...

143. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!
Anders hade helst av allt stannat kvar med tjejerna, men eftersom Pablo valde att haka på Ekman och Peter – och Ekman bara sagt åt girlsen att stanna kvar – kände han sig tvungen att följa med. Dom ställde sig nedanför trappan bakom gympasalen, vid rökhörnan. Mergim passade på att tända en cigarett. Anders sneglade ängsligt på honom och Isak. Vad tänkte dom säga?

         Ekman verkade otålig.

         ”Jaha, vad vill ni?” frågade han.

         ”Snackade din polare med eran lärare om vad som hände på festen, eller?” ville Mergim veta. Han nickade återigen mot Peter.

         ”Ja, det gjorde jag”, svarade Peter, utan att vänta på att Ekman skulle svara i hans ställe.

         ”Och varför det?” frågade Mergim spänt.

         ”För att det ni gjorde var helt åt helvete fel”, sa Peter. ”Det är väl klart att jag måste säga ifrån då.”

         Mergim stirrade på honom som om konceptet kring rätt och fel varit totalt främmande för honom.

         ”Men... fattar du inte vad du kan ställa till med för Stefan och mig?” fräste han och klippte nervöst med blicken.

         ”Det är ju NI som har ställt till det för er själva”, sa Peter.

         ”Var är Stefan?” frågade Ekman. ”Är han hemma och är sjuk?” Ekman formade ett citationstecken med fingrarna, då han sa ordet sjuk.

         ”Han blev kallad till rektorn, direkt imorse, när han kom hit”, berättade Mergim. ”Tydligen har den där jävla horungen kontaktat både polisen och socialen – och fan vet vad?!”

         ”Men vad trodde du skulle hända då, när ni sliter av honom kläderna, bankar skiten ur honom och hotar honom med kniv?” sa Ekman. ”Att det inte skulle få några konsekvenser alls, eller?”

         På det hade Mergim inget svar.

         ”Dom kunde inte komma åt mig, för dom har ju inga bevis mot mig, som dom har mot Stefan”, sa han och fimpade sin cigg, trots att han inte rökt klart den. Han tände en ny.

         ”Vadå för bevis?” frågade Ekman.

         ”Instagrambilderna. Dom kunde spåra bilderna och Instagramkontot till Stefans telefon, för det var han som la ut det.”

          ”Vadå, la ni ut bilder på det ni gjorde? På Insta?”

          ”Ja, Stefan gjorde det.”

          ”Vet du vad? Jag tycker det är rätt åt er att ni åkte fast”, sa Ekman. Han skakade på huvudet och vände, för att ta trappan tillbaka upp till skolgården.

          ”Stefan kommer bli avstängd för det här – minst en vecka!” sa Mergim bakom hans rygg. ”Han kanske måste byta skola också, vad vet jag?”

          Ekman svarade inte.

          ”Jag trodde du brydde dig, Ekman!” ropade Mergim. ”Jag trodde vi va polare med varann!”

          ”Inte längre”, sa Ekman.

          ”Om han golar på mig”, sa Mergim och pekade på Peter, ”så kanske jag också blir avstängd och får en prick i registret, eller vad det nu är dom gör!”

          ”Men skyll dig själv – det är ju ditt eget fel att det blivit så här!” sa Ekman. ”Om det inte var nåt mer, så tycker jag att vi snackat färdigt nu. Ska vi dra, eller?”

          Det sista sa han med en blick på Anders, Pablo och Peter. Dom började gå.

          ”Isak, ska du med, eller vill du stanna här med ditt nya gäng?” frågade Ekman över axeln. ”Ni verkar ju blivit väldigt bundis, den sista tiden.”

          Isak lösgjorde sig från Mergim och minionen och tog reflexmässigt några steg i riktning mot trappan. Men så stannade han plötsligt till. Såg åt Mergims håll och sedan på Anders.

          ”Adam, ska du inte fråga Anders om hans del i det hela, då?” frågade han. ”Det är väl inte rättvist att han ska få komma undan med det han gjorde?”

         Det var som att Anders hjärta föll ner i magen på honom och han snubblade nästan omkull i trappan av överraskningen. Ånej, ånej, ånej...!

          ”Vad menar du med det?” frågade Ekman.

          ”Anders hjälpte oss att lura med Danne till festen!”

          Isaks ögon brände hatiskt och obarmhärtigt på Anders.

          ”Det var han som köpte Dannes biljett och det var han som skrev upp Danne på gästlistan – och det var han som bjöd hem Danne på förkrök hemma hos sig, fastän han sa till er att dom möttes först på bussen!”

          Ekman och Peter bytte en blick och vände sig sedan mot Anders, som knappt kunde andas. Ekman fnös.

          ”Nä”, sa han. ”Det har jag jävligt svårt att tro på.”

          ”Det är sant”, sa Mergim. ”Han var faktiskt med och hjälpte oss.”

          ”Anders, visa Ekman sms:en!” sa Isak.

          ”Ja, kom igen nu, Anders”, sa Mergim. ”Visa sms:en för dom!”

          ”Jag har känt Anders sen vi var åtta”, sa Pablo. ”Jag vet att han inte är sån! Och förresten var han ju på släktmiddag innan festen. Han hade inte tid för nåt förkrök med Danne.”

         ”Kolla här då!” sa Isak och gick fram till dom. Han knuffade Anders hårt åt sidan och höll upp sin telefon. ”Här! Sms från Anders: Fixat! D kommer på Julfesten. Och D står för Danne, om ni nu inte gissat det. Och kolla här: ännu fler sms! Här! Jag skrev: Hur går det? Har ni börjat kröka än? Anders svarar: Ja, han är här nu! Det låter väl inte som att han var på nån släktmiddag, direkt?”

        Isak fortsatte scrolla igenom telefonkonversationen och läste upp ännu fler sms.

        ”Ni kan jämföra numret om ni inte tror mig”, sa han. ”Och kolla Anders telefon! Där lär ju allt han skrev till Danne finnas, också!”

        Ekman och Peter såg på Anders.

        ”Är det här sant, Anders?” frågade dom.

        Anders ville bara dö. Han ville inte finnas längre. Det kändes som att han skulle brinna upp av skulden och alla skamkänslor.

        ”Varför ljög du?” frågade Pablo och Anders hade aldrig nånsin hört honom låta så besviken förut, trots att dom känt varann så länge.

        ”För att han är en falsk och genomrutten jävla lögnhals”, sa Isak. ”Eller hur, Anders? Du bara låtsas va schysst mot folk, men så hugger du dom i ryggen när dom minst anar det!”

        ”Anders var med från början till slut”, sa Mergim. ”Och han hjälpte oss att planera allting!”

        ”Det var till och med hans idé, det där med Instagramkontot”, sa Isak.

        ”DET VAR DET INTE ALLS!”

         Anders blev nästan själv överraskad av hur häftig hans reaktion blev. Han hade stått skamsen och tyst genom Isaks alla avslöjanden om de grejer han faktiskt varit med och gjort – men han tänkte absolut inte ta skulden för nåt som han inte varit delaktig i. Isak skulle inte få smutsa ner hans namn ytterligare, genom att sprida rena lögner om honom.

         ”Jo, det var det”, framhärdade Isak.

         ”Ja, det var hans idé, det där med Instagrambilderna och kontot”, ljög Mergim.

         ”Anders, det här är inte likt dig”, sa Ekman. ”Inte ett dugg!”

         ”Men det är ju det jag säger!” sa Isak. ”Ni kan inte tro ett enda ord han spottar ur sig – för han ljuger och snackar skit hela tiden. Han är en backstabber och den värsta mytomanen!”

         Isak gjorde en effektfull paus.

         ”Visste du om att Nina och Samuel gjort slut, Adam?” frågade han sedan.

         ”Eh... nä”, sa Ekman förvirrat. ”Det har jag inte hört nåt om.”

         ”Det var Anders som berättade det för mig. Han har vetat om det jättelänge, men inte sagt nåt till dig, trots att han påstår sig va din polare.”

         Ekman såg på Anders.

         ”Hon sa det till mig i förtroende”, pressade Anders fram ur sin ökentorra mun. ”Så jag kunde ju inte gå runt och säga det till alla, heller?”

         ”Du sa det till mig!” sa Isak hårt och triumferande. ”Det hade du ju inget problem med – du ville bara inte att Adam skulle få reda på det, för du vill inte konkurrera med honom!”

         Det var tyst en lång stund. Peter la en hand på Ekmans axel, såg på honom.

         ”Adam...?” sa han tyst, men Ekman mötte inte hans blick. Istället svepte han med armen från Isak till Anders.

         ”Vet ni vad? Ni kan BÅDA dra åt helvete”, sa han och försvann uppför trappan.

139. Ett pack troublemakers

Anders och Isak kom precis ut från toaletten när Anders la märke till att musiken slutat spela. Helt. Livliga röster hördes, inifrån dansgolvet, och nån hade tänt lyset i taket.

        ”Vad hände med musiken?” frågade Anders – mer till sig själv, än till Isak. Han kunde höra hur full han var.

        Några tjejer som kom in från innergårdens rökhörna stannade upp, minst lika konfunderade. Dom stoppade några andra tjejer, som verkade vara på väg ut ur lokalen.

        ”Vart ska ni?” frågade dom.

        ”Vi drar! Det är slagsmål därinne mellan några killar i åttan. Dom har kniv!”

        ”Va?! Är ni seriösa?”

         Anders och Isak bytte en blick.

         ”Kniv?” upprepade Anders.

         ”Shit!” sa Isak. ”Det är Stefan och Mergim. Dom är igång nu – dom har tagit Danne!”

         ”Vadå, tagit Danne?”

         ”Det här måste jag se!” sa Isak och skyndade sig in i festlokalen.

         ”Vadå? Vad är det som händer?” ropade Anders efter honom. Han började också springa, fast inte utåt som dom andra, utan inåt som Isak. ”Är det det HÄR som är hämnden, eller? Va?!”

         Men Isak svarade inte. Anders haffade tag i Isaks arm.

         ”Varför är dom beväpnade? Varför har dom kniv för?!”

         Isak sa inget. Istället började han skratta. Skratta och skratta och skratta. Dumt och hysteriskt. Varför skrattade han?

         ”VARFÖR SKRATTAR DU?” skrek Anders.

         Men Isak svarade inte. Hans dumma flinande och idiotiska skratt bara fortsatte. Plötsligt – och Anders fattade nästan inte ens själv vad som flugit i honom – klippte han till Isak. Med sin knutna näve, rakt över den skrattande munnen. Isaks skratt dog i samma sekund som Anders kände Isaks läppar, tänder och saliv mot sina knogar.

         Och Isak föll nästan baklänges av överraskningen, men han kom sig ovanligt snabbt. Hans ena näve grep tag i Anders hals och den andra riktade ett slag som träffade Anders i ögonbrynet.

         ”ÅNEJ, DOM SLÅSS HÄR OCKSÅ!” skrek nån som passerade.

         Sekunderna därefter var slagsmålet mellan dom ett faktum. Isak tryckte upp Anders mot väggen, medan Anders måttade sparkar och slag mot Isaks kropp. Isak skällde och svor och gjorde detsamma mot Anders.

         ”VAD HÅLLER NI PÅ MED?!” skrek Elena och Dessie i mun på varann.

         ”ANDERS!” ropade Peter. ”Behöver du hjälp, eller?” Självklart valde Peter Anders sida – han och Isak hatade ju varandra. Men Elena ville tydligen inte uppmuntra fajten:

         ”Peter, dom MÅSTE sluta! Uppmuntra dom INTE!”

         Elena, Dessie och Peter gick emellan och särade på Anders och Isak.

         ”Men han är ju så jävla dum i huvet!” skrek Anders.

         ”Jag vet inte vad han pratar om”, sa Isak och visade Dessie ett rivmärke på sin högra arm.

         ”Bara sluta!” skrek Elena. ”Det räcker nu!”

         Hon knuffade Anders och Isak isär.

         ”Jag fattar inte varför ni beter er så här?” sa hon sedan.

         ”För att han är en jävla idiot!” skrek Anders och kastade sig mot Isak igen.

         ”Du är en liten fitta, Anders!” hånade Isak.

         ”Isak!” skrek Elena. ”Ska du ha hjälp får du fan i mig bete dig – du snackar inte på det där sättet!”

         ”Jag förstår varför du vill puckla på honom, Anders”, sa Peter.

         ”Tro fan att bögjävlarna håller varann om ryggen!” hetsade Isak.

         ”Ånej! Han kallade oss för bögjävlar – gud, vad mitt manliga ego blev sårat nu!” svarade Peter utan att hålla tillbaka sarkasmen.

         Elena släppte Isak.

         ”Får du stryk ikväll, så kommer inte jag gå emellan igen, Isak”, sa hon. ”Bara så du vet!”

         ”Asså, måste ni hålla på så här nu, när det redan är slagsmål mellan folk från åttan?” sa Dessie. ”Stefan och Mergim håller ju faktiskt på och hotar Danne med kniv därinne! Om niorna får för sig att vi i åttan är ett pack troublemakers lär vi ju aldrig mer bli bjudna på deras fester i fortsättningen!”

 *****

Nina och Ekman närmade sig förrådsutrymmet. Det hade samlats folk utanför för att titta på, medan några av niorna som arrangerat festen ropade åt dom att lämna lokalen.

         ”Har du sett Vera?” frågade Christian Brännström Nina. Han hade tydligen sprungit ifatt dom på dansgolvet.

         ”Nä, jag tror hon har stuckit!” sa Nina över axeln.

         ”Men –”, började Christian.

        ”Christian, vi måste få stopp på Stefan och Mergim innan nåt allvarligt händer”, avbröt Ekman. ”Kan du hämta Erik och Pablo, om han är i form, och ja... vem som helst som kan gå emellan?”

        Christian nickade och vinkade till sig några killar från nian. Dom gick in i samlad trupp i förrådet.

        ”Men va fan är det, att alla ska komma in här?” ropade Mergim.

        ”Killar, vad sysslar ni med?” frågade Ekman. Hans röst lät sådär myndig och vuxen, som den ibland gjorde när han var allvarlig.

        ”Vi har lite skoj, bara”, sa Stefan.

        ”Danne, har du skoj, eller?” frågade Ekman. ”Det ser inte ut som att han har kul”, la han till när inte Danne sa nåt.

        ”Ni får fan lugna ner er, ni sabbar ju festen!” sa Christian Brännström.

        ”Det var inte meningen att alla skulle komma in här och titta på”, sa Stefan, som om det skulle ursäkta det dom gjorde.

        ”Stefan, ge hit kniven”, sa Ekman och gick fram till honom, med handen utsträckt. Stefan backade skyggt från honom. Kniven höll han kvar, riktad mot Danne.

        ”Han är ett litet fucking särbarn, som inte vet sin plats och som har en hora till morsa!” fräste Stefan.

        ”Hans morsa är inte alls nån hora”, sa Ekman.

        ”Han måste sättas på plats!”

        Stefans röst darrade. Han såg från Ekman till Christian Brännström och dom andra killarna från nian.

        ”Ge kniven till Ekman, nu!” röt Christians kompis Erik. ”Annars får vi ta den ifrån dig med våld!”

        ”Jag skär honom”, hotade Stefan och nuddade Dannes kropp med knivbladet.

        ”Skär du honom blir vi tvungna att ringa polisen, Stefan – det vet du, att vi måste”, sa Ekman. Hans röst var alldeles lugn. ”Och då kommer ditt liv bli ett helvete. Känns det som ett smart val, eller?”

        Stefan sa inget, men hans blick var plågad.

        ”Mergim, släpp Danne”, sa Ekman.

        Mergim tvekade, men så släppte han sitt grepp om Dannes armar. Danne drog genast upp sina byxor och ryckte till sig sin tröja från golvet. Han sprang förbi alla, utan att möta deras blickar.

        ”Danne, är du okej, eller?” ropade Nina efter honom. ”Kommer du kunna ta dig hem?”

        Men Danne svarade henne inte. Han försvann över dansgolvet och ignorerade alla som stirrade på hans halvnakna kropp.

        ”Så, då var det över”, sa Mergim. ”Showen är slut.”

        ”Stefan”, sa Ekman med en gest mot kniven.

        ”Jaja!” sa Stefan och slängde den ifrån sig, så att den hamnade bakom en av stolstravarna inne i hörnet. ”Så. Borta! Är alla nöjda nu?”

        ”Nej, vi är faktiskt inte nöjda”, sa Erik. ”Fattar ni vad mycket tid vi la ner på den här festen och så kommer ni – era jävla idioter – och bara förstör för alla!”

        ”Men hallå”, sa Stefan. ”Kom igen nu! Vi gjorde alla här en tjänst. Den där horungen är så jävla stöddig och har sån fucking attityd jämt – och han är ju skitjobbig mot Ekman –”

        ”Dra inte in mig i det här”, sa Ekman. ”Mina problem med Danne, löser jag själv – och då hotar jag ingen med kniv!”

        Mergim skrattade till, dumt och nervöst.

        ”Asså, alla borde bara chilla lite”, sa han. ”Ni trodde väl inte att vi skulle göra han illa på riktigt, heller? Va?”

        ”Du är en idiot”, sa Christian Brännström hårt och Mergim slutade flina. ”Och jag lovar er: ni kommer aldrig mer va välkomna på nån av våra fester igen, bara så ni vet.”

        Han vände om och gick.

        ”Men kom igen nu!” ropade Stefan.

        ”Gå hem, Stefan”, sa Ekman och lämnade förrådsrummet.

        ”Men Ekman, för fan!” ropade Stefan efter honom, men Ekman lyssnade inte längre på honom.

 

138. DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!

Efter en svettig timme på dansgolvet och några selfie-sessions under misteln med Christian Brännström och hans virvlande tunga, hade Vera satt sig i en av sofforna i loungen. Hon var på dåligt humör och ville inte längre festa.

        Hon var så förbaskat trött på allt och alla. På Christian, som tyckte att han var The Shit, trots att han var så jävla dum i huvudet och kläckte ur sig de mest idiotiska kommentarerna – som det där om att tjejer hela tiden bitchar och skapar drama. På Dessie, som var hennes närmsta vän, men som var så förbaskat ytlig ibland att man nästan undrade om det stod helt still uppe i huvudet på henne. På Kajsa, som aldrig verkade fatta att Adam aldrig skulle besvara hennes töntiga fjortis-kärlek. På Adam, som satt där borta, på andra sidan av loungen med Jennifers armar och ben slingrade om sig, som i det värsta förspelet.

        Jennifer skulle föreställa en sån där smart och alternativ tjej i Doc Martens-kängor, som var intresserad av smalfilm, indiemusik och feministiska frågor. En sån där tjej som är så svårflörtad att det fick en killes cred att skjuta i taket tio gånger om, om han lyckades få henne på rygg – vilket Adam förmodligen fått.

        Det var tydligt nu att Adam sprungit om alla andra snubbar på skolan, att ingen av dom kunde mäta sig med honom längre. Kanske var det därför som han inte brydde sig om att Vera hade ihop det med Christian Brännström? För hur populär Christian än var, så var han inget hot mot Adam?

         Tankarna gjorde Vera deprimerad.

         Hon ville inte vara kvar och låtsas ha kul på en fest som sög, ville inte göra sig till för en fjant som Christian, som ändå inte räknades. Ville inte behöva bevisa sig själv inför Adam. I alla fall inte ikväll.

         Hon tog sin väska och gick. Tänkte inte ens säga hejdå till Christian och Dessie. Bara försvinna och vara borta. Vera gick ut genom entrén, svarade inte när vakterna hälsade henne farväl, utan fortsatte bara gatan ner.

         Det var ungefär precis då hon svängt runt kvarteret och kommit utom hörhåll som tumultet på festen bröt ut.

 

*****

”DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!”

”Nä, vadå? Får jag se?”

”JÄVLAR!”

”OKEJ, ALLA GÅR UT! NU!”

 *****

Nina hade hållit sig för sig själv större delen av kvällen. Elena hade haft fullt upp med Peter, ute på dansgolvet och borta i loungen, så Nina tyckte att det hade varit bäst att lämna dom ifred – eftersom Elena så sällan flörtade med nån. Peter verkade hon däremot vara helt fascinerad av. Dom hade dansat och dansat. Pratat och pratat. Skrattat och skrattat. Självklart borde Elena få vara ifred med honom.

         Pablo verkade knäckt. Eller var det bara fyllan? Nina visste inte. Hon hade suttit hos honom en stund och tröstat honom, för han var visst helt bedrövad över att Elena gillade Peter – och Anders verkade inte bry sig ett dugg om att ta hand om sin bästa vän. Nina hade även sympati-dansat med Pablo (Pablo var faktiskt grym på att dansa när han inte var så redlöst berusad), men efter ett tag hade hon tröttnat på att vara den duktiga och omhändertagande kompisen och istället satt sig själv.

         Några killar hade kommit fram och varit slemmiga och jobbiga, men lämnat henne ifred när hon ignorerat dom. Samuel, som fortfarande var kvar, hade kommit fram efteråt och frågat varför hon flörtat öppet med andra killar mitt framför hans ögon, medan Nina – för sjuttielfte gången – bett honom lämna henne ifred. Efter alla fester hade hon fått vänja sig. Hon ville inte vara elak, men det var som Vera sa: ibland måste man va en bitch för att få killarna att fatta.

         Adam kollade också på henne. Inte äckligt, kanske, men varje gång han passerade henne med Jennifer Tomsson från 8E, var det som att hans blick fastnade vid henne. Nina tyckte synd om Jennifer, för Jennifer verkade så glad i Adams sällskap, men Adam glömde alltid bort henne, så fort hans ögon mötte Ninas. Egentligen ville hon inte tänka på det, men det var svårt att låta bli.

        Ännu en snubbe satte sig bredvid henne och låtsades böja sig ner för att gräva upp en ölburk ur sin väska. Och självklart råkade han bara nudda hennes ben när han gjorde det. Nina flyttade sin stol ett par decimeter ifrån honom, gav honom en blick som signalerade att hon visste att han gjort det med flit. En bit bort, i en soffa satt Adam med Jennifer i sitt knä. Trots att Jennifer höll på att göra ett sugmärke på Adams hals, var inte Adams uppmärksamhet på Jennifer. Han satt och kollade på Nina. Nina visste att han skulle nita den äckliga snubben om hon bad honom om det, att han kunde göra killens liv till ett helvete om hon bara sa åt honom. En snubbe hade kallat henne för fittfjolla i sjuan och Adam hade gett honom en rak höger. Efteråt hade Nina noterat att snubbens kompisar övergivit honom och att han blivit både mobbad och utstött, sedan incidenten. Adam hade aldrig sagt nåt om det till henne, men Nina kände på sig att det var Adam som sett till så att det blivit så.

         Av nån anledning hade han tagit på sig att skydda henne, trots att han hade andra tjejer, som han borde fokusera på. Som nu med Jennifer. Nina reste sig från stolen och gick. Det kändes inte passande att låta Adam kolla in henne, medan han hade Jennifer i knät.

         När hon passerade dansgolvet hajade hon till.

         Musiken stängdes av och folk pratade upphetsat och cirkulerade utanför en dörr, som låg bredvid scenkanten. Några killar från nian gestikulerade vilt och försökte mana ett gäng tjejer att lämna lokalen.

        ”Vad är det som händer?” ville Nina veta.

        ”Dom slåss med kniv därinne!” ropade en av tjejerna och sprang sin väg.

         Nina gick fram till dörren och kikade in. Mellan några stolstravar och hopfällda träbord rörde sig tre gestalter. Det var Stefan och Mergim från parallellklassen och en halvnaken kille, som Mergim höll fast, medan Stefan viftade med en kniv framför honom.

         ”Säg att du är en horunge sa jag, innan jag hugger dig!” röt Stefan åt den nakna killen. Nina såg nu att det var Danne som låg där.

         ”Vad sysslar ni med? Lägg av!” skrek hon.

         Stefan och Mergim såg upp på henne, men sa inget.

         ”Danne, är du okej?” frågade Nina. Det kändes som en dum fråga i sammanhanget, eftersom han omöjligen kunde vara okej när han blev utsatt för knivhot, men hon måste ju få nåt slags livstecken från honom. Danne mötte snabbt hennes blick, men sa inget. Manlig stolthet, gissade Nina, som istället riktade uppmärksamheten mot Mergim och Stefan igen. ”Varför är han naken för?”

         ”Lägg dig inte i det här!” ropade Stefan. ”Bara vänd och gå!”

         ”Som fan att jag tänker!” svarade Nina.

         ”Det här är mellan horungen och oss!” sa Mergim.

         ”Varför har ni kniv – är ni inte kloka i huvet, eller?”

         Stefan och Mergim svarade inte. Mergim drog upp Danne från golvet, så att han hamnade i stående ställning. Nina vände sig om mot dom andra som stod och tittade på.

        ”Ska ingen stoppa det här?” frågade hon.

        ”Men dom är ju beväpnade!” svarade nån. ”Det är bäst att hålla sig utanför!”

        ”Men har nån ringt polisen?”

        ”Vi kan inte ringa polisen för folk är ju pissfulla och det är sprit överallt!” sa en av killarna från nian.

        ”Jag tycker det är bäst om alla bara tar sitt pick och pack och drar!” sa en annan nia. ”Festen är slut!”

        Nina såg på dom. Ingen av dom tänkte göra nåt. Och visst, att ringa polisen skulle kanske bli problematiskt, men dom måste ju göra nåt. Nina sprang över dansgolvet, bort till loungen. Fram till Adam och Jennifer.

         ”Adam, du måste komma fort!” ropade hon. ”Det är Stefan och Mergim – jag tror dom har gett Danne stryk och nu hotar dom honom med kniv!”

         ”Är du seriös?” sa Adam, men han hade redan rest sig upp ur soffan och för att kunna följa henne.

         ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsatte Nina. ”Dom lyssnar inte på mig och det är ingen annan som gör nåt. Kan du snacka med dom?”