...

144. Varför sitter ingen av er med Anders?

Pablo skickade inget sms för att meddela att han var klar att gå till skolan, nästa dag, så där som han brukade göra. Han väntade inte heller nere på gatan, eller ens borta vid sin garageuppfart.

        I ärlighetens namn visste inte Anders om han vågade ta sällskap med Pablo till skolan den här dagen, för Pablo hade hållit sig på långt avstånd ifrån honom, efter att Isak läst upp deras sms-konversation, dagen innan.

        ”Varför ljög du?”

        Pablos förebrående ord ringde runt i huvudet på honom och hans besvikna blick spökade på Anders näthinnor var gång Anders slöt ögonen.

        Och det gjorde förjävla ont.

 *****

Anders vandrade till skolan och han vandrade ensam. Och så skulle det visst förbli, för väl framme i skolan hälsade dom inte på honom. Pablo, Ekman och Peter höll sig på behörigt avstånd från honom i korridoren. Och när Suzanne dök upp och Anders tvingades närma sig dom, för att gå in till morgonsamlingen, vände dom sig bort.

         Dom ville inte ens se åt honom.

         Ekman satte sig tillsammans med Pablo. Tog det som vanligtvis skulle ha varit Anders plats. Peter gjorde som han brukat göra i sjuan och ibland fortfarande gjorde: han satte sig själv. Fast på bänken framför Pablo och Ekman.

         Anders tvekade.

         Utan sin vanliga plats, visste han inte var han hade sin plats.

         Men han gjorde som Peter: satte sig själv. Fast på andra sidan klassrummet. Ensam, med bara skammen och skuldkänslorna som sällskap.

         Danne var fortfarande inte tillbaka i skolan. Isak var också borta. Suzanne påstod att han var sjuk, i det att hon höll dagens upprop. Men Anders misstänkte att Isak fejkade och stannade hemma för att Ekman bett honom dra åt helvete dagen innan.

         ”Ni kan BÅDA dra åt helvete!”

         Dannes frånvaro kommenterade Suzanne inte alls. Antagligen var det fortfarande oklart när – eller kanske ens om – han skulle komma tillbaka.

          Anders begravde blicken i bänkskivans klotter och ristningar. Han ville inte se åt nån, ville inte att dom skulle se glansen i hans ögon.

 *****

Tjejerna verkade inte veta varför, för ingen av killarna verkade ha skvallrat om vad som hänt.

        ”Anders! Varför sitter du där borta?” ropade Nina, på engelskan.

        ”Ja, varför sitter ingen av er med Anders?” undrade Dessie.

        ”DU kan väl sitta med Anders, om du vill”, svarade Ekman och tjejerna såg förvirrat på varandra. Anders ville bara krypa ur sitt eget skinn...

När det var dags för lunch, hade dom redan satt sig: Pablo, Ekman och Peter – dom NYA boysen. Vid deras bord satt Nina och Elena. En plats var fortfarande ledig, men Anders vågade inte sätta sig hos dom. Dom hade undvikit honom hela dagen – varför skulle det bli annorlunda nu?

          Istället satte han sig själv vid ett eget bord, långt in i hörnet, där ingen skulle se honom och börja undra – som på engelskan.

          Men plötsligt fick han sällskap: Johannes och Marika satte sig vid hans bord. Inte nära. Så bekväma med hans sällskap var dom inte. Ännu. Men vid samma bord.

          ”Alla säger jämt att böckerna är bättre än filmerna”, sa Marika till Johannes. ”Men när jag läste Tintin, så tyckte jag att filmerna var roligare än böckerna.”

          ”Jag har inte ens läst dom”, svarade Johannes. ”Jag läser aldrig böcker, jag kollar hellre på klipp.”

          ”På YouTube?” undrade Marika och stoppade en pannbiff i munnen.

          ”Ja”, sa Johannes och petade bort ärtorna ur blandgrönsakerna på sin tallrik.

          Anders såg på dom. Var det så HÄR det skulle bli nu? Skulle han behöva hänga med Johannes och Marika i fortsättningen? Han sjönk ihop i stolen.

          Så här hade Danne haft det varje dag.

          Anders började förstå varför Danne varit så förbaskat påstridig jämt, varför han förföljt Ekman varenda rast, för det skar inombords att behöva sitta vid Johannes och Marikas bord. Anders reste sig, tog sin bricka och gick. Hivade ner allt i soppåsen och lämnade matsalen. Fastän han inte ens var mätt, visste han att han inte skulle kunna få ner nåt mer...

88. Killen som lät sig smiskas

Efter två dagars frånvaro var han tillbaks i skolan, ensammast i hela världen. Ingen av killarna hade tittat på honom då han kommit gåendes genom korridoren, på väg till morgonsamlingen. Ingen hade hälsat på honom (förutom Johannes, men han räknades ju inte). Dom hade inte ens försökt förolämpa honom. Han var till och med bortom deras hat och förakt nu.

       Han var död för dom.

       ”Gör du det här en gång till, bryter jag armen av dig. Förstår du?”

       Danne kunde nästan känna Ekmans varma andedräkt mot sitt öra igen och höra det där trygga lugnet i Ekmans röst, då han viskat sitt hot in i Dannes öra, den där dagen, då Danne gjort hästballe på Nicolas.

       Det skar inom Danne när han tänkte på det. För Nicolas förtjänade all skit han kunde få, för så jävla sämst var han! Men ändå skulle Ekman låta det lilla äcklet få komma undan hela tiden. Fastän han annars behandlade Nicolas som luft – och säkert kräktes i munnen varje gång han tvingades kliva in och ta det lilla missfostret i försvar.

       Och det gjorde han bara för att Nina blivit så där förbannad på honom, den där gången i sjuan. Hade det inte varit för henne, skulle Ekman säkert gett Danne en high five för hela den där hästballe-grejen! Det var Danne övertygad om.

På lunchrasten frågade Johannes och Marika om Danne ville vara med och kasta gris, med en tennisboll dom hittat ute på skolgården. Men Danne ville inte, för han orkade inte låtsas vara glad när han inte var det. Istället stod han för sig själv, lutad mot ett stort träd och kollade på när Johannes och Marika kastade bollen mellan sig – och gång på gång missade.

      G - R - I - S

      En bit därifrån rörde sig Nicolas, ensam och sorglig, bort mot en ledig bänk, där han satte sig ner, med sin klena spinkiga pojkkropp i en slokande hållning och sitt råttfärgade hår hängandes i stripor över det fräkniga storögda nyllet – bilden av det perfekta offret.

      Han föddes sån, levde så och skulle utan några tvivel dö sån.

      Danne drog efter andan och kände hur han darrade inom sig då luften gick ner i hans lungor. Han mindes alla gångerna:

      Hur han hade sopat ner Nicolas böcker på golvet då han passerat hans bänk i klassrummet.

      Hur han och Johannes väntat på Nicolas efter skolan, förberedda med snöbollar som dom kastat efter honom och tryckt upp i hans ansikte, så snart dom jagat ifatt honom och fått ner honom i en snödriva.

      Hur han hade smugit in i bildsalen och rivit sönder alla Nicolas teckningar. Alla utom en. På den hade han skrivit med svart märkpenna: DU RITAR JÄVLA FULT!!

      Hur han hade knuffat in Nicolas i ett av skolans städskåp och lyckats få dörren att gå i baklås, så att det lilla äcklet blivit fast därinne.

      Hur han hade lyckats tömma ut halva burken med chilipulver i Nicolas gryta på hemkunskapen och sedan sett på hur Nicolas hostat, pipit och snyftat medan chilin bränt sönder hans mun. Hemkunskapsläraren Katharina hade blivit vansinnig – på Nicolas – och skällt ut honom för att han varit så slarvig och slösaktig med chilipulvret. Alla i klassen hade skrattat åt det. Till och med Ekman och den där präktiga kamratstödjaren Anna Sörberg. Det var bara Nina och hennes kompis Elena som inte tyckt att det varit roligt.

       Nicolas hade blivit hemskickad efter det och inte kommit tillbaka till skolan nästa dag. Isak och Fredrik hade sagt att det var för att chilin gett honom dödlig rännskita. Då hoppades Danne nästan att det var sant: att Nicolas skulle skita ihjäl sig och aldrig mer komma tillbaks, men nog fan hade han gjort det i alla fall. Kommit tillbaks efter några dagar som om inget hänt!

 

Och det var det som var grejen med Nicolas:

       Han kom alltid tillbaka. Han försvann aldrig. Och det var ALLTID som om inget hänt – för han bara fann sig, på det där tysta och fogliga sättet, i att vara på botten. I att vara den mesigaste killen på hela skolan. Den som alla andra killar stampade på, eller vräkte undan eller skrämde bort så fort han kom i vägen.

        Han var killen som lät sig smiskas med hästballe efter gympan.

        Danne skulle aldrig glömma hur Nicolas backat in mot väggen –in i en återvändsgränd – och ställt sig för att ta emot. Det ena svidande rappet efter det andra, utan några protester.

        Som om det varit helt på sin plats att bli slagen och förnedrad inför halva klassen.

        Av nån anledning hade det gjort Danne ännu mer förbannad. Hur fan kunde man bara stå kvar och finna sig i det? Det var därför Danne hade fortsatt att slå, det var därför han tagit Timbots vattenflaska och hällt ut den över Nicolas hår och kläder.

        Han ville bara hetsa och slå tills det lilla äcklet fick nog – för då skulle kanske Nicolas, för en gångs skull i sitt meningslösa liv, höja sin röst och skrika:

        ”Lägg av din jävla idiot, innan jag skär halsen av dig!”

        Men det hade han ju inte gjort.

        Istället hade han stått kvar och låtit sig smiskas, låtit sig dränkas av vattnet från Timbots vattenflaska och dessutom skrikit som en skrämd liten mus, så att killarna i klassen fick ännu fler anledningar att skratta åt honom.

        Och det gjorde Danne så fruktansvärt arg att han nästan ville gråta.

80. Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi...

        Det var där och då, när Isak sagt just det, som han förstått att hans tid med boysen var slut. Knappt en vecka efter att den börjat.

         För att han inte var som dom.

         Aldrig varit och skulle aldrig kunna bli.

 Men vänta lite nu! Hade inte Isak och dom andra också stulit grejer i gallerian under deras eftermiddag inne i stan?

         Jo, det hade dom.

         Men det hade varit en ”engångsgrej”. Det hade ju bara varit på kul: rikemansgossar som roade sig med att snatta för att det var spännande och förbjudet och som sedan tryggt kunde gå tillbaka till sitt normala bratiga liv som om inget hänt. Ett normalt och bratigt liv där den som inte kunde köpa lunch på Hemköp varje skoldag och betala för sina egna ölflak på helgerna, inte hade nån plats. 

        SJÄLVKLART hade han varit medveten om deras märkeskläder och alltid så splitternya telefoner, allt det där som dom fått med sig helt gratis hemifrån, som han själv för längesen gett upp allt hopp om att få.

        Men det hade ALDRIG NÅNSIN slagit honom att det skulle ha varit ett hinder för att kunna bli en av dom, för att få vara en del av deras grupp. Visst, killarna hade hatat honom. Isak och Fredrik, Stefan och Mergim. Ett hat som Anders och Pablo – och Emanuel också givetvis – hakat på av ren lojalitet mot resten av gruppen. Att dom hela tiden försökt hålla honom på avstånd från Ekman. Försökt få Ekman att tycka illa om honom. Men han hade alltid trott att om han bara kunde vinna deras respekt på nåt sätt, visa dom hur rolig han faktiskt var att hänga med, så skulle deras hat inte längre vara ett problem.

        För då skulle dom gilla honom för den han var.

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi.

         Ekman hade vänt bort blicken från honom. Som om orden gjort honom smutsig och äcklig. Som om det gjorde för ont att se på nån som behövde snatta för att få vad den ville ha...

         Vi behöver inte, men du kanske måste. Såna som du kanske måste, medan såna som oss inte behöver...

         Det tog liksom andan ur honom.

         Orden förändrade allt. För dom hade inte slutat prata med honom. Dom hälsade fortfarande på honom i korridoren, i klassrummet. Frågade hur han mådde, och så vidare. Men det hängde i luften och det syntes i deras ögon. Fastän dom av nån anledning låtsades att det inte gjorde det.

         Förr brukade dom be honom dra åt helvete och säga det rakt i ansiktet på honom. Nu sa dom inget, men han visste att det var det dom önskade. Och på nåt sätt gjorde DET ännu ondare. Dom bjöd honom på Halloweenfesten och fastän han i normala fall skulle ha kastat sig över erbjudandet som en hungrig varg, tackade han istället nej. Dom hade bjudit honom för att dom känt sig tvungna, eftersom dom umgåtts med honom de senaste dagarna. Inte för att dom ville ha honom med. Så fastän han hade velat fira Halloween med Ekman, hade han tackat nej.

         Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt.

        Han önskade, önskade, önskade att han haft nån jämlik, nån han kunde vända sig till, som kunde förstå. Som visste hur det kändes, som visste hur man skulle göra för att det skulle bli bra igen. Nån som sa: Åt helvete med dom och all deras skit – nu är det du och jag!

         Men det fanns ingen.

         Han hade alltid inbillat sig att det skulle vara Ekman. Att om han bara fått komma in i den innersta kretsen, så skulle det visa sig att Ekman förstod och att han förstod Ekman på ett sätt som Isak, Pablo och Anders – och Stefan och Mergim och alla andra stöddiga jävlar som reste sig som murar runt honom – aldrig gjort eller skulle kunna göra.

         Men nu låg Isaks ord som en betongklump mellan honom och Ekman – och ingen förståelse skulle nånsin kunna tränga igenom den klumpen, varken nu eller imorgon.

         Och det var det som tog andan ur honom.