...

114. Inbjudan till Julfest 17 - Hoe, hoe, hoe...

Veckorna med kvarsittning hade passerat utan problem. Han hade fått sitta av mesta tiden med Mervi och Ahmed och dom hade låtit honom använda tiden till att plugga ikapp och fixa sina läxor – så den senaste tiden hade han ju bara blivit smartare än alla andra. Inte bara Johannes och Marika i specialgruppen, utan även flera av dom andra i resten av klassen.

         Stefan och Mergim hade också lämnat honom ifred.

         Förvisso hade han knappt sett röken av dom, eftersom dom suttit inne på övervakning alla sina raster, men även efteråt eftersom rektorn bestämt att dom nu skulle hållas under särskild uppsikt på skoltid. Tack vare det vågade dom inte mucka mer gräl med honom.

          Trots att dom hade all anledning att vara förbannade på honom efter den där grejen på skolgården, då han hade kickat deras arslen och förnedrat dom inför hela skolan.

          Folk i skolan hade faktiskt berömt honom för det. Flera stycken hade smugit förbi honom i korridoren och viskat:

          ”Så jävla bra, det där du gjorde mot Mergim och Stefan!”

          Dom hade alla viskat och sedan skyndat vidare. Troligen för att inte riskera att Stefan och Mergim eller nån av deras polare skulle höra dom. Men det gjorde ingenting.

          Det kändes bara gott att folk stod på hans sida, efter all skit med morsan. Att veta att dom hatade Stefan och Mergim lika mycket som han gjorde. Även om dom bara vågade göra det i smyg.

          Nä, han hade inget emot en diskret tumme som pekade uppåt då han passerade i matsalen. Hellre det än ett öppet fuck you-finger och några elaka ord, liksom...

 *****

Vad som kom som nåt mer än en tumme upp, dock, var när Tråk-Anders plötsligt kom fram till honom mellan musiklektionen och biologin för att ta honom åt sidan. Det var så länge sen dom snackat med varann, att Danne nästan fick se sig om över axeln för att klargöra att det inte var nån annan som stod bakom honom som Anders försökte prata med, innan han kom sig för med att svara.

        ”Tja Danne! Hur är det?”

        ”Tja?”

        Anders vägde från ena foten till den andra och han kunde knappt möta Dannes blick – så obekväm verkade han vara med samtalet.

         ”Eh... jag tänkte bara fråga... Eller liksom höra med dig om... om du tänkte dra till julfesten på fredag? Den där festen som niorna kommer ha, menar jag.”

         Danne hade hört vissa rykten om att det skulle bli en speciell julfest senare i veckan, utan vare sig alkoholförbud eller jobbiga föräldrar som vaktade det hela. En julfest för vissa speciella inbjudna. Snygg–Camilla i nian, som Ekman pippat, hade viskat om det med sina tjejkompisar i kön i matsalen och några töntar från parallellklassen – som förmodligen inte var inbjudna – hade suttit och snackat om det utanför Gula Rummet förra torsdagen.

         Hade ANDERS biljetter dit?!

         ”Måste man inte ha biljett och stå på deras gästlista för att få komma dit?” frågade Danne.

         ”Jo, fast det har jag. En EXTRA biljett, asså – om du vill ha den, menar jag”, sa Anders.

         Varför var han så nervös för?

         ”Och varför vill du ge den till mig?” Danne var ju bara tvungen att fråga. Det hela lät för bra för att kunna vara sant. ”Vi har ju inte exakt varit bästa vänner med varann, den sista tiden?”

         ”Eh... asså, nä... men grejen är den att jag köpte två för att kunna bjuda med Nina. Men hon hade redan fixat en”, sa Anders.

         ”Pablo, då?” frågade Danne.

        ”Han har också redan köpt en egen biljett”, sa Anders. ”Så jag tänkte att du kanske ville hänga med istället. Om inte du också redan köpt en biljett dit?”

        Danne var tyst en lång stund. Han visste inte vad han skulle tro. Att Anders ville ha med honom till niornas julfest var konstigt. Men Anders var konstig. Han var den enda av killarna i klassen som Danne inte kunde få nåt grepp om – i alla fall om man bortsåg från Peter. Anders var nästan alltid tyst och tog knappt nån plats alls. Jämfört med Isak och Fredrik och Pablo var han väl ändå rätt schysst, men ibland var han nästan drygare än dom, fast inte på det där uppenbara sättet, liksom. Det var svårt att veta var man hade honom...

        ”Jag kan ju höra med nån annan ifall inte du vill”, sa Anders när Danne inte svarat honom. Han vände om för att gå. Var han lättad eller besviken? Danne kunde inte avgöra.

        Det enda han visste var att han faktiskt hade sett två biljetter i Anders hand och att chanser som denna inte kom var dag i hans liv.

        ”Anders, vänta!” ropade Danne.

        Anders vände sig om. Han såg på Danne. Osäkert och outgrundligt.

        ”Kommer det bli nåt förkrök innan den där festen?” frågade Danne.

         Anders log. Osäkert och outgrundligt.

 
112. Dom kommer banka skiten ur dig
 

När Anders gick ut på skolgården kunde han se att dom stod och väntade på honom: Isak, Stefan och Mergim. Det var nu han skulle få veta vad dom planerat.

         ”Anders!” ropade Isak och vinkade honom till sig. Anders närmade sig långsamt och motvilligt.

         ”Tja”, sa han, med en blick som flackade osäkert mellan dom.

         Hans hälsning visade sig vara helt bortkastad, för Stefan hade visst så bråttom att komma till poängen att han istället för att hälsa tillbaka, gick rakt på sak:

         ”Du ska ta med dig horungen på julfesten.”

         ”Julfesten?”

         ”Ja.”

         Även fast det med största sannolikhet skulle bli flera fester under december månad – inklusive skolans årliga julfirande med Cassandra Backlunds Danskurser – förstod Anders precis vilken fest det var Stefan syftade på. Niornas julfest. Den med biljettinträde och gästlista...

         ”Du ser till så han kommer dit. Resten sköter vi”, sa Mergim.

         ”Vad tänker ni göra med honom där?!”

         ”Det får du veta när du tagit med han”, sa Stefan.

         ”Men hur ska jag få med honom?” undrade Anders. ”Vi är ju inte direkt kompisar med varann.”

        ”Det löser du”, sa Stefan kallt.

        ”Du vet hur desperat han är att få va med”, sa Isak. ”Ber du han hänga med dig dit, finns det inte en chans i världen att han tackar nej. Det vet du lika bra som jag, Anders.”

         Anders visste att Isak hade rätt. Danne var desperat och om han då erbjöds chansen att hänga med till vad som förmodligen skulle bli höstterminens fetaste fest, skulle han säkert nappa utan att blinka. Men det fanns ju två hakar. Den ena var att Anders inte ville vara med och gillra Stefan och Mergims fälla. Det andra var:

         ”Det är ju inträde. Ska han komma dit måste han ju köpa biljett och hur ska han göra det när han ALDRIG har pengar? Det minns du väl, Isak? Hur han knappt kunde åka buss in till stan, eller ens köpa lunch på Hemköp. Han kommer ju inte kunna betala för sig – för han kan ju aldrig betala för sig själv!”

         Det hade dom tydligen inte tänkt på, det såg Anders. Men Mergim hade en lösning:

         ”Då får väl DU köpa en biljett till honom.”

         ”Jag?!”

         ”Ja, du!”

         ”Men...”

         ”BESVÄRAR DOM DIG?”

         Den myndiga rösten fick dom fyra killarna att tystna och vända sig om i riktning mot södra entrén, där B-klassens mentor Lennart Jakobsson stod.

         ”Men fuck också...!” muttrade Stefan sammanbitet. ”Vi får prata mer om det här sen”, viskade han till Anders och började gå. Mergim höll upp båda händerna i luften som för att visa att han var oskyldig till vad det nu var Lennart misstänkte honom för.

         ”Skolan är slut för idag och vi ska dra hemåt nu”, sa han trotsigt. ”Det är inte olagligt att snacka med sina polare om man råkar stöta på dom på väg ut från skolan.”

         ”Så länge ni inte ställer till bråk, killar”, svarade Lennart.

         Bråk? Du skulle bara veta, tänkte Anders.

         Lennart stod kvar med armarna i kors och väntade tills både Stefan och Mergim försvunnit. Så fort dom lämnat skolgården, log han nöjt och återvände in i byggnaden igen. Han verkade inte bry sig om det faktum att Isak fortfarande var kvar och därför hade chansen att ställa till bråk, han också.

          ”Well, du vet vad du ska göra, bitch”, sa Isak och hötte varnande med pekfingret, rakt i Anders ansikte.

          ”Vad är ditt problem, Isak?” ville Anders veta. ”Varför måste du hålla på så här?”

          ”Jag har mina skäl.”

          ”Det här är Stefan och Mergims fight – den har ingenting med oss att göra”, sa Anders.

          ”Vadå, vill du banga, eller?” frågade Isak. ”För om du gör det”, fortsatte han, ”så kan jag lova dig att dom kommer banka skiten ur dig – och eftersom jag är deras polare blir jag nog tvungen att hjälpa dom med det. Fattar du?”

          Isak gav Anders en hård knuff mot bröstkorgen.

          ”Så det är bäst för dig att du gör det du ska nu. Fixa biljetterna och bjud med dig Danne – och låt mig veta så fort det är grönt.”

          ”Isak, vi har känt varann i – jag vet inte hur många år. Varför kan du inte bara va lite schysst och bete dig som en vän igen?”

          Men Isak ville inte vara schysst. Han bara log elakt och fnös.

          ”Du är rolig, du”, sa han och nöp Anders i näsan.

 

109. Vi ska hämnas på han

Efter fotbollsträningen gick Anders till Toscana för att beställa tre pizzor. En till sig själv, en till Jonna och en till Pappa. Mamma skulle inte komma hem till middagen. Hon skulle gå på några privata visningar av ett par lägenheter, med sin kompis som var mäklare, så därför föll middagsansvaret på Pappa. Ett ansvar som Pappa löste med hjälp av Swish och en inköpslista till Anders telefon. Under tiden skulle Pappa passa på att röja hemma i huset och få ordning på sina grejer. Huset skulle dom nämligen inte behålla, hade dom bestämt.

         Och om det, visste inte Anders vad han skulle tänka. Han hade bott där sedan han var tre och hans rum hade varit just hans rum sedan dess. Och sedan han var åtta hade Pablo bott på samma gata och dom hade blivit bästa vänner. Nu var den tiden snart förbi...

 
Inne på Toscana var det fullt med folk, vilket innebar att Anders skulle få vänta på sin beställning – trots att han ringt in och förbeställt. Egentligen hade han inte haft något emot att vänta, men när han såg vilka som satt längst in i hörnet, önskade han att han gått nån annanstans:

        Isak hade ju börjat hänga mer och mer med Stefan och Mergim i rökhörnan på rasterna, men Anders hade inte väntat sig att dom nu även umgicks med varann utanför skolan. Men där satt dom tillsammans och petade bland sina pizzarester och smuttade på varsin läsk. Med sig hade dom en av Mergims och Stefans minioner; Anders hade som vanligt glömt hans namn. Och så ytterligare en person: Calle. Sjuan som veckan innan anklagat Dannes morsa för att ha haft ihop det med hans farsa. Sen när hängde han med Stefan och Mergim?

         Anders hade precis tänkt smita ut från lokalen och vänta ute på gatan, då Stefan la märke till honom och sa nåt med låg röst till Isak, som vände sig om och låste fast Anders med blicken.

         ”Hälsar man inte på sina polare längre?” frågade Isak ovänligt.

         Vi är inte polare längre, du och jag, tänkte Anders, men gick istället fram och sa:

         ”Tja.”

         Han kunde själv höra hur besvärad han lät och försökte därför släta över det genom att börja kallprata:

         ”Du var inte på träningen idag?”

         Isak hade aldrig missat en enda träning förut, inte ens när han varit sjuk. Men idag hade han inte dykt upp och ingen hade vetat varför. Han hade inte sagt nåt om det till nån. Isak dröjde med svaret, men höll ändå Anders med blicken – nästan som om han medvetet försökte göra Anders obekväm.

         ”Nä”, sa han sedan. ”Jag hade inte lust med Håkanssons tjafs idag.”

         ”Nä, du missade inget särskilt, heller”, sa Anders, som bara försökte hitta ett sätt att avsluta samtalet. ”Jag har beställt lite hämtmat, den är nog klar alldeles strax...”

          ”Vadå, ska du inte sitta ner en stund?” frågade Stefan, som aldrig nånsin velat sitta tillsammans med Anders förut.

          ”Eh... nä, jag måste hemåt.”

          ”Hem till mamma och pappa”, hånade Isak och killarna runt bordet började flina. Anders svarade inte. Han visste inte vad han skulle säga.

          ”Vi satt just och snackade om horungen”, sa Stefan och borrade in i Anders med sin blick.

          ”Jaha, okej?”

          ”Om vad vi ska göra med han”, förtydligade Mergim.

          ”Vadå då?” frågade Anders, fastän han redan visste. Danne hade lyckats med nåt som dom flesta bara kunnat dagdrömma om: han hade fått Stefan och Mergim att dratta på sina arslen inför hela skolan. Fått folk att skratta ut dom. Stefan och Mergim hade käftat och kaxat med allt och alla, sedan högstadiets första dag – och ingen av deras offer hade vågat säga ifrån. Åtminstone inte ostraffat.

         Men nu så hade plötsligt Danne gett dom storstryk och på nåt sätt hade rektorn och lärarna tagit hans parti, så att Stefan och Mergim tvingats till övervakad kvarsittning på rasterna. Självklart tänkte dom inte låta det få passera. Allt det där förstod Anders. Men vad han inte kunde förstå var varför dom ville dela med sig av sina planer till honom?

        ”Jag visste att han var ett white trashigt litet särbarn med attitydproblem”, sa Stefan.

        ”Och med ett luder till morsa”, sköt Mergim in.

        ”Men jag visste inte att han var SÅ körd i huvet att han kunde få såna dampanfall som häromdan. Hade jag vetat det hade jag ju varit beredd på att han skulle börja slänga lera och kasta sig över oss som värsta psychot.”

        ”Då hade det inte blivit sådär”, försäkrade Mergim.

        Hade inte risken för att åka på stryk varit så stor, hade Anders nog börjat gapskratta åt dom. Skolans två stora tuffingar som var så himla farliga och skolkade och rökte och skröt om sina påhittade sexliv, hade fått sina feta egon krossade! Så himla sorgligt. Typ.

        ”Han ska inte tro att han kan komma undan med det”, sa Stefan. ”Vi ska fan visa vilka det är som bestämmer på den här skolan.”

        Anders sa ingenting. Han bara väntade på att dom skulle tystna så att han kunde gå därifrån.

        ”Vi ska hämnas på han”, översatte Mergim, som om han trodde att Anders tystnad betytt att han inte förstått vad Stefan just sagt.

        ”Du kanske kan hjälpa till?” föreslog Stefan, när Anders fortfarande inte svarat.

        ”Varför det?” frågade Anders.

        ”Jag tror inte Anders vill”, sa Isak och Anders kunde höra på hans röst att han hade nåt jävelskap på gång. ”Han och Danne är polare med varann!”

        ”Det är vi INTE”, protesterade Anders.

        ”Dom brukade hänga efter skolan”, fortsatte Isak.

        ”Är du POLARE med HORUNGEN?” frågade Stefan och trots att hans högra arm var omlindad av bandage var det som att en smocka hängde i luften. Anders såg hur ögonen smalnade på Mergim, minionen och Calle. Skulle dom alla hoppa på honom om han svarade ja?

       ”Nej, det är jag inte”, sa Anders.

       ”Bevisa det då!” sa Mergim. ”Genom att hjälpa till!”

       Anders gick igenom flertalet protester och undanflykter i sitt huvud för att slippa vara med på deras hämnd, men det enda han kunde förmå sig till att säga var:

       ”Och vad vill ni att jag ska göra då?”

       Isak log segervisst mot Stefan som bytte en blick med Mergim. Även Calle och minionen flinade. Det var som om dom hade planerat det här ögonblicket, hur det nu kunde vara möjligt.

        ”PIZZA BOLOGNESE, AZTEKA OCH EN HAWAII!” ropade en av pizzabagarna ut, så att det hördes över hela lokalen. Anders vände sig om. Det var hans beställning.

        ”Jag tror dina pizzor är klara nu”, sa Stefan.

        Anders ville inget hellre än att gå. Det här var hans chans, men han kunde inte låta bli att undra:

        ”Vad ville ni att jag skulle hjälpa till med?”

        ”Det får du veta om några dar”, sa Stefan hemlighetsfullt.