...

100. När du får oväntat besök
Söndag förmiddag. Klockan var 11:17. Nella hade precis vaknat. Thomas låg inte kvar i sängen. Han hade låtit henne fortsätta sova. Kuddar och lakan var i en enda oreda. Så som dom hållit på halva natten, hade det varit konstigt om det inte varit kaos.

         Nella hittade sina trosor på golvet, tog dom på sig och gick ut ur sovrummet. Hon kunde höra hur det spolade i rören och plaskade och skvätte inne i badrummet. Thomas var visst i duschen. Nella gick in i köket. Hon ställde in vitvinsboxen i kylskåpet. Den hade dom glömt framme, då dom fått fullt upp med annat. Hon sköljde ur glasen och ställde in dom i diskmaskinen. Thomas hade diskmaskin i sin lägenhet. Tänk om hon kunde haft det själv, hemma hos sig. Då hade det kanske inte sett ut som det gjorde i hennes lägenhet. Då hade Danne och Max kanske också varit lite mer hjälpsamma, där hemma. Kanske.

         Nella matade kaffebryggaren, fyllde med vatten och knäppte igång apparaten. Kanske kunde hon överraska Thomas med lite frukost? Eller ja, med lunch, eller brunch, eller vad man nu skulle kalla det? Hon öppnade kylskåpet igen för att se vad som fanns där. Hon hann notera grädden och kartongen med ägg och tänka äggröra, innan hon avbröts av det skrapande ljudet från låset ute i hallen. Hon vände sig om. Från Thomas kök såg man hela vägen fram till halldörren – och dörren höll precis på att öppnas!!

         Hon insåg nu att hon var helt topless. Hon hade endast sina svarta spetstrosor på sig. På en av köksstolarna hängde Thomas vita skjorta. Det var här dom börjat klä av sig, kvällen innan – tack gode Gud!

         Nella hann precis sträcka ut armen, rycka skjortan till sig och svepa den om sig då dörren for upp. Skulle hon springa och gömma sig? Eller dyka ner bakom matbordet? Det fanns ingen annanstans att ta vägen från där hon befann sig.

         Men det var redan försent.

         Dom var redan inne i lägenheten. Dom hade redan stängt dörren bakom sig. Dom hade redan avbrutits mitt i sitt samtal:

         ”Men borde vi inte ringt och kollat om han är här då?”

         ”Skit samma! Nu är vi här och så slipper vi betala för att gå på toale-”

         Dom hade redan fått syn på henne.

         En pojke och en flicka. I ungefär samma åldrar som hennes egna barn. En pojke och flicka som nu stod och stirrade på henne med gapande munnar.

         Vattnet spolade fortfarande obönhörligt inne i badrummet. Thomas duschade fortfarande därinne. Han skulle inte komma ut och rädda henne från det pinsamma och obehagliga i situationen på minst flera minuter. Vad skulle hon säga? Vad skulle hon göra? Hur skulle hon förklara det här?!

          Nella kände hjärtat banka, hårdare och hårdare.

          Bam-Bam-Bam-Bam!!!

          ”Eh... hej?” sa Flickan osäkert. Det fanns en märklig rädsla i hennes ögon, som fick Nellas nervositet att öka ytterligare.

          ”Hej”, svarade hon. Hon kunde höra att hennes röst inte bar; svaret kom som en viskning.

          Flickan och Pojken stirrade på henne, med blickar som sved och fick henne att känna sig naknare än hon var. Hon la armarna om sig. En över magen och en över bröstet, försökte till varje pris förhindra att skjortan skulle åka upp.

          ”Vem fan är du?” frågade Pojken efter några sekunders tystnad.

          Nella svalde och tog ett steg bakåt mot köksbänken. Hon kände att hon behövde allt stöd hon kunde få nu...

99. Det är ditt fel att morsan aldrig är hemma

Han kunde höra dom redan innan han hunnit runt husknuten. Höra deras hånskratt och svordomar – och Max' röst när han försökte käfta tillbaks. Dom tre ungjävlarna från grannhusen var i farten igen. Den tjocka stod bredvid och åt ur en godispåse, samtidigt som han hejade på dom två andra. Den fule höll Max' armar mot marken, medan Ledaren satt grensle över Max' ben och utdelade boxningar och bitchslapar om vartannat.

           Max morrade och svor, men han hade som vanligt ingen chans. Danne började springa. Nu jävlar fick det va nog! Han hann precis fram i lagom tid för att bevittna hur Ledaren tog upp en näve sand och strödde den över Max' ansikte.

           ”Här! Åt då, din lilla mask!” ropade han glatt.

           ”Tom!”, hann Den fule utbrista som varning, innan Danne slitit tag i Ledaren och kastat honom över ända.

           Den fule snubblade baklänges i sanden för att undkomma, då Danne gjorde sitt utfall emot honom. Han lyckades kravla sig upp på fötter och börja springa innan Danne fått tag i hans ben. Den tjocka började också springa, med sådan fart att några av hans karameller flög ur handen på honom. Danne fick tag i några småstenar och slängde dom ursinnigt efter Ledaren. Han träffade honom i ryggen, men den vadderade bomberjackan skyddade säkert ungjäveln från den värsta smärtan.

            ”Gör fan aldrig om det, era jävla socfall!” skrek Danne efter dom. ”Nästa gång vrider jag nacken av er!”

            Ungjävlarna försvann in i porten på ett av de andra höghusen. Danne övervägde en sekund eller två om han skulle springa efter och fortsätta jaga dom genom trapphuset, men bestämde sig sedan för att det var bäst att koncentrera sig på Max istället. En av grannkärringarna stod ute på sin balkong och rökte. Hon hade säkert följt hela dramat, nere på lekplatsen, men självklart utan att ingripa. Danne blängde på henne, medan han ledsagade Max mot deras port.

            ”Vad glor du på?” fräste han åt henne.

 *****

Max blödde näsblod. Ganska mycket visade det sig. Danne duttade en bit toalettpapper i rinnande kallvatten och försökte rengöra såret från sand. Max stönade och kved av smärtan. Hans näsa skulle troligtvis vara svullen imorgon.

          ”Varför går du ut på gården för när du ser att dom där skithögarna är där?” sa Danne förebrående. ”Dom lämnar ju dig aldrig ifred och det vet du!”

          På det ville inte Max svara. Istället sa han:

          ”Kan vi inte ringa morsan?”

          Danne stirrade på honom.

          ”Och vad ska hon göra, hade du tänkt?” frågade han.

          Max ryckte på axlarna.

          ”Hon kan ändå inte göra ett skit för oss”, sa Danne. ”Det här fixar vi själva. Jag hjälper ju dig!”

          Max snörvlade genom näsblodet. Danne tog en ny bit toalettpapper och började torka den nya strömmen av blod, men Max vek undan med huvudet.

          ”Det är ditt fel att hon aldrig är hemma nu för tiden”, sa han. ”Hade inte du hållit på och käftat så jävla mycket med henne hade hon varit hemma mer.”

           ”Mitt fel? Är du dum i huvet, eller?!”

           ”Nä, det är jag inte”, sa Max och trängde sig förbi honom ut ur toaletten. ”Det är ditt fel och det vet du!”

           Max smällde igen dörren till deras sovrum. Danne slängde den blodiga pappersbollen på golvet.

           ”Tack brorsan”, sa han. ”Tack så jävla mycket!”

98. Ska ni skilja er, eller?

Anders vandrade hemåt. Han gick så snabbt att Pablo fick be honom sakta ner för att hinna ikapp.

        ”Har du bråttom nånstans?” hojtade han bakom Anders rygg.

        ”Nä”, mumlade Anders frånvarande och saktade ner sitt tempo.

        ”Nä, jag tänkte väl det”, sa Pablo. ”Du brukar ju inte –”

         Anders hörde inte resten av meningen, för de var där nu igen: tankarna i hans huvud. Tankarna som väsnades och slogs om hans uppmärksamhet. Som fick honom att vilja springa och gömma sig för resten av världen. Isaks ögon som skar honom till småbitar och brände upp det som fanns kvar.

         Dom hade ju alla skrattat. Dom hade ju hjälpts åt allihop att provocera Isak på matten igår. Men nu hade Isak valt ut Anders till syndabock. Anders och ingen annan.

         Visst, i all rättvisas namn, det var Anders som börjat provocera. Det var ju faktiskt han som tagit tillfället i akt att spela på Isaks svartsjuka mot Peter – och så var det också hans kommentar som fått Morgan att gå i taket och flytta bort Isak från resten av gruppen. Så var det ju. Men dom hade ju alla skrattat och provocerat honom tillsammans, liksom.

         Ändå hade Isak meddelat dom andra att han var helt okej med det som hänt. So far, so good. Eller hur? Men så hade han spänt blicken i Anders och Anders visste genast att om en blick kunnat mörda, så hade han inte traskat hemåt från skolan nu. Då hade han varit pulveriserad och spridd över skolgården som aska med vinden, vid det här laget.

         Isak hatade honom nu och skulle aldrig förlåta honom för det han gjort. Ingen hade nånsin försökt hota Isaks position i gruppen förut. Inte förrän Peter dykt upp och fångat Ekmans uppmärksamhet. Men Peter kom utifrån och var alldeles för cool för att bry sig om att Isak ens existerade. Isak hatade Peter, men kunde inte röra honom för att han var så tuff och självsäker – och för att Ekman uppenbarligen bestämt sig för att hålla Peter om ryggen, no matter what.

          Och vad det gällde Ekman, så kom han alltid undan med vad som helst, för Isak dyrkade marken han gick på – och gick inte hela Isaks liv ut på att vara nummer två efter Ekman? Jo, det gjorde det. Det var just därför Isak var på krigsstigen: han var inte längre Ekmans närmsta vän och det skulle nån få fan för!

          Pablo? Anders visste inte varför Isak inte var förbannad på Pablo. Han var ju minst lika delaktig, men...

          … men honom hade Isak tydligen mer respekt för än Anders. Insikten gjorde märkligt ont i honom. Han var den i deras gäng som Isak hade minst respekt för, trots alla år dom varit vänner. Han var den som Isak helst gjorde sig av med, när fem av nån anledning måste bli fyra igen.

Anders klev in i hallen och hängde av sig. Han hade läxor från både svenskan och biologin, men visste att han inte skulle kunna koncentrera sig på nån utav dem på grund av den malande värken i bröstet och tankarna som aldrig ville tystna.

           Han kunde lika väl ge upp redan nu och dra nåt gammalt över sig.

           Det var precis vad han hade i åtanke då han gick mot sitt rum, men i köket upptäckte han att han inte var ensam hemma. Mamma satt vid köksbordet, redan hemma från sitt jobb, fastän klockan inte ens hunnit bli fyra.

           ”Eh... hej”, harklade hon sig. ”Är du hemma nu?”

           Hon började plocka bland posten, som låg utspridd över bordsskivan. Sortera kuverten och reklambladen. Hon snörvlade lätt. Hennes ögon var röda och svullna. Hon såg trött och konstig ut. Anders hade nog aldrig sett henne sån förut. Eller jo, i och för sig, det hade han ju: då när morfar gick bort för snart två år sen. Då hade hon suttit vid köksbordet och stirrat tomt ut i luften, i några veckors tid, med exakt samma min. Och ögonen hade varit likadana då, också.

          Vad var det som hade hänt?

          ”Mamma?”

          ”Ah?”

          ”Har det... hänt nåt?”

          Mamma skruvade på sig på det där sättet som vuxna gör när dom inte kan bestämma sig för om dom ska dela med sig av en dålig nyhet, eller inte. Hon var tyst en lång stund.

          ”Men vad är det?” utbrast Anders som kände pulsen stiga.

          ”Du kanske kan sätta dig ner en stund”, sa Mamma. Hon lät förkyld på rösten.

          Anders tvekade. Men så satte han sig ner. Om det var det som skulle få henne att tala, så...

          ”Du kanske har märkt att pappa och jag inte har... delat rum den sista tiden”, började hon trevande.

          Jo, tack! Jag har allt sett hur ni turats om om att bädda i soffan!

          ”Du och Jonna måste väl ha undrat”, fortsatte hon, men tystnade sedan igen. Hon verkade inte veta hur hon skulle fortsätta.

          ”Var är pappa?” frågade Anders.

          ”Han... vi har pratat en lång stund idag och kommit fram till att vi kanske... ska ta en paus från varandra.”

          Hennes ord slog ner som småsten från himmelen och sjönk genom Anders ådror. Ånej, tänkte han. Inte det här! Inte nu!

          ”Vadå, en paus?”

          ”Ja, jag vet inte.”

          ”Vadå, ska ni skilja er, eller?”

          ”Vi har inte bestämt nånting än. Men Anders, nånting måste vi ju göra. Det har ju inte fungerat på hur lång tid som helst och vi kan inte bara hålla på här som om inget. Man kan ju inte ha det så!”

          ”Var är pappa nånstans?” frågade Anders igen.

          ”Han blir borta några nätter – och sen tar vi det därifrån”, sa Mamma.

          Dom satt vid köksbordet en stund. Sedan reste sig Anders och gick in på sitt rum. Han stängde dörren, tog fram sin telefon och sina hörlurar. Letade efter en playlist. Vad som helst, bara han slapp den här jävla tystnaden. Tryckte på en låt, introt började spelas.

          ”Anders, vi måste väl kunna prata om såna här grejer?” hördes Mammas röst från andra sidan dörren. ”Om vi inte pratar om det nu –”

          Anders ökade volymen och resten av hennes ord drunknade i musiken.