...

94. På lekplatsen kommer sanningen fram, efter några klunkar vin

Isaks farsa var hemma, då dom klev in genom dörren. Han brukade vara hemma på dagarna, eftersom han hade ett kontorsrum i deras hus och därför kunde sköta sitt arbete hemifrån.

           ”Jaha, där är du”, sa han till Isak. Hans röst var kylig och han såg inte ens åt Anders håll, vilket gjorde Anders osäker på om han borde hälsa eller inte.

           ”Ah”, sa Isak kort.

           Nu såg Isaks farsa åt Anders håll. En bister, ovänlig blick, som gjorde Anders illa till mods. Sedan högg hans kalla grå ögon tag i Isak igen.

           ”Har du några läxor, eller?” frågade han, fortfarande lika kyligt.

           ”Nä”, svarade Isak trotsigt.

           Isaks farsa fnös och skakade på huvudet.

           ”Om du ljuger så är det din framtid som står på spel – bara så du vet”, sa han och riktade sedan blicken mot datorns skärm igen.

           Isak sa ingenting. Han gick istället upp för trappan i riktning mot sitt rum och Anders följde efter. Inne på rummet satte Isak på datorn och drog igång en spellista som han spelade på låg volym. Han satte sig i skrivbordsstolen vid datorn. Anders slog sig ner på sängen. Ingen sa nåt på ett tag. Isak såg precis lika dyster ut som han gjort i skolan. Anders började undra varför Isak bjudit med sig honom hem. Han brukade aldrig vilja träffas hemma hos sig. Förmodligen på grund av sin farsa, som alltid var på dåligt humör när man var där.

          ”Tror du din farsa blev sur för att jag kom med dig hem?” frågade Anders, i ett försök att bryta tystnaden och samtidigt peka ut elefanten i rummet.

          ”Skit i han”, sa Isak. ”Han är dum i huvudet.”

          På det kunde inte Anders komma på nåt bra svar. Hade hans egen farsa betett sig så som Isaks farsa gjorde, hade han förmodligen sagt detsamma. Men han var ju inte heller så stolt över sin egen farsa. Även om hans farsa var en idiot på ett helt annat sätt än Isaks.

          ”Tänker du på nåt särskilt?” frågade Anders efter en stund. ”Du brukar inte va så här tyst, menar jag”, la han till då han såg Isaks frågande blick.

          Isak vickade på huvudet. Vägde sina ord. Funderade över sitt svar.

          ”Jag bara funderade på om... Jag menar, tycker du Peter är schysst, och så?” frågade han.

          ”Öh”, sa Anders förvånat. ”Jo, han är väl schysst. Inte för att jag känner han så bra, men...”

          ”Ni kom ju bra överens hemma hos Ekman”, sa Isak.

          Så det var det Isak ville? tänkte Anders. Reda ut hans lögner på Ekmans förfest? Skulle han kanske passa på att berätta att han hört Isaks och Pablos skitsnack på musiklektionen, häromdan?

          ”Ja, asså, jag känner ju honom inte så bra”, upprepade Anders. ”Men jag tycker ju ändå att han verkar jävligt vettig, det lilla jag sett. Han är ju smart, precis som Ekman brukar säga och han har koll på viner och sånt. Han är liksom... lite vuxnare än dom flesta andra, tycker jag.”

         Isak svarade inte och han såg heller inte ut som om han tänkte börja protestera – som han annars skulle ha gjort. Men han verkade ändå besviken på nåt sätt.

         ”Stör det dig att Ekman börjat hänga så mycket med Peter, sista tiden?” frågade Anders.

         ”Han är inte en av oss”, sa Isak, efter en stunds betänketid. ”Jag menar, fine att alla tycker han är så mogen och klok och whatever, men... han är inte ett dugg som nån av oss och ända sen Ekman började hänga med han har han blivit totalt annorlunda. Han slutade med fotbollen och sen började han lyssna på massa konstig musik och nu sitter dom och snackar på ett sätt jag aldrig hört Adam snacka förut. Det känns som att Adam – vår polare – håller på att försvinna helt.”

          Anders noterade att Isak gått från att benämna Ekman vid efternamn – precis som dom brukade göra – till att benämna honom vid hans förnamn, vilket oftast betydde att nivån på samtalet var betydligt allvarligare än vanligt.

          Isak såg länge på Anders. Sedan böjde han sig ner mot sängkanten och drog fram en av plastboxarna som han hade under sin säng, där han förvarade allt möjligt. Han öppnade locket och rotade runt en stund och plockade sedan upp två gamla cola-flaskor, båda fyllda med en gulaktig vätska.

           ”Vill du ha en sup?” frågade han. ”Det är vitt vin, så det smakar väl röv, men vi kan ju blanda ut det med lite av morsans cider.”

           ”Öh, visst”, sa Anders. Han hade aldrig druckit mitt i en skolvecka förut, så det kändes lite fel, men stämningen som varit under dagen och deras tidigare samtalsämne kallade på nåt sätt efter den där kicken man fick av att bli lullig och berusad.

            ”Vi drar ut till lekplatsen då”, sa Isak.

Dom satt i varsin gunga på lekplatsen vid deras gamla skola. Dom hade druckit några klunkar ur ciderburkarna som dom stulit av Isaks morsa, så att dom kunde spä ut vinet och göra det drickbart. Vinet smakade fortfarande illa, men det gick i alla fall ner och Anders kunde känna ruset slå till.

         ”Det är bara det, att det har ALLTID varit vi fyra”, sa Isak, som redan lät riktigt packad. ”Och så kommer nån som Peter, som är så fett jävla skum, och så tycker Adam att han är helt fantastisk. ALLT Peter gör är bara guld! Och jag fattar ingenting! Varför är nån som Peter, som är så jävla märkvärdig och weird, så intressant i Adams ögon helt plötsligt?”

         ”Men... vi går ju liksom i åttan nu”, sa Anders. ”Det kanske aldrig mer blir som förr, för att vi är äldre nu och då förändras man ju. Jag menar, vem trodde att – på tusen år – skulle vi umgås med nån som Danne? Även om det bara var en vecka.”

          ”Men jag saknar ju Adam!” sa Isak. ”Jag vill ha det som det var!”

          Dom drack en stund, under tystnad.

           ”Visste du att...?” började Isak.

           ”Vadå?” sa Anders.

           ”Nä... det var inget”, sa Isak.

            ”Jo, men vadå?”

            ”Jag brukade sova hemma hos Adam”, sa Isak.

             ”Asså?” sa Anders.

            ”Har han aldrig berättat?”

            ”Nä”, sa Anders.

           ”Men du hör ju själv!” sa Isak. ”Det är därför han är min bästa vän. Han låter det va mellan oss, fast han kunde sagt det till Pablo och dig.”

           ”Vadå?” undrade Anders otåligt.

           ”Du vet ju hur min farsa är”, sa Isak. ”Ibland kan jag inte sova hemma. Jag somnar inte. Det... jag kan inte förklara det, men det känns som jag ska dö.”

          ”Dö?”

          ”Ja. Och jag vet inte varför. Men Adam har alltid låtit mig sova hemma hos han, när det varit så. Och jag somnar då. Jag vet inte varför, men jag somnar då – och jag tror det är Adam som gör det. Han, liksom, fattar på ett sätt som ingen annan gör. Men sen det här med Peter, så... vill han knappt ses. Allt handlar om Peter. Och Peter hatar ju mig.”

          ”Det gör han väl inte?”

          ”Inte vet jag, men jag tycker i alla fall inte om han! Och det är ju rätt klart att Adam hellre är med Peter än nån av oss.”

          Dom var återigen tysta och drack än mer.

          ”Jag saknar Adam, Anders”, sa Isak efter stund och nu tvingades Anders att söka Isaks blick, för det lät som om Isak grät. ”Det är inte samma sak längre. Han är ju för fan min bästa vän nånsin, och nu är det som att han försvunnit. Och jag vet inte vad jag ska göra om jag inte har Adam längre – vad fan ska jag göra, Anders?”

          Anders såg på Isak. Tuffa, stöddiga Isak, som alltid käftade emot och alltid satte alla på plats. Han satt med ansiktet begravet i sina armar och skakade som ett litet barn. I brist på goda ord, reste sig Anders från sin gunga och la armen om Isaks skälvande axlar.

           ”Jag saknar Adam”, snyftade Isak igen. ”Men han kommer ALDRIG bli som förr igen. Och nu är det Peter som gäller, så det betyder att det är nån av oss som ryker.”

           Ryker...?

           ”Vadå, menar du?” undrade Anders.

          ”Fyra är ju jämnt och fem är ju udda”, sa Isak. ”Ska det bli jämnt igen, så måste ju nån bort – och inte fan är det Peter, som Adam kommer välja bort. Så det betyder ju att det är nån av oss som måste bort: du, jag eller Pablo.”

           Anders stirrade på honom. Han hade aldrig tänkt tanken förut och det lät helt galet, det som Isak just sagt. Varför måste nån bort bara för att dom var fem? Det var ju inte klokt, nånstans. Men ändå var det något som skrämde Anders med Isaks ord. Isak, som tydligen inte kunde sova om nätterna – såvida inte Adam lät honom sova över. Isak, som kanske visste mer om hur Adam fungerade än nån annan?

           Nån måste bort och inte fan skulle det va Peter, utan nån av Isak, Pablo eller han själv...

           Så, vem av dom skulle det bli?

73. Full och bekymmerslös
Hennes skift var slut, men hon ville inte åka hem. Ville inte möta Danne. Eller Max. Orkade inte be om ursäkt igen, orkade inte med mer drama.

         Allt hon ville var att få bli full.

         Bli full och bekymmerslös.

         Slippa tänka och vara tråkig.

         Bara få leva...

         Leva kostade pengar.

         Full och bekymmerslös var inte gratis.

         Egentligen ville hon inte sätta sig i skuld, speciellt inte nu när Dannes tjuverier kostat henne femhundra spänn och hon tvingats köpa enkelbiljetter på bussen, för att det som fanns kvar på kontot inte längre räckte till ett helt månadskort.

         Så det smartaste hade ju ändå varit att -

         Fuck det smartaste! Det problemet fick hon ta sen vid löning, för hon ville fan inte åka hem och behöva se sin jävla sonjävel i ögonen. Inte ikväll, åtminstone...

         Hon skrev sms:et och tryckte på Skicka.

          Catrin skulle jobba resten av veckan, men Nella var i alla fall ledig nästa morgon, vilket innebar sovmorgon och eventuellt en rolig kväll om hon slapp sova hemma. Om Catrin swishade.

          Pling! Pling!

          Catrin swishade. Bästa, underbaraste Catrin swishade.

 
Var skulle hon gå? Vart gick man när man var ensam och ville glömma? Leffes Corner och Harrys stängde elva på vardagar och var också tomt på folk, medan Impuls hade öppet till midnatt. Fast på Impuls var inte fyrahundra några stora pengar.

         Det var det däremot på Rockbar och Baronen där man kunde få öl, vin eller en shot för under femtilappen. Men det var svårt att få sittplats, om man inte delade bord med nån av alla dom där studenterna som jämt hängde där och bara tjafsade om sina förbannade tentor och uppsatser och kurser hit och kurser dit. Det orkade hon inte lyssna på...

         Eller, jo...?

         Kanske över en öl, kanske...

 *****

En öl blev två och med en shot och två glas vin som båda smakade skit, kände hon hur hon vinglade när hon gick mot tjejtoan. Hon hade redan hittat hans nummer i telefonen och hävt blockeringen och eftersom dom där skräniga jävla småbrudarna därinne i båset aldrig kunde komma ut nån gång, började hon skriva sms:et.

          Hon blundade med ena ögat för att kunna läsa igenom vad hon skrivit, men tappade koncentrationen för nu smällde toalettdörren upp och dom fnissiga studentbrudarna kom ut.

          ”Oj, gud, förlåt, du fick inte dörren på dig, eller?” sluddrade den ena bruden förskräckt.

          ”Men skit i det nu!” suckade den andra och drog henne med sig i riktning mot nästa runda vid bardisken.

          ”Du är säker på att du är okej, eller?” frågade den första bruden över axeln och försvann sedan i folkvimlet.

          ”Ja, är väl klart jag är okej”, mumlade Nella och tryckte på Skicka.

10. Langare och slödricka
Efter att skoldagen tagit slut tog Anders och Pablo bussen in till stan för att träffa Pablos ölkalle. Anders hade ingen egen ölkalle, varför det var bra att han hade kompisar som Pablo som hade lite connections. Pablos äldsta syster Valentina hade varit ihop med en kille i över två år som blivit den där storebrodern Pablo aldrig fått. Trots att Valentina dumpat killen sedan några månader tillbaka, hade Pablo och han behållit kontakten – och Valentinas ex hade inget emot att köpa ut åt honom. Ikväll hade dom beställt ett rör vodka att dela på. Det kostade, men läsårets första fest fick kosta, tyckte dom.

           Dom mötte Valentinas ex på en avsides parkeringsplats och lämnade över kontanterna som dom tagit ut tidigare. Anders hade föreslagit att dom skulle växla ner sedlarna inne på ICA, men Pablo hade tyckt att det varit schysstare om Valentinas ex skulle få lite dricks för besväret. Anders kunde inte käfta emot, för det var svårt att få tag i alkohol – om man inte var villig att dricka hembränt. Det hade dom gjort en gång i sjuan, men Ekman och Isak hade tyckt att det varit ”lite tattigt” och dessutom var det mer riskabelt.

           Valentinas ex smög över röret i en anonym vit påse och Pablo gömde det snabbt i sin ryggsäck. Transaktionen var klar.

           ”Då är det bara lite slödricka som saknas”, sa Pablo och dom gick längs gågatorna i jakt på närmsta kiosk. Dom gick in på Tips & Spel och letade bland läsken.

           ”Lite Fanta är alltid gott”, sa Pablo. ”Ta apelsin och exotiska frukter.”

           Anders plockade även på sig några festisar och två påsar chips. Vera skulle troligtvis bjuda på snacks, för det hade hon gjort på dom två tidigare festerna hon haft, men det såg ändå alltid bättre ut om man inte kom tomhänt. En medelålders kvinna med färgat hår i en ful och onaturlig orangeröd nyans och med en Tips & Spel-tröja på sig blängde misstänksamt på dom.

          ”Har ni hittat vad ni ska ha?” frågade hon dom surt.

          ”Öh... ja”, sa Anders och tittade på Pablo.

          ”Okej, då ligger kassan däråt”, snäste kvinnan och pekade mot disken – som låg tre meter bort.

          ”Vilken bitch!” viskade Pablo skrattandes till Anders då dom gick fram till disken och la upp drickorna och chipsen. ”Bara för att man är blatte tror hon att vi ska stjäla.”

          Den andra kvinnan som jobbade i butiken stod borta vid postutlämningen och scannade av ett paket som hon räckte över till den kund som stod där.

         ”Hjälper du killarna, eller?” snäste den rödhåriga rasistbitchen åt henne. Hon stod själv vid ett av tidningsställen och rättade till magasinen, så att dom låg i perfekta rader – istället för att hjälpa Anders och Pablo vid kassan. Den yngre kvinnan vände sig om, utan att svara sin kollega, lämnade postdisken och gick fram till Anders och Pablo. Hon log ett kort och glädjelöst leende mot dom och började sedan scanna av deras artiklar i kassan. Anders hajade till då han såg henne och vände sig mot Pablo som uppenbarligen noterat samma sak.

         ”Dannes morsa!” mimade han mot Pablo.

         Till skillnad från sin kollega var hon klädd i sina privata kläder. Hon bar en svart skinnjacka som var öppen, så att den tajta urringade toppen under syntes. Det var svårt att inte fastna med blicken i hennes klyfta, eller notera mönstret från hennes behå som avtecknade sig genom det tunna tyget i den urringade tröjan. Dom mörkröda läpparna rörde sig rytmiskt och det smackade från hennes mun. Hon tuggade visst tuggummi. Lukten från hennes parfym nådde ut till killarna där dom stod och den äldre kollegan vädrade demonstrativt med handen då hon gick förbi kassan, på väg mot det andra tidningsstället, för att markera hur olämpligt hon tyckte det var att använda parfym på offentliga platser.

         Dannes morsa visade inga tecken på att hon kände igen dom, eller att hon var medveten om att dom gick i samma klass som hennes son. Troligtvis hade hon ingen koll på det. Hon verkade totalt ointresserad av dom medan hon stoppade ner deras varor i Tips & Spel-påsen. Hon verkade egentligen totalt ointresserad av allt som försiggick omkring henne; butiken, dom andra kunderna och den surmulna kollegan som hela tiden tittade snett på henne.

         ”Varsågod”, sa hon och räckte över påsen till Pablo.

         Anders och Pablo började långsamt gå ut ur butiken. Dom hade nästan glömt bort att det var här hon jobbade. Att hon fanns på riktigt. Efter all ryktesspridning och mytbildning på skolan den senaste veckan, hade Dannes morsa nästan känts overklig. Som en fantasifigur, eller hörsägen som man talade om när man satt runt lägerelden och berättade historier.

         Men hon var ytterst verklig.

         Och den tystlåtna Maria med piercingen i näsan hade lämnat deras klass på grund av henne...