara ta en nakenbild på han, sa ni, och that's it! Va fan sysslar ni med?!”

        Några sekunders tystnad.

        ”Mergim, säg åt din brud att hålla –”, började Stefan.

        ”Yasmin, du håller käften!” sa Mergim. ”Vi sköter det här!”

        ”Käften själv!” svarade Yasmin. ”Du snackar inte åt mig sådär!”

        ”Han gjorde det precis”, sa Stefan. ”Du har gjort din del – ska du va kvar är du tyst!”

        ”Ni är ju sjuka i huvet, båda två!” fräste Yasmin och vände om för att gå.

        ”Fuck you!” ropade Mergim efter henne.

        ”Nä, fuck dig, Mergim!” svarade Yasmin över axeln och slängde upp dörren, ut mot dansgolvet. ”Jag tänker fan inte stanna där och kolla på dom, medan dom håller på med sin sjuka jävla skit!” ropade hon utanför dörren, till alla som kunde tänkas vilja lyssna, medan hon försvann bortåt, över dansgolvet.

        ”Vadå, vad händer därinne?” ropade nån utanför förrådet.

        ”Dom håller på och fucking skär upp en kille därinne! Jag stannar inte här! Dom är sjuka i huvet!” skrek Yasmin ursinnigt. Hennes röst lät ännu mer avlägsen, troligen var hon på väg att lämna festen helt.

        Musiken tystnade plötsligt därute och skratt och sorl upphörde förvirrat.

        ”Vadå, vad händer?” undrade nån och några tjejer kikade in genom dörren, med varsin drink i handen.

        Därefter bröt tumultet ut.