...

108. Våld strider helt emot skolans policy

”Vi är här för att diskutera det som hände mellan er tre på lunchrasten igår”, inledde Suzanne rektorsmötet med. ”Både Lennart och jag har blivit informerade om ert uppförande ute på skolgården – och jag kan bara säga direkt att vi inte kommer låta den här incidenten få passera utan konsekvenser!”

         Stefan och Mergim sa inget. Inte Danne heller.

          ”Ett sånt här fult och störande – för att inte säga helt respektlöst – beteende hör inte hemma på den här skolan. Det hoppas jag att ni själva förstår”, fortsatte Suzanne.

          ”Ni kommer få två veckors kvarsittning för det här”, sa Lennart, som var B-klassens – och därmed också Stefans och Mergims – mentor. ”Och det gäller er alla tre.”

          Nu for Stefan upp ur stolen.

          ”Men va i helvete?” fräste han. ”Det var ju HAN som flög på oss!”

          ”Ja, det här är ju HANS fel!” protesterade Mergim och pekade på Danne.

          ”Sluta svär och sätt dig ner”, sa Lennart till Stefan.

          ”Men är du blind, eller? Du ser väl för fan vad han gjorde med min arm?!”

          Stefan viftade med sin högra arm framför Lennarts näsa. Hans hand och underarm – hela vägen ner till armbågen – var omlindad av bandage. Sättet han grimaserade på då han rörde armen visade att han fortfarande befann sig i våldsamma smärtor.

         ”Ta bort den där ur mitt ansikte”, beordrade Lennart. ”Vi VET vad som hände mellan er tre igår. Personal från skolan hann se från fönstret vad som hände och vi har vittnesmål från flera elever, däribland några medlemmar från Kamratstödjarna –”

         ”Kamratstödjarna är ett gäng jävla fittor!” avbröt Mergim.

         ”Håll tyst!” dundrade Lennart. ”Vet du vad? Den där kommentaren allena kommer kosta dig en extra veckas kvarsittning!”

         ”Men för fa-”, började Mergim.

         ”Språket, Mergim!” avbröt Lennart.

         Det var tyst i några sekunder. Danne sneglade åt Suzannes håll. Suzanne stirrade storögt på Lennart, Stefan och Mergim som om hon inte kunde fatta att det hon just bevittnat var en helt vanlig situation mellan hennes kollega och hans två stökiga elever – som råkade vara två av skolans stökigaste elever. Danne var inte lika överraskad. Han visste redan vilka skitstövlar Stefan och Mergim var. Och på den tiden då han brukat hänga i rökhörnan på rasterna hade han hört dom snacka skit om sin mentor Lennart, praktiskt taget varje dag.

          ”Varför ska vi få kvarsittning när det var han som slogs?” frågade Stefan. Den här gången var både hans tonläge och kroppsspråk mer sansat.

          ”Vad jag försökte komma till innan Mergim avbröt mig var att vi VET baserat på de vittnesmål vi fått från både elever och personal som såg den här händelsen att ni två aktivt gick in för att provocera och skrämma er skolkamrat –”, Lennart pekade på Danne för att demonstrera att det var han som var skolkamraten, ”– och att ni dessutom hade varje avsikt att skada honom rent fysiskt.”

          ”Men det var ju han som skadade oss!” fräste Stefan och höjde återigen sin omlindade arm. Han stönade av smärta då han lyfte armen. Om det var teater eller ej, kunde Danne inte avgöra.

          ”Vi tolererar inte våld på den här skolan –”, började Suzanne, men blev avbruten av Lennart:

          ”Men under omständigheterna är det förståeligt”, sa han. ”Ni var två mot en och det var ni som startade bråket genom att skrika glåpord efter honom, ute på skolgården, och det var ni som började jaga honom. Och eftersom det inte fanns någon vuxen på plats i tid för att hinna gå emellan och stoppa er, förstår jag att Danne gjorde vad han kunde för att försvara sig själv.”

          ”Men eftersom våld strider helt emot skolans policy kommer Danne givetvis få ta del av samma straff som ni får”, sa Suzanne.

          Kvarsittning innebar att man fick spendera alla sina raster inomhus, övervakad av en lärare som vanligtvis använde den tiden till att rätta skrivningar och prov, medan man själv fick sitta där utan sin mobil och tänka igenom sina synder. Det var egentligen inte så farligt, tyckte Danne. Han hade haft det förut. Det enda tråkiga var väl att man inte kunde röka då. Ett problem som Stefan och Mergim skulle dela med honom de närmaste veckorna...

          ”Dessutom vet vi att ni hotade Danne till livet och att ni antydde att ni tänkte ta till sexuellt våld mot hans mamma –”

          ”Men det var ju först efteråt!” sa Mergim.

          ”Det spelar ingen roll! Det här är rent brottsliga handlingar vi pratar om! Ni ska vara glada att vi inte polisanmäler er för det här!” sa Lennart.

           ”Men det där är ju bara sånt som man säger!” sa Stefan. ”Det betyder ju ingenting!”

           ”Oavsett hur allvarligt ni än kan ha menat det, så är det en jargong som är helt oacceptabel och som ni genast får ta och lägga av med”, sa Suzanne strängt.

           Rektorn, som dittills inte sagt ett ord, öppnade nu munnen och sa:

           ”Som skola kommer vi ju bli tvungna att vidta vissa åtgärder på grund av den här... situationen. Det måste ni ju förstå? Vi måste ju kunna erbjuda våra elever en trygg miljö, och så.”

           Stefan och Mergim sa inget. Dom stirrade tjurigt ner i golvet. Danne lutade sig rastlöst tillbaka mot stolsryggen. Kunde han inte komma till poängen nån gång?

           ”Vi kommer ju fortsättningsvis få ha personal som vaktar skolområdet på rasterna, så att vi slipper uppleva fler såna här bråk – och eftersom det inte är första gången vi haft såna här problem med just er två - ”, rektorn nickade åt Stefan och Mergim, ”- så blir vi ju tvungna att hålla extra koll på er under skoltid – även efter att ni suttit av era veckor av kvarsittning.”

          Stefan och Mergim gapade nu av bestörtning. Lennart, som säkert bara väntat på att få sätta dit dom efter all skit dom haft för sig på skolan, flinade nu sadistiskt mot dom.

           ”Ni kan inte straffa oss för nåt vi inte ens har gjort!” nästan skrek Mergim.

           ”Ni ska fan inte få komma undan med det här!” gormade Stefan.

           Men Lennart, Suzanne och rektorn var inte intresserade av deras tjafs.

           ”Vi är färdiga nu. Er kvarsittning börjar imorgon”, sa rektorn.

          ”Och vi kommer hålla ögonen på er – det kan jag lova”, sa Lennart.

57. Klassfesten - del 4 "Har ni dricka?"

Danne såg hur Pablo, Anders och Kajsa närmade sig och suckade. Nu skulle väl Pablo och Anders stjäla allt fokus från Ekman och Kajsa skulle väl flörta och fåna sig som vanligt, så att Vera blev grinig och anklagade henne för att vara en fjortis. Och han skulle än en gång hamna i skymundan...

           ”Vad gör ni här ute?” ville Pablo veta.

          ”Vera försöker supa mig under bordet”, sa Ekman, som fortfarande ville retas med henne. ”Det går väl sådär.”

          ”Vadå, har ni dricka?” undrade Anders.

          ”Jag och Dessie har”, förtydligade Vera. ”Adam fick smaka lite.”

          Tonläget i hennes röst sa att hon inte tänkte dela med sig av mer.

          Pablo och Anders sneglade fundersamt åt Dannes håll. Dom undrade antagligen vad han gjorde där med Ekman, Vera och Dessie. Och fastän han inte var skyldig dom någon förklaring, tog han demonstrativt ett sista bloss från sin cigg och slängde den till marken, för att visa att han var ute för att röka.

Mycket riktigt började killarna babbla med Ekman och Kajsa ställde sig löjligt nära honom och försökte lägga sig i deras samtal, hon också. Vera och Dessie hamnade konstigt nog utanför, fastän dom annars var så duktiga på att ta plats. Danne stampade på fimpen, som fortfarande låg och glödde mellan deras fötter. Han behövde någon slags strategi för att komma in i deras gemenskap. Skulle han ta fram chipsen ur plastpåsen och bjuda alla, kanske?

           Vera började gräva irriterat i sina fickor, men verkade inte hitta det hon sökte.

           "Men fuck! Jag glömde mina cigg hemma i byrån", stönade hon och vände sig mot Dessie. "Tog du med dig dina, eller?"

           "Mina tog ju slut igår", sa Dessie, varpå Vera suckade hårt.

           "Ni kan få av mig", sa Danne efter en stunds övervägande. Vera och Dessie stirrade skeptiskt på honom och motviljan i Veras röst var tydlig då hon slutligen frågade:

           ”Och vad röker du för nåt?”

          ”Gold”, sa Danne och höll upp Marlboropaketet.

          ”Jag tar gärna en”, sa Dessie och räckte fram handen.

          ”Okej, jag med”, mumlade Vera.

          ”Ni kan få hela paketet om ni vill”, sa Danne och tjejerna såg överraskat på honom. ”Om ni delar med er av eran dricka.”

          Tjejernas förvåning sjönk och deras händer stannade i luften framför ciggpaketet.

          ”Det är typ fullt. Jag har bara tagit två stycken”, sa Danne.

          Vera var tyst en lång stund. Sedan vände hon sig mot Dessie, som nickade.

          ”Okej då”, sa hon. ”Du får smaka.” Hon tog fram röret ur väskan och hjälpte honom att hälla över en del i hans colaflaska, medan Dessie tog hand om cigaretterna.

          Danne tog upp sin tändare och tände åt dom.

          ”Är det nån mer som vill ha?” frågade Vera och viftade med ciggpaketet.

          "Gör det nåt om jag tar en?" frågade Kajsa och tittade ängsligt på Ekman.

          "Vad frågar du mig för? Det är ju Dannes cigg", sa Ekman. "Och du får väl göra som DU vill."

          "Vad hon undrar är: kommer du hångla med henne om hon smakar rök i munnen", översatte Vera. Kajsa blev genast sur. "Vadå, han kommer ju inte fatta om du inte talar klarspråk", sa Vera.

          Danne skrattade och det verkade som om Vera blev glad när han gjorde det.

          ”Är det nån som vill ha chips?” undrade han och plockade fram ur påsen. Flera ur gruppen tog tacksamt emot och det verkade som om dom faktiskt accepterade hans närvaro.

         ”Usch, det börjar bli kallt”, sa Kajsa och ställde sig ännu närmare Ekman. Hon ville förstås att han skulle värma henne, men Vera föreslog istället att dom alla skulle dra in igen, varför det inte blev något med den saken.

Anna Sörberg och Lisa höll fortfarande på med lekar och spex inne i klubbhuset. Ingen i gänget var särskilt sugen på att delta, så Ekman öppnade istället dörren till ett mindre rum som låg bredvid kapprummet. Det var oklart vad idrottsföreningen använde rummet till. Det fanns en liten soffa och några travar med stolar längs ena kortväggen, men inget annat som antydde någon särskild funktion med utrymmet. Alla placerade sig på golvet mellan soffan och stolstravarna. Även Danne. Ingen hade ifrågasatt att han följt med dom in.

         ”Vi kör väl en egen lek då”, sa Ekman och placerade Dessies tomma juiceflaska i mitten.

         ”Snurra flaskan?” undrade någon.

         ”Ja.”

55. Klassfesten - del 2 "Hej, jag heter Bengt!"

Klassfesten fortsatte, men stämningen ville inte riktigt lossa för Dannes del. Dom andra i klassen hade, efter några förvånade ”Jaha?” och ”Schysst, tack!”, tagit för sig av godsakerna som han haft med sig – men sedan återgått till sina egna aktiviteter. Och ingen brydde sig nämnvärt om att Danne existerade. Förutom Johannes, som Danne inte var särskilt sugen på att snacka med.

         ”Hur har du haft råd med allt godis?” undrade han.

         ”Jag är ju inte fattig om du nu trodde det.”

         ”Öh... nä då... Men... Mervi och Ahmed sa ju att vi skulle slippa ta med oss nåt, så varför gjorde du det i alla fall?”

         ”För att jag inte är snål, som du”, klippte Danne av och spanade sedan ut över lokalen.

        Grupperingarna var något annorlunda nu ikväll. Isak var ju inte där och Fredrik hunsades runt av sina föräldrar och höll därför ovanligt låg profil. Därför umgicks Emanuel bara med Timbot. Dom satt vid ett bord och drack läsk och klämde i sig nöt-créme efter nöt-créme, medan dom coolare killarna istället var uppe och dansade. Ekman dansade med Vera och Anders med Nina. Pablo dansade med Elena och Tanya samtidigt. Dessie hade ingen att dansa med. Hon stod avsides och kollade på medan dom andra dansade. Kajsa stod bredvid, men var för upptagen av att ge Ellinor sura blickar, för att snacka med Dessie. Anna Sörberg och Lisa hängde borta i hörnet och försökte lära Zahraa någon töntig koreografi till musiken – och Zahraa följde tålmodigt och snällt med och lät dom bossa henne, fastän hon inte såg ut att ha särskilt kul. Marika virvlade runt för sig själv i sin rosa prinsessklänning och Nicolas satt ensam vid ett bord och stirrade ner i sitt knä. Varför hade han ens kommit dit? undrade Danne. Han kunde ju lika gärna ha stannat hemma!

        Danne kände paniken komma krypande. Det var så jävla dött och ingenting hände. Ingenting! Johannes babblade med honom, men Danne lyssnade inte. Han knaprade på chipsen och lät Johannes röst dränkas av musiken...

 

Efter en stund hade Vera slutat dansa med Ekman. Hon och Dessie hade tagit fram varsin flaska apelsinjuice ur sina handväskor, som dom stod och smuttade på bredvid buffébordet. Anna Sörbergs mamma verkade anse att hon inte lagt sig i tillräckligt i vad som pågick, för hon kom fram och sa:

        ”Men tjejer? Ska ni bara dricka juice? Det finns ju massor med sötdricka här om ni vill ha?”

        ”Nä”, sa Vera. ”Vi dricker inte läsk. Det är inte nyttigt.”

        Dessie började fnittra hysteriskt och Anna Sörbergs mamma såg sårad ut.

        ”Vad har ni blandat i juicen?” ville Ekman veta.

        ”Ta lite”, sa Vera och räckte honom flaskan. Ekman smakade och la sedan handen för munnen och vände sig bort, så att inte föräldrarna skulle se hans reaktion.

         ”Är du seriös?” skrattade han.

         ”Det finns mer om du vill ha”, sa Vera.

         ”Vi har med oss ett HELT rör i väskan”, viskade Dessie och smuttade vidare ur sin juiceflaska.

         Ett helt rör, tänkte Danne. Det kunde bara betyda en sak. Tjejerna hade smugglat med sig en flaska sprit in på festen.

         ”Men vi... kilar väl ut en stund och tar lite luft”, sa Ekman menande till tjejerna och dom försvann till kapprummet för att hämta sina jackor.

         Danne såg avundsjukt på, medan dom försvann. Ord kunde inte beskriva hur mycket han önskade att han fått vara med dom i det ögonblicket. Självklart var Vera kaxig nog att bryta mot alla tänkbara regler genom att supa på klassfesten, fastän alla föräldrar var där för att vakta dom. Och självklart var det Ekman som fick vara med i hennes och Dessies lilla hemlighet...

Han vågade inte följa efter dom hela vägen ut. Men han kunde se från kapprummets fönster att dom gick ut till höger om byggnaden; samma sida som kapprummets toaletter vette åt, varför han smög in på en av toaletterna. Kanske kunde han tjuvlyssna genom fönstret?

         Han hakade försiktigt loss spärren och sköt upp fönstret en knapp decimeter och mycket riktigt kunde han höra deras röster därutanför.

         ”Det är bara du som kommer på en sån här idé”, hörde han Ekman säga.

         ”Men visst är jag smart?” svarade Vera.

         Dom skrattade och småpratade en stund. Emellanåt sänkte dom rösterna så att Danne knappt kunde höra vad dom sa.

         ”Kanske bäst vi drar in innan Anna Smörbergs morsa kommer ut och kollar oss”, sa Dessie efter en stund och Danne hörde deras steg rassla i gruset utanför. Han skyndade sig ut ur toaletten och återvände in till festlokalen, före Ekman, Vera och Dessie skulle hinna dit. Då dom kom in från kapprummet, kunde han se att dom rodnade och fnissade. Dom gick ut på dansgolvet tillsammans för att fortsätta dansa, men just som dom skulle till att börja stängdes musiken av och Anna Sörberg och Lisa klev upp på podiet där DJ-utrustningen stod parkerad. Anna och Lisa hade bytt om och tagit på sig Kamratstödjarnas T-shirts. Dom höll varsin mikrofon.

         ”Hej alla!”

         ”Hej klassen!”

         ”Vi tänkte att det blivit dags för oss att höja stämningen litegrann –”

         ”Eller JÄTTEMYCKET!”

         ”– härinne! Och för att göra det, så ska vi –”

         ”Säger dom att vi ska leka lekar kräks jag”, hörde Danne Vera säga till Ekman och Dessie.

         ”– leka några superroliga lekar!”

         ”Ska jag hålla ditt hår, medan du...?” retades Ekman med Vera, som svarade med att ge honom en knuff.

         Anna och Lisa började instruera klassen om lekens regler. Dom rabblade en ramsa som man skulle klappa takten till och för varje ny omgång skulle man använda fler kroppsdelar: först klappa med händerna, sedan stampa takten med fötterna och kasta med huvudet och vicka på höfterna.

         ”Hej, jag heter Bengt!” ropade dom. ”Och jag jobbar på en knappefabrik! Jag har fru, men inga barn och en dag fråga chefen mig: Beeeeeengt, äru ledig? Svar: Nej! Tryck på knappen med höger hand!”

         ”Asså, måste vi lyssna på det här?” klagade Dessie.

         ”Vi drar!” bestämde Vera. ”Kommer du, Adam?” Vera viftade diskret med juiceflaskan åt honom och Ekman följde dom ut ur lokalen.

         Danne såg efter dom. Han bara måste haka på dom, på något sätt, innan han dog av tristess.

         Det var nu, eller aldrig.

         Han började smyga iväg mot kapprummet...