...

117. Ångest på jobbet

… jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här,

jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här, jag vill inte va här...

Hon var tillbaka på jobbet. Hon kunde inte sjukanmäla sig mer, utan att behöva fixa ett läkarintyg – och att man är livrädd för att den galna exfrun till idioten man just blivit dumpad av ska dyka upp igen och skämma ut en inför både kunder och kollegor kunde man väl knappast få nåt sjukskrivningsintyg för? Eller?

          Tack och lov var inte Britt Kvist där och ställde några näsvisa frågor. Det hade hon gjort sen det där med Marianne. Frågat och frågat. Velat veta exakt vartenda ord Marianne sagt, hur deras samtal börjat och pågått och slutat. I fikarummet hade Britt Kvist berättat för alla dom andra som inte jobbat just då, vad som hänt och analyserat händelsen in i minsta detalj – fastän Nella mer eller mindre vägrat att lämna ut fler detaljer än dom hon hittat på då när det precis hänt.

          ”Har ni hört nåt så konstigt? Hon kallade Nella för -”, Britt hade sett sig om och sänkt rösten för att öka på den dramatiska effekten, ”- hora. Jag har aldrig hört en kvinna i hennes ålder kalla en annan kvinna för nåt sånt. I alla fall ingen normal person – och hon såg ut som en helt vanlig Svensson-typ. Visst är det konstigt?”

          ”Skit i henne, hon är ju dum i huvet!” hade Sabina och Malin viskat till Nella, när Britt Kvist lämnat fikarummet.

          Men det var inte så lätt att skita i det. Marianne hade på nåt sätt tagit reda på vart Nella jobbade och dykt upp – helt utan förvarning – och ställt till med bråk. Mitt på ljusa dan, inför allt och alla. Att ingen av hennes kollegor hört hela samtalet och lyckats snappa upp allt Marianne sagt hade varit rena turen. Vad hade folk på jobbet tyckt om henne om dom vetat vad grälet egentligen handlat om?

         Nella orkade knappt tänka på det. Hon ville bara bli klar med sitt pass, så att hon kunde gå hem och antingen ta några sömntabletter eller dricka några öl, så att hon somnade bort från allting och slapp den där malande värken i bröstet och tankarna och minnesbilderna som vägrade försvinna ur hennes minne.

         ”Nella, har du tid en stund?” frågade hennes chef Ismet, som ägde butiken.

         Vad nu då? undrade hon slött, men bestämde sig för att följa med honom till kontoret, utan några försök till att slingra sig ur vad det nu var han ville prata med henne om.

         ”Hur mår du?” frågade Ismet, så snart han satt sig ner vid sin dator.

         Nella sneglade mot kontorsdörren. Ismet hade lämnat den öppen, ut mot lagret och personalrummet. Var det så här han ville sköta privata samtal med sina anställda? Nella brydde sig inte om att sätta sig ner på den andra stolen. Hon ryckte på axlarna.

         ”Jag tänker på hur du ser ut ute i butiken. Du ser inte glad ut mot kunderna. Eller mot oss som jobbar här. Och så är det det här med att du varit borta så mycket på sista tiden.”

         Fastän hon inte hade ögonkontakt med honom, vred hon bort ansiktet och blinkade för att få tårarna att försvinna.

         ”Jag har varit sjuk”, svarade hon hest.

         ”Ja?”

         ”Feber och mina sömnproblem, som du vet att jag haft ibland innan.”

         Halsen kändes som sandpapper. Hon ville inte prata mer, men hans tystnad tvingade på nåt sätt fram orden.

         ”Jag försöker. Jag försöker, Ismet. Jag...”

         Mer än så fick hon inte fram. Rösten bar inte längre och tårarna hade redan börjat rinna, trots att hon knep ihop ögonlocken.

         ”Farsan, jag –”, hördes plötsligt Tonys röst och dörren åkte upp ännu mer, då han klev in på kontoret. Fastän Tony sett henne sån förut, gömde Nella ansiktet i handen.

         Ismet sa nåt på turkiska till Tony.

         ”Öh... ja... okej”, mumlade Tony bortkommet. Han stirrade några sekunder på Nella.

         Ismet sa nåt mer på turkiska och Tony nickade och gick ut från kontoret. Han stängde dörren efter sig. Nella drog efter andan. Hon kunde känna snoret rinna och blanda sig med tårarna som runnit ner längs kinderna och mot munnen.

         ”Nella, jag tycker du ska gå hem”, sa Ismet. ”Och så ringer du mig imorgon och berättar hur du känner dig. Om du känner dig redo att jobba igen. Eller om du behöver en extra dag.”

         ”Men...”, började Nella. Hon ville inget mer än att gå hem, men förstörde hon för honom nu?

         ”Jag ringer Britt och ber henne täcka upp för dig”, sa Ismet.

        Britt Kvist. Fantastiskt! Nu får hon mer att fråga om!