...

66. Har ni ALDRIG snattat förut?
"Va? Har ni ALDRIG snattat förut?" sa Danne förvånat.

          Killarna såg på varandra och skakade på huvudena. Dom hade återvänt från vinylbutiken till gågatorna runt gallerian.

          "Smågodis när man var fem, typ”, sa Ekman. ”Jag har aldrig behövt snatta nåt.”

          "För pappa betalar!" sa Pablo med fånig röst.

          "Man väljer inte sina föräldrar", sa Ekman med ett urskuldande leende.

          "Åh, det är inte lätt att va rik", sa Pablo förstående.

          "Men vi älskar dig ändå, Ekman", sa Anders.

          "Men... då måste ni ju bli av med oskulden", tyckte Danne och började gå mot en kiosk.

          "Vadå, menar du?" sa Isak.

          "Häng på", sa Danne.

          Dom gick in i kiosken och Danne irrade planlöst omkring därinne och tittade på hyllorna.

          "Va ska ni ha för nåt?" sa han högt.

          "Va?" sa Isak.

          "Jag är sugen på.... en cola, fast jag tar nog hellre godis", sa han och började plocka bland dom färdigförpackade godispåsarna. Han fyllde sin famn med påsar och började gå mot kassan. Han slängde upp allt i en hög på disken och mannen som arbetade där började slå in varorna i kassan. Danne kände på sina fickor.

          "Fuck, jag glömde min plånbok!" sa han högt. "Den måste va kvar i skolan!"

          Han stirrade på mannen bakom disken som slutat slå in godispåsarna.

          "Fan också!" sa han.

          Han svängde om och gick snabbt ut ur butiken. Killarna såg på varandra.

          "Men... jaha?" sa Anders och dom gick tafatt efter honom ut. Danne gick snabbt framför dom och stannade inte förrän han var ett tjugotal meter ifrån butiken.

          "Men va håller du på med?" sa Pablo.

          "Vadå, glömde din plånbok?" sa Isak. "Jag såg ju dig med den förut när vi köpte glass."

          Danne flinade och höll upp sin plånbok med ena handen.

          "Nån som är sugen på lite Gott&Blandat?" frågade han och tog fram en påse ur sin ficka.

          "Va? Vadå, tog du den?" sa Anders.

          Danne ryckte på axlarna och började skratta.

          "Du är ju sjuk i huvudet!" sa Ekman, men han lät imponerad.

          "Är det nån som vill ha, eller ska jag vaska den?" frågade Danne. Alla utom Anders tog av godiset och sedan dunkade Danne ner resten av påsen i en soptunna. "Såå, nu är det er tur", sa han.

          "Men seriöst", sa Anders. "Vi kan ju inte gå runt och sno saker, väl?"

          "Nån annan som vågar?" frågade Danne.

          "Jag vågar", sa Ekman.

          "Jag med", sa Isak.

          "Bra, då går vi!" sa Danne och dom började gå.

          "Men Pablo...", började Anders.

          "Chilla, Anders", sa Pablo. "Lev lite!"

Inne i gallerian spanade killarna efter nån lämplig butik att snatta från. Vid H&M stannade Ekman till.

          ”Här?” frågade han.

          ”Visst”, sa Danne. ”Men tänk på att dom kan ha larmat grejerna därinne.”

          ”Ska jag köra, så vill jag gå hårt åt”, sa Ekman kaxigt.

          ”Om du åker fast då?” invände Anders. ”Då lär du ju få en prick i registret.”

          Men Ekman log bara.

          ”Vilka ska med?” frågade han.

          Ett samstämmigt ”Jag!” hördes från Danne, Isak och Pablo. Men Anders tvekade fortfarande.

          ”Det är inte försent att banga”, sa han.

          ”Var inte så mesig, Anders”, sa Isak och gick in i butiken. Pablo och Danne följde honom.

          ”Adam?” sa Anders och Ekman lystrade – han visste att killarna bara tilltalade honom vid förnamn när dom ville tala allvar med honom. ”Jag tror inte det är en bra idé...”

          ”Känner du dig inte bekväm med det, så håll dig här utanför”, sa han lugnande. ”Jag tar smällen om det går åt helvete.” Han tog ett kliv in i entrén, men hejdade sig och vände om mot Anders. ”Du kan väl hålla ett öga på väktaren under tiden?”

          Det glimmade skälmskt i hans ögon när han sa det och hans vita raka tänder blottades i ett perfekt leende.

          ”Väktaren?” upprepade Anders och Ekman nickade snabbt, innan han försvann in i butiken. Anders såg sig om i gallerian. Borta vid caféet stod två av gallerians ordningsvakter och övervakade några småkillar som sprang omkring inne i godisbutiken och Anders kände hjärtat förflytta sig högre upp i bröstkorgen. Om dom skulle få för sig att spana bortåt H&M skulle dom få syn på honom och då kanske...? ”Fan, också!” mumlade Anders och skyndade sig in i butiken.

 *****

Inne på H&M cirkulerade dom andra killarna runt bland hyllorna och klädhängarna. Bläddrade vant och förstrött.

         ”Hur går det?” undrade Anders oroligt och fick genast en mördande blick från Isak. Han höll precis på att stoppa ned ett paket strumpor i jackfickan, men hejdade sig nu och la tillbaks det i lådan.

         ”Anders, va bra att du kom!” sa Danne. ”Kan du inte hålla den här?” Han räckte över en galge med en jacka till honom. Nästan dumpade den i Anders armar. ”Jag tänkte testa den här!” fortsatte Danne och höll upp en annan jacka. ”Men du kan väl hålla dom här under tiden?” han lassade upp några andra plagg i Anders famn. ”Här! Håll!” beordrade han. ”Den här ska vi också testa!”

         ”Behöver ni ha hjälp med nåt?” undrade expediten som närmade sig.

         ”Finns den här i rött?” frågade Danne och pekade på ett av plaggen i Anders famn.

         ”Nej, det är dom färgerna som hänger ute i butiken, vi har”, sa expediten.

         ”Jaha”, sa Danne besviket och vred sig sedan tillgjort med jackan framför en spegel. ”Jag tror inte den här kommer passa, så det känns inte värt att lägga det sista av bidraget på den! Du kan väl hjälpa henne hänga tillbaks resten av kläderna, Anders?”

         Danne gav honom en demonstrativ knuff i riktning mot expediten och Anders började förvirrat gå. Han fattade ingenting. Men i ögonvrån hann han uppfatta hur Dannes ena fotplacerade sig framför hans ben, precis innan han snubblade framlänges och landade framför expeditens fötter.

         ”Herregud, är du full, eller?” skrattade Danne innan Anders hunnit öppna munnen för att skälla ut honom.

         ”Okej, jag tar det här!” sa expediten irriterat. ”Ska ni inte ha nåt, kan ni faktiskt gå ut!”

         ”Se nu vad du har gjort! Varför ska du alltid va så klumpig när vi går ut nånstans?” sa Danne medan han hjälpte Anders upp från golvet. Dom började gå mot utgången. Pablo, Isak och Ekman var redan försvunna.

         ”Vad håller du på med?” undrade Anders argt, men Danne svarade inte. Han skyndade sig istället bort mot en av gallerians utgångar, där dom andra killarna stod och väntade. Alla skrattade.

         ”Kom vi drar ut till plantaget!” sa Ekman.

Borta vid plantaget öppnade alla sina väskor och fickor. Utan att Anders märkt det hade dom alla lyckats stoppa på sig saker från affären. Armband, bälten och handskar. Ekman hade till och med lyckats få med sig ett linne utan larmbricka. Anders stirrade på sakerna. Smågodis från kiosken var väl en grej, men det här?!

         ”Ni är ju inte kloka”, sa han. ”Vad ska ni ens ha allt det här till?”

        ”Men det är ju inte det det handlar om!” sa Isak. Han log överlägset mot Anders och dom andra såg på varandra. Det var tydligt att dom alla fattade det, som Anders vägrade förstå.

        Isak, Ekman, Pablo.

        Och till och med Danne, som nu tydligen var en av dom...

65. du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!
 ”Det är tydligen en nyöppnad butik på Norra Hamngatan”, förklarade Ekman medan han förde boysen och Danne genom stan. ”Med gamla LP-skivor och posters och massa andra coola retrogrejer.”

         ”Men det är väl ingen av oss som har LP-spelare hemma”, sa Isak. ”Förutom du, då.”

         Det var sant. Anders hade ingen LP-spelare och såvitt han visste saknade Pablo och Isak det också. Ekmans föräldrar hade däremot en hel LP-samling nere i salongen i deras villa, som dom lyssnat på en gång när dom varit hemma hos honom.

        ”Nä, men det kan ju va kul att titta ändå”, tyckte Ekman. ”Kanske finns nåt annat som kan va intressant därinne. Peter sa att dom hade massa skitcoola grejer.”

        ”Men Peter är ju som han är”, sa Isak hånfullt. ”Han har ju lite... speciell smak, om man säger så.”

        ”Vadå då?” undrade Ekman.

        ”Han är ju sjukt torr. Gillar bara massa konstiga och tråkiga saker, så om HAN tycker att nåt är skitcoolt vet man ju inte vad det kan vara. Jag menar, han sitter bara och RITAR och LÄSER varenda rast – hur kul är man då på en skala?”

        Isak sökte både Anders och Pablos blickar, som om han önskade deras medhåll. Men innan Anders bestämt sig för hur han skulle reagera, vände sig Ekman om och sa med ovanlig skärpa:

        ”Peter är fan den smartaste jag känner. Jag har aldrig träffat nån med så bra musiksmak som han och han är skitgrym på att rita. Och du skulle kanske må bra av att läsa en bok själv nån gång, så du lär dig nåt!”

         Isak stirrade nästan skrämt på Ekman och hans haka hängde ner mot bröstet som en fallucka. Hans kinder blev alldeles röda och flammiga. Dom grälade inte ofta och Anders visste inom sig att det här var just anledningen till det: Isak var livrädd för att göra Ekman sur, livrädd för att förlora honom som polare. Det spelade ingen roll hur stöddig och tuff han än försökte vara mot alla andra, de gånger Ekman blivit arg eller irriterad på honom kröp han alltid ihop som ett skrämt litet barn.

         Det var tyst i några sekunder.

         ”Ska vi gå dit då, eller?” undrade Ekman och Anders kunde höra på hans röst att han var arg.

         ”Ja, jo”, mumlade både Isak och Pablo. Isak mötte inte Ekmans blick.

         ”Jag är på”, sa Danne lika entusiastisk som förut.

         ”Om vi nu hittar dit”, mumlade Ekman irriterat.

         ”Där är det!” sa Anders och pekade.

         Längre ner på gatan stod en trottoarpratare som gjorde reklam för ”Vintage vinyl”. Killarna närmade sig under tystnad. Det var en liten butik, med gallerförsedda fönster, och trots att den skulle vara nyöppnad såg den gammal ut. Ekman slängde sin kaffemugg i en soptunna på gatan och höll upp dörren medan dom andra klev in. Han vände bort blicken när Isak passerade honom. Alla stannade till precis innanför dörren och såg sig om. Den skäggiga mannen borta vid kassadisken lyfte blicken från vad det nu var han sysslade med, synade dom och sa sedan:

        ”Inga glassar härinne, grabbar!”

        Pablo, Isak och Danne åt fortfarande på sina mjukglassar och såg bortkommet på varandra.

        ”Ska vi vänta därute, eller?” frågade Pablo Ekman.

        ”Gör det”, sa han. ”Kom, Anders!”

        Han drog med sig Anders in i butiken och lät dörren slå igen efter dom.

        ”Dom var ju ändå inte intresserade, så dom kan väl sitta därute med sina glassar”, sa han surt. Hur länge skulle han vara förbannad på Isak för det där med Peter? undrade Anders. Fastän Ekman valt honom och valt bort dom andra, gjorde Ekmans irritation honom ändå obekväm. Det verkade som om Ekman läst hans tankar, för han bytte genast tonfall och log vänligt. ”Hittar vi nåt schysst album kan du följa med mig hem, så lyssnar vi tillsammans”, sa han.

        Han började gräva i en back full med gamla skivor och Anders gick långsamt runt i butiken och tittade på affischerna. Det hängde LP-skivor på väggarna och det fanns glasskåp där specialutgåvor stod frontade.

        "Anders, kolla på det här!" sa Ekman och höll upp ett gammalt LP-konvolut med en bild på fem nakna, storbröstade kvinnor som stod formerade i olika poser med varsin pistol som dom alla riktade åt olika håll. Det enda dom hade på sig var höga spetsstrumpor och klackskor.

        ”Vad är det här?” skrattade Anders.

        ”Ingen aning, men jag gillar det!” skrattade Ekman. ”Vad tror du det är för musik?”

        ”Sånt man ska... knulla till, kanske?” föreslog Anders och Ekman skrattade högt och la tillbaka konvolutet i backen och fortsatte bläddra bland LP-skivorna. Anders började bläddra i backen bredvid. Så mycket gammal musik, som för allt han visste var totalt bortglömd nu – såvida det inte fanns uppladdat på Spotify?

        Ekman slutade plötsligt bläddra bland skivorna. Han såg på Anders.

        "Jag tycker faktiskt riktigt bra om Peter", sa han.

        "Okej?" sa Anders överraskat.

        "För han är inte... så jävla... som vissa andra är", sa Ekman och spände blicken i Anders. "Du förstår, va?"

        Det var något i Ekmans röst och blick som sa Anders att det var viktigt för honom att han förstod. Fastän Anders inte var helt säker på att han gjorde det nickade han och sa:

         "Jo, självklart."

         "Va bra", sa Ekman allvarligt och boxade honom lätt på axeln – så där som han brukade göra när dom hamnade i samma lag på gympan eller tilldelades en gemensam skoluppgift. "Isak går mig fan på nerverna ibland", mumlade han sedan för sig själv och fortsatte längre in i butiken.

64. Dreams do come true!
Bussen gled in vid Stortorget och killarna hoppade av. Det var verkligen inte första gången Danne åkt in till city – långt ifrån. Men den här gången kändes det annorlunda. Det var som om luften fyllts med en elektricitet han aldrig tidigare känt av:

         Han hade inte åkt in med tråkiga Johannes, utan med dom: Ekman och dom andra killarna, som Ekman jämt kallade för sina ”boys” så att deras samlingsnamn på skolan blivit just boysen, eller Ekmans boys. Det lilla entouraget av noggrant (?) utvalda killar, som alltid svärmade runt Ekman, var han än befann sig.

         Och nu hade Ekman plötsligt sträckt ut sin hand och tagit Danne med. Till och med pröjsat för hans bussbiljett, som om dom varit polare i åratal. Vilket han längtat efter sedan han börjat i deras klass i sjuan.

         Dreams do come true!

         Men än var inte kampen över. Det var han, trots all glädje, klok nog att begripa. På bussen hade Ekman satt sig själv på det yttre sätet, med benen ut i mittgången och lutat sig med armen mot sätet framför; ingen skulle få sitta bredvid honom. Inte ens Isak, som annars alltid var så snabb med att claima platsen närmast Ekman.

         Danne undrade om Ekman gjort så med flit. För att visa att tävlingen var igång: den som imponerade mest på honom i eftermiddag skulle få Isaks plats?

          I så fall var Danne definitivt beredd att gå upp till kamp!

Dom vandrade tillsammans, sida vid sida, genom gallerian, som om dom aldrig gjort annat. Och Danne var bara med, som om han hörde till boysen och alltid hade gjort det. Alla babblade på och skrattade som vanligt. Ingen av dom agerade som om det hörde till ovanligheterna att ha honom med sig. Inte ens Isak käftade emot längre, även om han inte sa så mycket till just Danne.

         Dom passerade butik efter butik. Skrattade åt fula saker som hängde i vissa skyltfönster och beundrade annat i andra. Vid Levi's gjorde Ekman tvärstopp.

         ”Hon jobbar idag!” sa han till boysen, som genast verkade vara med på noterna. Danne följde förvirrat deras blickar in i butiken. Såg den långa brunetten i tajta slitna jeans och knallrött läppstift, som nonchalant rättade till raderna av denim. Då hon lutade sig över ett av borden och sträckte fram armarna för att justera det översta byxparet tvärsemot, kunde han se hennes bröst puta ut under t-shirten. Det pirrade till mellan benen på honom.

         ”Fan, om man skulle gå in och pröva några jeans idag”, mumlade Ekman drömmande. ”Så jävla snygg...!”

         ”Ah, så sjukt jävla snygg”, mässade Isak, Anders och Pablo om vartannat.

         ”Jag går in”, sa Ekman bestämt.

         ”Det vågar du aldrig”, sa Pablo, varpå Ekman resolut begav sig in i butiken. Rakt fram till brunetten.

         Ekman var ju ändå Ekman, tänkte Danne, men den här bruden måste ju ändå vara minst arton eller nitton – !! – så vad kunde han möjligtvis förvänta sig av henne??

         Boysen stod gapandes och stirrade med stora ögon, medan Ekman pratade med brunetten. Hon verkade neutral, eller fanns det glimten av ett leende i hennes ögon? Ekman nöp tag i sina egna jeans. Han bar faktiskt ett par Levi's idag. Pekade på ett par liknande som hängde på en krok och frågade något. Brunetten svarade och gick sedan till kassan, där hon hämtade en katalog. Ekman sa något. Brunetten skrattade till och Ekman skrattade till och hon la ned katalogen i en liten papperskasse med butikens logga på. Ekman återvände ut.

          ”And that's how it's done, gubbar!” sa han och började gå.

          ”Men vad sa hon?” undrade Isak.

          ”Och vad sa du?” undrade Pablo.

          Men Ekman log bara och drog tummen och pekfingret längs med munnen i en retsam ”mina-läppar-är-förseglade”-gest.

 ”Är det försent att käka mjukglass i oktober?” undrade Pablo när dom passerade cafeterian mellan rulltrapporna.

         ”Det är aldrig försent”, sa Ekman och alla närmade sig kiosken.

         Danne stirrade på glassmaskinen och dom olika strösselsorterna. Han borde verkligen bjuda Ekman, med tanke på bussresan.

´        ”Jag tar ditt”, sa han till Ekman och trängde sig fram till kassan. ”Du bjöd ju på bussen.”

         Ekman protesterade först, men Danne var envis. Han måste bevisa för alla att han var en riktig polare, någon att räkna med. Inte någon som bara åkte snålskjuts. Det blev heller inte så farligt dyrt, för medan dom andra tog glass med topping ville Ekman bara ha en mugg kaffe.

         ”Sen när dricker du kaffe?” undrade Anders.

         ”Det är Peter som har lärt mig”, sa Ekman och blinkade.

         ”Peter?” upprepade Isak och Danne gissade på Isaks ton att han tyckte lika illa om Peter, som han tyckt om honom för bara några timmar sedan.

         Danne visste inte riktigt vad han själv tyckte om Peter. Bara att han inte förstod sig på honom. Han sa aldrig särskilt mycket och när han väl gjorde det använde han så konstiga vuxna ord att Danne knappt fattade hälften av det. Mest satt Peter med sina hörlurar på och tecknade eller skrev i sitt block. Vad han skrev för nåt, anade Danne inte, men han hade sett några av Peters teckningar och var tvungen att erkänna att dom var riktigt snygga. Men Ekman gillade tydligen Peter – och tillräckligt mycket för att låta honom lära ut hur man drack kaffe och sånt. Och det var väl egentligen det enda som skavde i Danne, när det gällde Peter. Att han var så annorlunda och till och med gått en kortare period än honom i deras klass och ändå vunnit Ekmans respekt, så mycket snabbare. Utan att ens försöka. Det var ju inte riktigt rättvist...

          ”Åh, på tal om Peter!” sa Ekman plötsligt. ”Det är en butik jag vill besöka!”

          ”Vadå för butik?” frågade Isak misstänksamt.

          ”Ni ska få se”, sa Ekman och gick ut ur gallerian.