...

128. Julfest 17 - desperat

Niorna hade verkligen slagit på stort. Hela lokalen var utsmyckad med girlanger, glitter och julpynt. En julgran stod placerad mitt på dansgolvet och uppe på scenen, bredvid DJ-stationen, hängde en enorm mistel – där folk tog selfies medan dom hånglade upp varandra.

          Anders spanade ut över lokalen. Det var verkligen mycket folk därinne, men nånstans måste väl ändå hans polare finnas?

           Han ville hitta dom snabbt och få alla hälsningsfraser överstökade, innan Danne kom tillbaka från toaletten och började babbla bredvid mun.

           ”Bra, du är här!” hörde han en röst bakom sig och Anders vände på klacken och såg rakt upp i Stefans och Mergims ansikten.

           ”Var är horungen nånstans?” frågade Mergim.

          ”På toaletten”, stammade Anders.

          ”Se till så att han trivs, så han blir kvar på festen en stund”, beordrade Stefan.

          ”Vi ger dig klartecken sen när det är dags”, sa Mergim.

          ”Klartecken för vadå?” frågade Anders, men Stefan och Mergim hade redan vänt och gått sin väg.

          Asså, vad håller jag på med, egentligen? frågade Anders sig själv och slog sig uppgivet mot låret. Hur ska jag stoppa dom?

          Han gick ett varv över dansgolvet och där! Där borta stod dom: Pablo och Isak, Ekman och Peter, Vera och Dessie, Nina och Elena. Anders började snabbt gå i riktning mot dom. Han höjde handen till hälsning.

          ”Anders!” ropade Ekman, lösgjorde sig från resten av gänget och kom fram till honom. Han kramade om Anders på ett sätt han aldrig gjort förut. Inte så där grabbigt, med en dunk i ryggen på slutet, utan mer innerligt; som om han verkligen menade det. ”Hur är det med dig?” frågade han med sänkt röst.

          ”Det är bra”, svarade Anders. Han blev lite överraskad av Ekmans tonfall, för det lät inte sådär casual och oengagerat som det brukar göra när folk frågar hur man mår.

          ”Och hemma?” undrade Ekman. ”Är det lugnt?”

          ”Jo. Eller hyfsat, i alla fall. Du vet ju hur det är...”

          Ekman nickade, uppmärksamt och allvarligt, som om han tog in varje ord och kände på det.

           ”Vi ska ha kul ikväll”, sa han. ”Ikväll skiter vi i ALLT som är åt helvete med våra liv och bara fokar på att det är fest och att vi är unga och tankade. Okej? Låter det som en plan?”

           ”Mm, absolut”, sa Anders och nickade, han också. Ekman log och gav honom en till kram.

          Fastän Anders varit en del av Ekmans innersta krets under så lång tid – och beundrat och respekterat honom under hela den tiden – var det inte förrän där och då, som det verkligen gick upp för honom vilken fin och lojal vän Ekman egentligen var.

           Anders kunde se att Isak, Pablo, Peter och Vera stod och stirrade på dom. Dom ville förstås veta vad Ekman sa till honom, veta varför Anders fick kramar och specialbehandling.

           ”Vad står ni och viskar om?” ville Isak veta.

           ”Ja, varför har ni kramkalas för?” frågade Vera.

          ”Tänker jag inte tala om”, sa Ekman och log så där överlägset som bara han kunde. ”Vi har SÅ HÄR MÅNGA hemligheter ihop, Andyboy och jag.”

          Ekman höll upp båda händerna i luften för att visa hur många hemligheter som fick plats i avståndet mellan hans båda handflator. Han blinkade åt Anders och gjorde en min mot Vera. Isak behandlade han som luft.

           ”Tönt”, sa Vera och himlade med ögonen.

          ”Bara för att DU är desperat”, svarade han Vera.

           ”Är JAG desperat?” sa Vera.

          ”Du ska alltid ha reda på allt”, sa Ekman och plockade upp en ny ölflaska ur sin väska. ”Du borde... skaffa dig ett eget liv, nån gång, så du slipper stå där och undra vad alla andra sysslar med, hela tiden.”

           ”Som OM jag vore intresserad av ditt och Anders kåta killsnack”, sa Vera och tog ölflaskan ur hans hand.

           ”Hallå? Du har EGET dricka”, sa Ekman och pekade på hennes väska.

           ”Jo, men jag vill dricka upp DIN dricka först”, sa Vera.

           Ekman suckade tillgjort och räckte henne sin öppnare. Vera tog emot öppnaren, bände upp kapsylen och halsade ner en stor klunk. Hon torkade nonchalant bort skummet från sin mun, så att det röda läppstiftet smetades ut mot ena mungipan. Hon spände blicken i Ekman och rapade.

           ”Ojojoj!” berömde Pablo och Isak i kör. Peter började skratta.

          ”Ta det försiktigt bara”, retades Ekman och knackade på ölflaskan med sitt pekfinger. ”Kalorier och sånt därnt, du vet...”

           ”So? Du dricker öl och vad jag kan se, fyller du bara ut på dom rätta ställena”, svarade hon och klappade honom på baken.

           ”När ska ni två knulla varandra?” frågade Isak. ”Ni lär ju behöva ett rejält hate fuck innan ni exploderar!”

           ”Isak!” sa Nina och Elena i kör.

          Ekman och Vera kommenterade inte. Dom bara sneglade åt Isaks håll. Vera räckte Ekman ölflaskan och han tog en klunk och gav tillbaks den till Vera.

          ”Finkänslig som alltid”, mumlade Peter med en blick på Isak och drack av sitt rödvin.

          ”Kolla! DANNE är HÄR!?” ropade plötsligt Dessie och pekade i riktning mot entrén. Allas blickar följde hennes finger och landade på Danne som stod borta vid ingången och såg sig om. ”Jag visste inte att HAN skulle komma. Vad gör han här?”

          ”Skit samma”, sa Ekman. ”Låt honom va ifred.”

          ”Ja”, hakade Peter på. ”Han har lika mycket rätt att va här som nån annan. Låt han sköta sig själv, så sköter vi vårt.”

          ”Men jag fattar inte”, sa Dessie. ”Vem är han här med?”

         ”Varför frågar du inte Anders om det?” föreslog Isak och stirrade med nålvassa ögon på Anders. ”Dom måste ju ha kommit hit samtidigt. Eller hur, Anders?”

         Han log det där elaka hånleendet som Anders vant sig vid under de senaste veckorna, men Anders var ändå förbluffad. Vad höll Isak på med? Skulle inte allt det där med Danne och Julfesten och hämndaktionen vara hemligt?

         ”Han... han kom själv, vad jag kunde se”, sa Anders nervöst och kände samtidigt hur arg han blev på Isak.

         ”Så han hade fixat egen biljett, menar du?” frågade Isak hetsigt. ”Trots att han inga pengar har?”

         ”Det är väl klart han hade”, fräste Anders. ”Annars hade han ju inte kommit in! Det sa han ju redan igår i plugget att han skulle komma hit ju!”

         Han märkte att dom andra började titta konstigt på honom, att dom hade reagerat på den uppenbara irritationen i hans röst.

         ”Vad sur du låter”, sa Isak. ”Det var ju bara en vanlig fråga.”

         ”Jag mötte han på bussen”, började Anders, för att snabbt få ur sig sin inrepeterade historia, innan Isak skulle hinna skaka om honom ytterligare. ”Så skulle han ju också hit, så vi gick hit från hållplatsen och... och....”

         ”Anders, du behöver inte förklara dig”, sa Ekman. ”Klart ni tog följe hit om ni hamnade på samma buss. Han går ju i vår klass. Bara för att han är irriterande betyder det ju inte att man får... KLAMYDIA av att prata med honom. Även om Isak tror att det är så...!”

          Han rufsade om Isaks hår och blinkade mot resten av gruppen.

          ”Man kan ju aldrig veta med honom”, sa Isak leendes och spelade med i Ekmans skämt.

          ”Han kommer hitåt”, sa Dessie och drack ur sin juiceflaska, som förmodligen var spetsad med nåt starkt.

          ”Låt han”, sa Nina. ”Vi behöver inte va dryga. Han får tillräckligt med skit ändå...”

          Anders tog ett djupt andetag. Förhoppningsvis skulle inte Danne säga nåt som skulle röja hans bluff. Förhoppningsvis...

126. Julfest 17 - Det första testet

Entrén vaktades av två långa biffiga killar från nian. Dom som ville in, var tvungna att visa upp sina biljetter redan där för att dom två biffarna skulle låta dom passera. Anders såg sig om, i det att han fiskade upp sin biljett ur plånboken. Han kunde inte se nån från klassen. Hans plan, att komma lite senare, hade nog fungerat: dom andra var redan därinne.

        Kön till entrén var inte särskilt lång. Bara några stycken. Mestadels nior, som Anders inte visste namnet på. I övrigt var det mest folk som stod och rökte nere på gatan. Folk som redan kommit in. Men Anders la även märke till några sjuor och åttor från skolan som stod utanför och hängde. Troligtvis hade dom inte inträdesbiljetter, men hängde där ändå för att dom var nyfikna på den hajpade julfesten – och kanske hoppades dom också på att dom två biffarna vid dörren skulle mjukna upp och släppa in dom ändå?

        Bland hopen av biljettlösa sjuor och åttor kände Anders igen Calle och några av Stefans och Mergims minioner. Dom såg på Anders och höjde sina nävar i luften, som om det var nåt slags hemligt tecken mellan dom: dom hade noterat att Anders var på plats och att han hade horungen med sig.

        Lyckligtvis märkte inte Danne av det. Han grävde i sin ölpåse och babblade som vanligt helt oavbrutet om nåt som förmodligen var inbillat eller påhittat. Anders vände sig mot honom.

        ”Danne”, viskade han. ”Nu är det viktigt att vi tar det lugnt här vid dörren, så inte vakterna nekar oss inträde.”

        ”Vadå, vi har ju biljetter?” sa Danne och viftade med sin biljett så att alla på gatan skulle se.

        ”Om dom tror att vi är skitpackade redan nu, kanske dom tror att vi kommer börja spy därinne eller mucka gräl med nån, så ta det lugnt och se glad ut, så löser det sig”, viskade Anders tillbaka och stoppade Dannes viftande arm med sin egen.

        Han visste inte var han fick det ifrån, för han hade aldrig varit på en sån här fest förut, med stor lokal och dörrvakter och gästlista, men han var åtminstone mer expert än Danne när det gällde att föra sig bland folk.

         Telefonen vibrerade i hans ficka. Det var Isak.

Anders brydde sig inte om att svara, för det var deras tur vid dörren nu och han var alltför nervös för att ta sig tid med Isaks tjat. Biffarna studerade hans biljett och sedan Dannes. Vred och vände på papperslapparna, som om dom trodde att dom var förfalskade.

         ”Du är väl Ekmans polare, va?” frågade den ena biffen Anders.

         ”Ja”, sa Anders och nickade så coolt han kunde. Hans puls dånade i öronen.

         ”Jag också!” sa Danne. ”Ekman och jag –”

         Anders ville bara krypa ur sitt eget skinn och försvinna. Var Danne tvungen att sabba allting genom att börja babbla som en idiot?!

         ”Är det mycket folk därinne?” skyndade han sig att fråga biffen och Danne tystnade – tack och lov!

         ”Ja, vi har ju gästlista på 150 pers, så...”, sa biffen och gjorde en konstpaus, så att detta imponerande faktum skulle få sjunka in hos Anders och Danne. ”Välkomna in, grabbar!”

         Biffarna tog varsitt kliv ut åt sidorna och öppnade porten till det heliga.

         Anders kunde höra både sig själv och Danne dra efter andan, innan dom klev in. Det första testet var avklarat: dom hade passerat med väl godkänt...

125. Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder
Anders öppnade fönstret och tog emot kassen med öl, som Danne räckte honom.

        ”Smart tänkt”, berömde Danne honom och började klättra in över fönsterblecket. ”Det där med ölen och att undvika hallen på grund av din morsa, menar jag.”

        Anders log artigt, men glädjelöst, åt komplimangen. Han visste att hans mamma hade alldeles för mycket att göra med att rensa ur allt gammalt bråte i sin walk-in closet, för att lägga märke till nåt annat som pågick i huset. Hon hade varit där i flera timmar och av oredan och högarna att döma, skulle hon nog spendera resten av kvällen därinne också.

       Hon hade varken tid eller intresse för att inspektera Dannes påse.

       Det verkliga skälet till att han bett Danne smyga in genom trädgården och ta sig in via fönstret hade varit att han inte velat riskera att Pablo skulle se Danne från sitt hus, vilket han kunde om Danne tog huvudingången. Pablo visste inte att Danne skulle föra hemma hos Anders. Faktum var att Pablo inte visste att Anders skulle föra över huvud taget. Han trodde ju att Anders var hos sin mormor och åt släktmiddag, på grund av Anders morfars bortgång.

        Danne drog av sig sina skor och ställde dom på fönsterbrädan. Lyckligtvis var det ingen snö ute, trots att det var en bit in i december. Det var fortfarande torrt och några grader över nollan. Anders slapp därför oroa sig för att Danne skulle grisa ner hans rum med snöslask.

        Danne knäppte en öl och höjde den i en skål mot Anders. Anders tog fram en av sina ölburkar, knäppte den och besvarade skålen.

        ”Vad har hänt med dina ögon?” frågade han Danne.

        ”Va? Vadå?” sa Danne och gnuggade sig nervöst med ena näven mot ögat.

        ”Du är... lite röd om ögonen bara.”

        ”Va? Syns det mycket, eller?”

        ”Eh... nä då.”

        ”Det... asså, jag vet inte. Det kliade som fan förut, så det måste va därför”, sa Danne och gick ett varv genom rummet, så att han fick ryggen till.

        ”Det syns knappt”, sa Anders och drack en klunk av sin öl.

        ”Kommer Ekman och dom andra?” frågade Danne, fortfarande med ryggen vänd mot honom.

        ”Nä, dom skulle på en annan förfest”, sa Anders och bestämde sig för att brodera ut lögnen han dragit för alla dom andra, i händelse av att Danne skulle höra dom och fråga honom om det, senare under kvällen. ”Jag var tvungen att följa med till mormor en sväng, så jag kunde inte gå på deras fest. Det är... två år sen min morfar gick bort, så vi hade en liten släktgrej idag.”

        ”Gick bort?” upprepade Danne och vände sig mot honom. ”Vadå, vart gick han?”

        ”Ja, asså, han dog”, sa Anders. ”Han hade lite problem med hjärtat...”

        ”Åh fan”, sa Danne och nickade. ”Vad... tråkigt.”

        ”Jo...”, mumlade Anders och ryckte på axlarna. Han började skämmas för att han använde sin morfars död som en ursäkt för att lura Danne och alla dom andra. Det kunde inte va rätt.

        ”Jag har aldrig träffat min mormor och morfar”, sa Danne. ”Eller jo, en gång kanske, eller kanske två, när jag var typ två år bara.”

        ”Asså?” sa Anders förvånat.

        ”Morsan och dom kommer inte överens. Och jag tror inte att hon vill att vi ska träffa dom. Jag vet inte om dom vill träffa Max och mig heller, för dom hör ju aldrig av sig och skickar aldrig några presenter på jul eller när man fyller år.”

         ”Oj, vad synd”, sa Anders och menade det verkligen.

         ”Det är så det är”, sa Danne. ”Jag träffar inte farmor och farfar heller.”

         Dom var tysta en lång stund och använde tystnaden till att tömma i sig resten av ölen, ur de två öppnade burkarna.

         ”Jag kanske ska sätta på lite musik?” föreslog Anders efter en stund. Han visste inte varför han inte tänkt på det innan. Förfest utan musik, liksom. Vem har det egentligen?

         Han startade en spellista på Spotify och då tonerna började tränga ut ur högtalarna, var det som om han satt på ett lockrop till sin syster, för plötsligt störtade Jonna in genom dörren och såg sig ivrigt omkring. Anders gömde snabbt undan ölburken bakom datorns skärm och tackade Danne inombords, då han noterade att Danne lika snabbt stoppat undan sin burk i hans bokhylla.

          ”Vad gör ni?” frågade Jonna. ”Har ni fest, eller?”

          Anders första omedelbara tanke var att skrika åt henne att dra och smälla igen dörren efter henne. Men så slog det honom att det här var första gången på flera veckor som han sett henne med ett leende på läpparna. Jonna hade tagit beskedet om föräldrarnas skilsmässa ännu hårdare än vad han gjort och grinat nästan varje dag i flera veckor.

         Kanske var det dags för honom att vara storebror nu och ta hand om lillsyrran, istället för att börja gräla och jaga bort henne, så fort hon kom i närheten?

         Dom måste ju hålla ihop nu, när läget var som det var.

          ”Vi ska på den där julfesten som niorna har ikväll”, sa Anders medgörligt. ”Den har jag väl berättat om?”

         ”Ah, just det”, sa Jonna. ”Kommer Adam också komma?”

         ”Ja”, sa Anders. ”Syrran har en djup crush på Ekman”, förklarade han för Danne.

         ”Som alla brudar som går på vår skola, typ”, skrattade Danne.

         ”HAR JAG INTE”, protesterade Jonna. ”Jag tycker bara han är fett sexig!”

         ”Vem har lärt dig att prata så?” undrade Anders.

         ”Duh...!” sa Jonna och himlade med ögonen. ”Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder. Mycket mognare än vad DU var när du gick i sexan!”

         ”Hon kan snacka, din syrra!” skrattade Danne och gav Anders en kamratlig klapp på axeln.

         ”Ja, jag är fett smart!” sa Jonna.

        Det vibrerade i Anders ficka och Anders kollade sin telefon. Det var ett sms från Isak.

         ”Vi får nog börja gå nu”, sa Anders.

         ”Visst! Jag måste bara pissa först!” sa Danne och sprang iväg till toaletten.

         Anders började samla ihop sina grejer.

         ”Det var längesen man såg honom här”, sa Jonna. ”Har ni bråkat, eller?”

         ”Nä, vi är väl egentligen inte vänner, direkt”, mumlade Anders och ångrade sig genast.

         ”Vadå då?” ville Jonna veta. ”Varför bjöd du han om ni inte är kompisar?”

         ”Det är svårt att förklara”, sa Anders. ”Han blir aldrig bjuden på fester annars, så jag tänkte att jag kunde ta med han till niornas julfest.”

         ”För att du tycker synd om han?”

         Det var ju inte riktigt sant, men Anders bestämde sig för att låta henne tro det.

        ”Problemet är bara... jag vet inte vad dom andra ska säga när dom ser att jag har honom med mig”, sa Anders. ”Pablo och Ekman och alla dom andra. Dom vet ju inte att jag bjudit med han. Jag vet inte hur jag ska förklara det för dom utan att se dum ut.”

        Jonna såg på honom en lång stund och funderade.

        ”Men... du kan väl säga att ni möttes på vägen då och tog sällskap till festen”, föreslog hon. ”Bara den sista biten. Det låter väl inte så konstigt? Ni går ju trots allt i samma klass.”

        Anders såg på henne.

        Hon VAR faktiskt fett smart, hans syster.