...

142. Och så luktar du svett, också!

På lunchrasten tog dom följe ut på skolgården: Ekman, Peter, Nina, Elena, Vera, Dessie och Pablo. Anders var också med, men han höll sig i bakgrunden, tankfull och tyst. Snacket handlade – inte helt oväntat – om festen och Danne.

       ”Men det måste ju ha hänt precis efter att jag stack”, sa Vera.

       ”Varför stack du?” frågade Nina.

       ”För att det sög.”

       ”Var det där en diss mot Christian, eller?” retades Ekman. ”Jag trodde du var där som hans dejt?”

       ”Allt jag har att säga om Christian är: been there, done that”, sa Vera. ”Han har en del att lära, om vi säger så...”

       ”Jag tycker i alla fall att det var fint att han och hans polare hjälpte Adam och mig att stoppa bråket”, sa Nina. ”Ingen annan ville ju göra nåt.”

       ”Jag hoppas bara fler ställer upp och vittnar om det som hände”, sa Peter. ”Jag tycker det är fegt att så många var där och såg vad som hände – men väljer att hålla käften om vad dom såg bara för att dom inte vill att deras föräldrar ska veta att dom söp. Det handlar ju inte ens om det.”

        ”Men gud, vad vill HON nu då?” sa Vera och gjorde ett kast med huvudet åt Anna Sörberg, som närmade sig dom.

        ”Hon vill ju umgås med dig, fattar du väl”, sa Ekman. ”För du är hennes stora förebild.”

        ”Nä, jag tror hon tänker fråga varför du inte lämnat tillbaks nån av hennes trosor, Adam”, svarade Vera. ”För den där jeanskjolen måste ju skava, så som hon går.”

       ”Det ÄR så hon går”, fnittrade Dessie.

       Anna Sörberg kom fram till dom.

       ”Vad sa ni till Suzanne?” frågade hon. ”Vad hände med Danne på festen, egentligen? Jag menar: blev han ens insläppt där?”

       ”Du borde fan skämmas”, sa Peter till Anna Sörberg.

       ”Ja, det borde du fan!” hakade Vera på, med ett stort flin över hela ansiktet.

       ”För att jag bryr mig om mina klasskamrater?” sa Anna Sörberg stött.

       ”Du är inte ett dugg intresserad av dina klasskamrater”, sa Peter. ”Du vill bara ha skvaller att frossa i.”

       ”Ursäkta, men jag är Kamratstödjare”, sa Anna Sörberg. ”Så då MÅSTE jag ha koll på vem som blir mobbad och hur, för att kunna stoppa det.”

       ”Är du seriös nu? Du har inte lyft ett finger för att stoppa mobbningen här på skolan sen du gick med i Kamratstödjarna”, sa Peter.

        ”Det enda du har gjort sen du gick med i den gruppen är att springa runt och göra reklam för deras fula t-shirts”, sa Vera. ”Och dom är det ju ändå ingen som vill ha, så du slösar ju bara bort din tid!”

        ”Och så luktar du svett, också!” sa Dessie – mest till Anna Sörbergs ryggtavla, för hon hade redan vänt på klacken och börjat gå.

        ”Det där var väl lite väl hårt?” tyckte Elena.

        ”Men hon luktar ju svett”, sa Dessie.

        ”Hon är bara med i Kamratstödjarna för att hon vill att lärarna ska tycka att hon är duktig”, sa Peter. ”Det kan vi väl i alla fall vara ärliga om?”

        ”Jo, jo”, sa Elena. ”Men det är väl onödigt att göra henne ledsen.”

       ”Du säger alltid som det är!” sa Ekman och la armen om Peters axlar. ”Det är det jag gillar med dig.”

       ”Ekman, kan jag snacka med dig?” ropade nån bakom deras ryggar. Alla vände sig om och fick syn på Mergim, som stod en bit därifrån i sällskap med Isak och en av minionerna. ”Med dig och din polare”, la Mergim till, med en nick åt Peters håll.

        Ekman vägde en sekund, eller två. Tycktes tveka. Men så han:

        ”Okej. Girls, kan ni vänta här, en stund?”

141. En morgonsamling utan Danne

Den här morgonen hälsade inte Suzanne klassen välkommen till den nya skolveckan. Hon satt istället uppe på sin kateder och betraktade alla, medan dom strömmade in och tog plats vid bänkarna. I sin hand höll hon närvarolistan och bockade tyst av eleverna, istället för att ropa upp deras namn, ett efter ett.

        Trots att Anders inte ville, kunde han inte låta bli att se sig ängsligt om i klassrummet. Han var ju nästan tvungen att veta. Men Danne var inte där. Han hade inte stått utanför i korridoren och han kom heller inte inspringandes med flåsande andhämtning, som han gjorde de där dagarna då han försovit sig.

        ”Jaa”, mumlade Suzanne och la ifrån sig närvarolistan på katedern. ”Då var vi här då.”

        Hennes röst var mjuk, nästan som en viskning.

        ”Men Danne är inte här än”, sa Johannes och såg sig förvirrat omkring.

        ”Nä, han kommer inte komma hit idag”, sa Suzanne. ”Det har hänt lite grejer – i hans familj.”

        ”I hans familj?” upprepade Peter och såg på Ekman. Hans röst var så låg att den knappt hördes, men Anders hade uppfattat orden. Ekman skakade på huvudet och ryckte på axlarna.

        ”Va, vadårå?” ville Johannes veta.

        ”Det vill jag avvakta med att berätta – tills jag vet mer om läget”, sa Suzanne allvarligt.

        ”Men vadå, i hans familj?” frågade Peter, den här gången stadigt och högt så att det hördes av alla i rummet. ”Det här måste väl ha att göra med det som hände på festen i lördags, väl?”

        ”Så du känner till den delen, alltså?” sa Suzanne.

        ”Ja och det gör ALLA som var där”, svarade Peter. ”Och påstår nån nåt annat så snackar dom skit.”

        Anders kände hur han stelnade till av hårdheten i Peters röst. Orden kändes på nåt sätt riktade till honom. Suzanne såg länge och allvarligt på Peter. Sedan nickade hon.

        ”Det där håller på att utredas”, sa hon. ”Om du har nåt att berätta om det som hände på den där festen, får du gärna göra det – så kan jag ta det vidare. Och det gäller er andra också, givetvis.”

         Suzanne gjorde en konstpaus och tog sedan ett djupt andetag.

         ”Polisen har nämligen blivit inkopplad”, sa hon.

         Det gick ett lätt surr genom klassrummet.

         ”Men va?! Vad är det som har hänt?” frågade Johannes.

         ”Ja, vad är det som har hänt, egentligen?” frågade Anna Sörberg. ”Eftersom jag är klassens representant i Kamratstödjarna känner ju jag att det är min plikt att ha koll på vad som händer här på skolan.”

         Men Suzanne ville tydligen inte lämna ut några detaljer. Istället sa hon:

         ”Jag tror vi bryter här. Så låter jag dom som vill få stanna kvar, ifall det är nån som känner att dom vill berätta lite om vad dom såg i lördags.”

        Anders reste sig upp ur bänken och samlade ihop sina saker. Pablo följde hans exempel. Större delen av klassen lämnade rummet. Men inte alla.

        ”Du tänkte också stanna kvar, eller?” frågade Nina Peter, som fortfarande satt kvar i sin bänk.

        ”Ja, jag kan inte bara gå”, sa han.

        ”Då stannar jag också”, sa Ekman.

        ”Jag med”, sa Elena.

        Anders såg sig om över axeln, i det att han gled ut genom dörren. Nina, Peter, Ekman och Elena stod avvaktande kvar vid bänkarna, i väntan på att dörren skulle slå igen, så att dom kunde berätta för Suzanne vad dom sett.

         Anders harklade sig och svalde. Sen gick han till sitt skåp.

108. Våld strider helt emot skolans policy

”Vi är här för att diskutera det som hände mellan er tre på lunchrasten igår”, inledde Suzanne rektorsmötet med. ”Både Lennart och jag har blivit informerade om ert uppförande ute på skolgården – och jag kan bara säga direkt att vi inte kommer låta den här incidenten få passera utan konsekvenser!”

         Stefan och Mergim sa inget. Inte Danne heller.

          ”Ett sånt här fult och störande – för att inte säga helt respektlöst – beteende hör inte hemma på den här skolan. Det hoppas jag att ni själva förstår”, fortsatte Suzanne.

          ”Ni kommer få två veckors kvarsittning för det här”, sa Lennart, som var B-klassens – och därmed också Stefans och Mergims – mentor. ”Och det gäller er alla tre.”

          Nu for Stefan upp ur stolen.

          ”Men va i helvete?” fräste han. ”Det var ju HAN som flög på oss!”

          ”Ja, det här är ju HANS fel!” protesterade Mergim och pekade på Danne.

          ”Sluta svär och sätt dig ner”, sa Lennart till Stefan.

          ”Men är du blind, eller? Du ser väl för fan vad han gjorde med min arm?!”

          Stefan viftade med sin högra arm framför Lennarts näsa. Hans hand och underarm – hela vägen ner till armbågen – var omlindad av bandage. Sättet han grimaserade på då han rörde armen visade att han fortfarande befann sig i våldsamma smärtor.

         ”Ta bort den där ur mitt ansikte”, beordrade Lennart. ”Vi VET vad som hände mellan er tre igår. Personal från skolan hann se från fönstret vad som hände och vi har vittnesmål från flera elever, däribland några medlemmar från Kamratstödjarna –”

         ”Kamratstödjarna är ett gäng jävla fittor!” avbröt Mergim.

         ”Håll tyst!” dundrade Lennart. ”Vet du vad? Den där kommentaren allena kommer kosta dig en extra veckas kvarsittning!”

         ”Men för fa-”, började Mergim.

         ”Språket, Mergim!” avbröt Lennart.

         Det var tyst i några sekunder. Danne sneglade åt Suzannes håll. Suzanne stirrade storögt på Lennart, Stefan och Mergim som om hon inte kunde fatta att det hon just bevittnat var en helt vanlig situation mellan hennes kollega och hans två stökiga elever – som råkade vara två av skolans stökigaste elever. Danne var inte lika överraskad. Han visste redan vilka skitstövlar Stefan och Mergim var. Och på den tiden då han brukat hänga i rökhörnan på rasterna hade han hört dom snacka skit om sin mentor Lennart, praktiskt taget varje dag.

          ”Varför ska vi få kvarsittning när det var han som slogs?” frågade Stefan. Den här gången var både hans tonläge och kroppsspråk mer sansat.

          ”Vad jag försökte komma till innan Mergim avbröt mig var att vi VET baserat på de vittnesmål vi fått från både elever och personal som såg den här händelsen att ni två aktivt gick in för att provocera och skrämma er skolkamrat –”, Lennart pekade på Danne för att demonstrera att det var han som var skolkamraten, ”– och att ni dessutom hade varje avsikt att skada honom rent fysiskt.”

          ”Men det var ju han som skadade oss!” fräste Stefan och höjde återigen sin omlindade arm. Han stönade av smärta då han lyfte armen. Om det var teater eller ej, kunde Danne inte avgöra.

          ”Vi tolererar inte våld på den här skolan –”, började Suzanne, men blev avbruten av Lennart:

          ”Men under omständigheterna är det förståeligt”, sa han. ”Ni var två mot en och det var ni som startade bråket genom att skrika glåpord efter honom, ute på skolgården, och det var ni som började jaga honom. Och eftersom det inte fanns någon vuxen på plats i tid för att hinna gå emellan och stoppa er, förstår jag att Danne gjorde vad han kunde för att försvara sig själv.”

          ”Men eftersom våld strider helt emot skolans policy kommer Danne givetvis få ta del av samma straff som ni får”, sa Suzanne.

          Kvarsittning innebar att man fick spendera alla sina raster inomhus, övervakad av en lärare som vanligtvis använde den tiden till att rätta skrivningar och prov, medan man själv fick sitta där utan sin mobil och tänka igenom sina synder. Det var egentligen inte så farligt, tyckte Danne. Han hade haft det förut. Det enda tråkiga var väl att man inte kunde röka då. Ett problem som Stefan och Mergim skulle dela med honom de närmaste veckorna...

          ”Dessutom vet vi att ni hotade Danne till livet och att ni antydde att ni tänkte ta till sexuellt våld mot hans mamma –”

          ”Men det var ju först efteråt!” sa Mergim.

          ”Det spelar ingen roll! Det här är rent brottsliga handlingar vi pratar om! Ni ska vara glada att vi inte polisanmäler er för det här!” sa Lennart.

           ”Men det där är ju bara sånt som man säger!” sa Stefan. ”Det betyder ju ingenting!”

           ”Oavsett hur allvarligt ni än kan ha menat det, så är det en jargong som är helt oacceptabel och som ni genast får ta och lägga av med”, sa Suzanne strängt.

           Rektorn, som dittills inte sagt ett ord, öppnade nu munnen och sa:

           ”Som skola kommer vi ju bli tvungna att vidta vissa åtgärder på grund av den här... situationen. Det måste ni ju förstå? Vi måste ju kunna erbjuda våra elever en trygg miljö, och så.”

           Stefan och Mergim sa inget. Dom stirrade tjurigt ner i golvet. Danne lutade sig rastlöst tillbaka mot stolsryggen. Kunde han inte komma till poängen nån gång?

           ”Vi kommer ju fortsättningsvis få ha personal som vaktar skolområdet på rasterna, så att vi slipper uppleva fler såna här bråk – och eftersom det inte är första gången vi haft såna här problem med just er två - ”, rektorn nickade åt Stefan och Mergim, ”- så blir vi ju tvungna att hålla extra koll på er under skoltid – även efter att ni suttit av era veckor av kvarsittning.”

          Stefan och Mergim gapade nu av bestörtning. Lennart, som säkert bara väntat på att få sätta dit dom efter all skit dom haft för sig på skolan, flinade nu sadistiskt mot dom.

           ”Ni kan inte straffa oss för nåt vi inte ens har gjort!” nästan skrek Mergim.

           ”Ni ska fan inte få komma undan med det här!” gormade Stefan.

           Men Lennart, Suzanne och rektorn var inte intresserade av deras tjafs.

           ”Vi är färdiga nu. Er kvarsittning börjar imorgon”, sa rektorn.

          ”Och vi kommer hålla ögonen på er – det kan jag lova”, sa Lennart.