...

96. Adam har ju hittat nån ANNAN (roligare & snyggare...)

Peter gled in i klassrummet med sina hörlurar på och musiken hördes ut ur de små snäckorna. Morgan la genast märke till honom, gjorde en gest mot sina öron och sa:

          ”Peter. Musiken.”

          Peter nickade och drog av sig sina hörlurar. Han satte sig vid bänken bakom Anders och Pablo. Ekman, som fortfarande stod upp vid Isaks bänk, gick bort till Peter och satte sig bredvid honom. Isak följde dom med blicken. Han såg inte glad ut – vilket var lätt för Anders att se, eftersom han satt på bänkraden emellan. När Isak märkte att både Anders och Pablo noterat hans reaktion, försökte han istället se oberörd ut. Men det var försent. Han hade redan avslöjat sig. Anders skrev i nederkanten av sitt räkneblock:

 

Stackars Isak! Blivit DUMPAD för PETER....! :D

 

Han stötte till Pablos ben under bordet och visade vad han skrivit. Pablo la ena handen mot hjärtat, skakade på huvudet och gjorde en min av spelad medkänsla å Isaks vägnar. Sedan började han flina. Nöjd med Pablos reaktion, fixerade Anders Isaks rygg med blicken och tänkte:

          Snart är jag av med dig, bitch...

          Dom räknade matte.

          Klassrummet var nästan helt stilla, så när som på småpratet mellan bänkgrannarna och ljuden från pennorna som rispade mot skrivblocken. Bakom Anders och Pablo, viskade Ekman och Peter, så lågt att det knappt hördes vad dom sa. Plötsligt började båda skratta högt och klassrummet blev alldeles tyst. Nyfikna blickar riktades mot dom. Alla ville alltid veta vad det rörde sig om, så fort Ekman skrattade åt något.

          ”Sitter ni och pratar snusk nu igen?” frågade Vera från andra sidan rummet och ett utmanande leende spelade över hennes ansikte.

          ”Nä”, sa Ekman med ett tonfall som lika gärna kunde ha betytt Ja.

          ”Koncentrera er på era uppgifter nu”, sa Morgan, som inte var ett dugg intresserad av vad som pågick mellan eleverna.

          Anders kunde höra hur Peter fortsatte viska till Ekman – och hur Ekman i sin tur kämpade mot sitt eget skratt. Isak hörde det tydligen också, för han vände sig irriterat om och blängde ilsket åt dom. Han är så avundsjuk, tänkte Anders belåtet och lutade sig fram över bänken och viskade retsamt:

          ”Ville du nåt, Isak?”

          ”Inte vill jag dig nåt”, snäste Isak och vände sig tillbaks mot sina matteböcker igen.

          Pablo såg frågande på Anders, men Anders ryckte på axlarna och försökte istället koncentrera sig på sin räkning. Det gick inget vidare, för Pablo stötte till hans ben med sitt knä och sköt över sin anteckningsbok till honom. I den hade han skrivit:

 

KOLLA PÅ ISAK, VA SUR HAN ÄR! :'D

VAD ÄR PROBLEMET?!

 

Anders började flina och skrev:

 

Men OMG låt han va!! Han ÄR så känslig just nu.

Adam har ju hittat nån ANNAN (roligare & snyggare...)

 

Pablo fnissade och skrev:

 

VILKEN SLYNA!

 

Dom började båda skratta, men försökte kväva ljuden, eftersom Morgan sneglade åt deras håll. Han märkte som tur var inget, men Isak såg sig nu över axeln och väste:

          ”Va fan är det?”

          ”Inget”, sa Pablo.

          ”Inget”, sa Anders. Dom bet ihop båda två, försökte se oskyldiga ut och vända bort blickarna från Isak. Men Anders kände skrattet välla upp inombords. Han knep ihop ögonen. Pablo började stöta till hans ben med knäet igen, upprepade gånger, för att få honom att skratta. Anders kunde inte hålla sig, utan fick lägga sig ner mot bordet och gömma ansiktet i böckerna, men han skrattade så hårt att han skakade – vilket fick bordet att börja gnissla i takt till hans skakningar. Kombinationen av det gnisslande bordet och Anders hysteriska skrattanfall, fick Pablo att bryta ihop på nytt.

          Vera smög fram till dom.

          ”Men seriöst, era dicks! Vad sitter ni och viskar om?”

          Hon såg förväntansfullt på Pablo och Anders och sedan på Ekman och Peter. Hon trodde visst att dom alla var involverade.

          ”Vera, gå och sätt dig!” sa Morgan.

          ”Ni berättar på rasten sen”, viskade Vera och hötte bestämt med fingret åt dom. Sedan gick hon tillbaks till sin plats.

         ”Vad är det med dom två?” frågade Peter Ekman.

         ”Jag vet inte”, sa Ekman och knackade Anders på ryggen med pennan. ”Är du okej, Anders? Du ser ut som att du har ett epileptiskt anfall.”

         Anders och Pablo började skratta ännu mer.

         ”Vad är det som är så jävla roligt?” fräste Isak. Då började Ekman och Peter också skratta. Isak stirrade på dom, från den ena till den andra. Så la han märke till Pablos anteckningsbok.

         ”Vad har du skrivit för nåt?” frågade han och sträckte fram handen för att dra boken till sig. Men Pablo slog snabbt ner handflatan över blocket så att hans och Anders anteckningar doldes.

         ”Inget!”

         ”Vi räknar bara matte som vi ska göra”, klämde Anders fram.

         ”Jag ser ju att ni har skrivit nåt”, envisades Isak.

         ”Killar, vad håller ni på med?” undrade Morgan. Han hade rest sig upp från katedern, vilket var ett tecken på att han fått nog av deras flamsande. Nu skulle han troligtvis straffa dom med omplacering.

         ”Inget”, sa Pablo igen, men Anders kunde se att Morgan inte köpte Pablos lögn. Det betydde att någon måste offras – och Anders visste precis vem.

         ”Vi försöker räkna, men Isak stör oss hela tiden”, sa han och mötte Isaks blick.

         Bye-bye, fucker!

         ”Okej, Isak”, sa Morgan. ”Du tar dina böcker och sätter dig där borta.” Han pekade med hela armen mot en ledig plats på andra sidan klassrummet, där Anna Sörberg och Lisa satt.

         ”Men...!?” började Isak protestera.

         ”NU”, röt Morgan. ”Annars åker du ut.”

         Det blev tyst några sekunder. Sedan slet Isak till sig sina böcker och pennor och reste sig från stolen. Han stirrade ilsket på Anders och Pablo, då han gick till den plats Morgan pekat ut åt honom. Peter böjde sig fram och viskade:

         ”Snyggt jobbat, Anders!”

         Jag vet, tänkte Anders.

45. Prefiero hacer esto contigo que quedarme sentado por mi mismo...
Folk stod bokstavligen på kö för att få några futtiga minuter med honom i skolan. Men Ekman kände sig ändå... ensam? Eller?

         Anders fick det inte att gå ihop.

        Men visst hade han noterat hur Ekmans hus nästan alltid stod tomt, hur Ekmans föräldrar nästan aldrig var hemma. Och hur det hade blivit ännu ensligare sedan äldsta brodern Alex flyttat till Sydney. Men trots det var ju Ekman alltid så säker på sig själv, alltid på toppen av varje situation.

        ”Saknar du Alex, eller?” frågade han.

        Ekman nickade.

        ”Det har blivit tommare sen han stack”, sa han. ”Och Anton och jag... vi klickar ju inte riktigt, som du säkert märkt ibland. När nu han är hemma.”

        Han var tyst en stund.

        ”Så jag uppskattar när ni är här och håller mig sällskap”, sa han sedan. ”Fast det behöver du inte säga till killarna”, la han till och gjorde ett kast med huvudet åt sin sovrumsdörr, varifrån Pablos och Isaks röster hördes ut. ”Dom behöver ju inte känna sig SÅ speciella, liksom.”

         Tonen blev mer typisk för Ekman igen, skämtsam och lätt. Han gav Anders en klapp på axeln.

        ”Så då var det tretti glosor till på fredag, då, min tröge vän. Får se om farbror Ekman kan reda ut det här åt dig!”

        ”Ja, jag vill ha ett A”, sa Anders. ”Minst!”

44. Plugga spanska

 

 Ekman hade varit tystlåten och nedtonad hela dagen, efter att Anders berättat om Nina och Samuel. Men när det varit dags att gå hem, hade han stoppat Anders, Pablo och Isak och frågat om dom velat hänga med honom hem för att hjälpa till med spanskan. Egentligen skulle dom ha matteprov nästa dag, men ryktet sa att det bara skulle vara ett enkelt litet delprov på de första kapitlen i boken, varför ingen orkade stressa upp sig över det.

        Det var värre med spanskan däremot. Den nya spanskaläraren Gabriela hade nämligen bestämt sig för att höja ribban inför veckans hemuppgift. Därför var dom tvungna att översätta hela kapitlet i läroboken till svenska och lära sig alla trettiotvå glosor till fredagens test...

        ”Det är nog skönt att ha det gjort redan nu”, tyckte Ekman. ”Jag kan bjuda på käk om ni kommer.”

         Alla hade hakat på och Ekman hade stannat till vid Hemköp för att skaffa två grillade kycklingar och en baguette. Hemma i villan fixade han i ordning en sallad – mer än en tredjedel av familjens kylskåp bestod av grönsaker, eftersom hans föräldrar var så inne på att käka hälsosamt – och tillsammans åt dom av maten.

         Efter att dom ätit, gick dom upp till Ekmans rum. Ekman la sig på sin säng och bläddrade igenom det senaste numret av King, som han tagit från sin storebror Anton, medan Anders, Pablo och Isak turades om att spela FIFA på Ekmans PS4. Ekman fotade några av annonserna i tidningen med sin telefon och la den sedan ifrån sig. Han kollade uttråkat på när killarna spelade och sa sedan:

         "Anders, kom!"

         Anders hade precis åkt ut och lämnat över kontrollen till Isak, och antog att det var därför Ekman bad honom hänga med ut till övre vardagsrummet. Ekman drog fram spanskaböckerna samt deras pennor och anteckningsblock och bredde ut det över soffbordet.

         "Ska vi köra igång, då?" sa han.

         "Ska vi inte vänta på Pablo och Isak?"

         "Äh", sa Ekman. "Pablos spanska är flytande så han fixar det här hemma på fem minuter. Och Isak orkar ju aldrig ta det här på allvar, så det slutar med att vi gör jobbet åt han."

          Dom läste igenom glosorna några gånger och övade sig på uttalet. Därefter förhörde dom varandra och skrev ner orden för att kunna kolla stavningen. Ekman bläddrade fram och tillbaka i övningsboken för att få grepp om grammatiken och dom började översätta kapitlet. Anders hade egentligen inte särskilt svårt för sig i skolan, utan låg ganska bra till – bättre än Isak och Pablo, till exempel. Men han blev alltid lite stressad och nervös när han jobbade ihop med Ekman, för Ekmans hjärna arbetade på en helt annan nivå än vad hans gjorde. Han behövde bara läsa orden två gånger för att memorera dom och han fick nästan aldrig fel på stavningen. Och på något förunderligt sätt hade han superlätt för att ta till sig av och komma ihåg dom grammatiska reglerna. Och han arbetade snabbt. När dom kollade varandra visade det sig att Anders översatt fel flera gånger och Ekman gick tålmodigt in och rättade honom. Han kunde till och med förklara varför Anders gjort fel, på ett sätt som gjorde det begripligt.

        Det var lätt att glömma hur skärpt han var när dom hängde på rasterna och bara skojade och snackade skit. Eller då dom spelat fotboll. Eller i och för sig, hade det ju också märkts av på fotbollsplanen, eftersom Ekman alltid lyckats läsa av spelet snabbare än någon annan och därför kunde gå in och bryta passningar och hitta lämpliga luckor före någon annan hunnit reagera. Det var samma sak i matten. Han lyssnade på Morgans genomgång, läste instruktionerna i början av kapitlet och sedan räknade han sida upp och sida ner – alltid en till två sidor före Anders, som emellanåt var tvungen att gå tillbaka och läsa instruktionerna igen.

        Hade han inte haft så mycket annat för sig utanför skolan, hade han troligtvis varit på samma nivå som Timbot – som låg sex kapitel före alla andra för att han var programmerad att plocka toppbetyg!!

        Ekman läste igenom vad Anders skrivit, suddade lite, skrev om och förklarade. Han visade i övningsboken och pekade ut vad Anders missuppfattat. Anders blev mer och mer nervös. Han började bli rädd att Ekman till slut skulle tappa tålamodet och säga:

         ”Men fatta nån gång, din jävla dumskalle!!”

         Men det gjorde han inte.

         ”Vad flinar du åt?” frågade Ekman nyfiket.

         ”Nä, jag tänkte bara på att du bad oss komma hit för att hjälpa dig med spanskan. Men Pablo och Isak sitter därinne och spelar FIFA. Och det är typ du som hjälper mig och inte tvärtom. Det hade gått fortare för dig att göra det här själv...”

         Ekman såg på honom, men svarade inte.

         ”Jag är så jävla trög, liksom...” sa Anders och skrattade nervöst.

         ”Du är inte trög, Anders”, sa Ekman och skakade på huvudet. ”Du hör till den bättre halvan av klassen.”

         ”Men just nu är det ju du som gör jobbet”, sa Anders. ”Jag önskar bara att jag kunde va till mer hjälp, men det tar dubbelt så lång tid för mig att fatta, mot vad det gör för dig...”

         Ekman var tyst en lång stund. Av någon anledning såg han ledsen ut.

         ”Det gör ingenting, Anders”, mumlade han till slut. ”Jag gör hellre det här med dig, än sitter här själv...”