...

148. Den sista måltiden

Julafton, utan ett uns känsla av jul. Anders satt på sin säng med sin telefon i handen. Hans telefon hade varit tyst hela dagen. Ingen hade hört av sig för att önska honom god jul. Det var väl så det var när man var skolans mest hatade person, tänkte han.

       Då var ens telefon alltid tyst.

       När Suzanne meddelat att Danne inte skulle komma tillbaks till klassen, hade Anders frusit till is. Danne skulle aldrig mer komma tillbaks och Anders visste att det var hans fel. Både Pablo och Ekman hade tittat konstigt på honom, då Suzanne berättat det. Deras blickar tycktes nästan ha frågat honom:

         ”Fattar du nu vad du ställt till med?”

         Ja, det gör jag, hade Anders tänkt och sjunkit ihop i bänken.

 

Anders såg på sin telefon. Han borde kanske ringa Danne? Höra hur det var? Men tänk om han inte skulle svara. Danne kanske visste vad som hänt, kanske fattade att Anders hjälpt Stefan och Mergim. Hela skolan visste ju nu. Eller: alla som Anders brydde sig om visste.

      Men samtidigt måste han ju få veta vart Danne tagit vägen. Han måste få veta om Danne var okej eller inte. Förhoppningsvis okej, så han slapp alla dessa jävla skuldkänslor!

      Kanske om han ringde från dolt nummer, så skulle Danne svara? Anders googlade ringa från dolt nummer och hittade hur han skulle slå numret för att Danne inte skulle kunna se att det var han – om det nu var så att Danne visste och därför inte skulle svara om han såg att samtalet kom från Anders.

      Anders ringde.

      ”Danne”, svarade rösten i andra änden, efter några signaler. Rösten lät trött, men samtidigt lite osäkert avvaktande. Ungefär som om den undrade om den som nu ringde kom med viktiga eller tråkiga nyheter.

      Anders hann undra i bråkdelen av en sekund om det bara var inbillning eller om hans eget hjärta verkligen stannat, då han hörde Dannes röst. Längre än så hann han inte fundera, för Danne var redan otålig:

     ”Hallå? Vem är det?”

       Anders kippade efter luft. Eller åtminstone försökte han göra det. Han kunde varken andas eller få fram ett enda ord.

      ”Hallå? Vem är det och vad vill du?”

      Anders kände hur syrebristen ökade på trycket i hans tinningar. Han bröt samtalet. Stirrade skyggt ner i telefonens display, medan han hämtade andan, som om han väntade sig att Danne vilken sekund som helst skulle ringa upp – trots att han omöjligt kunde veta att det var Anders som just ringt.

      Det knackade på dörrkarmen och Anders ryckte skrämt till.

      ”Kommer du och äter?” ville Mamma veta.

       Anders nickade, andlöst och ivrigt. Slängde telefonen ifrån sig på sängöverkastet och följde henne ut i köket.

Familjen var samlade runt bordet: Mamma, Pappa, Jonna och så Anders. Det var lugnt och tyst. En julmiddag utan gräl och irritation. Nu när Mamma fått sig en egen lägenhet och praktiskt taget flyttat ut, och Pappa i sin tur lagt ut huset till försäljning och letade lägenhet han också, hade familjen fått nån slags frid, dom aldrig tidigare haft. En tom och dyster frid, som värkte ihåligt i deras kroppar...

      ”Jonna, är du inte hungrig?” undrade Pappa, med en gest mot den futtiga portionen av mat på hennes tallrik, som hon endast stirrade ner i – utan att ens röra med gaffeln.

      Men Jonna svarade honom inte. Istället frågade hon:

      ”Är det här den sista måltiden vi har tillsammans?”

      Mamma skrattade till, lika förvånat som nervöst.

      ”Den sista måltiden?” upprepade hon. ”Vad dramatiskt du får det att låta, gumman.”

      ”Det låter nästan lite bibliskt, va?” spekulerade Pappa, med en frågande blick på Mamma, som om han sökte hennes medhåll. ”Håller ni på och läser religion och sånt i skolan, eller?” frågade han, men Jonna bara skruvade på sig som om hon inte förstod vad han syftade på.

      ”Det är den sista julen vi firar ihop – i det här huset”, förklarade Mamma för Jonna. ”Men vi kommer ju självklart äta middag tillsammans igen, på era födelsedagar och på Anders konfirmation – om du nu ville åka iväg på det där lägret sen i sommar?” Mamma såg på Anders, som ryckte på axlarna. ”Och på era studenter och vad det nu det kan bli för fler tillfällen framöver. Eller hur, Per?”

      Mamma gav Pappa en vädjande blick, medan hon stärkte sig med ett glas årgångsmust. Pappa harklade sig och justerade sin sittställning, så att hans hållning fick aningen mera pondus.

      ”Ja, men självklart! Det här är inte den sista gången vi ses”, sa han. ”Vi är ju fortfarande en familj. Även om det kommer se lite annorlunda ut i fortsättningen.”

      Det var tyst en stund. Jonna bestämde sig för att börja äta. Mamma och Pappa följde hennes exempel. Tog för sig av grytorna. Serverade mer must. Skickade runt korgen med bröd över bordet. Besticken klirrade mot porslinet och alla smaskade så dämpat dom förmådde.

      Anders såg ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Stora klumpiga flingor singlade ner från himlen och landade på marken, där de genast smälte till slask. Han undrade vad Pablo gjorde. Om han var hemma och firade med sin pappa och sina systrar. Eller om dom åkt iväg nånstans. Tidigare år hade dom sprungit över till varandra, önskat god jul och lämnat över varsin julklapp. Inga märkvärdiga saker. Ibland bara smågodis och choklad, men ändå nåt som visade att dom brydde sig om varandra.

      Men inte i år – och kanske aldrig mer.

      Pablo skulle aldrig lita på honom igen, efter alla hans lögner och svek. Och inte Ekman heller. Fastän ingen av dom egentligen tyckt särskilt bra om Danne, eller varit särskilt trevliga mot honom, verkade det ändå finnas en gräns för hur elak man fick vara – och den gränsen tyckte dom nu att Anders passerat.

      Den här hösten hade inget blivit som han hoppats på. Det hade bara gått åt helvete och nu var han hatad av dom som betydde allra mest för honom. Hatad och ensammast i hela världen. Det skulle inte bli några fler fester eller inbjudningar för honom. Inget häng med grabbarna efter skolan, inne i stan eller över varsin pizza inne på Toscana. Inga tacomiddagar eller filmkvällar. Inget sällskap till skolan om morgnarna längre. Inga fler omgångar av snurra flaskan eller sanning och konsekvens. Inga ryggdunkningar eller high five:s eller kramar eller kyssar.

      Ingen Pablo. Ingen Adam. Ingen Nina.

       Alla hade tagits ifrån honom, allt hade han förlorat.

       Och det var när Anders tänkte på allt det som det slutligen brast för honom.

125. Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder
Anders öppnade fönstret och tog emot kassen med öl, som Danne räckte honom.

        ”Smart tänkt”, berömde Danne honom och började klättra in över fönsterblecket. ”Det där med ölen och att undvika hallen på grund av din morsa, menar jag.”

        Anders log artigt, men glädjelöst, åt komplimangen. Han visste att hans mamma hade alldeles för mycket att göra med att rensa ur allt gammalt bråte i sin walk-in closet, för att lägga märke till nåt annat som pågick i huset. Hon hade varit där i flera timmar och av oredan och högarna att döma, skulle hon nog spendera resten av kvällen därinne också.

       Hon hade varken tid eller intresse för att inspektera Dannes påse.

       Det verkliga skälet till att han bett Danne smyga in genom trädgården och ta sig in via fönstret hade varit att han inte velat riskera att Pablo skulle se Danne från sitt hus, vilket han kunde om Danne tog huvudingången. Pablo visste inte att Danne skulle föra hemma hos Anders. Faktum var att Pablo inte visste att Anders skulle föra över huvud taget. Han trodde ju att Anders var hos sin mormor och åt släktmiddag, på grund av Anders morfars bortgång.

        Danne drog av sig sina skor och ställde dom på fönsterbrädan. Lyckligtvis var det ingen snö ute, trots att det var en bit in i december. Det var fortfarande torrt och några grader över nollan. Anders slapp därför oroa sig för att Danne skulle grisa ner hans rum med snöslask.

        Danne knäppte en öl och höjde den i en skål mot Anders. Anders tog fram en av sina ölburkar, knäppte den och besvarade skålen.

        ”Vad har hänt med dina ögon?” frågade han Danne.

        ”Va? Vadå?” sa Danne och gnuggade sig nervöst med ena näven mot ögat.

        ”Du är... lite röd om ögonen bara.”

        ”Va? Syns det mycket, eller?”

        ”Eh... nä då.”

        ”Det... asså, jag vet inte. Det kliade som fan förut, så det måste va därför”, sa Danne och gick ett varv genom rummet, så att han fick ryggen till.

        ”Det syns knappt”, sa Anders och drack en klunk av sin öl.

        ”Kommer Ekman och dom andra?” frågade Danne, fortfarande med ryggen vänd mot honom.

        ”Nä, dom skulle på en annan förfest”, sa Anders och bestämde sig för att brodera ut lögnen han dragit för alla dom andra, i händelse av att Danne skulle höra dom och fråga honom om det, senare under kvällen. ”Jag var tvungen att följa med till mormor en sväng, så jag kunde inte gå på deras fest. Det är... två år sen min morfar gick bort, så vi hade en liten släktgrej idag.”

        ”Gick bort?” upprepade Danne och vände sig mot honom. ”Vadå, vart gick han?”

        ”Ja, asså, han dog”, sa Anders. ”Han hade lite problem med hjärtat...”

        ”Åh fan”, sa Danne och nickade. ”Vad... tråkigt.”

        ”Jo...”, mumlade Anders och ryckte på axlarna. Han började skämmas för att han använde sin morfars död som en ursäkt för att lura Danne och alla dom andra. Det kunde inte va rätt.

        ”Jag har aldrig träffat min mormor och morfar”, sa Danne. ”Eller jo, en gång kanske, eller kanske två, när jag var typ två år bara.”

        ”Asså?” sa Anders förvånat.

        ”Morsan och dom kommer inte överens. Och jag tror inte att hon vill att vi ska träffa dom. Jag vet inte om dom vill träffa Max och mig heller, för dom hör ju aldrig av sig och skickar aldrig några presenter på jul eller när man fyller år.”

         ”Oj, vad synd”, sa Anders och menade det verkligen.

         ”Det är så det är”, sa Danne. ”Jag träffar inte farmor och farfar heller.”

         Dom var tysta en lång stund och använde tystnaden till att tömma i sig resten av ölen, ur de två öppnade burkarna.

         ”Jag kanske ska sätta på lite musik?” föreslog Anders efter en stund. Han visste inte varför han inte tänkt på det innan. Förfest utan musik, liksom. Vem har det egentligen?

         Han startade en spellista på Spotify och då tonerna började tränga ut ur högtalarna, var det som om han satt på ett lockrop till sin syster, för plötsligt störtade Jonna in genom dörren och såg sig ivrigt omkring. Anders gömde snabbt undan ölburken bakom datorns skärm och tackade Danne inombords, då han noterade att Danne lika snabbt stoppat undan sin burk i hans bokhylla.

          ”Vad gör ni?” frågade Jonna. ”Har ni fest, eller?”

          Anders första omedelbara tanke var att skrika åt henne att dra och smälla igen dörren efter henne. Men så slog det honom att det här var första gången på flera veckor som han sett henne med ett leende på läpparna. Jonna hade tagit beskedet om föräldrarnas skilsmässa ännu hårdare än vad han gjort och grinat nästan varje dag i flera veckor.

         Kanske var det dags för honom att vara storebror nu och ta hand om lillsyrran, istället för att börja gräla och jaga bort henne, så fort hon kom i närheten?

         Dom måste ju hålla ihop nu, när läget var som det var.

          ”Vi ska på den där julfesten som niorna har ikväll”, sa Anders medgörligt. ”Den har jag väl berättat om?”

         ”Ah, just det”, sa Jonna. ”Kommer Adam också komma?”

         ”Ja”, sa Anders. ”Syrran har en djup crush på Ekman”, förklarade han för Danne.

         ”Som alla brudar som går på vår skola, typ”, skrattade Danne.

         ”HAR JAG INTE”, protesterade Jonna. ”Jag tycker bara han är fett sexig!”

         ”Vem har lärt dig att prata så?” undrade Anders.

         ”Duh...!” sa Jonna och himlade med ögonen. ”Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder. Mycket mognare än vad DU var när du gick i sexan!”

         ”Hon kan snacka, din syrra!” skrattade Danne och gav Anders en kamratlig klapp på axeln.

         ”Ja, jag är fett smart!” sa Jonna.

        Det vibrerade i Anders ficka och Anders kollade sin telefon. Det var ett sms från Isak.

         ”Vi får nog börja gå nu”, sa Anders.

         ”Visst! Jag måste bara pissa först!” sa Danne och sprang iväg till toaletten.

         Anders började samla ihop sina grejer.

         ”Det var längesen man såg honom här”, sa Jonna. ”Har ni bråkat, eller?”

         ”Nä, vi är väl egentligen inte vänner, direkt”, mumlade Anders och ångrade sig genast.

         ”Vadå då?” ville Jonna veta. ”Varför bjöd du han om ni inte är kompisar?”

         ”Det är svårt att förklara”, sa Anders. ”Han blir aldrig bjuden på fester annars, så jag tänkte att jag kunde ta med han till niornas julfest.”

         ”För att du tycker synd om han?”

         Det var ju inte riktigt sant, men Anders bestämde sig för att låta henne tro det.

        ”Problemet är bara... jag vet inte vad dom andra ska säga när dom ser att jag har honom med mig”, sa Anders. ”Pablo och Ekman och alla dom andra. Dom vet ju inte att jag bjudit med han. Jag vet inte hur jag ska förklara det för dom utan att se dum ut.”

        Jonna såg på honom en lång stund och funderade.

        ”Men... du kan väl säga att ni möttes på vägen då och tog sällskap till festen”, föreslog hon. ”Bara den sista biten. Det låter väl inte så konstigt? Ni går ju trots allt i samma klass.”

        Anders såg på henne.

        Hon VAR faktiskt fett smart, hans syster.

124. Nu var det dags för helvetet att braka loss...

Anders rörde sig oroligt, fram och tillbaka genom sitt sovrum. Om några timmar var det dags och Danne skulle vara här vilken minut som helst. Han hade inte lyckats avstyra det hela.

         Han hade suttit och snackat med Ekman i flera timmar, kvällen innan. Berättat allt om sina föräldrars skilsmässa och Ekman hade lyssnat och tröstat. Sen hade dom pratat om Peter. Om hur Ekman blivit så nära med Peter under hösten och Ekman hade sagt att Peter var som en själsfrände för honom – nån som förstod precis hur han tänkte och mådde. Nån som alltid fick Ekman på bra humör när han hade en dålig dag. Anders hade inte anat att Ekman också gick omkring och grubblade på saker och ting. Att Ekman också kände sig nere ibland och att Peter då, tydligen bättre än nån annan, kunde få honom upp på fötterna igen.

         Sen hade Anders varit tvungen att fråga Ekman om Isak. Om det var sant att han låtit Isak sova hemma hos honom när Isak haft sina märkliga ångestattacker, som han berättat för Anders om. Ekman hade nickat och sagt att Isak hade det tufft med sin farsa. Det visste ju i och för sig Anders om sen förut, men inte att det hade varit så allvarligt.

         ”Han mår verkligen skit”, hade Ekman sagt. ”Hans farsa är så jävla elak mot honom, att det är sanslöst.”

         ”Men han sover inte här längre, eller?” hade Anders då frågat och Ekman hade dragit på svaret.

         ”Asså, vi har växt ifrån varandra, Anders”, hade han sagt till slut. ”Det känns hemskt att säga så, för att vi alltid varit så nära, men samtidigt är det som att Isak inte fattar alls vem jag är. Han har nån slags bild i huvudet av vem jag är som person, som inte stämmer alls. Det är som att han inte fattar grejen och jag vet inte varför. Det är väl därför jag sökt så mycket kontakt med Peter på sistone. Det är som att han förstår helt vem jag är, på ett sätt som Isak aldrig verkar göra...”

        Allt det där hade dom pratat om.

        Men när Anders sen gick hemåt i natten, insåg han att han inte sagt ett ord till Ekman om det som han egentligen kommit dit för att snacka om: Danne och julfesten. Stefans och Mergims hämnd. Och hans egen roll i det hela. Ekman hade kunnat hjälpa honom ur det. Men nu var det försent. Nu hade han missat chansen att ställa allt till rätta.

        Och vilken minut som helst skulle väl Danne...

        Det knackade på fönstret och Anders ryckte skrämt till. Han vände sig om och såg Danne genom rutan.

        Nu var det dags för helvetet att braka loss...