...

81. Hästballe
Danne drog på sig sina jeans, medan han stirrade på Nicolas på andra sidan omklädningsrummet. Han var verkligen det töntigaste och äckligaste Danne sett i hela sitt liv. Så spinkig och outvecklad. Så fräknig och ful. Och han hade fortfarande inte kommit in i puberteten. Han hade fortfarande inte fått något hår under armarna eller mellan benen. Och hans röst var fortfarande pipig och ljus, som ett litet barns.

         Varför kunde han inte bara gå och hänga sig för? Det var ju vad alla tyckte, bara att ingen sa det rakt ut.

         Istället nöjde sig dom andra killarna med att snacka skit om honom. Isak, Fredrik och Pablo – klassens tre sportfåniga vinnarskallar – diskuterade dagens laguppställning och det gick inte att ta miste på vems fel det varit att Lag Ett förlorat mot Lag Två i innebandyn:

         ”Varför skickar Pierre ens ut Nicolas på plan? Det är ju bara meningslöst. Han gör ju ändå aldrig nånting och så är han ju fan rädd för bollen ju!”

         ”Haha! Han är rädd för sin egen skugga till och med!”

         ”Så jävla skönt att jag slapp han i mitt lag den här veckan. Det går ju inte att spela när han är med!”

        Nicolas sa inget. Han stod borta i sitt hörn och klädde på sig, som om han inget hört. Men visst fan hade han hört vad dom sagt! Danne var helt övertygad. Bara det att han inte hade nog med stake att säga ifrån. Höja sin ljusa äckliga barnröst och försvara sig.

         Så. Svag.

         När folk käftar och snackar skit om mig, står i alla fall inte jag och trycker i nåt hörn och håller tyst, tänkte Danne. Hur fan kan man bara acceptera att va längst ner på botten? Han är smuts under våra svettiga, stinkande skor, han äter tamejfan bajs till frukost, lunch och middag – och det kommer han göra tills han dör!

         Danne kramade sin handduk hårt i ena näven. Tankarna på Nicolas fick honom att koka inombords. Istället för att stoppa ner handduken i väskan, vecklade han ut den och vek sedan ihop den diagonalt. Därefter rullade han ihop den till en lång korv. Han grep den tjockare änden och svingade sedan handduken med den smalare änden, neråt, genom luften och snärtade till. Dom andra killarna avbröt sitt samtal och tittade nyfiket på honom.

        ”Vad får jag om jag gör hästballe på Nicolas?” frågade han.

        Fredrik, Pablo och Isak började flina, men Anders var tråkig som vanligt.

        ”Varför ska du göra hästballe på honom för?” undrade han.

        Danne svarade inte, utan började bara skratta.

        ”Kolla här”, viskade han och smög sig sedan bort mot Nicolas hörn. Killarna följde honom med spänd förväntan. Danne tog sats. Nicolas skulle precis dra på sig sin tröja. Han stirrade rätt ut i luften, som om han inte la märke till Danne, som närmade sig. Fattade han verkligen inte vad som var på väg att hända? Danne svingade sin hoprullade handduk genom luften och snärtade sedan så hårt han kunde med armen. Den tunna spetsen av hästballen träffade Nicolas över magen och han hoppade överraskat till. Han gav ifrån sig ett gällt skrik.

         Killarna började skratta.

         ”Han skriker ju som en liten tjej!” ropade Danne.

          Nicolas backade in mot väggen och Anders kunde se att han tog sig för magen. Det hade tydligen gjort riktigt ont. Hästballe brukar ju göra det. Danne stod kvar och såg avvaktande på honom. Sedan svingade han handduken igen. Snärt! Nicolas ryckte till, men stod kvar. Den här gången skrek han inte lika högt. Det var mer som ett litet pip.

         ”Varför står du bara kvar för?” utbrast Danne. ”Kolla på han! Han står ju bara där och tar emot! Vill du ha en snärt till, eller?”

         Nicolas svarade inte. Han vred bort ansiktet från Danne, men gjorde ingen ansats till att gå. Danne snärtade hårt igen och Nicolas knep spasmiskt ihop läppar och ögon då handduken träffade hans kropp. Anders såg sig om. Alla bara stirrade. Ingen sa något?!

         ”Varför försvarar han sig inte?” frågade Danne dom andra killarna. ”Varför säger han inte inte ens nåt? Kan du inte prata eller vad är problemet?”

         Danne klappade Nicolas uppfordrande på kinden, men Nicolas förblev tyst. Danne gick fram till en bänk och slet åt sig en vattenflaska som stod där.

          ”Men hallå, det där är min!” sa Timbot.

          ”Om jag tömmer den här på hans huvud, tror ni han lappar till mig då?” frågade Danne.

          ”Nej! Han kommer inte slå tillbaka, Danne, och det vet du redan!” sa Pablo.

          Danne skruvade av korken och höjde flaskan ovanför Nicolas huvud.

          Men seriöst? Ska ingen stoppa det här? undrade Anders.

         ”Danne, kom igen! Det är inte kul”, sa han bara.

         ”Han kommer inte våga”, sa Isak hoppfullt.

         ”Inte?” sa Danne och tiltade snabbt på flaskan så att en skvätt vatten kom ut och hamnade i Nicolas hår.

         ”Åh!!!” ropade flera av killarna och slog händerna för sina munnar.

         ”Kolla på han!” ropade Danne igen. ”Han gör verkligen ingenting, bara låter det hända! Jag förstår mig inte på han! Eller tycker du om det, kanske? Va?” Danne gav Nicolas en lätt örfil. ”Var det skönt med en liten dusch, ditt lilla äckel?”

         Danne höjde återigen flaskan och hällde ut allt vatten som fanns kvar över Nicolas huvud, så att det rann ner över hans tröja och byxor. Och det enda Nicolas gjorde var att blunda hårt och krypa ihop mot väggen.

         ”Men Danne, lägg av!” sa Anders, men hans röst dränktes av dom andra killarnas tjut och jubel. Var Danne helt störd, eller?

Plötsligt öppnades dörren och Ekman kom in i sällskap med Peter. Dom hade stannat kvar efter lektionen för att plocka undan bandyutrustningen i gympahallen, det var därför dom var så sena. Dom pratade om något. Anders kunde inte höra vad, men han la i alla fall märke till hur dom tystnade då dom fick syn på klungan av killar som samlats runt Nicolas plats.

        ”Vad händer här då?” undrade Ekman.

        ”Danne gjorde hästballe på Nicolas”, berättade Pablo.

        ”Och tömde ut Tims vattenflaska på hans hår och kläder”, sa Anders. ”Han beter sig som en jävla idiot”, la han till.

         Ekman stirrade på Danne, som flinade tillbaka.

        ”Vad håller du på med, Danne?” frågade han.

        ”Asså, jag fattar inte hur den här killen funkar i huvudet”, svarade han. ”Han reagerar inte på nånting! Han bara står här och trycker mot väggen, vad jag än gör!”

         Av någon anledning lät han upprymd och stolt. Ekman såg på honom i ett par sekunder, outgrundlig och tyst. Sedan gick han fram till Danne och tog tag i hans handled och vred om hela armen, så att den hamnade bakom Dannes rygg. Med ett kraftigt tryck pressade han Danne och hela hans kropp rakt in i väggen.

         Den plötsliga smärtan fick Danne att skrika högt.

         Eftersom Ekman så sällan slogs, tänkte man aldrig på hur stark han faktiskt var. Det gjorde till och med betydligt ondare än det gjort när Stefan och Mergim brottat ner honom på golvet och pressat ner hans huvud i toaletten – och dom hade ju ändå varit två stycken!

         Ekman lutade sig fram mot Dannes öra. Hans röst var alldeles lugn och tyst då han sa:

         ”Gör du det här en gång till, bryter jag armen av dig. Förstår du?”

         Han vred till Dannes arm igen och pressade den högre upp längs hans rygg. Det kändes som axeln skulle slitas av från kroppen. Ekman ruskade om honom, krävde ett svar.

         ”Mm...”, pep Danne ynkligt och knep ihop ögonen så att inte fler tårar skulle tränga ut. Han hoppades innerligt att inte Ekman, eller någon av dom andra killarna, skulle se hur det forsade ner längs hans kinder.

         ”Bra”, sa Ekman tyst i hans öra och släppte Dannes arm så hastigt att han tappade fotfästet och föll ihop på golvet.

        Ekman vände sig mot Nicolas bänk och slet upp handduken som låg bredvid hans gympapåse. Egentligen var det Dannes handduk, den han gjort hästballe med, men det visste ju inte Ekman, eftersom han inte varit där. Han räckte den till Nicolas.

         ”Här. Torka av dig.”

         Han vände och gick mot sin bänk, men stannade till då han passerade Isak.

         ”Stod du bara och kollade på, eller?” frågade han. Hans röst var ovanligt vuxen och skarp.

         "Eh...öh... asså....”, stammade Isak.

         ”Öh... asså?” härmade Ekman. ”Jävla bra svar, hörru du!”

         Han bröt ögonkontakten med Isak, lät blicken svepa snabbt förbi Anders och Pablo, så att dom skulle förstå att han var lika arg och besviken på dom. Han slet åt sig sina grejer från platsen bredvid Isaks och flyttade sig till en annan bänk, där Peter hade sina saker.

         ”Bra, Adam”, sa Peter tyst till Ekman och gav honom en klapp på axeln.

         ”Vi pratar inte om det”, mumlade Ekman och Peter nickade förstående.

         Dom gick in till duscharna och lämnade en ändlös tystnad efter sig i omklädningsrummet, där de enda ljud som hördes var ljuden av Danne som fortfarande kippade efter luft och Isak, som tyst för sig själv mumlade:

         ”Fuck, fuck, fuck...”

72. För att dom hatar mig mer än dig

Det var alldeles tyst inne i killarnas omklädningsrum. Och ingen gjorde någon ansats till att gå därifrån. Nicolas var fullt påklädd borta i sitt hörn, men han stod som fastfrusen och väntade på...? Bara Gud kunde veta vad.

        Även Johannes och Fredrik stod vid sina respektive platser – och liksom Nicolas hade dom frusit till is. Killarnas hånskratt och spydiga kommentarer utanför dörren hade hunnit tystna sedan flertalet minuter tillbaka. Troligtvis hade dom redan stuckit hem.

          Men ändå ville ingen av dom lämna omklädningsrummet för att gå ut och möta den fula verkligheten, som väntade där utanför. Dom hade nog med den fula verklighet som levde innanför rummets fyra väggar.

          Fredrik såg ner i sina boxershorts som var fyllda med vita, kladdiga klumpar och streck av flytande tvål. Dom hade verkligen gjort ett nummer av hans kallingar, dom jävla skithuvudena! Johannes hade torkat bort det värsta av tvålstänken ur sina boxers och tagit dom på sig. Killarna hade farit lindrigare fram med hans kallingar, jämfört med Fredriks.

         ”Jag tror dom gått nu”, sa Johannes, mest för att bryta den tryckande tystnaden.

          Varken Nicolas eller Fredrik svarade, men Fredrik bestämde sig ändå för att det kanske var bäst att klä på sig och dra hemåt. Bättre än att hänga kvar på skolan, åtminstone. Fine! Boxershortsen kunde han inte använda just nu, men han behövde ju knappast näcka för det. Han hade ju trots allt andra kläder. Men när han tog ner sina jeans från kroken upptäckte han en annan överraskning...

         ”Men va fan...?!” sa Fredrik och vrängde sina jeans ut och in. Han kände med handen på insidan. ”Men för i...!”

          ”Vad är det?” undrade Johannes.

          ”Dom har hällt i mina brallor också!”

          ”INNE i brallorna?”

          ”Ja! Ser du inte?”

          Fredrik höll upp jeansen för att visa.

          ”Men... dom har inte hällt nåt i mina brallor”, sa Johannes förvånat. ”Så varför i dina?”

           Fredrik drog efter andan och slöt ögonen. Hårt.

           För att dom hatar mig mer än dig.

           Men han sa inget.

           ”Jag fattar inte varför Danne skrattade”, sa Johannes. ”Jag trodde han var min vän.”

          ”För att han är ett fucking cp-barn”, snäste Fredrik medan han gnuggade handduken mot jeansens insida. ”Isak och Pablo – och alla dom andra också!”

          Han slängde ursinnigt ner den löddriga handduken i sin gymnastikpåse.

70. Pranks

På rasten innan gympan sprang Danne hem för att hämta sina gympakläder. Ekman och boysen hade låtit honom hänga med dom hela dagen och om Pierre planerat någon lagsport till dagens lektion, ville han absolut inte missa chansen att få vara med i deras lag.

         Och morsan behövde han inte bekymra sig för. Hon var på jobbet, så henne slapp han träffa.

         Det blev ingen lagsport på gympan. Pierre hade bestämt sig för redskapsgympa istället. Men det gjorde inget, för då kunde man åtminstone gå runt på de olika stationerna med vem man ville.

Efter lektionen kom Fredrik och Johannes in till omklädningsrummet sist av alla, eftersom Pierre bett dom två stanna kvar och plocka ihop redskapen. Fredrik verkade fortfarande småsur över det som hänt på skolfotot dagen innan och Emanuel och Timbot var korta och undvikande mot honom – som om dom inte riktigt ville eller vågade umgås med honom nu när dom andra killarna hånade honom. Emanuel och Timbot lämnade snabbt omklädningsrummet, när Fredrik gick in i duschen.

        Isak såg efter dom.

        ”Kolla, dom väntar inte ens på Fredrik”, sa han. ”Fast dom låtsas va hans polare, vill dom inte ens kännas vid honom nu.”

        ”Så fucking patetiskt”, tyckte Pablo.

        ”Såg ni Fredrik idag?” sa Danne och gjorde ett kast med huvudet åt duschrummet.”Han tror han är så jävla bra på redskapsgympa.”

         ”Han är bra”, sa Ekman. ”Men inte så bra som han tror”, la han till.

         ”Du vet, han är så jävla nöjd nu när du slutat på fotbollen”, sa Isak till Ekman. ”Han tror väl att han ska bli Håkanssons favorit nu när du är borta.”

         Även om Ekman och Fredrik umgåtts någorlunda förut, i och med att dom var klassens två största sportfånar, hade det alltid funnits en viss spricka mellan dom. Ekman var grym på många saker, medan sport var Fredriks grej. Enda grej, egentligen, varför det störde honom enormt att Ekman alltid presterade lite bättre än honom på gympan och att Ekman varit deras fotbollstränare Håkanssons stora favorit i laget.

         ”Det är väl en grej mellan Håkansson och honom då”, mumlade Ekman. ”Jag spelar inte för Håkansson längre, så jag skiter i vilket.”

         ”Borde vi inte göra nåt mot han?” tyckte Danne. ”Sätta honom på plats så han kommer ner på jorden?”

         ”Hur då?” undrade Pablo.

         ”Vi prankar honom”, sa Danne.

         ”Vadå för prank?” frågade Isak.

         Danne gick in på handikapptoaletten. Det gnisslade och skramlade till och han kom ut med toalettens tvålbehållare i handen.

         ”Vi sprejar ner hans kallingar med den här”, sa han. ”Så får vi se hur stöddig han är sen.”

         ”Är du seriös?” sa Anders, men Isak och Pablo skrattade vilket fick Danne att gå fram till Fredriks plats och plocka upp hans kalsonger.

        ”Asså, du är ju helt jävla galen, Danne!” flinade Ekman.

        ”Ska jag eller ska jag inte?” frågade Danne.

        ”Gör det!” sa Isak och Danne klämde på behållaren så att den vita tvålen rann ut genom pipen och ringlade ner i Fredriks kalsonger.

        Killarna skrek av skratt. Anders stirrade storögt.

        ”Sch! Dämpa er så han inte hör”, fnissade Pablo och gjorde en gest inåt duschrummet. Vattnet spolade fortfarande därinne, men om det var Fredrik som duschade eller någon annan visste dom ju inte.

        ”Vad får jag om jag gör det igen?” frågade Danne.

        ”Men inte igen!” sa Anders.

        ”Du får respekt!” sa Isak.

        Och Danne som tydligen ville ha respekt sprutade ut ännu mer tvål i Fredriks kalsonger.

        ”Men du får ju ta nån annan också så han inte fattar!” tyckte Isak.

        ”Vem ska vi ta, då?” undrade Danne och såg sig om. Dom enda som fortfarande var kvar inne i duschrummet och därför hade sina kläder hängandes helt obevakade i omklädningsrummet var Fredrik, Johannes och Nicolas. Danne visste genast vem han ville ta. ”Nicolas!” sa han och gick fram till Nicolas plats.

        ”Inte han”, sa Ekman bestämt.

        ”Ta Johannes”, sa Pablo.

        Danne tvekade, även fast han tyckte det var kul. Det var ju ändå Johannes. Men innan han hunnit agera, tog Isak sin egen schampoflaska och gick fram till Johannes plats. Han sprutade ner en klick i Johannes rena kalsonger. Pablo gick fram och tittade.

         ”Det ser ut som att han saggat ner sig...!” sa han och dom började alla skratta.

         Det kändes inte riktigt rätt, tyckte Danne. Visst, killarna tyckte att det var kul och han tyckte väl egentligen inget vidare om Johannes, men dom hade ju ändå umgåtts ända sedan han börjat i klassen – och fått sova hemma hos honom efter grälet med morsan igår. Nä, det var ju faktiskt Fredrik som skulle få igen för all skit. Inte Johannes. För att på nytt vända fokuset mot Fredrik sprutade Danne ned insidan av Fredriks jeans med tvålen.

         ”Men Danne, neeeej...!” sa Ekman och slöt ögonen. Men han flinade och gjorde ingen ansats till att avbryta honom.

         ”Tänk när Fredriks morsa får syn på hans brallor sen!” sa Danne.

         ”Fredriiik, har du saggat ner dig fullständigt!” imiterade Pablo Fredriks morsas röst.

         Plötsligt kom Nicolas ut ur duschrummet. Som vanligt undvek han ögonkontakt med dom andra och sa heller inget. Låtsades väl att han var osynlig i hopp om att ingen skulle märka honom. Han gick fram till sin plats och började klä på sig, men den märkliga tystnaden i rummet fick till och med honom att reagera. Han såg försiktigt åt Fredriks plats där Danne stod och sedan åt Johannes plats där Isak och Pablo stod. Danne släppte genast tvålbehållaren till golvet och sparkade snabbt in den under en bänk. Nicolas följde behållaren med blicken medan den rullade in mot väggen därunder och lyfte sedan blicken mot Danne som besvarade med ett mördande ögonkast. Nicolas sänkte genast huvudet och fortsatte klä på sig.

         Trots att han var så extremt avvikande från dom andra killarna, var det som om han fattade precis vad som utspelat sig därinne medan han duschat.

         Mitt i tystnaden noterade alla något annat. Vattnet inne i duschrummet hade slutat spola. Fredrik och Johannes hade slutat duscha och nu var det bara en tidsfråga innan dom skulle komma ut och upptäcka vad som hänt med deras kläder...