...

139. Ett pack troublemakers

Anders och Isak kom precis ut från toaletten när Anders la märke till att musiken slutat spela. Helt. Livliga röster hördes, inifrån dansgolvet, och nån hade tänt lyset i taket.

        ”Vad hände med musiken?” frågade Anders – mer till sig själv, än till Isak. Han kunde höra hur full han var.

        Några tjejer som kom in från innergårdens rökhörna stannade upp, minst lika konfunderade. Dom stoppade några andra tjejer, som verkade vara på väg ut ur lokalen.

        ”Vart ska ni?” frågade dom.

        ”Vi drar! Det är slagsmål därinne mellan några killar i åttan. Dom har kniv!”

        ”Va?! Är ni seriösa?”

         Anders och Isak bytte en blick.

         ”Kniv?” upprepade Anders.

         ”Shit!” sa Isak. ”Det är Stefan och Mergim. Dom är igång nu – dom har tagit Danne!”

         ”Vadå, tagit Danne?”

         ”Det här måste jag se!” sa Isak och skyndade sig in i festlokalen.

         ”Vadå? Vad är det som händer?” ropade Anders efter honom. Han började också springa, fast inte utåt som dom andra, utan inåt som Isak. ”Är det det HÄR som är hämnden, eller? Va?!”

         Men Isak svarade inte. Anders haffade tag i Isaks arm.

         ”Varför är dom beväpnade? Varför har dom kniv för?!”

         Isak sa inget. Istället började han skratta. Skratta och skratta och skratta. Dumt och hysteriskt. Varför skrattade han?

         ”VARFÖR SKRATTAR DU?” skrek Anders.

         Men Isak svarade inte. Hans dumma flinande och idiotiska skratt bara fortsatte. Plötsligt – och Anders fattade nästan inte ens själv vad som flugit i honom – klippte han till Isak. Med sin knutna näve, rakt över den skrattande munnen. Isaks skratt dog i samma sekund som Anders kände Isaks läppar, tänder och saliv mot sina knogar.

         Och Isak föll nästan baklänges av överraskningen, men han kom sig ovanligt snabbt. Hans ena näve grep tag i Anders hals och den andra riktade ett slag som träffade Anders i ögonbrynet.

         ”ÅNEJ, DOM SLÅSS HÄR OCKSÅ!” skrek nån som passerade.

         Sekunderna därefter var slagsmålet mellan dom ett faktum. Isak tryckte upp Anders mot väggen, medan Anders måttade sparkar och slag mot Isaks kropp. Isak skällde och svor och gjorde detsamma mot Anders.

         ”VAD HÅLLER NI PÅ MED?!” skrek Elena och Dessie i mun på varann.

         ”ANDERS!” ropade Peter. ”Behöver du hjälp, eller?” Självklart valde Peter Anders sida – han och Isak hatade ju varandra. Men Elena ville tydligen inte uppmuntra fajten:

         ”Peter, dom MÅSTE sluta! Uppmuntra dom INTE!”

         Elena, Dessie och Peter gick emellan och särade på Anders och Isak.

         ”Men han är ju så jävla dum i huvet!” skrek Anders.

         ”Jag vet inte vad han pratar om”, sa Isak och visade Dessie ett rivmärke på sin högra arm.

         ”Bara sluta!” skrek Elena. ”Det räcker nu!”

         Hon knuffade Anders och Isak isär.

         ”Jag fattar inte varför ni beter er så här?” sa hon sedan.

         ”För att han är en jävla idiot!” skrek Anders och kastade sig mot Isak igen.

         ”Du är en liten fitta, Anders!” hånade Isak.

         ”Isak!” skrek Elena. ”Ska du ha hjälp får du fan i mig bete dig – du snackar inte på det där sättet!”

         ”Jag förstår varför du vill puckla på honom, Anders”, sa Peter.

         ”Tro fan att bögjävlarna håller varann om ryggen!” hetsade Isak.

         ”Ånej! Han kallade oss för bögjävlar – gud, vad mitt manliga ego blev sårat nu!” svarade Peter utan att hålla tillbaka sarkasmen.

         Elena släppte Isak.

         ”Får du stryk ikväll, så kommer inte jag gå emellan igen, Isak”, sa hon. ”Bara så du vet!”

         ”Asså, måste ni hålla på så här nu, när det redan är slagsmål mellan folk från åttan?” sa Dessie. ”Stefan och Mergim håller ju faktiskt på och hotar Danne med kniv därinne! Om niorna får för sig att vi i åttan är ett pack troublemakers lär vi ju aldrig mer bli bjudna på deras fester i fortsättningen!”

 *****

Nina och Ekman närmade sig förrådsutrymmet. Det hade samlats folk utanför för att titta på, medan några av niorna som arrangerat festen ropade åt dom att lämna lokalen.

         ”Har du sett Vera?” frågade Christian Brännström Nina. Han hade tydligen sprungit ifatt dom på dansgolvet.

         ”Nä, jag tror hon har stuckit!” sa Nina över axeln.

         ”Men –”, började Christian.

        ”Christian, vi måste få stopp på Stefan och Mergim innan nåt allvarligt händer”, avbröt Ekman. ”Kan du hämta Erik och Pablo, om han är i form, och ja... vem som helst som kan gå emellan?”

        Christian nickade och vinkade till sig några killar från nian. Dom gick in i samlad trupp i förrådet.

        ”Men va fan är det, att alla ska komma in här?” ropade Mergim.

        ”Killar, vad sysslar ni med?” frågade Ekman. Hans röst lät sådär myndig och vuxen, som den ibland gjorde när han var allvarlig.

        ”Vi har lite skoj, bara”, sa Stefan.

        ”Danne, har du skoj, eller?” frågade Ekman. ”Det ser inte ut som att han har kul”, la han till när inte Danne sa nåt.

        ”Ni får fan lugna ner er, ni sabbar ju festen!” sa Christian Brännström.

        ”Det var inte meningen att alla skulle komma in här och titta på”, sa Stefan, som om det skulle ursäkta det dom gjorde.

        ”Stefan, ge hit kniven”, sa Ekman och gick fram till honom, med handen utsträckt. Stefan backade skyggt från honom. Kniven höll han kvar, riktad mot Danne.

        ”Han är ett litet fucking särbarn, som inte vet sin plats och som har en hora till morsa!” fräste Stefan.

        ”Hans morsa är inte alls nån hora”, sa Ekman.

        ”Han måste sättas på plats!”

        Stefans röst darrade. Han såg från Ekman till Christian Brännström och dom andra killarna från nian.

        ”Ge kniven till Ekman, nu!” röt Christians kompis Erik. ”Annars får vi ta den ifrån dig med våld!”

        ”Jag skär honom”, hotade Stefan och nuddade Dannes kropp med knivbladet.

        ”Skär du honom blir vi tvungna att ringa polisen, Stefan – det vet du, att vi måste”, sa Ekman. Hans röst var alldeles lugn. ”Och då kommer ditt liv bli ett helvete. Känns det som ett smart val, eller?”

        Stefan sa inget, men hans blick var plågad.

        ”Mergim, släpp Danne”, sa Ekman.

        Mergim tvekade, men så släppte han sitt grepp om Dannes armar. Danne drog genast upp sina byxor och ryckte till sig sin tröja från golvet. Han sprang förbi alla, utan att möta deras blickar.

        ”Danne, är du okej, eller?” ropade Nina efter honom. ”Kommer du kunna ta dig hem?”

        Men Danne svarade henne inte. Han försvann över dansgolvet och ignorerade alla som stirrade på hans halvnakna kropp.

        ”Så, då var det över”, sa Mergim. ”Showen är slut.”

        ”Stefan”, sa Ekman med en gest mot kniven.

        ”Jaja!” sa Stefan och slängde den ifrån sig, så att den hamnade bakom en av stolstravarna inne i hörnet. ”Så. Borta! Är alla nöjda nu?”

        ”Nej, vi är faktiskt inte nöjda”, sa Erik. ”Fattar ni vad mycket tid vi la ner på den här festen och så kommer ni – era jävla idioter – och bara förstör för alla!”

        ”Men hallå”, sa Stefan. ”Kom igen nu! Vi gjorde alla här en tjänst. Den där horungen är så jävla stöddig och har sån fucking attityd jämt – och han är ju skitjobbig mot Ekman –”

        ”Dra inte in mig i det här”, sa Ekman. ”Mina problem med Danne, löser jag själv – och då hotar jag ingen med kniv!”

        Mergim skrattade till, dumt och nervöst.

        ”Asså, alla borde bara chilla lite”, sa han. ”Ni trodde väl inte att vi skulle göra han illa på riktigt, heller? Va?”

        ”Du är en idiot”, sa Christian Brännström hårt och Mergim slutade flina. ”Och jag lovar er: ni kommer aldrig mer va välkomna på nån av våra fester igen, bara så ni vet.”

        Han vände om och gick.

        ”Men kom igen nu!” ropade Stefan.

        ”Gå hem, Stefan”, sa Ekman och lämnade förrådsrummet.

        ”Men Ekman, för fan!” ropade Stefan efter honom, men Ekman lyssnade inte längre på honom.

 

138. DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!

Efter en svettig timme på dansgolvet och några selfie-sessions under misteln med Christian Brännström och hans virvlande tunga, hade Vera satt sig i en av sofforna i loungen. Hon var på dåligt humör och ville inte längre festa.

        Hon var så förbaskat trött på allt och alla. På Christian, som tyckte att han var The Shit, trots att han var så jävla dum i huvudet och kläckte ur sig de mest idiotiska kommentarerna – som det där om att tjejer hela tiden bitchar och skapar drama. På Dessie, som var hennes närmsta vän, men som var så förbaskat ytlig ibland att man nästan undrade om det stod helt still uppe i huvudet på henne. På Kajsa, som aldrig verkade fatta att Adam aldrig skulle besvara hennes töntiga fjortis-kärlek. På Adam, som satt där borta, på andra sidan av loungen med Jennifers armar och ben slingrade om sig, som i det värsta förspelet.

        Jennifer skulle föreställa en sån där smart och alternativ tjej i Doc Martens-kängor, som var intresserad av smalfilm, indiemusik och feministiska frågor. En sån där tjej som är så svårflörtad att det fick en killes cred att skjuta i taket tio gånger om, om han lyckades få henne på rygg – vilket Adam förmodligen fått.

        Det var tydligt nu att Adam sprungit om alla andra snubbar på skolan, att ingen av dom kunde mäta sig med honom längre. Kanske var det därför som han inte brydde sig om att Vera hade ihop det med Christian Brännström? För hur populär Christian än var, så var han inget hot mot Adam?

         Tankarna gjorde Vera deprimerad.

         Hon ville inte vara kvar och låtsas ha kul på en fest som sög, ville inte göra sig till för en fjant som Christian, som ändå inte räknades. Ville inte behöva bevisa sig själv inför Adam. I alla fall inte ikväll.

         Hon tog sin väska och gick. Tänkte inte ens säga hejdå till Christian och Dessie. Bara försvinna och vara borta. Vera gick ut genom entrén, svarade inte när vakterna hälsade henne farväl, utan fortsatte bara gatan ner.

         Det var ungefär precis då hon svängt runt kvarteret och kommit utom hörhåll som tumultet på festen bröt ut.

 

*****

”DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!”

”Nä, vadå? Får jag se?”

”JÄVLAR!”

”OKEJ, ALLA GÅR UT! NU!”

 *****

Nina hade hållit sig för sig själv större delen av kvällen. Elena hade haft fullt upp med Peter, ute på dansgolvet och borta i loungen, så Nina tyckte att det hade varit bäst att lämna dom ifred – eftersom Elena så sällan flörtade med nån. Peter verkade hon däremot vara helt fascinerad av. Dom hade dansat och dansat. Pratat och pratat. Skrattat och skrattat. Självklart borde Elena få vara ifred med honom.

         Pablo verkade knäckt. Eller var det bara fyllan? Nina visste inte. Hon hade suttit hos honom en stund och tröstat honom, för han var visst helt bedrövad över att Elena gillade Peter – och Anders verkade inte bry sig ett dugg om att ta hand om sin bästa vän. Nina hade även sympati-dansat med Pablo (Pablo var faktiskt grym på att dansa när han inte var så redlöst berusad), men efter ett tag hade hon tröttnat på att vara den duktiga och omhändertagande kompisen och istället satt sig själv.

         Några killar hade kommit fram och varit slemmiga och jobbiga, men lämnat henne ifred när hon ignorerat dom. Samuel, som fortfarande var kvar, hade kommit fram efteråt och frågat varför hon flörtat öppet med andra killar mitt framför hans ögon, medan Nina – för sjuttielfte gången – bett honom lämna henne ifred. Efter alla fester hade hon fått vänja sig. Hon ville inte vara elak, men det var som Vera sa: ibland måste man va en bitch för att få killarna att fatta.

         Adam kollade också på henne. Inte äckligt, kanske, men varje gång han passerade henne med Jennifer Tomsson från 8E, var det som att hans blick fastnade vid henne. Nina tyckte synd om Jennifer, för Jennifer verkade så glad i Adams sällskap, men Adam glömde alltid bort henne, så fort hans ögon mötte Ninas. Egentligen ville hon inte tänka på det, men det var svårt att låta bli.

        Ännu en snubbe satte sig bredvid henne och låtsades böja sig ner för att gräva upp en ölburk ur sin väska. Och självklart råkade han bara nudda hennes ben när han gjorde det. Nina flyttade sin stol ett par decimeter ifrån honom, gav honom en blick som signalerade att hon visste att han gjort det med flit. En bit bort, i en soffa satt Adam med Jennifer i sitt knä. Trots att Jennifer höll på att göra ett sugmärke på Adams hals, var inte Adams uppmärksamhet på Jennifer. Han satt och kollade på Nina. Nina visste att han skulle nita den äckliga snubben om hon bad honom om det, att han kunde göra killens liv till ett helvete om hon bara sa åt honom. En snubbe hade kallat henne för fittfjolla i sjuan och Adam hade gett honom en rak höger. Efteråt hade Nina noterat att snubbens kompisar övergivit honom och att han blivit både mobbad och utstött, sedan incidenten. Adam hade aldrig sagt nåt om det till henne, men Nina kände på sig att det var Adam som sett till så att det blivit så.

         Av nån anledning hade han tagit på sig att skydda henne, trots att han hade andra tjejer, som han borde fokusera på. Som nu med Jennifer. Nina reste sig från stolen och gick. Det kändes inte passande att låta Adam kolla in henne, medan han hade Jennifer i knät.

         När hon passerade dansgolvet hajade hon till.

         Musiken stängdes av och folk pratade upphetsat och cirkulerade utanför en dörr, som låg bredvid scenkanten. Några killar från nian gestikulerade vilt och försökte mana ett gäng tjejer att lämna lokalen.

        ”Vad är det som händer?” ville Nina veta.

        ”Dom slåss med kniv därinne!” ropade en av tjejerna och sprang sin väg.

         Nina gick fram till dörren och kikade in. Mellan några stolstravar och hopfällda träbord rörde sig tre gestalter. Det var Stefan och Mergim från parallellklassen och en halvnaken kille, som Mergim höll fast, medan Stefan viftade med en kniv framför honom.

         ”Säg att du är en horunge sa jag, innan jag hugger dig!” röt Stefan åt den nakna killen. Nina såg nu att det var Danne som låg där.

         ”Vad sysslar ni med? Lägg av!” skrek hon.

         Stefan och Mergim såg upp på henne, men sa inget.

         ”Danne, är du okej?” frågade Nina. Det kändes som en dum fråga i sammanhanget, eftersom han omöjligen kunde vara okej när han blev utsatt för knivhot, men hon måste ju få nåt slags livstecken från honom. Danne mötte snabbt hennes blick, men sa inget. Manlig stolthet, gissade Nina, som istället riktade uppmärksamheten mot Mergim och Stefan igen. ”Varför är han naken för?”

         ”Lägg dig inte i det här!” ropade Stefan. ”Bara vänd och gå!”

         ”Som fan att jag tänker!” svarade Nina.

         ”Det här är mellan horungen och oss!” sa Mergim.

         ”Varför har ni kniv – är ni inte kloka i huvet, eller?”

         Stefan och Mergim svarade inte. Mergim drog upp Danne från golvet, så att han hamnade i stående ställning. Nina vände sig om mot dom andra som stod och tittade på.

        ”Ska ingen stoppa det här?” frågade hon.

        ”Men dom är ju beväpnade!” svarade nån. ”Det är bäst att hålla sig utanför!”

        ”Men har nån ringt polisen?”

        ”Vi kan inte ringa polisen för folk är ju pissfulla och det är sprit överallt!” sa en av killarna från nian.

        ”Jag tycker det är bäst om alla bara tar sitt pick och pack och drar!” sa en annan nia. ”Festen är slut!”

        Nina såg på dom. Ingen av dom tänkte göra nåt. Och visst, att ringa polisen skulle kanske bli problematiskt, men dom måste ju göra nåt. Nina sprang över dansgolvet, bort till loungen. Fram till Adam och Jennifer.

         ”Adam, du måste komma fort!” ropade hon. ”Det är Stefan och Mergim – jag tror dom har gett Danne stryk och nu hotar dom honom med kniv!”

         ”Är du seriös?” sa Adam, men han hade redan rest sig upp ur soffan och för att kunna följa henne.

         ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsatte Nina. ”Dom lyssnar inte på mig och det är ingen annan som gör nåt. Kan du snacka med dom?”

137. Vi gör en liten hälsning till dina fans

Danne tumlade nästan in i den ena stolstraven av chocken. Han undrade om han skrikit till, eller inte, för han hängde plötsligt inte alls med i det som hände.

        Två starka nävar grep tag i hans armar och slet honom baklänges, med ett sånt häftigt ryck att han tappade balansen och föll omkull på golvet. Hans fötter satt fast i jeansen som låg som en trasslig boja runt hans smalben. Han kunde inte resa sig upp, hur han än sprattlade.

        ”Håll ner han på golvet!” beordrade nån bakom den person som höll hans armar och Danne kände hur de starka händerna kramade åt om hans överarmar, så att det stack i fingrarna på honom.

        ”Men ta ut han dit!” fortsatte den andra – fortfarande osynliga – personen, som givit den första ordern.

        Danne kände hur han släpades längs med trägolvet. Kände hur träflisor från golvbitarnas ojämna kanter skar in i hans skuldror och genom kalsongen och in i hans vänstra höft. Han bet ihop och slöt ögonen hårt, för nu var han faktiskt på väg att skrika – och av nån anledning var det enda han kunde tänka:

        Inte ett ljud, inte ett ljud, låt dom inte få se dig grina, vad du än gör!

        Han träffades i låret av en lätt spark.

        ”Sådär! Le in i kameran då, ditt lilla äckliga fnaskbarn!”

        Mot sin vilja kisade Danne genom ena ögonlocket. Den stora mörka silhuetten som ställt sig bredbent över honom riktade en smartphone neråt och en blixt brann av. Det starka ljuset fick Danne att knipa ihop ögonen igen. Fastän han knappt kunnat se ansiktet på figuren visste han redan vem det var:

        Stefan.

        Och den andra personen, som höll hans armar låsta i ett järngrepp, var ju förstås Mergim.

        Han borde ha fattat det redan från början, men han var ju som vanligt så jävla dum. En pinsam jävla idiot, som Kung Ekman uttryckt det. Självklart att nån som Yasmin aldrig skulle kunna vara intresserad av nån som honom på riktigt, självklart att inte Stefan och Mergim skulle låta honom få vara ifred efter det där som hänt ute på skolgården, några veckor tidigare...

         Där fick han för att han ville gå på höstterminens fetaste fest och hänga med dom vackra och normala människorna.

        Stefan trampade uppfordrande ner Dannes ben mot golvet. Danne hade visst rullat ihop i fosterställning av smärta, då Mergim släpat honom över det oslipade trägolvet – och nu skulle Stefan sätta sig ner. Stefan placerade sig över Dannes knän, så att hans ben inte skulle vara i vägen. Han drog upp nåt ur sin ena ficka, ett klickande ljud hördes och därefter kände Danne ett kittlande tryck mot magen.

        Stefan ritade eller skrev nåt på hans kropp med en fet tuschpenna.

        ”Ligg still, ditt fucking homo!” väste han och dunkade sin lediga knytnäve i bröstet på Danne, så att han tappade andan. Efter några sekunder la Stefan ifrån sig pennan och tog upp sin telefon igen. Danne kunde höra hur en serie foton knäpptes av från telefonen.

         ”Du ska veta att: om du jävlas med oss – om du inte vet din plats – din lilla äckliga fa-an, då kommer vi och gör slut på dig!” väste Stefan mellan tänderna.

         ”När du minst anar det!” la Mergim till och gav ifrån sig ett snörvlande skorrande läte. En slemmig spottloska träffade Danne rakt i ansiktet och Stefan började skratta. En ny bild knäpptes av. Förmodligen en närbild på snorloskan på Dannes kind.

        ”Dom här bilderna kommer ut på insta”, sa Stefan.

        ”Och på Snap”, sa Mergim.

        ”Vi har startat konton åt dig, för din gamla spruckna Samsungskittelefon funkar väl inte ens!”

        ”Och vi har döpt kontona till Horungen Daniel”, sa Mergim. ”För det är ditt namn, från och med nu och för resten av ditt sorgliga liv!”

        ”Titta in i kameran”, sa Stefan igen och knäppte en till bild.

        ”Ta en bild på hans pick också, så alla får se hur liten den är!” tjoade Mergim.

        Stefan tog tag i resåren på Dannes kalsonger, med sån kraft att Danne kunde höra hur en söm sprack nånstans i plagget. Men Stefan ångrade sig tydligen genast och släppte sitt grepp om tyget.

        ”Eller, nä, vafan?” sa han. ”Jag vill fan inte se hans dase – eller röra den heller!”

        Det var tyst i några sekunder. Det verkade som om Stefan och Mergim inte riktigt visste hur dom skulle fortsätta.

        ”Gör en film”, föreslog Mergim till slut. ”Nåt som du kan skicka på Snap.”

        ”Okej, Danne”, sa Stefan. ”Vi gör en liten hälsning till dina fans. Titta in i kameran och säg att du heter Daniel och att du är skolans största horunge!”

        Men Danne reagerade inte; han varken öppnade ögonen eller gav ett ljud ifrån sig.

        ”Men säg det då!” fräste Mergim och ruskade om honom.

        ”Ja, säg det!” pushade Stefan, men Danne förblev tyst.

        Stefan suckade hörbart och Danne kände hur han skruvade och vred på sig. När han började tala igen, var hans röst märkligt spänd och darrade på ett sätt som Danne aldrig hört förut:

        ”Du gör som jag fucking säger, eller så snittar jag dig!”

        Nåt kallt och vasst skrapade längs hans hals och ner över bröstet mot hans ena sida. Danne öppnade ögonen och nu såg han ett långt blankt föremål i Stefans hand:

        En kökskniv.

        ”Men hallå!” ropade plötsligt Yasmin. Hon hade varit så osynlig och tyst att Danne glömt bort att hon fanns kvar i rummet. ”Ni skulle bara ta en nakenbild på han, sa ni, och that's it! Va fan sysslar ni med?!”

        Några sekunders tystnad.

        ”Mergim, säg åt din brud att hålla –”, började Stefan.

        ”Yasmin, du håller käften!” sa Mergim. ”Vi sköter det här!”

        ”Käften själv!” svarade Yasmin. ”Du snackar inte åt mig sådär!”

        ”Han gjorde det precis”, sa Stefan. ”Du har gjort din del – ska du va kvar är du tyst!”

        ”Ni är ju sjuka i huvet, båda två!” fräste Yasmin och vände om för att gå.

        ”Fuck you!” ropade Mergim efter henne.

        ”Nä, fuck dig, Mergim!” svarade Yasmin över axeln och slängde upp dörren, ut mot dansgolvet. ”Jag tänker fan inte stanna där och kolla på dom, medan dom håller på med sin sjuka jävla skit!” ropade hon utanför dörren, till alla som kunde tänkas vilja lyssna, medan hon försvann bortåt, över dansgolvet.

        ”Vadå, vad händer därinne?” ropade nån utanför förrådet.

        ”Dom håller på och fucking skär upp en kille därinne! Jag stannar inte här! Dom är sjuka i huvet!” skrek Yasmin ursinnigt. Hennes röst lät ännu mer avlägsen, troligen var hon på väg att lämna festen helt.

        Musiken tystnade plötsligt därute och skratt och sorl upphörde förvirrat.

        ”Vadå, vad händer?” undrade nån och några tjejer kikade in genom dörren, med varsin drink i handen.

        Därefter bröt tumultet ut.