...

149. För första gången nånsin

Himlen är grå som stål och temperaturen nästan nere vid noll, men hon vill inte stänga in sig idag. Hon känner en obeskrivlig längtan efter att få vara ute. Ute och andas frisk luft. Känna vinden i håret, känna vinden mot sin hud. Det gör ingenting att det biter lite, för hon har hållit sig inne alldeles för länge. För många dagar har hon spenderat under täcket i sitt rum, med den fadda smaken av cigaretter och bakfylla i munnen.

       Men inte idag.

       Idag är hon ute och hon är inte ett dugg bakis. Och vad mer är: hon har hela gården för sig själv. Inte en enda unge är där för att skrika och kasta sand. Dom sitter väl inne och leker med sina telefoner och vad dom nu kan ha fått för nåt i julklapp.

        Allt det hon ser just nu är hennes – och bara hennes.

        Så vad tar man sig för när hela världen ligger för ens fötter? Nella vet inte, men hon söker sig instinktivt in på lekplatsen. Drar med sin svarta skinnstövel genom den decembervåta sanden, river upp ett mönster med foten, bara för att få känna på motståndet och hur det följsamt löser upp sig under hennes fot. Hon har inte satt sin fot här alls innan, trots att hon bott här i över ett år. Alltid gått förbi, med tankarna på annat håll. Långt, långt borta. Alltid på väg nån annanstans.

        Men inte idag.

        Nella närmar sig gungorna. Känner på de inplastade kedjorna. Känner fukten mot sina fingrar. Hon minns inte ens när hon senast satt i en gunga. Kan det ha varit när pojkarna var små? Eller stod hon bara bredvid då och tog igen sig med en cigarett, medan dom gungade?

        Hon minns verkligen inte.

        Hon sätter sig i gungan och backar bakåt i sanden. Tar fart. Stilettklackarna i hennes stövlar borrar sig ned i sanden och får henne att vingla, men det bryr hon sig inte om. Hon ska gunga nu. För första gången på evigheter.

        Hon släpper fötterna från marken och åker iväg. Den råa luften blir ännu råare, men det kittlar skönt i hennes mage och hon hör plötsligt sig själv skratta till. När skrattade hon senast? Hon bara måste göra det en gång till. Hon stampar iväg mot marken och skjuter fart. Åker ännu högre nu. Gungan knarrar, men verkar stadig. Och hon vill bara fortsätta.

        Soc har fortfarande inte fattat nåt beslut om hennes situation och pojkarna har inte heller kommit tillbaka hem. Men hon vet att dom har det bra, där dom är, i den andra familjen. Det kommer att bli bra, det vet hon. Så snart hon fått ordning på sitt mående, så snart terapeuten gett kvinnan på soc klartecken och hon gått upp i full arbetstid igen.

        Då kommer det bli bra, då kommer hon få en rättvis prövning och Marlene på soc kommer fatta det beslut som blir bäst – vad det nu än blir.

        Nella bara vet det. I hela sitt hjärta.

        Hon tar sats med stövlarna i sanden och skjuter ny fart i gungan. Den kalla vinden biter i hennes kinder och hennes hår fladdrar upp och hamnar i ögonen på henne.

         Förmodligen ser hon inte klok ut, där hon – tant tjugonio år – sitter på gungan, med ett hår som står åt alla håll och gungar vilt som en barnunge.

         Men det gör ingenting, för för första gången nånsin känns det som att hon flyger...

146. Mitt uppe i ett pågående trauma

Han hade ringt 112 mitt i natten och stammat fram att morsan legat medvetslös – kanske död – i sitt sovrum, med flertalet tömda pillerkartor bredvid sängen. Hans röst hade skakat och han hade talat osammanhängande och blivit irriterad över den lugna rösten i telefonen som aldrig slutade ställa massa frågor. Sen hade allt plötsligt gått hur snabbt som helst.

      Plötsligt hade det varit en massa vuxna överallt. Danne fattade knappt vilka dom var, eller var dom kom ifrån. Sjukvårdspersonal var ju några, men det var även vissa andra som han inte visste vilka det var. Några undersökte morsan och några ställde massa frågor igen, av samma typ som den där lugna rösten på 112 hade gjort.

      Därefter åkte dom allihop in till sjukhuset.

      Morsan skulle fort in i ett eget rum. Danne och Max fick inte följa med, trots att Max bölade hysteriskt.

      ”Finns det nån vi kan kontakta?” frågade en sjuksyrra. ”Nån pappa, kanske, eller mormor, eller annan släkting?”

      ”Nä, det finns ingen”, harklade Danne fram.

      Han tänkte på Catrin, morsans polare, men han visste inte om hon skulle kunna tänka sig att komma eller inte, för han kände henne egentligen inte särskilt väl. Visste bara att hon var nån som morsan brukade umgås med. Han hade inte ens hennes nummer. Och förresten: även om hon kom – vad skullle hon kunna göra? Morsan låg redan inne i ett av sjukhusrummen och var kanske redan död.

      Istället fick dom sitta i väntrummet med sjuksyrran och nån tant som verkade komma från soc, som tydligen fått åka in akut till sjukhuset. Soctanten började också ställa frågor. Frågor om morsan och frågor om Danne. Varför var han full? Och varför hade han fläskläpp och ett rött skärsår på hakan och längs med halsen?

      Danne ville inte svara. Han orkade inte med hennes jobbiga frågor, men soctanten hade ett tålamod av en annan värld.

      Var det kanske morsan som hade gjort det där mot honom? Skadat honom? Brukade hon vara våldsam? Var det hon som låtit honom dricka alkohol, eller var kom alkoholen ifrån?

      Danne kunde slutligen inte värja sig.

      Han kunde ju inte låta morsan få skulden för det. Inte när det var hans fel att morsan försökt ta livet av sig.

      Han blev helt enkelt tvungen att berätta om Stefan och Mergim. Och när sjuksyrran då frågade om hon fick ta en titt på hans skador, blev han tvungen att visa magen, visa hur Stefan klottrat orden FUCKING HORUNGE på hans kropp. Orden som inte gått att duscha bort.

      Sedan kom allt fram. Danne orkade inte kämpa emot mer. Han berättade om Instagramkontot, som Stefan och Mergim hotat med, och tillsammans med tanten från soc sökte dom upp det: Horungen Daniel. Där hade Stefan och Mergim redan lagt ut tolv bilder. En bild som var tagen från klassens gruppfoto i skolkatalogen, där dom zoomat in på Danne och skrivit:

       den här fula jäveln föddes av en hora

       Resterande bilder var tagna på julfesten. Elva bilder tagna ur olika vinklar på Dannes halvnakna kropp, där han låg på golvet inne i det där förrådsrummet, medan nån vars ansikte inte syntes i bild – Mergim – höll fast hans armar.

       ”Det här måste ju polisanmälas”, hade soctanten tyckt och börjat babbla om olika lagar och myndigheter som skulle kopplas in.

       Var det här nåt som hade hänt förut? hade soctanten velat veta och Danne hade berättat om alla incidenter som ägt rum sedan han börjat sjuan. Hur Stefan och Mergim förbjudit honom från att hänga i rökhörnan på rasterna, hur dom tryckt ner hans huvud i skoltoaletten och hur dom jämt kallade honom för horunge.

       Soctanten ansåg att skolan skulle kontaktas och att rektorn och klassföreståndarna skulle agera mot det som hänt. Danne berättade då att skolan redan agerat. Att Stefan och Mergim fått kvarsittning på grund av det där slagsmålet dom haft ute på skolgården. Men soctanten tyckte att misshandeln på julfesten och Instagramkontot var så grovt att man behövde ta till nåt som hon kallade för ”vidare åtgärder”.

        På grund av misshandeln och den upprepade mobbningen, föreslog soctanten att Danne kunde behöva en paus från skolan, att han inte skulle behöva gå tillbaka förrän skolan satt fart på de där vidare åtgärderna och kunde garantera Danne en trygg studiemiljö. Dessutom, när situationen med morsan ännu var så pass oklar, som den var, och Danne och Max därför befann sig mitt uppe i ett pågående trauma, tyckte soctanten att dom behövde få tid att samla sig.

       Danne höll med: att gå till skolan på måndag och behöva möta alla igen var det sista på jorden han ville göra. Vad Max tyckte, visste han inte, för han grät fortfarande så hejdlöst att han knappt kunde prata.

145. Det är över nu. Hon bara vet det.

Först, då hon vaknat, hade hon inte fattat nånting. Varför mådde hon så förbannat illa? Och varför var hon så groggy? Och vart tusan var hon nånstans?! Hon orkade inte resa sig upp, orkade inte kliva ur sängen. Hon kände sig alldeles för matt för det. Hon var hungrig och magen värkte och kändes alldeles ihålig.

        Hon var i ett främmande rum, bland främmande lukter, där allt var kalt och trist. Ljuden av röster och steg, ekade utanför dörren. Men ingen fanns där, hos henne, för att förklara vad det var som pågick.

        Hon sjönk ner i den hårda kudden. Kände doften av rena, men oparfymerade lakan, i samma sekund som hon insåg att det sved i ena armvecket – och att det hade gjort det ända sedan hon vaknat. En slang var fasttejpad i hennes högra arm.

        Hon orkade inte reflektera över varför. Hon var alldeles för trött.

        Istället slöt hon ögonen och somnade om.

***** 

Nej, men va fan...?! Shit, tabletterna... Max och Danne? Vad hade hon gjort, egentligen?!

*****

Vreden i henne växte. Varför hade Danne och Max varit tvungna att blanda in massa andra, utomstående jävlar i det här? Hon hade ju bara varit trött och haft en sprängande huvudvärk och längtat efter att få sova ut, en enda jävla natt! Hade dom varit tvungna att ha igång världens jävla pådrag, bara för det?

        Och vilka trodde dom att dom var? Dom där stroppiga, självgoda töntarna på sjukhuset som trodde att dom hade rätt att fråga henne vad fan som helst och påstå att hon behövde hjälp? Vad hade dom med hennes privatliv att göra? Inte ett skit!

         Jag är fan ingen dålig morsa och jag är fan ingen fara för mig själv! Så fuck you! Och ni kan ta eran fula jävla pervo-psykdoktor och stoppa upp honom nånstans, för jag har fan ingen skyldighet att svara på hans förbaskade frågor!!!

 *****

Nella bad till Gud. Egentligen hade hon aldrig gått i kyrkan och bibeln hade hon ju aldrig läst, för det var inte så hon blivit uppfostrad. Men bett hade hon faktiskt gjort förut. Både den där gången då hon fått sparken från hemtjänsten (för att hon jämt kommit försent till brukarna, samtidigt som hennes chefer och kollegor tyckt att hon haft attitydproblem) och den där gången då hon tvingats låsa in sig med pojkarna på toaletten (för att Max' pappa varit påtänd och aggressiv mitt i natten och börjat sparka och slå i möblerna och kasta hennes väska och skor efter henne).

        Då hade hon bett om hjälp. Bett för att hon skulle få överleva.

        Och Gud hade låtit henne överleva.

        Hon fattade inte varför hon inte bad oftare. Varför hon aldrig gick till kyrkan och faktiskt satte sig ner och läste dom heliga skrifterna. Gud hade ju räddat henne två gånger redan, när hon varit rädd för sitt liv, rädd för hela sin framtid. När hon inte kunnat se nån ljusning.

        Hon hade fått ett nytt jobb, trots att hon fått så dåliga referenser från hemtjänsten. Och Max' pappa hade ju faktiskt blivit omhändertagen av polisen och aldrig mer kommit i närheten av henne och pojkarna igen...

        Snälla Gud! Förlåt för att jag varit så jävla dum, förlåt för att jag bara förstör hela tiden! Jag vill ju inte att det ska bli så här, det måste du ju förstå! Jag lovar att jag ska bli en bättre människa om du bara hjälper mig igenom det här! Om du bara ser till så att inget händer mina killar, om du bara lovar att göra så att soc lämnar oss ifred, så att Danne och Max får komma hem igen och att jag slipper prata med den där gubben på psyk, så lovar jag att jag ska börja tro på dig för resten av mitt liv! Jag lovar att aldrig mer dricka, jag lovar att aldrig mer ta några tabletter. Jag lovar att aldrig mer förlöjliga såna där hurtiga morsor, som den där i Dannes klass, som jämt tjafsar om att baka bullar och gå på picknick och vad det nu är hon gör med sina barn? Jag lovar att stanna hemma varje kväll, att aldrig mer gå ut. Att aldrig mer klaga på killarna för att dom slarvar med disken.

        Bara jag slipper den där kvinnan på soc och den där psykologgubben... snälla låt oss bli en familj igen. En RIKTIG familj.

*****

Hon sitter hemma i sin soffa, framför TV:n, och stirrar in i den svarta skärmen. Nånstans i bakgrunden surrar kylskåpet och frysen, men annars är det knäpptyst. Hon har gråtit hela natten och har inga tårar kvar. Men ändå maler det inom henne. Maler och maler och maler, för hon vet att det är slut nu.

     Pojkarna har fortfarande inte kommit hem och soc håller fortfarande på med sin utredning. Den har inte lagts ner. Hennes psykdoktor har sjukskrivit henne från jobbet. Hon vet inte hur länge, för när hon läser papprena hon fått från Ismet och sjukhuset och soc – och vilka det nu mer är som är inblandade – så fattar hon ingenting.

      Texterna och orden går liksom inte in i huvudet på henne och hon finner ingen kraft att läsa igenom allt, för det är bara så himla mycket och så många jobbiga ord.

       Pojkarna bor på nåt akut jourhem, eller vad det nu heter och kvinnan på soc säger att dom på grund av nån lag, som Nella glömt namnet på, måste fastställa att dom inte far illa av sin hemmiljö, innan hon får träffa dom igen.

       Men hon kommer aldrig se dom igen. Det vet hon. För hon är ju helt jävla oduglig. Precis som farsan och hans sambo alltid brukade säga, tills hon slutligen fick nog och stack ifrån dom.

       Klart hon inte kan ta hand om sina barn.. Klart att hon inte kan sköta sitt jobb. Det är lika bra att inse nu. Hon kommer sluta som Catrin, som inte får träffa sin dotter Emelie mer än några få övervakade tillfällen per år. Och Ismet kommer sparka henne från Tips & Spel för att hon är så opålitlig jämt och aldrig kommer dit och gör sitt jobb.

       Det är över nu. Hon bara vet det.