...

125. Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder
Anders öppnade fönstret och tog emot kassen med öl, som Danne räckte honom.

        ”Smart tänkt”, berömde Danne honom och började klättra in över fönsterblecket. ”Det där med ölen och att undvika hallen på grund av din morsa, menar jag.”

        Anders log artigt, men glädjelöst, åt komplimangen. Han visste att hans mamma hade alldeles för mycket att göra med att rensa ur allt gammalt bråte i sin walk-in closet, för att lägga märke till nåt annat som pågick i huset. Hon hade varit där i flera timmar och av oredan och högarna att döma, skulle hon nog spendera resten av kvällen därinne också.

       Hon hade varken tid eller intresse för att inspektera Dannes påse.

       Det verkliga skälet till att han bett Danne smyga in genom trädgården och ta sig in via fönstret hade varit att han inte velat riskera att Pablo skulle se Danne från sitt hus, vilket han kunde om Danne tog huvudingången. Pablo visste inte att Danne skulle föra hemma hos Anders. Faktum var att Pablo inte visste att Anders skulle föra över huvud taget. Han trodde ju att Anders var hos sin mormor och åt släktmiddag, på grund av Anders morfars bortgång.

        Danne drog av sig sina skor och ställde dom på fönsterbrädan. Lyckligtvis var det ingen snö ute, trots att det var en bit in i december. Det var fortfarande torrt och några grader över nollan. Anders slapp därför oroa sig för att Danne skulle grisa ner hans rum med snöslask.

        Danne knäppte en öl och höjde den i en skål mot Anders. Anders tog fram en av sina ölburkar, knäppte den och besvarade skålen.

        ”Vad har hänt med dina ögon?” frågade han Danne.

        ”Va? Vadå?” sa Danne och gnuggade sig nervöst med ena näven mot ögat.

        ”Du är... lite röd om ögonen bara.”

        ”Va? Syns det mycket, eller?”

        ”Eh... nä då.”

        ”Det... asså, jag vet inte. Det kliade som fan förut, så det måste va därför”, sa Danne och gick ett varv genom rummet, så att han fick ryggen till.

        ”Det syns knappt”, sa Anders och drack en klunk av sin öl.

        ”Kommer Ekman och dom andra?” frågade Danne, fortfarande med ryggen vänd mot honom.

        ”Nä, dom skulle på en annan förfest”, sa Anders och bestämde sig för att brodera ut lögnen han dragit för alla dom andra, i händelse av att Danne skulle höra dom och fråga honom om det, senare under kvällen. ”Jag var tvungen att följa med till mormor en sväng, så jag kunde inte gå på deras fest. Det är... två år sen min morfar gick bort, så vi hade en liten släktgrej idag.”

        ”Gick bort?” upprepade Danne och vände sig mot honom. ”Vadå, vart gick han?”

        ”Ja, asså, han dog”, sa Anders. ”Han hade lite problem med hjärtat...”

        ”Åh fan”, sa Danne och nickade. ”Vad... tråkigt.”

        ”Jo...”, mumlade Anders och ryckte på axlarna. Han började skämmas för att han använde sin morfars död som en ursäkt för att lura Danne och alla dom andra. Det kunde inte va rätt.

        ”Jag har aldrig träffat min mormor och morfar”, sa Danne. ”Eller jo, en gång kanske, eller kanske två, när jag var typ två år bara.”

        ”Asså?” sa Anders förvånat.

        ”Morsan och dom kommer inte överens. Och jag tror inte att hon vill att vi ska träffa dom. Jag vet inte om dom vill träffa Max och mig heller, för dom hör ju aldrig av sig och skickar aldrig några presenter på jul eller när man fyller år.”

         ”Oj, vad synd”, sa Anders och menade det verkligen.

         ”Det är så det är”, sa Danne. ”Jag träffar inte farmor och farfar heller.”

         Dom var tysta en lång stund och använde tystnaden till att tömma i sig resten av ölen, ur de två öppnade burkarna.

         ”Jag kanske ska sätta på lite musik?” föreslog Anders efter en stund. Han visste inte varför han inte tänkt på det innan. Förfest utan musik, liksom. Vem har det egentligen?

         Han startade en spellista på Spotify och då tonerna började tränga ut ur högtalarna, var det som om han satt på ett lockrop till sin syster, för plötsligt störtade Jonna in genom dörren och såg sig ivrigt omkring. Anders gömde snabbt undan ölburken bakom datorns skärm och tackade Danne inombords, då han noterade att Danne lika snabbt stoppat undan sin burk i hans bokhylla.

          ”Vad gör ni?” frågade Jonna. ”Har ni fest, eller?”

          Anders första omedelbara tanke var att skrika åt henne att dra och smälla igen dörren efter henne. Men så slog det honom att det här var första gången på flera veckor som han sett henne med ett leende på läpparna. Jonna hade tagit beskedet om föräldrarnas skilsmässa ännu hårdare än vad han gjort och grinat nästan varje dag i flera veckor.

         Kanske var det dags för honom att vara storebror nu och ta hand om lillsyrran, istället för att börja gräla och jaga bort henne, så fort hon kom i närheten?

         Dom måste ju hålla ihop nu, när läget var som det var.

          ”Vi ska på den där julfesten som niorna har ikväll”, sa Anders medgörligt. ”Den har jag väl berättat om?”

         ”Ah, just det”, sa Jonna. ”Kommer Adam också komma?”

         ”Ja”, sa Anders. ”Syrran har en djup crush på Ekman”, förklarade han för Danne.

         ”Som alla brudar som går på vår skola, typ”, skrattade Danne.

         ”HAR JAG INTE”, protesterade Jonna. ”Jag tycker bara han är fett sexig!”

         ”Vem har lärt dig att prata så?” undrade Anders.

         ”Duh...!” sa Jonna och himlade med ögonen. ”Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder. Mycket mognare än vad DU var när du gick i sexan!”

         ”Hon kan snacka, din syrra!” skrattade Danne och gav Anders en kamratlig klapp på axeln.

         ”Ja, jag är fett smart!” sa Jonna.

        Det vibrerade i Anders ficka och Anders kollade sin telefon. Det var ett sms från Isak.

         ”Vi får nog börja gå nu”, sa Anders.

         ”Visst! Jag måste bara pissa först!” sa Danne och sprang iväg till toaletten.

         Anders började samla ihop sina grejer.

         ”Det var längesen man såg honom här”, sa Jonna. ”Har ni bråkat, eller?”

         ”Nä, vi är väl egentligen inte vänner, direkt”, mumlade Anders och ångrade sig genast.

         ”Vadå då?” ville Jonna veta. ”Varför bjöd du han om ni inte är kompisar?”

         ”Det är svårt att förklara”, sa Anders. ”Han blir aldrig bjuden på fester annars, så jag tänkte att jag kunde ta med han till niornas julfest.”

         ”För att du tycker synd om han?”

         Det var ju inte riktigt sant, men Anders bestämde sig för att låta henne tro det.

        ”Problemet är bara... jag vet inte vad dom andra ska säga när dom ser att jag har honom med mig”, sa Anders. ”Pablo och Ekman och alla dom andra. Dom vet ju inte att jag bjudit med han. Jag vet inte hur jag ska förklara det för dom utan att se dum ut.”

        Jonna såg på honom en lång stund och funderade.

        ”Men... du kan väl säga att ni möttes på vägen då och tog sällskap till festen”, föreslog hon. ”Bara den sista biten. Det låter väl inte så konstigt? Ni går ju trots allt i samma klass.”

        Anders såg på henne.

        Hon VAR faktiskt fett smart, hans syster.

124. Nu var det dags för helvetet att braka loss...

Anders rörde sig oroligt, fram och tillbaka genom sitt sovrum. Om några timmar var det dags och Danne skulle vara här vilken minut som helst. Han hade inte lyckats avstyra det hela.

         Han hade suttit och snackat med Ekman i flera timmar, kvällen innan. Berättat allt om sina föräldrars skilsmässa och Ekman hade lyssnat och tröstat. Sen hade dom pratat om Peter. Om hur Ekman blivit så nära med Peter under hösten och Ekman hade sagt att Peter var som en själsfrände för honom – nån som förstod precis hur han tänkte och mådde. Nån som alltid fick Ekman på bra humör när han hade en dålig dag. Anders hade inte anat att Ekman också gick omkring och grubblade på saker och ting. Att Ekman också kände sig nere ibland och att Peter då, tydligen bättre än nån annan, kunde få honom upp på fötterna igen.

         Sen hade Anders varit tvungen att fråga Ekman om Isak. Om det var sant att han låtit Isak sova hemma hos honom när Isak haft sina märkliga ångestattacker, som han berättat för Anders om. Ekman hade nickat och sagt att Isak hade det tufft med sin farsa. Det visste ju i och för sig Anders om sen förut, men inte att det hade varit så allvarligt.

         ”Han mår verkligen skit”, hade Ekman sagt. ”Hans farsa är så jävla elak mot honom, att det är sanslöst.”

         ”Men han sover inte här längre, eller?” hade Anders då frågat och Ekman hade dragit på svaret.

         ”Asså, vi har växt ifrån varandra, Anders”, hade han sagt till slut. ”Det känns hemskt att säga så, för att vi alltid varit så nära, men samtidigt är det som att Isak inte fattar alls vem jag är. Han har nån slags bild i huvudet av vem jag är som person, som inte stämmer alls. Det är som att han inte fattar grejen och jag vet inte varför. Det är väl därför jag sökt så mycket kontakt med Peter på sistone. Det är som att han förstår helt vem jag är, på ett sätt som Isak aldrig verkar göra...”

        Allt det där hade dom pratat om.

        Men när Anders sen gick hemåt i natten, insåg han att han inte sagt ett ord till Ekman om det som han egentligen kommit dit för att snacka om: Danne och julfesten. Stefans och Mergims hämnd. Och hans egen roll i det hela. Ekman hade kunnat hjälpa honom ur det. Men nu var det försent. Nu hade han missat chansen att ställa allt till rätta.

        Och vilken minut som helst skulle väl Danne...

        Det knackade på fönstret och Anders ryckte skrämt till. Han vände sig om och såg Danne genom rutan.

        Nu var det dags för helvetet att braka loss...

104. Historien upprepar sig igen

”Såå, var kan vi va nånstans?” frågade Pablo. Det var bestämt att det skulle bli grabbhäng mellan dom fyra boysen igen. Förmodligen hade det att göra med förra veckans slitning. Det var Ekman och Pablo som verkade se det som ett nödvändigt initiativ, för att släta över det faktum att dom fryst ut Isak förra veckan och att Isak blivit så fruktansvärt upprörd över den saken.

            ”Jag tycker vi kör hemma hos Anders”, sa Isak och hans kalla grå ögon fixerade Anders fientligt.

            Anders skruvade på sig. Han ville inte vara hemma hos sig. Inte nu när Mamma och Pappa höll på att bryta upp deras hem. För det var så sant: efter några nätters frånvaro hade Pappa kommit tillbaka och i sällskap med Mamma meddelat att dom nu bestämt sig för att separera på riktigt. Det där snacket om att ta en paus eller nåt, var visst allvarligare menat än Mamma fått det att låta.

           Skulle killarna verkligen få komma in i hans hem nu och upptäcka att allt inte stod rätt till? Speciellt när det var Isak som föreslog det. Isak som nu hatade honom och kanske hade nån baktanke med förslaget. Visste han om vad som pågick i Anders familj, eller??

          ”Jag vet inte”, mumlade Anders. ”Jag borde kanske höra med morsan om det är okej, först.”

          ”Höra med morsan”, upprepade Isak hånfullt. ”Vadå, är du rädd att hon ska bli sur om vi kommer över, eller?”

          ”Nä, det är jag inte”, sa Anders trotsigt.

          ”Så vad är problemet då?” hetsade Isak.

          ”Inget”, sa Anders. ”Vi kan väl va hemma hos mig, då!”

           Förresten så är du ju själv så rädd för din egen farsa att du knappt kan sova hemma på nätterna, tänkte han surt med blicken på Isak – men det kunde han ju inte säga nu för det hade redan gått alldeles för många sekunder för att det skulle bli en fyndig comeback.

Anders sms:ade både Mamma och Pappa för säkerhets skull, medan dom gick hemåt. Men det verkade inte vara några problem att han ville ha med sig kompisar hem. Båda skulle tydligen bli sena från sina respektive jobb – och förresten hade dom redan lovat Jonna att få ha med sig två av hennes tjejkompisar hem – så risken för familjedrama var nog inte så stor.

          Jonna och hennes kompisar gjorde tacos när Anders och boysen kom hem. Själva hade dom köpt chips och dricka och skulle därför inte behöva nåt matigare, ansåg Anders.

          Men Jonna tänkte visst annorlunda:

          ”Adam, det finns tacos till dig, också”, sa hon och blinkade mot sina två kompisar som blyga och tysta höll sig i bakgrunden.

          ”Nej, vi har eget att käka – på mitt rum”, bestämde Anders där och då. Han fyllde famnen med skålar och glas och manade boysen att följa honom.

          ”Du vet var det finns om du ändrar dig, Adam!” ropade Jonna retsamt efter dom.

          Anders drog igen dörren efter sig och tjejernas skratt hördes utanför.

          ”Jaha, ska vi kanske spela nåt, eller? Need for Speed, eller –”, började Anders tafatt.

          ”Men ditt PS har du ju i vardagsrummet”, påminde Pablo honom om, vilket fick Anders att inse hur stressad och nervös han faktiskt var inför att ha folk hemma hos sig – trots att hans föräldrar inte ens var där. Det var som att hela huset stank av deras skilsmässa.

           ”Anders, din lillsyrra är SÅ kåt på Ekman”, sa Isak, som tydligen hade tankarna på annat håll. Han fick det att låta som ett skämt, men Anders var övertygad om att det inte var menat så.

           Pablo skrattade och Ekman skakade på huvudet med ett flin.

           ”Hon är tolv!” protesterade Anders. ”Man är inte kåt när man bara är tolv år!”

           Pablo och Ekman skrattade ännu mer. Isak såg segervisst på deras reaktioner och sedan tillbaka på Anders. Hans mun kröktes i ett elakt leende.

           ”Är du senil, eller?” frågade han. ”Minns du inte hur du själv var i den åldern? Det är ju bara två år sen! Alla hormoner som börjar svalla i kropp–”

           ”Jag tror inte Ekman vill höra massa sånt pervo-snack”, avbröt Anders i ett försök att byta samtalsämne. ”Inte när han är med en mogen tjej som Jennifer.”

           ”Ja, när blev ni ihop, egentligen?” undrade Pablo.

           ”Vi är inte ihop”, sa Ekman.

          ”Dom bara GÖR vissa vuxna saker ihop, som ni småttingar inte förstår er på än”, sa Isak, med ord adresserade till både Anders och Pablo, men med blicken enbart fäst på Anders och förolämpningen därmed riktad till honom personligen.

          ”Vi hänger bara”, sa Ekman med betoning på varje ord.

          ”And some other stuff”, envisades Isak och slog ihop händerna i en högljudd klapp.

          Anders greps av en stark lust att utmana honom.

          ”Värst vad du obsessar över Adams sexliv, Isak”, sa han och valde medvetet att säga Adam och inte Ekman, för att markera att hans ord – den lätta och sarkastiska tonen till trots – bottnade i allvar. ”Man kan ju nästan tro att du går igång på det.” Och innan Isak hunnit protestera, vände han sig mot Pablo. ”Det var säkert det han fantiserade om när han och Ellinor höll på på Eriks fest!”

         ”Åh, Adam, Adam! Eller förlåt! Jag mena Ellinor!” stönade Pablo, som genast var med på noterna. Anders skrattade högt och forcerat, fastän han inte tyckte att det var så kul. Slåss man fult så är ju alla medel tillåtna!

          ”Jag har i alla fall HAFT sex!” sa Isak argt. ”Till skillnad från er två.”

          ”Boys! Lugna ner er eller så drar jag!” sa Ekman.

          Skärpan i hans röst fick killarna att tystna.

          ”Jag gillar Jennifer och vi har börjat umgås lite grann, sen förra helgen”, bröt Ekman tystnaden med. ”Men vad vi gör eller inte gör när vi är själva stannar mellan henne och mig – and that's it!”

          Det sista sa han direkt till Isak och Anders undrade under bråkdelen av en sekund, varför Ekman tyckt att det varit så viktigt för dom att hänga ihop alla fyra – när han nu verkade så trött på Isaks attityd och dessutom hittat en ny vän i Peter som han verkade komma mycket bättre överens med. Var det bara för gamla goda tiders skull? Eller hade han dåligt samvete för att han inte längre tog hand om Isak på det där sättet som han tydligen gjort innan han börjat umgås med Peter?

           ”Jag tänkte”, började Pablo. ”Det är ju ingen som har sagt nåt, men är det ingen som är det minsta nyfiken på det där som hände i korridoren idag, mellan Danne och den där killen i sjuan?”

           ”Well, historien upprepar sig igen”, sa Isak, när ingen annan sa nåt. ”Hans morsa har väl gjort det igen.”

          ”Tror ni det?” sa Pablo. ”Kan det verkligen va sant?”

          ”Behöver du verkligen fråga det, när du vet hur Dannes morsa är?” sa Isak.

          ”Asså, boys, Danne och hans problem är inte våra problem längre”, sa Ekman. ”Vad det nu är som har hänt och vad det nu är hans morsa haft för sig, så tycker jag inte att det rör oss.”

          ”Men, det är ju svårt att ignorera det”, sa Pablo. ”Jag menar, killen stod ju och skrek och slängde böcker på honom inför hela skolan. Han var ju inte direkt diskret, om man säger så.”

          Ekman suckade och ryckte på axlarna. Han var klart ointresserad av samtalsämnet. Han plockade istället upp sin telefon och började klicka och scrolla. Kanske stämde han träff med Jennifer eller Peter – två personer som nu var mer intressanta än hans gamla grabbgäng?

          Anders knäppte en burk Fanta och lutade sig tillbaka mot sin sovrumsvägg. Med den här starten hade han en stark känsla av deras försök till fredagshäng skulle bli helt misslyckat.