...

90. Ta lite vatten. Du kommer må bättre imorrn.
Anders vinglade till. Han var så apfull att han behövde sätta sig ner. Som tur var, var dom flesta andra på festen lika dräggiga. Pablo och Isak hade försvunnit nånstans i vimlet. Peter också. Men Ekman stod fortfarande kvar vid kylskåpet och snackade med tjejen med det skrikröda läppstiftet och den tajta vita skjortan.

          Nina kom in och med sig hade hon Samuel. Dom pussades och kramades och skrattade. Anders plockade upp kondomen (som han visste att han aldrig skulle få användning för) ur fickan och slängde den på golvet. Fuck it, liksom.

          Nina pratade en stund med Ekman. Samuel stod bredvid. Anders kunde inte höra vad dom sa, men Ekman höll sig nog i skinnet för Ninas skull. När dom hämtat vad dom skulle ha i kylskåpet försvann dom. Ekman såg länge efter dom och sedan hällde han ut sin dricka i vasken och gick, trots att tjejen med den vita skjortan och det röda läppstiftet stod kvar.

 *****

Ekman var tillbaka. Han såg fortfarande arg ut. Han stod för sig själv och lutade mot en av köksbänkarna. Nån tjej i mönstrad klänning försökte fånga hans uppmärksamhet, men utan framgång. Ekman hade begravt sin uttråkade blick i displayen på sin telefon. Den andra tjejen, hon med skjortan och läppstiftet, hade försvunnit.

         ”Men, Madde, kom nu! Du skämmer ju ut dig!” ropade kompisen till tjejen i den mönstrade klänningen och drog iväg henne från Ekman, som inte märkte nånting.

         ”Här! Ta lite vatten, Anders”, sa plötsligt Peter och ställde ner ett stort glas framför honom. ”Du kommer må bättre imorrn.”

         Han klappade Anders lätt på ryggen och gick sedan bort till Ekman, som envist stirrade ner i sin telefon. Han viskade nåt i hans öra. Ekman såg genast upp och nu sken han med hela ansiktet. Han nickade ivrigt som svar på vad det nu varit Peter sagt och så sprang dom båda iväg och försvann från festen.

         Dom sa inte ens hej då.

89. Korvfest, rödvin och genustänk
Erik i 9F skulle ha fest igen och dom skulle alla dit. Men först skulle dom förkröka hemma hos Ekman.

         ”Bara oss boys”, hade Ekman sagt, så fastän dom nu försonats med Fredrik och Emanuel, innebar det att dom två inte skulle vara med. Förresten hade nog inte Erik bjudit Fredrik och Emanuel till sin fest, tänkte Anders, så därför vore det ju bara dumt att ha med dom på förfesten när dom ändå inte kunde hänga med till huvudfesten efteråt...

         ”Tog du med kondomerna?” frågade Pablo Anders medan dom promenerade till Ekmans hus.

         ”Ja”, sa Anders och räckte över en. ”Inte för att jag tror att vi kommer få nån användning för dom”, la han till.

          ”Var inte så negativ”, sa Pablo och stoppade ner kondomen i sin plånbok. ”Det ger otur att tänka sådär.”

           Men Nina är ju redan upptagen, tänkte Anders dystert, och jag tror inte jag vill göra det med nån annan. Förresten vill väl ändå ingen göra nåt med mig...?

           Fan, vad han behövde nåt att dricka!

Isak var redan där när dom kom fram. Han och Ekman stod i köket och förberedde snacks. Anders noterade att dom båda köpt nya kläder till festen och förbannade sig själv för att han inte gjort detsamma. Ännu ett steg neråt.

         ”Vad blir det för dricka?” undrade Pablo.

         Ekman kollade sin telefon och svarade sedan:

         ”Peter skulle fixa. Han är nog här vilken sekund som helst.”

         ”Peter?”

         Pablo såg förvånat på Anders, som ryckte på axlarna. Ekman hade ju sagt ”Bara oss boys” vilket aldrig tidigare inkluderat Peter. Visst hade Ekman börjat sitta en del med honom i skolan, tagit en och annan lunch med honom och börjat lyssna på hans musik, men sen när var Peter en av boysen? Isak såg lika bestört ut. Han hade tydligen också hållits ovetande om saken.

         Peter dök upp och med sig hade han sin mörkgrå ryggsäck som klirrade för varje steg han tog. Ekman kramade honom och höll till och med sin arm om hans axlar då han förde Peter med sig in i köket.

         ”Vi kan va i salongen”, sa han och delade ut skålarna med snacks till Anders, Pablo och Isak.

         Salongen var det största rummet i hela huset. Den var indelad i två halvor, där den ena tjänade som matsal och den andra som sällskapsrum. Matsalsdelen dominerades av det enorma middagsbordet och den inbyggda baren – som var komplett med bardisk, höga barstolar, samt vin- och spritskåp. Den andra halvan av rummet hade en öppen spis och var inredd med en soffgrupp – där familjen troligtvis spenderade lediga vinterkvällar framför brasan – och ett piano.

          Eftersom dom bara skulle dricka och hänga, placerade dom sig i sällskapsrumsdelen, men Ekman pluggade först in sin laptop i högtalarsystemet, borta vid bardisken, så att dom skulle kunna lyssna på musik.

         "Vad tog du med dig?" frågade Pablo med en nick åt Peters väska.

         Peter öppnade väskan och drog fram tre vinflaskor.

         "Rödvin?" sa Isak skeptiskt.

         "Det här är bra grejer", sa Peter världsvant.

         "Får jag se?" sa Ekman och tog en av flaskorna. "Mina föräldrar drack det här när vi var i Sydney", sa han.

         ”Mm, det är australienskt”, bekräftade Peter.

         "Jag minns att det luktade gott", mumlade Ekman medan han studerade etiketten.

         "Men hur smakar det, då?" sa Isak, med en röst som om han förväntade sig att han skulle börja kräkas - redan av första smutten.

         ”Du kan ju pröva”, sa Peter och räckte över flaskan till honom.

         ”Jag hämtar en öppnare”, sa Ekman och gick bort till baren.

         Dom hämtade glas i vitrinskåpet och hällde upp. Isak och Pablo tog varsin stor klunk och kunde inte dölja sina grimaser. Peter förklarade myndigt att vinet egentligen skulle ha luftats en stund innan man började dricka av det och Ekman nickade instämmande och sa att:

         ”Ja, då blir det en HELT annan smakupplevelse!”

         ”Definitivt!” tyckte Peter. ”Fast orka bry sig – det är ju inte därför vi gör det här”, la han till och blinkade mot Ekman, som log tillbaka och knäppte med fingret mot glaset så att det sa pling. Isak och Pablo stirrade fåraktigt på dom och Anders hatade att Peters och Ekmans kunskaper fick honom att känna sig som ett småglin. Han kunde ingenting om viner. Det fanns rött, vitt och rosé och man behövde inte dricka särskilt mycket för att bli riktigt full – men i övrigt? Inget!

Peter gick fram till pianot och klinkade fram några toner på tangenterna.

         "Spelar du?" frågade han Ekman.

         "Morsan skickade oss på pianolektioner när vi var små, jag och mina bröder", sa Ekman. "Nu är det mest hon som spelar. Om hon nånsin är hemma."

         "Får jag?" sa Peter.

         "Ja, självklart", sa Ekman och stängde av musiken på datorn.

         Peter satte sig vid pianot och började spela nåt långsamt och stämningsfullt. Han började sjunga på engelska. Han var inte bara grym på att spela trummor, tänkte Anders, han var även en jävel på piano! Ekman kom fram till honom, började först nynna med och sjöng sedan några av orden. Han visste tydligen vad det var för låt Peter spelade.

         Förmodligen nån superkänd ballad som man borde hört talas om, tänkte Anders – fastän han själv inte hade det. Peter såg på Ekman och log. Han slutade spela.

         "Kommer du ihåg nåt från dina lektioner?" frågade han.

         Ekman ryckte på axlarna och spelade några toner. Den här gången kände Anders igen melodin, fast han visste inte vad den hette.

         "Åh!" sa Peter och skrattade. "Klassiskt!"

         "Ja, eller hur?" sa Ekman och satte sig bredvid honom. Dom började spela fyrhändigt på den melodi som Ekman just spelat, tills Ekman tryckte fel vid en ton. "Fuck, jag börjar bli rostig", sa han med ett snett leende.

         "Ska vi inte dra på nån spellista på Spotify?" föreslog Isak, som inte verkade intresserad av Peters och Ekmans pianokonsert. Han drack trotsigt ur sitt vinglas, fastän han fortfarande grimaserade.

         "Jaja, slå på nåt", sa Ekman med en gest mot datorn. Isak gick bort och klickade en stund och en dancehall-låt började spelas.

         Pablo tog tillfället i akt att berätta lite skvaller från senaste fotbollsträningen för Ekman. Om den där killen i laget som hette Mårten, som alltid kom så sent till träningarna och matcherna och alltid ställde så dumma frågor och aldrig fattade Håkanssons taktiksnack. Mårten, som dykt upp bakis till en match och spytt mitt på planen inför alla åskådare en gång. Dom brukade alltid skratta så gott när dom snackade om Mårten och vad han hade för sig – men nu var det mest Pablo och Isak som skrattade. Ekman log väl lite roat, kanske, tyckte Anders, fast kanske mer hövligt än hjärtligt – som för gamla tiders skull. Han hade ju slutat spela med dom nu och verkade inte längre särskilt intresserad av vad som pågick på träningarna. Och Peter sköt in med små korta följdfrågor – sådär som vuxna brukar göra för att vara artiga.

          På det hela taget fick Anders en känsla av att Ekman – på nåt förunderligt vänster – vuxit om dom allihop och nu tagit plats i Peters märkliga klubb – där alla kunde sjunga och spela instrument och diskutera vinsorter från andra sidan jordklotet utan att ens darra på rösten. Peter hade varit så hemlighetsfull ända sedan han börjat i deras klass i sjuan och aldrig brytt sig om att skaffa några vänner på skolan. Men sedan höstterminens start, hade Ekman börjat söka kontakt med Peter och nu hängde dom nästan varje dag med varann och Ekman var inte längre densamma. Åtminstone inte så som Anders känt honom. Visst, han hade på nåt sätt alltid legat steget före honom, Pablo och Isak, men nu var det som om det avståndet plötsligt ökat med flera år...

”Jag tycker det är intressant att han går på och mobbar så hårt, när han själv haft så svårt att passa in och få vänner i klassen”, sa Peter. Samtalet hade glidit in på Danne och incidenten med Nicolas, som ägt rum i killarnas omklädningsrum, veckan innan. ”Jag menar: även om vi andra också var med på ett hörn, på det där med Fredrik, så var det ju HAN som var den mest drivande av oss. Och sen, när alla bett Fredrik om ursäkt, börjar han gå på Nicolas istället. Som att han hela tiden måste ha ett offer att jävlas med.”

         ”Men Danne trivs inte med sig själv – det är ju det”, sa Ekman och skakade på huvudet.

         ”Nä, det är väl så”, sa Peter. ”Men han om nån borde väl fatta hur det känns?”

         ”Jag brukade också va en skit mot Nicolas”, mumlade Ekman och vred stjälken på sitt vinglas mellan fingrarna, så att glaset långsamt snurrade ett varv på parkettgolvet.

         Han såg ut att vara nånstans långt borta i sina tankar, tyckte Anders. Kanske tänkte han på den där februaridagen i sjuan? Hade han berättat om den för Peter, tro? För det var ju innan Peter börjat i deras klass.

          ”Danne är HELT gränslös”, sa Anders. Han kände att han behövde säga nåt, för att visa för Ekman att han också kunde se på situationen med samma vuxna blick som Peter. ”Han tror att folk ska gilla han för att han går runt och beter sig som en idiot!”

          ”Och så försöker han va rolig hela tiden”, stönade Pablo.

          ”Utan att lyckas”, flikade Isak in.

          ”Ja, Jesus Christ, asså!” utbrast Pablo och slog sig mot pannan. ”Han är ju bara jobbig!”

          ”Det var bra att du sa ifrån, Adam”, sa Peter. ”Danne ser ju upp till dig som om du var Zlatan, eller nåt, så han lär ju aldrig ge sig på Nicolas igen!”

          Ekman ryckte på axlarna och drack det sista ur sitt vinglas.

          ”Kan vi inte snacka om nåt annat?” frågade han, men Isak kände sig inte färdig med Danne:

          ”Det är ju inte SÅ konstigt att Danne är som han är”, sa han insiktsfullt. ”Jag menar: med sin morsa och vad han lär ha sett henne göra för skit med massa främmande män, varje kväll.”

          ”Va?” skrattade Peter. ”Vadå för skit med främmande män?”

          ”Men har du inte hört det?” sa Isak.

          ”Hört vadå?”

          ”Att hans morsa är en riktig hoe!”

          ”Är vadå för nåt?” frågade Peter.

          ”En hoe”, upprepade Isak. ”En hora.”

          ”Eh... nä?” Peter rynkade på pannan och slängde en frågande blick mot Ekman, innan han på nytt vände sig mot Isak. ”Vad är det som gör henne till en hora?”

          ”Hallå, har du sett hur hon går klädd, eller?” svarade Isak.

          ”Nä, jag tror inte jag vet hur hon ser ut...”, mumlade Peter eftertänksamt. ”Men bara för att hon klär sig på ett visst sätt betyder det väl inte att hon säljer sex?”

         ”Ah, men”, sa Isak och himlade med ögonen. ”Hon knullar ju runt, som fan! Och då är man ju –”

         ”– en hora”, fyllde Peter i och nickade klokt. Sedan började han skratta. ”Asså, ditt genustänk är verkligen SÅ modernt...!” sa han.

         Anders visste inte vad genustänk var – inte Isak heller om man dömde på hans förvirrade blick – men eftersom Peter haft så nedlåtande röst och Ekman börjat flina, så antog han att ett modernt – eller om nu Peter egentligen menat omodernt? – genustänk inte var nåt bra att ha. Det kanske var bäst att göra som dom och börja skratta, han också?

         ”Hörde du det, Adam? Knullar man runt som fan, så är man en hora”, sa Peter och borrade med fingret mot Ekmans kind. ”Hörde du det, din lilla... slampa!”

         Dom skrattade båda två och började knuffa på varandra; låtsasbråka på samma sätt som Anders och Pablo brukade göra ibland. Hur nära vänner var dom egentligen?

        ”Ah, men det är ju inte samma sak, för Adam är ju ändå –”, började Isak.

        ”– en snubbe?” gissade Peter, som pausade sig i deras brottningsmatch och bytte en blick med Ekman, som slöt sina ögon med ett brett flin över läpparna.

        ”Ja!” sa Isak, vilket fick Ekman och Peter att bryta ut i nya skrattsalvor. Isak stirrade irriterat på dom och Anders kunde se att han gjorde sig redo för att börja käfta emot, men Ekman bytte istället samtalsämne. Nästan i alla fall:

         ”Jag vill dricka mer!” sa han. ”Jag vill bli tankad ikväll. This hoe needs more!”

         ”Sluta inte förrän det snurrar”, sa Peter och räckte honom nästa vinflaska, men istället för att hälla upp i sitt glas, halsade Ekman rakt ur flaskan och han gjorde det utan en min – som om det bara varit vatten.

         ”Peter?” sa han och erbjöd honom flaskan. Peter tog emot och halsade, han också, en lång djup klunk, med samma pokerface som Ekman haft.

         ”Anders?” sa Ekman och höll fram flaskan. Anders var egentligen inte sugen, men han tog emot ändå. Det kändes liksom fint att Ekman ville bjuda honom, före Pablo och Isak. Kanske för att han också skrattat åt Peters kommentarer om genustänk och horor? Hade det helt plötsligt gjort honom till en av dom? En av dom stora grabbarna som förstod sig på såna där vuxna saker som rödvin och genustänk?

         Anders spände varje muskel i sitt ansikte för att inte grimasera när den vidriga vätskan spolades ner i hans hals – han kunde ju givetvis inte sitta och smutta från sitt glas nu. Nu var det ju att gå hardcore som gällde!

         ”Peter, kan du inte sätta på nånting? Jag vill höra lite bra musik”, bad Ekman.

         Peter lydde. Han gick bort till datorn och bytte låt.

         ”Åh, jag älskar dig!” sa Ekman och lutade sig tillbaka mot soffan.

          Anders kände inte igen låten, men tyckte ändå om den – och trots att vinet fått hans kinder att börja hetta och huvud att börja snurra var han inte för dum för att dra en liten vit lögn:

          ”Gud, den här är ju asskön! Vad är det den heter nu igen?”

          Han knäppte snabbt med fingrarna som om han tänkte intensivt. Och Peter svarade. Nämnde nån låttitel som Anders aldrig hört talas om förut. Men det sa han ju förstås inte:

          ”Ah, just det! Så jävla bra!”

          ”Du har bra musiksmak”, sa Peter allvarligt, men blinkade sedan åt honom. Peter hade aldrig blinkat åt honom förut. ”Har du sett teasern till deras nya EP?”

          ”Nä, inte än”, sa Anders.

          ”Jag kan skicka en länk till dig om du vill.”

          ”Gör det. Det vore schysst”, svarade Anders.

          Ekman placerade sig närmare Anders och la sin arm om hans axlar. Den sköna doften från hans Hugo Boss-parfym, nådde Anders näsa och han kände värmen från Ekmans kropp genom skjortan. Nu började effekterna av det australienska rödvinet skjuta genom taket. Blodet rusade i Anders ådror och det kändes som om han föll genom luften – och det var bara hur underbart som helst!

          ”Dom ska spela i Stockholm i vår”, berättade Ekman för Anders. Pratade han om det där bandet som Peter spelade nu, eller? undrade Anders, medan han föll. ”Vi funderade på att dra. Eller hur, Peter?”

          Peter nickade och satte sig hos dom igen.

          ”Du kanske vill haka på?” föreslog Ekman och räckte Anders vinflaskan.

88. Killen som lät sig smiskas

Efter två dagars frånvaro var han tillbaks i skolan, ensammast i hela världen. Ingen av killarna hade tittat på honom då han kommit gåendes genom korridoren, på väg till morgonsamlingen. Ingen hade hälsat på honom (förutom Johannes, men han räknades ju inte). Dom hade inte ens försökt förolämpa honom. Han var till och med bortom deras hat och förakt nu.

       Han var död för dom.

       ”Gör du det här en gång till, bryter jag armen av dig. Förstår du?”

       Danne kunde nästan känna Ekmans varma andedräkt mot sitt öra igen och höra det där trygga lugnet i Ekmans röst, då han viskat sitt hot in i Dannes öra, den där dagen, då Danne gjort hästballe på Nicolas.

       Det skar inom Danne när han tänkte på det. För Nicolas förtjänade all skit han kunde få, för så jävla sämst var han! Men ändå skulle Ekman låta det lilla äcklet få komma undan hela tiden. Fastän han annars behandlade Nicolas som luft – och säkert kräktes i munnen varje gång han tvingades kliva in och ta det lilla missfostret i försvar.

       Och det gjorde han bara för att Nina blivit så där förbannad på honom, den där gången i sjuan. Hade det inte varit för henne, skulle Ekman säkert gett Danne en high five för hela den där hästballe-grejen! Det var Danne övertygad om.

På lunchrasten frågade Johannes och Marika om Danne ville vara med och kasta gris, med en tennisboll dom hittat ute på skolgården. Men Danne ville inte, för han orkade inte låtsas vara glad när han inte var det. Istället stod han för sig själv, lutad mot ett stort träd och kollade på när Johannes och Marika kastade bollen mellan sig – och gång på gång missade.

      G - R - I - S

      En bit därifrån rörde sig Nicolas, ensam och sorglig, bort mot en ledig bänk, där han satte sig ner, med sin klena spinkiga pojkkropp i en slokande hållning och sitt råttfärgade hår hängandes i stripor över det fräkniga storögda nyllet – bilden av det perfekta offret.

      Han föddes sån, levde så och skulle utan några tvivel dö sån.

      Danne drog efter andan och kände hur han darrade inom sig då luften gick ner i hans lungor. Han mindes alla gångerna:

      Hur han hade sopat ner Nicolas böcker på golvet då han passerat hans bänk i klassrummet.

      Hur han och Johannes väntat på Nicolas efter skolan, förberedda med snöbollar som dom kastat efter honom och tryckt upp i hans ansikte, så snart dom jagat ifatt honom och fått ner honom i en snödriva.

      Hur han hade smugit in i bildsalen och rivit sönder alla Nicolas teckningar. Alla utom en. På den hade han skrivit med svart märkpenna: DU RITAR JÄVLA FULT!!

      Hur han hade knuffat in Nicolas i ett av skolans städskåp och lyckats få dörren att gå i baklås, så att det lilla äcklet blivit fast därinne.

      Hur han hade lyckats tömma ut halva burken med chilipulver i Nicolas gryta på hemkunskapen och sedan sett på hur Nicolas hostat, pipit och snyftat medan chilin bränt sönder hans mun. Hemkunskapsläraren Katharina hade blivit vansinnig – på Nicolas – och skällt ut honom för att han varit så slarvig och slösaktig med chilipulvret. Alla i klassen hade skrattat åt det. Till och med Ekman och den där präktiga kamratstödjaren Anna Sörberg. Det var bara Nina och hennes kompis Elena som inte tyckt att det varit roligt.

       Nicolas hade blivit hemskickad efter det och inte kommit tillbaka till skolan nästa dag. Isak och Fredrik hade sagt att det var för att chilin gett honom dödlig rännskita. Då hoppades Danne nästan att det var sant: att Nicolas skulle skita ihjäl sig och aldrig mer komma tillbaks, men nog fan hade han gjort det i alla fall. Kommit tillbaks efter några dagar som om inget hänt!

 

Och det var det som var grejen med Nicolas:

       Han kom alltid tillbaka. Han försvann aldrig. Och det var ALLTID som om inget hänt – för han bara fann sig, på det där tysta och fogliga sättet, i att vara på botten. I att vara den mesigaste killen på hela skolan. Den som alla andra killar stampade på, eller vräkte undan eller skrämde bort så fort han kom i vägen.

        Han var killen som lät sig smiskas med hästballe efter gympan.

        Danne skulle aldrig glömma hur Nicolas backat in mot väggen –in i en återvändsgränd – och ställt sig för att ta emot. Det ena svidande rappet efter det andra, utan några protester.

        Som om det varit helt på sin plats att bli slagen och förnedrad inför halva klassen.

        Av nån anledning hade det gjort Danne ännu mer förbannad. Hur fan kunde man bara stå kvar och finna sig i det? Det var därför Danne hade fortsatt att slå, det var därför han tagit Timbots vattenflaska och hällt ut den över Nicolas hår och kläder.

        Han ville bara hetsa och slå tills det lilla äcklet fick nog – för då skulle kanske Nicolas, för en gångs skull i sitt meningslösa liv, höja sin röst och skrika:

        ”Lägg av din jävla idiot, innan jag skär halsen av dig!”

        Men det hade han ju inte gjort.

        Istället hade han stått kvar och låtit sig smiskas, låtit sig dränkas av vattnet från Timbots vattenflaska och dessutom skrikit som en skrämd liten mus, så att killarna i klassen fick ännu fler anledningar att skratta åt honom.

        Och det gjorde Danne så fruktansvärt arg att han nästan ville gråta.