...

40. Känslig, reflekterande och alternativ
 
 Dom tittade på film. Hade redan käkat tacos. Elenas pappa hade lägenhet inne i stan med sin nya sambo, men eftersom han var bortrest hela helgen var hans ställe det perfekta stället att hänga på. Och Anders och Pablo skulle sova där. Det kunde inte bli bättre. Bara sämre.

         Och sämre blev det.

         Ninas telefon började plötsligt ringa.

         ”Klicka det!” sa Elena irriterat; hon var helt inne i filmen.

        ”Men det är Samuel”, sa Nina – och som om dom haft en hemlig överenskommelse, släppte Elena genast sin irritation och pausade filmen.

        Nina reste sig ur soffan, besvarade samtalet och försvann från rummet. Hon var inte borta länge, utan återvände snabbt och sa:

       ”Han är utanför och undrar om jag kan komma ner en stund.”

        Hon såg frågande på Elena, som om det var hon som fattade beslutet. Anders ville bara protestera: Men vi är ju mitt i filmen, kan ni inte ses nån annan kväll? men Elena nickade och sa att nycklarna låg på hallbordet. Nina försvann igen och det var som om Anders hjärta lämnade bröstkorgen då han hörde dörren slå igen efter henne.

        Samuel.

        Vad fan gjorde han här?

        Ikväll av alla kvällar?

        ”Är det nån som vill ha mer popcorn?” undrade Elena. ”Jag poppar mer, i så fall.”

        Pablo ville ha mer, så Elena försvann till köket.

        ”Kom, vi går och tar luft”, sa Pablo till Anders, med en nick åt balkongen. Dom gick ut. Från balkongen kunde dom se ner till byggnadens lekplats och parkering, där Nina och Samuel stod och pratade, tätt intill varandra. Det satt ett gäng högljudda – och troligtvis fulla – killar på lekplatsens gungor strax intill. Samuels polare? Anders kunde inte urskilja vad som sades därnere, endast uppfatta enskilda ord. Men oavsett vad som sades gjorde det ont att se henne där; nästan i armarna på Samuel, som var äldre och spännande. Och som Vera beskrivit som söt.

        ”Det här blev nog inte som nån av oss hade hoppats på”, sa Pablo. ”Hoppas bara inte du är alltför besviken?”

         Anders visste att Pablo menade väl. Dom hade varit bästa vänner sedan dom var åtta. Men Pablos ord kändes ändå som en kniv i hjärtat som långsamt vreds om.

        Hoppas bara inte du är alltför besviken?

        Besviken? Jag är mer än besviken, Pablo. Så in i helvete!

        ”Nä, det är ingen fara.”

         Pablos blick avslöjade att han inte trodde honom, men dom hann aldrig fördjupa sig inom ämnet, för Elena kom ut på balkongen med den nypoppade popcornskålen.

        ”Hur visste Samuel att din farsas lägenhet låg här?” frågade Pablo Elena.

        ”Han var här tidigare idag och hälsade på”, berättade Elena. ”och dom var ute på en dejt igår kväll, också. Jag tror dom håller på att bli seriösa med varann...”

        ”Men han är ju polare med Christian”, invände Anders. ”Och killar som Christian har väl aldrig vart Ninas typ?”

        ”Nä, fast han är annorlunda”, sa Elena. ”Inte alls som Christian och hans andra polare, även fast Samuel och Christian också är vänner med varann. Men Samuel är annorlunda. Han är mer känslig och reflekterande, säger hon. Och alternativ.”

         Alternativ. Anders hatade ordet och hatade folk som beskrevs som det. Dom var svåra och smarta och hade av någon anledning bättre smak, fastän deras musiksmak var tristare. Men Nina gillade det tydligen. Gillade Samuel för att han var alternativ...

         Samuel räckte Nina en flaska och hon drack ur den. Fastän hon sagt till Anders att det vore mer nice om dom inte drack, den här kvällen.

         ”Dricker hon?” frågade Pablo Elena.

         Elena ryckte på axlarna.

         ”Jag har vin om ni vill ha?” sa hon. Pablo ville ha och Anders längtade plötsligt efter att bli full. Elena gick in i lägenheten igen för att leta reda på vinet, medan Anders och Pablo spänt följde händelserna nedanför balkongen. Samuels polare var fortsatt högljudda. Samuel och Nina stod intill varandra. Småpratade och delade på Samuels flaska. Samuel vände sig då och då om till sina polare, för att besvara deras kommentarer, men höll ändå sitt fokus på Nina. Så där som man antagligen gjorde när man var reflekterande och alternativ, tänkte Anders.

         Elena kom tillbaka med tre glas och ett tetra pak vin. Hon hällde upp, dom skålade och det smakade skit. Men Anders orkade inte bry sig. Han drack ändå och ignorerade kväljningsreflexerna som kom efter varannan klunk. Kunde Nina, kunde han.

         Det plingade till och vibrerade i fickan och Anders kollade sin telefon. Han hade fått ett sms från Isak. Han läste meddelandet. Tog in, ord för ord, som ett enda stort hån: