...

131. Jag vet inte om jag orkar va här imorrn...

Ljuden av vrålande motorer, skrikande bromsar, kraschande bilar, skjutande pistoler och gapande amerikaner fyllde lägenheten. Nella kände för att smälla sitt huvud in i väggen. Hon hade redan tagit två alvedon, men trycket mot tinningarna vägrade att släppa.

        En byggnad exploderade i TV-rutan.

        Rykande betongklumpar kom flygande bland allt glassplitter och kraschade in i människor och bilar och närliggande bebyggelse. Körer av hysteriska kvinnoskrik varvades med dunsarna och skramlet som uppstod varje gång en betongklump träffade nåt.

        Volymen var alldeles för högt uppskruvad, men Max verkade inte fatta nånting. Han bara satt där i soffan och stirrade med stora dumma ögon rakt in i TV-rutans våld och kaos.

        Vad fan var det för fel på honom, egentligen?!

        Nella ville bara skrika åt honom att stänga av innan hon skulle få ett totalt sammanbrott och slänga ut TV:n genom fönstret. Men hon orkade inte. Hon orkade inte med en till konfrontation idag. Hon hade redan varit i storbråk med Danne och skulle inte klara av om hennes andra son också skulle börja häva ur sig en massa hårda, elaka ord mot henne.

        Så smällarna och explosionerna fick vara.

        Trots att hon kände gråten stiga i ögonen, trots att hennes huvud ville gå i tusen bitar.

        Lägenheten såg förjävlig ut.

        Det var skit överallt.

        Det var smulor och dammråttor i varje hörn. Smutstvätt, som låg utspridd över golven och ovanpå möblerna. Det hängde till och med några t-shirts och kalsonger på några av dörrhandtagen. Berget med disk hade vuxit från diskhon, över till köksbänkarna, över till matbordet och över till praktiskt taget varje plan och ledig yta som överhuvudtaget fanns i deras lägenhet.

         Nella ville bara skrika rakt ut.

         Men istället satte hon på köksfläkten och tände en cigg. Lät fläktens surrande få borra ytterligare hål i hennes redan så trötta och sönderstressade hjärna. Tryckte ut alvedon nummer tre ur pillerkartan, pressade ner det av handsvett nu fuktiga pillret i halsen och hävde sig ner under kökskranen för att få nåt att svälja ner tabletten med, innan den äckliga smaken skulle sätta igång hennes kräkreflexer.

        Tog två, tre hetsiga bloss på ciggen.

        Sket i att hon glömde blåsa ut röken under fläkten.

        Vad fan, Danne hade ju redan gått omkring och bolmat i vardagsrummet och fan visste vart mer i lägenheten, så det stank ju redan överallt därinne, så varför kunde inte hon då få göra detsamma? Va?!

        Hon drog ett sista bloss och kastade sedan ner resten av ciggstumpen bland alla smutsiga tallrikar och glas i diskhon. Noterade att ciggen inte slutade brinna, eftersom hon lyckats missa ALLA ansamlingar av smutsvatten i kopparna och glasen. Fimpen låg istället där och brände in i några cornflakes som torkat fast i resterna av yoghurt på en tallrik. Lukten av cigarett, blandad med stanken av bränd majs och sur yoghurt gav henne kväljningar.

        Det kändes som att nånting sprack inuti henne.

        Nella slog ursinnigt på kranen och slet upp ett slabbigt glas ur slasken och hällde ut innehållet över den brinnande fimpen. Det fräste till och en ny odör, nästan värre än den första, spred sig i köket.

       Snabbt, snabbt, snabbt ryckte hon åt sig sophinken under diskbänken. Grävde bland disken efter den solkiga fimpen. Ner med den i soppåsen. Tallriken med cornflakes också, ner i soppåsen. Och ner med det slabbiga glaset och den där fula, jävla kaffemuggen som hon ändå hatade att dricka ur – även när den var ren!!

        Hon vände om.

        Hon hade fått nog. Hon rafsade åt sig några smutsiga t-shirtar, strumpor och toppar på väg ut mot hallen och tryckte ner även dom i soppåsen. I hallen hittade hon även några äckliga gamla skor som pojkarna borde ha slängt för längesen, men som dom naturligtvis bara låtit ligga framme.

        Ut med alltihop i trapphuset och ner med skiten i sopnedkastet.

        Det lät som att tallriken krossades nånstans på väg ner till soprummet. Hon kunde höra ekot av spräckt porslin studsa upp där nerifrån och ut genom luckan.

        Hon lutade sig med pannan mot den kalla stenväggen. Lät luckan förbli öppen. Tog in tystnaden som la sig därinne i sopröret, efter att ekot upphört. Började gråta, för hon orkade inte kämpa emot mer, orkade inte vara duktig och stark – för hon visste ju fan inte hur!

        Lyssnade till sin egen andhämtning och näsan som började snora och snörvla.

        En dörr till nån av grannarna öppnades. Fan då. Några livliga, berusade röster fyllde trapphuset. Några unga killar som snackade polska eller nåt annat språk som hon inte begrep, som var på väg ut i natten för att bli ännu fullare och kanske hitta nån kåt, villig tjej som dom kunde...

        Nella drog igen luckan till sopnedkastet, vände sig från dom och gick med snabba steg in i lägenheten igen. Oväsendet av smällar och explosioner från den där jobbiga skitfilmen som Max satt och kollade på, dånade fortfarande från vardagsrummet. Han hade visst inte märkt av hennes ursinniga städning. Eller så brydde han sig inte.

        Nella tog fram sin telefon och slog en signal till Catrin.

        ”Catrin, Catrin... snälla svara...”

        Men Catrin svarade inte. Hon verkade istället ha klickat bort samtalet.

        Dom hade inte träffats sen det där misslyckade försöket till utekväll, då Nella fått ett raseriutbrott och Catrin gömt sig ute på sin balkong. Kanske var Catrin fortfarande sur för allt det där? Att hon inte hade fattat att allt var den där jävla Thomas fel. Thomas och hans vidriga ex Marianne. Och deras äckliga barn.

        Det plingade till i telefonen. Ett sms från Catrin:

        Kanske imorrn? tänkte Nella. Jag vet inte om jag orkar va här imorrn...

        Hon grävde i väskan efter sina sömntabletter. Med tanke på vilket jävla liv TV:n förde där borta i vardagsrummet, skulle hon nog behöva ett par stycken, om hon skulle lyckas somna in inatt...

123. Vi kan få problem med soc om du håller på så här

Danne gjorde sig i ordning. Han hade valt ut sina bästa kläder. Inte för att han hade så fina kläder, men nu kombinerade han ihop det han hade så att han fick en outfit som kanske Ekman och tjejerna i klassen skulle tycka var någorlunda okej.

          Håret hade han fixat. Han hade studerat Ekmans frisyr i skolkatalogen och gjort sitt bästa för att forma det likadant – och han var rätt nöjd med resultatet. Visst, det var inte samma färg och hans hår hade inte riktigt samma längd som Ekmans eftersom det var en utväxt snaggfrisyr som bara kostat 99 spänn, till skillnad från Ekman som gick hos såna där snordyra frisörer som aldrig tog fram maskinen och bara körde av allt. Men det här fick i alla fall duga!

          För ikväll var det dags.

 *****

När han kom ut från toaletten stirrade morsan på honom.

         ”Har du använt mina produkter?” frågade hon.

         ”Vadå, får jag inte det, eller?” fräste han tillbaka.

         ”Dom kostar ju en del”, sa morsan surt. ”Det är ju inte som att du direkt bidrar till den kostnaden.”

         ”Nä, men nu ska jag dra ut på fest och då vill jag inte se ut som fan”, sa han. ”Eller tycker du att jag borde det, eller?”

         ”Nä, det borde du väl inte”, mumlade hon. ”Tar du hand om disken innan du sticker?”

         ”Nä, jag ska dra NU.”

         ”Ah, men då får du fixa det när du kommer hem då. Och då är du hemma SENAST klockan elva.”

         Senast klockan elva? Som fan att han skulle! Det där tänkte han inte ens svara på. Istället tog han upp sitt ciggpaket ur fickan och tände en cigarett mitt framför hennes ögon.

         ”Va fan sysslar du med? Är du inte klok, eller?” utbrast morsan.

         ”Jag röker. Precis som du gör”, sa Danne.

         ”Du släcker den där på en gång – och ge hit resten av paketet!”

         Morsan höll demonstrativt fram sin hand för att ta emot cigaretterna. Men Danne ignorerade hennes hand och gick istället förbi henne, in till köket.

         ”Du talar inte om för mig vad jag ska göra”, snäste han.

         ”Jo, det kan du ge dig fan på att jag gör!” skrek hon efter honom. ”Du är minderårig och det är jag som har ansvaret för dig – och då får du göra precis som jag säger!”

         ”Du har inte tagit ansvar för mig på hur många år som helst!” svarade han.

         Hans ord fick henne att tystna och hon sa inget på en lång stund. Danne öppnade kylskåpet och började plocka ut de ölburkar som stod därinne. Morsans öl.

        ”Danne, fattar du inte att vi kan få problem med soc om du håller på så här?” sa morsan ute i vardagsrummet. Hårdheten i hennes röst var nu borta och hade ersatts med en mjukare och mer vädjande ton.

        ”Kanske lika bra att vi får problem med dom”, sa Danne trotsigt. ”Jag tror inte det kan bli värre än det redan är här.”

        Han stoppade ner ölen i en plastkasse och gick ut till vardagsrummet för att möta henne igen. Han höll upp en av ölburkarna framför henne.

        ”Jag tar dom här med mig också”, sa han och knäppte upp burken och tog en djup klunk. Han försökte ignorera beskan och se ut som om han inte gjorde annat än att dricka öl om kvällarna, i det att han stirrade ut henne.

        ”Men Danne för i helvete! Nu får du ju ge dig! Du låter bli min öl, fattar du det?!”

        ”Du dricker själv”, sa han hårt. ”Du är ute och super nästan varenda jävla dag. Vad tror du soc skulle säga om det?”

        Morsan sjönk ner på soffan, som om all luft gått ur henne.

        ”Varför är du så jävla elak för?” frågade hon matt.

        Under bråkdelen av en sekund tvekade han. Men så tog han sats och sa:

        ”Jag vet inte. Men du kan ju åka över till Catrin och fråga om du får sova där. Det brukar ju alltid lösa alla dina problem!”

        Han tog ett till bloss på cigaretten och sänkte ännu en klunk av den äckliga starkölen.

        ”Eller så kan du gå ut och hitta nån ny man igen, så att folk får mer skit att snacka om mig i skolan!”

        Han ångrade sig så fort han sagt det där sista. Men det var försent för att tas tillbaka. Hon hade redan hört och redan reagerat. Hennes haka hade fallit ner mot hennes bröst och ögonen var fyllda med en blandning av rädsla och sorg. Hon reste sig upp ur soffan, placerade en hand framför munnen och gick förbi honom och in i sitt sovrum.

        Fan, fan, fan!

        Varför skulle han säga sådär för? Även om det var sant, så var det över gränsen.

        Han gick in i köket igen och tömde ut resten av den öppnade ölburken i vasken.

        Han märkte att han grät.

119. Sune

Dannes skola hade kallat till nåt slags informationsmöte för klassens föräldrar, ungefär två veckor efter att han börjat i sin nya klass. Nella hade helst avstått från att komma, men eftersom hon inte besökt skolan i samband med flytten och Dannes skolstart – utan skött alltihop över telefon – kände hon sig tvungen att gå. Givetvis kom hon sent och givetvis hittade hon inte i den enorma byggnaden. Klassrummen verkade bara ha konstiga namn, som KC och Y16 och andra märkliga bokstavskombinationer. Hur skulle hon hitta till klassrum SC7, liksom?

         Mitt i virrvarret av korridorer, skåp och trappor sprang hon på en man som verkade lika jäktad – och det visade sig att han också letade efter klassrum SC7. Ännu bättre var att han just stött på nån ur skolans personal som beskrivit vägen för honom, så att han kunde visa henne hela vägen fram.

         Dom andra föräldrarna satt redan i bänkarna, då hon kom in i rummet. Dannes klassföreståndare – Nella hade glömt bort vad hon hette – avbröt sig mitt i en mening och såg på dom.

         ”Jaha, hej”, sa hon förvirrat. ”Ni måste vara föräldrar till...?”

         ”Maria”, sa mannen, som Nella tagit sällskap med.

         ”Danne”, mumlade Nella.

         ”Jaha, så bra att ni kunde komma. Sätt er gärna. Jag höll precis på att berätta hur vi på skolan arbetar med...”

         Nella gick längst bak i klassrummet, i jakt på en ledig bänk, där inga sneda blickar från dom andra föräldrarna – som störts av hennes sena ankomst – skulle nå henne. Till hennes stora förvåning följde mannen henne dit och slog sig ned på platsen bredvid henne, trots att han kunnat välja minst tre andra platser i rummet. Han log mot henne, lutade sig fram och viskade:

         ”Nu är vi för evigt dom svarta fåren i den här gruppen!”

         Han knyckte på nacken i riktning mot två mammor på den främsta raden, som stirrade surt på dom och viskade. Nella mötte trotsigt mammornas blickar och flinade åt mannens kommentar.

         ”Sune”, sa mannen och räckte henne näven.

         ”Nella”, svarade hon och tog emot hans hand.

         Nella insåg att hon var yngst av föräldrarna. Säkert 10 år och i några fall till och med 15 och 20 år. Dom andra mammorna såg tantiga och trista ut. Det var beigt, det var grått, det var långärmat och det var tråkigt, tråkigt, tråkigt. Varför måste man vara tråkig och ful bara för att man är över 40 och har barn? Men det var säkert därför dom inte gillade henne. För att hon vägrade vara som dom. Vägrade sitta som den där töntiga hurt-morsan på främsta raden, som först stirrat surt på henne och som en bit in på föräldramötet börjat tjafsa om att dom borde ha bullbak och korvgrillning tillsammans med ungarna... hon var ju så pinsam att till och med några av dom andra föräldrarna började sucka.

         Sune liknade ingen av dom andra papporna. Han var i deras ålder, men medan dom bar kombinationerna skjorta och slips, eller T-shirt och kavaj, med korrekta herrskor i läder, hade han en AC/DC tröja och ett par skrikröda converse. Hans hår räckte ned till axlarna och han hade ett buskigt skägg, som han förmodligen la ner en del tid på att hålla i ordning.

         Han var den enda av klassföräldrarna som pratade med henne, den där kvällen. Den enda som presenterade sig – förutom Dannes lärare. Den enda som såg på henne, utan att snörpa på munnen och genast vrida bort blicken.

         Varför visste hon inte.

 *****

Tillsammans med Catrin, trängs Nella inne på Rockbar, bland alla högljudda studenter som snackar om sina tentor och grupparbeten och lärare. Catrin vill träffa nån i deras ålder, men hittills har dom bara sett två överviktiga snuskgubbar som försökt ragga upp några av småbrudarna.

         Plötsligt kommer ett sällskap på tre personer in och Catrin rycker Nella i armen.

         ”Kom!” ropar hon. ”Vill vi hänga med småbarn, eller med riktiga män?”

         Nella känner igen en av männen i sällskapet. Det är Sune, pappan från föräldramötet. Den enda klassföräldern som pratade med henne. Nu är han ledig, full och tillsammans med sina vänner. Humorn som hon tyckte sig ana redan på mötet, finns nu där i överflöd.

         Dom pratar om mötet. Snackar skit om dom andra föräldrarna, som var så präktiga och tråkiga och som tittade så ogillande på dom. Dom lovar varann att aldrig hänga med på nåt fånigt bullbak, med den där jobbiga hurt-morsan.

         ”När dom andra står där och bakar bullar, då tar du och jag en shot på andra sidan stan!”

         Catrin försvinner med nån av Sunes vänner och till slut är det bara dom två kvar. Dom har pratat och skrattat i timmar. Men Nella minns inte längre om vad.

 *****

Ett par av föräldrarna från mötet har efteråt kommit in på Tips & Spel för att köpa godis och läsk och hantera postärenden för sina jobbs räkning. Dom som hon inte servade personligen låtsades att dom inte såg henne i butiken, medan dom som hon faktiskt servade agerade som om dom inte kände igen henne. Fejk eller inte? Svårt att avgöra. Men Nella spelar med. Dom vill inte ha med henne att göra och hon vill inte ha med dom att göra.

        Men en dag kommer Sune in.

        Han känner igen henne och han hälsar och han tackar henne för senast. För deras kväll på Rockbar. Han köper snacks till sin dotter, som ska sova över hos sin kusin som bor inne i stan, berättar han. Fastän hon inte borde, kan hon inte låta bli: Nella berättar att hennes pass snart är slut och att hon funderar på att ta en AW efteråt. Med Catrin, säger hon, fastän hon inte bestämt nåt med Catrin. Sune är välkommen om han vill.

        Och Sune vill.

        Dom möts ute på stan, en timme senare och promenerar till Harrys. Dricker några glas. Har minst lika trevligt som förra gången. Sunes telefon ringer och han får flertalet sms, som han verkar trycka bort lika snabbt som dom rasslar in. Han bryr sig inte om att förklara vem det är ifrån eller vad dom vill och Nella bryr sig inte om att fråga.

        ”Vad hände med din väninna då, Catrin?” undrar Sune efter att nån timme passerat.

        Nella låtsas kolla sin telefon och säger sedan:

        ”Hon blev tvungen att jobba över.”

        Sune ser lättad ut.

        Hans kropp är mjuk, men hans armar är starka och fasta och han luktar som en märkligt skön blandning av citrus och trä då han tar henne, inne på nattklubben Impuls toalett, några timmar senare. Att hans mun smakar beskt av ölskum och cigaretter spelar ingen roll, för hon vet att hon smakar likadant...

 *****

Sune har en marinblå Volvo. Det är i den dom sitter när han berättar att han är gift. Han bär ingen ring på sitt finger, men han är ändå gift. Nella vet inte riktigt vad hon ska tänka. Hon vill ju vara med honom, men han har ju inte berättat hela sanningen för henne – och hon hade ju nästan utgått ifrån att han var ledig. Problemet är bara det att hon inte heller har frågat. Hon har inte velat veta nåt om hans bakgrund eller ens vad han jobbar med, för den delen. För hon har ju inte själv velat svara på några såna frågor. Hans bekännelse gör henne både arg och besviken. Det hade ju börjat så bra, det här och nu sabbar han allt så här. Hon måste sluta träffa honom. Från och med nu, idag.

 *****

Hon röker för mycket och hon dricker för mycket. Hon surar på jobbet och fräser åt både kunder och kollegor. Hon skäller på Danne och hon skäller på Max. Dom stirrar oförstående på henne, för hon brukar ju aldrig lägga sig i vad dom har för sig.

         Men hon har inte träffat Sune på fem veckor. Inte ringt eller sms:at heller. Fy fan vad hon är bra (hur mycket det än suger)!

 *****

Två månader. Hon klarade två månader utan honom. Sen hörde han av sig igen – och fastän hon borde ha sagt nej, sa hon istället okej och nu ligger dom omslingrade, bak i hans bil, på grusplanen bredvid en återvinningsstation. Varför är det så svårt att göra som man borde göra?

 *****

Sunes fru ser nästan precis ut som dom där tantiga morsorna på föräldramötet. Varför valde han henne och varför valde hon honom? Dom verkar ju så olika?

         Hon heter Ylva och det skiljer nästan exakt tio år mellan henne och Nella, enligt hitta.se. Ylva ser trött och frånvarande ut, medan hon grejar i – vad Nella antar är – köket. Det är svårt att se från gatan. Ylva rör sig långsamt och drömmande, som om hennes tankar är på annat håll.

         Det är nåt med henne som ger Nella tårar i ögonen. Som får henne att vilja be om ursäkt. Men det går ju inte. Inte längre, i alla fall. Nu är det försent. 

         Nella börjar gå igen, skit samma hur länge hon får vänta på bussen hem, bara hon kommer härifrån. Varför var hon tvungen att veta för?

 *****

”Hon vet”, suckar Sune. ”Hon har sett sms:en. Hon vet alltihop.”

        Han ser bedrövad ut. Hon har aldrig sett honom sån förut och det gör henne illa till mods. Därför tittar hon bort.

        ”Nella, jag har barn”, säger Sune, som om det skulle förklara alltihop. ”Jag kan inte bara tänka på mig själv nu.”

        Vadå då? Jag har väl också barn, tänker Nella men hon säger inget. Vad ska hon säga, liksom?

 *****

Han dumpar henne via sms. När hon läser vad han har skrivit, skär det i hjärtat på henne.

Hon ringer honom på fyllan en kväll. Lämnar flera arga röstmeddelanden och skriver flera arga sms. Hon har lyckats hålla sig från det i nästan tre veckor, men den här kvällen är hon nåt så överjävla rasande på honom att hon inte kan låta bli.

        Frampå småtimmarna ringer hon och gråter och ber om ursäkt. Hon har ju saknat honom och det känns som om hennes hjärta håller på att gå sönder – och han har ju bara varit så förbannat jävla tyst att det gjort henne galen.

        Sune svarar först på morgonen. Han är kort och rakt på sak.

Veckorna går. En kväll går hon på AW med Sabina, Malin och Tony. Sabina och Malin vill till en hemmafest, men Tony och hon stannar kvar på krogen och dom börjar snacka. Hon vet inte varför, men hon berättar alltihop för honom och när hon har gjort det, börjar han berätta om sina problem. Medan dom vandrar genom plantaget, tar Tony plötsligt tag i henne och ger henne en kyss. Hon låter honom. Hon vet inte varför, men hon vill verkligen ha honom just där och då. Det spelar ingen roll att han är chefens son. Han är ju faktiskt sjukt snygg, fastän han bara är, typ, 20-21 år gammal.

       Dom går till Tonys etta och har tafatt fyllesex, som slutar i en omfamning som varar hela natten. Det gör henne inget att Tony inte kunde hålla sig så många minuter. Det var mer närheten till hans kropp hon längtade efter. Närheten till en annan kropp.

        Hon smyger hem, tidigt på morgonen medan Tony fortfarande sover. Hon är fortfarande full, när hon går från busshållplatsen till sin lägenhet. Av nån anledning ringer hon Sune. Kanske för att tala om för honom att han blivit ersatt av nån yngre och snyggare, fastän det inte är helt sant.

        Hon kommer inte fram till Sunes telefon. En elektronisk röst säger att numret inte längre är aktivt. På nätet ligger hans nummer inte längre ute. Men det framgår i alla fall tydligt att Ylva inte bor på hans adress längre. Hon är skriven på en adress på andra sidan stan nu.

        Fastän hon hatar honom för vad han gjorde mot dom båda, kommer nyheten inte som nån tröst. Det känns bara sorgligt...

Nella stirrar på Sune och Sune stirrar tillbaka på henne, genom sina pilotglasögon. Han hälsar inte på henne och hon hälsar inte på honom.

         Nella tränger sig förbi folkmassan på busshållplatsen, för att ta sig därifrån. Hon orkar inte se honom längre, fastän det gått flera månader sen sist. Hon orkar inte minnas.

         Sune känner visst detsamma, för han skruvar på sig och vänder sig bort från henne, som om han aldrig la märke till henne, i första taget. Som om den där pausen som uppstod, då dom såg varandra över vägen, aldrig ägde rum.

         Som om den där tiden då det var dom två, aldrig funnits.

         Bussen hon skulle ha tagit kommer körandes, men Nella springer istället genom stan, så fort hennes höga klackar tillåter henne. Bort, bort, bort från honom och allt det där som hände mellan dom...

         När hon kommer in genom dörren till sin lägenhet, har nästan två timmar passerat sen Ismet skickade hem henne från jobbet. Hon minns knappt hur hon tog sig hem från stan, men hon är genomsvettig och det svider i både tår, hålfötter och hälsenor, när hon drar stövlarna av sig, så hon antar att hon måste ha sprungit större delen av vägen...