...

135. Danne + Adam = Falskt

”Jag måste ta en paus!” sa Danne och släppte taget om Yasmin. ”Jag behöver nog ta lite vatten.”

         ”Gör det, du”, svarade hon och stannade upp mitt i en dance move. ”Men kom tillbaks sen!”

         Danne gick in till köksavdelningen, som låg innanför loungen, där flera av niorna hängde och blandade drinkar, medan dom snackade skit. Han lutade sig in under kranen och tog några rejäla klunkar.

         ”Här! Du kan ta ett glas om du vill!” sa en av tjejerna och räckte honom en genomskinlig plastmugg. Danne fyllde upp och log tacksamt mot henne. Värst vad han verkade ha flyt med tjejerna ikväll! Han återvände ut, i riktning mot loungen och sprang nästan rakt in i Ekman.

          ”Ekman! Tja!” ropade Danne glatt och kramade honom, som om dom varit vänner i åratal.

          Ekman log mot honom och klappade honom kort på ena skuldran.

          ”Jaha, vad har du fått i dig för nåt?” frågade han med en gest mot glaset i Dannes hand.

          ”Vodka”, sa Danne och skrattade sedan högt. ”Nä, det är bara vatten. Jag är så jäkla törstig.”

          Ekman log igen, artigt och väluppfostrat. Varför tyckte han inte att det var roligt? Kom igen nu, Adam, det var ju skitsmart sagt!

          ”Det är nog ingen dum idé”, mumlade Ekman. ”Jag ska nog också ta mig ett glas, faktiskt.”

          Han gjorde en ansats till att gå, men Danne stoppade honom. Han ville få en chans att prata med Ekman, nu när det bara var dom två. Nu när boysen och Peter och alla tjejer som jämt hängde efter honom, inte var där.

          ”Har du kul, eller?” frågade han och log menande mot Ekman. ”Du och Jennifer?”

          Ekman nickade.

          ”Jag såg att du dansade med Yasmin?” sa han.

          Danne började flina. Han kunde inte hålla tillbaks stoltheten. Han hade hängt hela kvällen med en av åttans ballaste brudar – och Ekman hade lagt märke till det!

         ”Ah”, sa han med ett skratt. ”Hon har varit efter mig hela kvällen!”

         Ekman sa inget. Men han hade en underlig blick och ett slags leende, som ändå inte riktigt var ett leende. Av nån anledning fick det Danne att känna sig osäker, att känna att han måste säga nåt för att det inte skulle bli skämmigt. Han stötte till Ekman i sidan, sådär oss-karlar-emellan, och pekade på Yasmin, som nu hade satt sig vid ett bord och bättrade på sitt smink.

          ”Vad tror du? Kan det bli åka av, med henne ikväll, eller?” frågade han.

          Ekman fnissade till. Inte sådär som man gör när man tycker att nån sagt nåt roligt, utan mer sådär som man gör när man tycker att nån beter sig som en tönt.

          ”Du vet om att hon är Mergims tjej, eller?” sa han sedan och nu log han definitivt inte.

          ”Ah, fast inte längre”, försvarade sig Danne. ”Hon dumpade han häromveckan, säger hon.”

          ”Gjorde hon?” Ekman lät skeptisk.

          ”Ja, det gjorde hon!” Danne hörde själv hur desperat han lät. Vad fan skulle han behöva dra till med för att få Ekmans respekt? Det verkade ju aldrig bli riktigt rätt, hur han än gjorde!

         ”Aja...”, sa Ekman och ryckte på axlarna. ”Men ta det lugnt bara. Mergim är ju faktiskt här ikväll och det är väl onödigt om det blir bråk. Du och han är ju inte direkt –”

         ”Jag kan ta Mergim”, avbröt Danne. ”Jag fick ner han i backen sist han försökte nåt mot mig – och det vet hela skolan!”

         ”If you say so”, sa Ekman och började gå.

         Danne såg efter honom. Skulle han våga eller inte? Fuck it! Han var full och sket i allt!

         ”Asså, Ekman, va fan?! Varför ska det jämt va så jävla svårt att få din respekt för?”

         Ekman vände sig om. Uppriktigt förvånad. Han tittade på Danne och lyfte händerna i en uppgiven gest.

         ”Varför bryr du dig om vad jag tycker?” frågade han. ”Det spelar väl ingen roll om JAG respekterar dig, eller inte?”

         ”Klart det gör!” protesterade Danne.

         ”För att?”

         Danne stirrade på honom. Hans ansikte var alldeles avdomnat av all öl han hinkat i sig under kvällen och det svängde fram och tillbaka i huvudet på honom. Kanske var det därför han inte fattade nånting av det Ekman sa. Vadå, spelar ingen roll? Vadå, för att? Var han seriös, eller?

         ”Jag har gjort allt för att vi ska kunna va polare, för att du ska tycka att jag är...”

         Nej, han kunde inte säga det högt. Åtminstone inte utan att börja lipa som ett småbarn. Istället sa han:

         ”Jag fixa godis till klassfesten – mer än alla andra – och jag hade cigg till Dessie och Vera och vi satt och hängde och körde snurra flaskan hela kvällen. Och jag fixa bärs på lunchrasten, när ni sa att ni var sugna på bärs – men du bara kollar snett på mig!”

         Ekman gjorde en grimas.

         ”Du behöver inte imponera på mig. Jag har aldrig bett om det”, sa han, men Danne lyssnade inte på honom.

         ”Och ikväll är jag här och jag har fixat en fräsch brud som är jävligt på”, sa han. ”Och jag tror hon kommer vilja göra det ikväll – för SÅ på är hon! Men inte ens det räknas. Du säger inte ens grattis. Du bara vänder och går.”

         ”Men va fan har det här med mig att göra?” utbrast Ekman. ”Jag skiter väl i vem du knullar ikväll – eller om du ENS gör det över huvud taget! Varför tror du ens att jag ska bry mig om nåt sånt?”

         ”För att det är det DU gör – HELA TIDEN!” sa Danne och hörde hur hans berusade målbrottsröst bröts och gick upp i falsett. ”För att tjejerna på skolan bara står på kö och väntar, medan du plockar dom. En efter en!”

         Ekman var tyst en lång stund. Sedan tog han sig för pannan.

         ”Nu är du bara pinsam, vet du det?” sa han.

         ”Men va fan ska jag göra då?” frågade Danne. ”Vad krävs, liksom? Vad är det som gör att vi aldrig kan bli polare? Jag fattar inte va problemet är!”

         ”Vad vill du att jag ska säga? Att jag inte vill ha med dig att göra för att du beter dig som en jävla idiot hela tiden och aldrig fattar när du ska hålla käften? Och att vi aldrig kommer kunna umgås med varann för att vi inte har ett fucking skit gemensamt? Är det det du vill höra, eller?”

         Ekmans ord kom som käftsmällar.

         ”Vadå, så du tycker att jag är en jävla idiot?” pressade Danne fram. Det stramade över bröstet och halsen kändes som en öken. Ekman suckade.

         ”Asså, inte en jävla idiot, kanske... Men jag tänker väl bara att jag inte kan se oss två som vänner, på grund av hur du är som person – och hur jag är som person. Vi är för olika.”

         ”Men jag fattar inte”, försökte Danne, som började känna att han nu hängde i en skör tråd. ”Det är aldrig du som käftar med mig, det är aldrig du som säger att... så där som Isak och Fredrik och dom andra jävlarna gör. När jag är i närheten, så verkar du ju alltid helt cool med att jag –”

         ”Det finns väl ingen poäng med att va dryg!” klippte Ekman av. ”Bara för att man inte funkar med nån, så kan man väl ändå bete sig! Eller måste jag be dig fara åt helvete så fort du kommer i närheten?”

         Danne svarade inte. Han vred ner huvudet. Vek undan med blicken. Ville inte längre att Ekman skulle se honom. Nånstans verkade det ändå som att Ekman ångrade sig, i alla fall lite, för han sa:

         ”Det här är ju bara MIN åsikt, Danne. Det är väl inget att hänga upp sig på? Det finns väl andra du kan umgås med, som du kanske klickar bättre med. Det spelar väl ingen roll vad JAG tycker?”

          Jo, det spelar jättestor roll.

          Danne kunde inte förmå sig själv till att säga det, för det kändes som om Ekman stuckit hål på honom med en lång vass nål, som lämnat ett djupt blödande sår i hans bröst. All den glädje och lust han känt fem minuter tidigare hade liksom runnit ur honom.

         Och nu ville han inte längre vara där. Nu ville han bara gå hem.

         ”Okej, låt oss bara... ALDRIG ha med varann att göra igen”, sa Danne med grumlig röst och backade bort från Ekman. ”Om du nu hatar mig så jävla mycket!”

         ”Danne! Du behöver inte...”, ropade Ekman bakom hans rygg, medan Danne gick därifrån, men han avslutade aldrig meningen, så Danne fick aldrig veta vad det var han inte behövde göra. Men det gjorde detsamma:

          Ekman skulle aldrig bli hans vän, så allt var ju ändå redan åt helvete!

122. Adam

Fredagskväll, hemma. Om ett dygn skulle han släpa med sig Danne till niornas julfest, supa sig full och se på medan Isak, Stefan och Mergim trashade sönder honom. Eller vad det nu var dom planerade att utsätta Danne för.

         Hur skulle han stoppa det? Hur skulle han dra sig ur? Säga att han var sjuk och inte kunde komma? Berätta alltsammans för Danne?

         Du var aldrig bjuden på riktigt – det var bara Stefan och Mergim som tvingade mig att köpa biljett till dig för att hämnas efter att du bankade skiten ur dom i skolan???

         Nej. Det kunde han ju naturligtvis inte berätta.

         Han hade inte svarat på Dannes sms när det kom, men nu skrev han. I brist på annat:

Skulle han snacka med Pablo? Pablo bodde ju bara tvärs över gatan och där var han alltid välkommen. Pablo och han hade varit bästa vänner forever. Pablo skulle definitivt lyssna.

         Men...?

         Skulle han kunna göra nåt? Skulle han kunna stoppa det? Snacka Isak ur det, så att Isak i sin tur snackade Stefan och Mergim ur det? Nej, det skulle han inte kunna. Stefan och Mergim skulle inte lyssna på Pablo – och förmodligen inte Isak heller, för Isak ansåg att Pablo bara var nummer tre, mot hans egen tvåa och Ekmans självklara etta...

         Ekman.

         Det var Ekman som var nummer ett. Inte bara för honom, Pablo och Isak, utan även för Stefan och Mergim – och typ resten av hela skolan.

         Ekman var den som alla killar lyssnade på och ville vara som (utan att lyckas). Den som dom alla försökte imponera på. Om han sa ifrån, skulle alla lyssna. Anders tvekade nån sekund, men så skrev han sms:et:

Redan från gatan kunde Anders se att Ekmans föräldrar hade fest. Både gatan och infarten var full med bilar och varje fönster lyste – med dämpad belysning – och det rörde sig folk fram och tillbaka och runt, runt, runt i huset. Musiken pumpade ut genom väggarna. Anders ringde på dörren. Ekmans morsa öppnade. Hon var lika snygg som alltid. Hon bar en tajt svart klänning och hennes blonda hår hängde ner i eleganta vågor över axlarna. I ena handen höll hon ett serveringsfat med välkomstdrinkar – Anders gissade på att det var champagne.

          ”Eh... jaha? Hej, hej! Anders, va?” sa hon. ”Är du här för att träffa Adam, eller?”

          Anders hann aldrig svara henne, för plötsligt trängde sig Ekman fram i dörren.

         ”Tja! Kom in!” sa han och drog Anders med sig in i hallen. Han vände sig mot sin morsa. ”Jag tar hand om det här. Du kan väl dela ut bubblet till dina vänner istället – vi är ju fortfarande minderåriga om du nu glömt det”, sa han till henne.

         ”Det är väl klart att jag inte bjuder din kompis på alkohol, Adam”, svarade hans morsa och himlade med ögonen. ”Var inte så pubertal.”

         Hon vände på klacken och försvann in i minglet som rådde i resten av huset. Ekman la armen om Anders och drog honom med sig. Anders såg förundrat på honom: han tyckte nästan att det lät som om Ekman skämdes för sin morsa, fastän hon var en sån där snygg och glamorös morsa som man annars bara såg i filmer och på TV. Han hade bytt med Ekman vilken dag som helst.

         Dom gick in i köket, där flera av Ekmans föräldrars vänner minglade. Ekman gick till kylskåpet för att hämta nåt. Anders ställde sig i dörröppningen mot salongen – husets största och finaste rum – där majoriteten av gästerna var samlade. Dom flesta satt i soffgruppen framför brasan eller vid bardisken och snackade, men några dansade till och med. Fastän dom var så gamla. Anders föräldrars vänner dansade aldrig när dom kom över.

          Ekmans farsa – som vanligt stilig som en filmstjärna i ett par åtsittande chinos och en skjorta som framhävde hur vältränad han var – serverade drinkar och vinglas till sina gäster och snackade om tavlorna som hängde på väggarna; beskrev konstnärerna och porträtten, samt tillfällena då han och Ekmans morsa köpt in tavlorna. Anders gillade faktiskt deras tavlor, för det var inga såna där tråkiga gamla tavlor med näckrosor, stilleben eller antika personporträtt – utan modern konst i glada och varma färger.

         ”Det var den vi köpte i Sydney i somras”, berättade Ekmans farsa för ett par som stod och beundrade deras nyaste tavla.

         ”När ni var nere och hälsade på Alexander?” frågade kvinnan i parkonstellationen.

         ”Precis”, bekräftade Ekmans farsa. ”Det var faktiskt en kille som stod ute på gatan och målade på plats. Han hade jättefina grejer! Den där...”

          Anders avundades dom. Deras liv var så lyxigt, jämfört med hans. Det var därför han älskade att vara hemma hos Ekman. Men Ekman verkade inte lika imponerad. Han kom istället fram till Anders, knackade honom på axeln och manade honom till att följa med upp till övervåningen.

          ”Asså, farsan...”, suckade han trött medan dom promenerade upp för trappan.

          På övervåningen satt Ekmans ena storebrorsa Anton, med sin flickvän och två andra, som Anders antog var deras polare, i soffgruppen framför TV:n med varsin drink. Dom var tydligen arton allihopa nu och fick också dricka, trots att det var vuxenfest. Antons flickvän hälsade, men dom andra sket i Anders och Ekmans närvaro.

          ”Kom, vi drar till mitt rum!” sa Ekman och försvann in genom sin dörr. 

Dom satt på Ekmans säng, fastän han hade en soffa i sitt rum. Ekman tog fram en flaska råsaft med smak av apelsin, kiwi och ingefära och hällde upp i två plastglas.

          ”Morsan och farsan har förbjudit fanta och cola och sånt där i vårt hus”, sa han. ”Hoppas det inte gör nåt.”

          ”Nä då”, sa Anders och tog emot glaset. Dom skålade – trots att det bara var råsaft.

          ”Hur är det med Alex?” öppnade Anders samtalet med. Han visste att Ekmans äldsta bror var den viktigaste familjemedlemmen för honom och att det skulle ge samtalet en annan tyngd redan från början.

          ”Vi hörs inte så ofta som jag skulle vilja”, sa Ekman. ”Tidsskillnaden är ju sinnessjuk och jag antar att han har alltför kul för att vilja snacka med mig...”

          Det var lite konstigt att höra Ekman nedstämd, tyckte Anders, för han var ju egentligen så himla perfekt annars. Anders visste inte vad han skulle svara.

          ”Fan, va trist!” sa han bara.

          Ekman ryckte på axlarna.

          ”Tjejerna är väl för fina och vågorna för bra. Dom verkade ha gott om sånt därnere i Sydney”, sa han.

          ”Hoppas han kommer hem till jul”, sa Anders.

          ”Vi får väl se”, mumlade Ekman med en röst som antydde att han inte fann det särskilt troligt att Alex skulle komma hem över jul. ”Dom har ju sin högsommar därnere då, så det vill han väl inte byta mot massa snö och slask...”

          Därefter var det tyst. Vad skulle han säga? Hur skulle han föra över samtalet till Danne och Stefan och Mergims hämndplan som Isak tvingat honom att medverka till?

         ”Vad tänker du på?” frågade Ekman.

         ”Jag tänkte att..”, började Anders. Han fattade inte varför det var så svårt att säga det, eller varför han plötsligt bestämde sig för att byta samtalsämne. ”Vad tycker du om dina föräldrar egentligen?”

          ”Varför undrar du det?”

         ”För att det känns som att du inte gillar dom särskilt mycket. Fastän dom verkar så himla nice, liksom. Dom är ju skitsnygga, båda två. Och dom reser och har massa fin konst och dom har såna här fester med champagne och.... ja. Typ, coola jobb och...”

         Ekman såg en lång stund på honom.

         ”Jo, det är väl en del av vilka dom är”, sa han efter en stund. ”Men.... dom jobbar ju jämt, Anders. Dom är typ aldrig hemma. Och när dom är det så har dom såna här fester med sina vänner. Dom umgås aldrig med Anton och mig. Eller med Alex, när han bodde hemma.”

         ”Men... dom flesta hatar väl att ha föräldrar som är så där klängiga, liksom?” sa Anders.

         ”Mina föräldrar har aldrig varit klängiga”, sa Ekman. ”Jag vet inte ens hur det skulle vara att ha föräldrar som faktiskt frågar vad man gör när man är ute med sina vänner, eller som frågar hur man mår, vem man träffar, vad man gör om dagarna när dom inte ser på – så där som dina päron gör... bara jag håller ordning efter mig här hemma och sköter skolan och ser till att skaffa ett bra jobb i framtiden, så är dom nöjda. Allt annat verkar dom ju skita i.”

         ”Hur känns det då, tycker du?” frågade Anders.

         ”Jag vet inget annat”, sa Ekman efter nån sekunds tvekan. ”Det har ju alltid varit så...”

         Fastän han inte mötte Anders blick, kunde Anders ändå se att det fanns nåt som gjorde sådär riktigt ont i Ekman, då han sa det.

        ”Varför ville du snacka om föräldrar?” frågade Ekman efter en stund. ”Är det nåt särskilt som har hänt, eller?”

         En sekund. Två sekunder. Tre sek...

         ”Mina föräldrar ska skilja sig”, sa Anders. Det var första gången han sa det högt. Han förvånades över hur enkelt det var att säga det, med tanke på hur svårt det varit för honom att tänka på det. Ekman sa inget, men han såg på Anders på det där sättet som han gjorde när man hade hans fulla uppmärksamhet. På det där sättet som fick en att känna sig som den viktigaste personen i hela världen.

        ”Jag har inte sagt det här till nån. Inte ens till Pablo, eller Nina, eller nån. Men det har varit på gång i flera veckor redan. Morsan har redan börjat titta på lägenheter och dom snackar om att sälja huset. Jag vet inte var vi ska bo om dom säljer det. Jag vet inte hur det kommer bli alls.”

        ”Vadå, kommer du få byta skola, eller?”

        ”Jag vet inte.”

        Ekman begrundade det som Anders just sagt och flyttade sig sedan närmare och la sin arm om hans axlar. Anders kände dofterna av Lanza från hans hår och den där nya deon som han hade börjat använda som Anders inte visste namnet på.

        ”Asså, dina föräldrar har ju alltid bråkat”, sa Ekman. ”Men jag fattar ju att det måste kännas skit att det ska behöva sluta så här.”

         Anders nickade. Han kunde inte svara, för han visste att hans röst skulle brytas och gå över i gråt, om han öppnade munnen. Och gråta kunde man ju inte göra. Inte inför Ekman, för det skulle ju va hur pinsamt som helst ju. Ekman grät ju aldrig. Han var så stark jämt och visste alltid precis hur han skulle hantera alla sina problem.

        ”Det är okej att va ledsen, Anders”, sa Ekman, som om han läst hans tankar. ”Din familj håller på att splittras och det kommer kanske aldrig mer bli som det var förut. Det är inte konstigt om det känns obehagligt.”

        Han var tyst i några sekunder.

        ”Men vet du vad? Vad som än händer med dina föräldrar, så har du fortfarande mig och Pablo och Nina och alla andra. Vi försvinner inte. Vi är fortfarande dina polare. Det fattar du väl?”

121. Samkväm med familjen
Så var ännu en skolvecka slut och det var dags att dra hemåt. Anders följde Pablo, Ekman, Peter och Isak genom korridoren. Den där klumpen han haft i magen de senaste dagarna kändes bara tyngre och svårare att ignorera för varje sekund som gick.

          ”Hur blir det med förkröket imorrn? Skulle du komma, Anders?” ville Pablo veta.

          ”Eh... nä... jag måste på en grej innan”, sa Anders.

          ”Vadå för grej?”

          ”Med släkten. Det är ju två år sen morfar...”

          ”Ah, just det”, sa Pablo.

          ”Så vi ska på middag hos mormor med släkten, och så.”

          Det var ju inte helt falskt, åtminstone. Det var ju snart årsdagen för morfars bortgång och på middag hos mormor skulle han ju, med mamma och Jonna. Även om det inte var nu på lördag.

           ”Vill du hänga med ut ikväll?” frågade Peter till Ekman.

           ”Vadå, var ska ni?” ville Isak veta, men ingen brydde sig om att svara honom.

           ”Nä, jag ska nog spara mig till imorrn – jag vill va fräsch på festen”, sa Ekman. ”Förresten ska morsan och farsan ha ett litet get-together ikväll, som dom nog förväntar sig att både Anton och jag är med på – för syns skull.”

           ”Lite samkväm med familjen, alltså?”

           ”Exakt.”

           ”Seriöst? Samlag med familjen?” sa Isak till Peter. ”Är du pervers, eller? Sen när har du börjat dra såna snuskskämt? Du som ska va så jävla PK jämt!”

           Peter stirrade på Isak och började sedan flina åt honom.

            ”Sen jag började umgås för mycket med dig, antagligen”, svarade han och skrattade.

            ”Isak, han sa samkväm, inte samlag”, stönade Ekman och slog sig mot pannan.

            ”Han förstår ändå inte skillnaden, för han vet inte vad samkväm betyder”, skrattade Peter.

            ”Asså, vem pratar ens så? Det låter ju HELT efterblivet”, sa Isak.

            ”Mer efterblivet än att ha ett dåligt ordförråd, menar du?” frågade Peter och log oskyldigt. Hans röst dröp av sarkasm. Isak såg för en sekund ut som om han tänkte kasta sig över Peter, men Ekman stoppade honom genom att genast ta tag i hans axlar.

            ”Kan vi slippa den här kraftmätningen nu, eller?” frågade han.

            ”Fine by me”, sa Peter och höll upp båda händerna i luften.

            Isak stirrade fientligt mot Peter, men gick tydligen med på Ekmans förslag ändå, eftersom han valde att byta samtalsämne:

            ”Adam, jag har ett rör vodka till imorrn. Är du sugen på att dela? Vi skulle kunna blanda drinkar?”

            Ekman hann aldrig svara, för plötsligt hördes Dannes röst från trappavsatsen ovanför.

            ”Anders!” ropade han och Anders kände hur hjärtat sjönk ner till magtrakten. Dom andra killarna stannade till i trappan och vände sig uppåt mot Danne, som stod där och hängde över räcket. Anders såg på dom, svor inombords och sände en signal mot Isak:

            Snälla, hjälp mig nu! Distrahera dom!

            Han gick upp för trappan, ställde sig alldeles nära Danne och frågade med sänkt röst:

            ”Ja?”

            ”Fixade du in mig på listan?”

            ”Mm. För en stund sen.”

            ”Schysst! När blir förkröket då?”

            Anders kunde höra hur Isak började babbla om sitt vodkarör igen. Kanske skulle det hindra dom andra från att höra?

             ”Jag vet inte, jag måste kolla några grejer först. Jag sms:ar dig så fort jag vet. Vi hörs imorrn!”

             ”Kommer dom andra då?”

             ”Eh... jag vet inte. Vi hörs sen!” sa Anders snabbt och skyndade nerför trappan. Pablo, Ekman, Peter och Isak följde honom. Isak babblade fortfarande på. Pablo närmade sig Anders.

             ”Vad ville han?”

             ”Han... han ska tydligen också på julfesten imorrn –”

             ”Ska han?”

             ”Ja, tydligen. Och han undrade om vi skulle ha nåt förkrök innan.”

             ”Vadå, vad sa du då?”

             ”Han sa ju nej, så klart!” svarade Isak i Anders ställe och gav Anders en diskret klapp på ryggen. ”Klart vi inte vill ha Danne på vårt förkrök, heller! Kom nu så drar vi innan han följer efter!”