...

88. DU RITAR SÅ J***A FULT!!

Efter två dagars frånvaro var han tillbaks i skolan, ensammast i hela världen. Ingen av killarna hade tittat på honom då han kommit gåendes genom korridoren, på väg till morgonsamlingen. Förutom Johannes, men han räknades ju inte. Ingen hade hälsat på honom. Förutom Johannes. Dom hade inte ens försökt förolämpa honom. Han var till och med bortom deras hat och förakt nu.

         Han var död för dom.

         Det var det som var Ekman-effekten. Ekman hade tryckt upp honom mot en vägg och hotat med att bryta hans arm, på grund av det Danne gjort mot Nicolas. Efter en sån grej kunde ju givetvis ingen av killarna kännas vid honom – inte ens som hatobjekt. Ekman brukade inte skilja ut någon på det där sättet, men när han gjorde det ville ingen längre ha med den personen att göra. Antingen blev man osynlig, eller så blev man måltavla för diverse attacker. Danne hade åtminstone haft turen att bli osynlig.

          Men det gjorde ändå ont att bli ignorerad av Ekman. Att veta att Ekmans ilska mot honom fick alla runt omkring att sympati-ignorera honom. Speciellt efter att ha fått känna på hur det var att få vara en av boysen, en av Ekmans närmaste. Även om han förstått att han aldrig riktigt varit en av dom, ens när dom låtit honom få vara med. 

Danne höll sig för sig själv under större delen av dagen. När Johannes och Marika frågade om han ville vara med när dom lekte någon konstig lek ute på skolgården, sa han nej. Han orkade inte prata med någon och låtsas som att allting var bra när det inte var det. Han orkade inte heller ta risken att någon – typ Fredrik eller Isak – skulle börja håna honom ovanpå allt som hänt:

         Men kolla va gulligt! Dom tre särbarnen LEKER med varandra!

         Ekman och boysen stod en bit därifrån, tillsammans med några tjejer och killar från parallellklassen. Allt verkade precis som vanligt, med enda skillnaden att han nu var död i deras ögon. Och allt på grund av det där lilla äckliga kräket Nicolas!

         Det skar inom Danne när han tänkte på det. Nicolas, som förtjänade all skit han kunde få, fick istället frikort av Ekman – fastän Ekman bara måste hata det där lilla motbjudande krypet precis lika mycket som alla andra gjorde! Ekman tyckte ju att Nicolas var så vidrig att han inte ens ville titta åt hans håll. Nicolas hade varit luft för Ekman genom hela sjuan. Åtminstone fram tills den där gången då han fått alla sjundeklassare till att ha sönder Nicolas pennor och böcker och kasta skräpet på honom.

         Danne mindes fortfarande hur han prickat Nicolas gång på gång i huvudet och ansiktet med pennor och pappersbollar som dom gjort av sidorna från hans skolböcker. Hört honom pipa och kvida medan han låg där i en patetisk liten hög och tog emot!

         Och det var Ekman som hade startat det.

         Hade det inte varit för Nina skulle Ekman aldrig ha stoppat det. Och det var ju klart att Ekman lyssnade på henne. Alla fattade att Ekman ville knulla Nina – han hade säkert redan gjort det också, tänkte Danne – så därför måste han ju göra som hon sa. Men varför en brud som var så galet jävla snygg som hon, brydde sig om det där spinkiga och outvecklade lilla missfostret Nicolas, fattade Danne inte.

         Men på grund av att hon blivit så arg på Ekman, hade Ekman självklart gjort en helomvändning och skulle numera försvara Nicolas mot allt ont. Fastän han säkert kräktes i munnen varje gång han tvingades vara schysst mot det lilla aset.

Nicolas hade alltid varit – och Danne var till hundratio procent övertygad om att han för all framtid skulle vara – det perfekta offret.

        Han mindes alla gångerna:

        Hur han och Johannes väntat på Nicolas efter skolan, förberedda med snöbollar som dom kastat efter honom och tryckt upp i hans ansikte, så snart dom jagat ifatt honom.

        Hur han hade smugit in i bildsalen och rivit sönder alla Nicolas teckningar. Alla utom en. På den hade han istället skrivit med oljefärg: DU RITAR JÄVLA FULT!!

        Hur han gång på gång kastat basketbollen på Nicolas på gympan istället för att försöka pricka korgen och hur han hela tiden låtsats springa in i Nicolas av misstag för att kunna fälla honom till golvet. Isak, Fredrik och Pablo hade gjort liknande saker på andra lektioner.

        Hur han hade sopat ner Nicolas böcker på golvet då han passerat hans bänk i klassrummet.

        Hur han hade knuffat in Nicolas i ett av skolans städskåp och lyckats få dörren att gå i baklås, så att han blivit fast därinne.

        Hur han hade gått fram till Nicolas efter att dom spelat i samma lag på brännbollen och fräst ”Du är så jävla sämst!” rakt upp i hans fräkniga och storögda nylle.

        Hur han hade stannat kvar i skolan en eftermiddag och skrivit ut tonvis med porr i en av datorsalarna och sedan fyllt Nicolas skåp med bilderna.

        Hur han hade lyckats tömma ut halva burken med chilipulver i Nicolas gryta på hemkunskapen och sedan sett på hur Nicolas hostat, pipit och snyftat medan chilin bränt sönder hans mun. Hemkunskapsläraren Katharina hade blivit vansinnig – på Nicolas – och skällt ut honom för att han varit så slarvig och slösaktig med chilipulvret. Alla i klassen hade skrattat åt det. Till och med Ekman och den där präktiga kamratstödjaren Anna Sörberg. Det var bara Nina och hennes kompis Elena som inte tyckt att det varit roligt. Nicolas hade blivit hemskickad efter det och inte kommit till skolan nästa dag. Isak och Pablo hade sagt att det var för att chilin gett honom dödlig rännskita. Då hoppades Danne nästan att det var sant, att Nicolas skulle skita ihjäl sig och aldrig mer komma tillbaks, men nog fan hade han gjort det i alla fall. Kommit tillbaks efter några dagar som om inget hänt!

        Och det var det som var grejen med Nicolas:

        Han kom alltid tillbaka. Han försvann aldrig. Och det var alltid som om inget hänt. Han var foglig och tyst; fann sig på något sätt i att vara på botten. I att vara den mesigaste och klenaste killen på hela skolan. Den som alla andra killar stampade på så fort han kom för nära. Den som alla andra killar vräkte undan eller skrämde bort så fort han kom i vägen.

         Han var killen som lät sig smiskas med hästballe efter gympan.

         Danne skulle aldrig glömma hur Nicolas backat in mot väggen – in i en återvändsgränd – och ställt sig för att ta emot. Det ena svidande rappet efter det andra. Trots att han skrikit som en skrämd liten flicka och blundat hårt varje gång handduken träffat hans klena spinkiga pojkkropp, hade han stått kvar och tagit emot, utan några protester.

        Som om han bara funnit sig i att bli behandlad så. Som om det varit helt på sin plats att bli slagen och förnedrad inför halva klassen.

        På något sätt hade det gjort Danne ännu mer förbannad. Hur fan kunde man bara stå kvar och ta emot? Hur fan kunde man bara finna sig i det? Det var därför Danne hade fortsatt att slå, det var därför han hällt Timbots vatten över Nicolas hår och kläder. Det var som om han någonstans önskat att Nicolas slutligen skulle tippa över kanten och plötsligt ryta ifrån:

        ”Lägg av din jävla idiot, innan jag skär halsen av dig!”

        Men det hade han ju inte gjort.

        Han fann sig istället tillrätta.

        Han stod kvar och tog emot.

        Och skrek som en skrämd liten flicka, så att dom alla skulle få ännu fler anledningar att skratta åt honom!

        Och det gjorde Danne så fruktansvärt arg att han nästan ville gråta.

80. Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi...

¨        Det var där och då, när Isak sagt just det, som han förstått att hans tid med boysen var slut. Knappt en vecka efter att den börjat.

         För att han inte var som dom.

         Aldrig varit och aldrig skulle kunna bli.

 Men vänta lite nu! Hade inte Isak och dom andra också stulit grejer i gallerian under deras eftermiddag inne i stan?

         Jo, det hade dom.

         Men det hade varit en ”engångsgrej”. Det hade ju bara varit på kul: rikemansgossar som roade sig med att snatta för att det var spännande och förbjudet och som sedan tryggt kunde gå tillbaka till sitt normala bratiga liv som om inget hänt. Ett normalt och bratigt liv där den som inte kunde köpa lunch på Hemköp varje skoldag och betala för sina egna ölflak på helgerna, inte hade någon plats. 

        SJÄLVKLART hade han varit medveten om deras märkeskläder och alltid så splitternya telefoner, allt det där som dom fått med sig helt gratis hemifrån, som han själv för längesedan gett upp allt hopp om att få.

        Men det hade ALDRIG NÅGONSIN slagit honom att det skulle ha varit ett hinder för att kunna bli en av dom, för att få vara en del av deras grupp. Visst, killarna hade hatat honom. Isak och Fredrik, Stefan och Mergim. Ett hat som Anders och Pablo – och Emanuel också givetvis – hakat på av ren lojalitet mot resten av gruppen. Att dom hela tiden försökt hålla honom på avstånd från Ekman. Försökt få Ekman att tycka illa om honom. Men han hade alltid trott att om han bara kunde vinna deras respekt på något sätt, visa dom hur rolig han faktiskt var att hänga med, så skulle deras hat inte längre vara något problem.

        För då skulle dom gilla honom för den han var.

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi.

         Ekman hade vänt bort blicken från honom. Som om orden gjort honom smutsig och äcklig. Som om det gjorde för ont att se på någon som behövde snatta för att få vad den ville ha...

         Vi behöver inte, men du kanske måste. Såna som du kanske måste, medan såna som oss inte behöver...

         Det tog liksom andan ur honom.

         Orden förändrade allt. För dom hade inte slutat prata med honom. Dom hälsade fortfarande på honom i korridoren, i klassrummet. Frågade hur han mådde, och så vidare. Men det hängde i luften och det syntes i deras ögon. Fastän dom av någon anledning låtsades att det inte gjorde det.

         Förr brukade dom be honom dra åt helvete och säga det rakt i ansiktet på honom. Nu sa dom inget, men han visste att det var det dom önskade. Av någon anledning gjorde det ännu ondare. Dom bjöd honom på Halloweenfesten och fastän han i normala fall skulle ha kastat sig över erbjudandet som en hungrig varg, tackade han istället nej. Dom hade bjudit honom för att dom känt sig tvungna, eftersom dom umgåtts med honom de senaste dagarna. Inte för att någon av dom ville ha honom med. Så fastän han hade velat fira Halloween med dom, med Ekman, hade han tackat nej.

         Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt.

         Att fortsätta kändes helt jävla omöjligt.

         Han önskade, önskade, önskade att han haft någon jämlik, någon han kunde vända sig till som såg och som kunde förstå. Som visste hur det kändes, som visste hur man skulle göra för att det skulle bli bra igen. Någon som sa: Åt helvete med dom och all deras skit – nu är det du och jag!

         Men det fanns ingen. Ingen som han.

         Han hade alltid inbillat sig att det skulle vara Ekman. Att om han bara fått komma in i den innersta kretsen, så skulle det visa sig att Ekman förstod och att han förstod Ekman på ett sätt som Isak, Pablo och Anders – och Stefan och Mergim och alla andra stöddiga jävlar som reste sig som murar runt honom – aldrig gjort eller skulle kunna göra.

         Men nu låg Isaks ord som en betongklump mellan honom och Ekman – och ingen förståelse skulle någonsin kunna tränga igenom den klumpen, varken nu eller imorgon.

         Och det var det som tog andan ur honom.

45. Prefiero hacer esto contigo que quedarme sentado por mi mismo...
Folk stod bokstavligen på kö för att få några futtiga minuter med honom i skolan. Men Ekman kände sig ändå... ensam? Eller?

         Anders fick det inte att gå ihop.

        Men visst hade han noterat hur Ekmans hus nästan alltid stod tomt, hur Ekmans föräldrar nästan aldrig var hemma. Och hur det hade blivit ännu ensligare sedan äldsta brodern Alex flyttat till Sydney. Men trots det var ju Ekman alltid så säker på sig själv, alltid på toppen av varje situation.

        ”Saknar du Alex, eller?” frågade han.

        Ekman nickade.

        ”Det har blivit tommare sen han stack”, sa han. ”Och Anton och jag... vi klickar ju inte riktigt, som du säkert märkt ibland. När nu han är hemma.”

        Han var tyst en stund.

        ”Så jag uppskattar när ni är här och håller mig sällskap”, sa han sedan. ”Fast det behöver du inte säga till killarna”, la han till och gjorde ett kast med huvudet åt sin sovrumsdörr, varifrån Pablos och Isaks röster hördes ut. ”Dom behöver ju inte känna sig SÅ speciella, liksom.”

         Tonen blev mer typisk för Ekman igen, skämtsam och lätt. Han gav Anders en klapp på axeln.

        ”Så då var det tretti glosor till på fredag, då, min tröge vän. Får se om farbror Ekman kan reda ut det här åt dig!”

        ”Ja, jag vill ha ett A”, sa Anders. ”Minst!”