...

80. Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi...

        Det var där och då, när Isak sagt just det, som han förstått att hans tid med boysen var slut. Knappt en vecka efter att den börjat.

         För att han inte var som dom.

         Aldrig varit och skulle aldrig kunna bli.

 Men vänta lite nu! Hade inte Isak och dom andra också stulit grejer i gallerian under deras eftermiddag inne i stan?

         Jo, det hade dom.

         Men det hade varit en ”engångsgrej”. Det hade ju bara varit på kul: rikemansgossar som roade sig med att snatta för att det var spännande och förbjudet och som sedan tryggt kunde gå tillbaka till sitt normala bratiga liv som om inget hänt. Ett normalt och bratigt liv där den som inte kunde köpa lunch på Hemköp varje skoldag och betala för sina egna ölflak på helgerna, inte hade nån plats. 

        SJÄLVKLART hade han varit medveten om deras märkeskläder och alltid så splitternya telefoner, allt det där som dom fått med sig helt gratis hemifrån, som han själv för längesen gett upp allt hopp om att få.

        Men det hade ALDRIG NÅNSIN slagit honom att det skulle ha varit ett hinder för att kunna bli en av dom, för att få vara en del av deras grupp. Visst, killarna hade hatat honom. Isak och Fredrik, Stefan och Mergim. Ett hat som Anders och Pablo – och Emanuel också givetvis – hakat på av ren lojalitet mot resten av gruppen. Att dom hela tiden försökt hålla honom på avstånd från Ekman. Försökt få Ekman att tycka illa om honom. Men han hade alltid trott att om han bara kunde vinna deras respekt på nåt sätt, visa dom hur rolig han faktiskt var att hänga med, så skulle deras hat inte längre vara ett problem.

        För då skulle dom gilla honom för den han var.

Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha. Det kanske du måste, men det behöver inte vi.

         Ekman hade vänt bort blicken från honom. Som om orden gjort honom smutsig och äcklig. Som om det gjorde för ont att se på nån som behövde snatta för att få vad den ville ha...

         Vi behöver inte, men du kanske måste. Såna som du kanske måste, medan såna som oss inte behöver...

         Det tog liksom andan ur honom.

         Orden förändrade allt. För dom hade inte slutat prata med honom. Dom hälsade fortfarande på honom i korridoren, i klassrummet. Frågade hur han mådde, och så vidare. Men det hängde i luften och det syntes i deras ögon. Fastän dom av nån anledning låtsades att det inte gjorde det.

         Förr brukade dom be honom dra åt helvete och säga det rakt i ansiktet på honom. Nu sa dom inget, men han visste att det var det dom önskade. Och på nåt sätt gjorde DET ännu ondare. Dom bjöd honom på Halloweenfesten och fastän han i normala fall skulle ha kastat sig över erbjudandet som en hungrig varg, tackade han istället nej. Dom hade bjudit honom för att dom känt sig tvungna, eftersom dom umgåtts med honom de senaste dagarna. Inte för att dom ville ha honom med. Så fastän han hade velat fira Halloween med Ekman, hade han tackat nej.

         Att tacka ja skulle ha varit helt jävla omöjligt.

        Han önskade, önskade, önskade att han haft nån jämlik, nån han kunde vända sig till, som kunde förstå. Som visste hur det kändes, som visste hur man skulle göra för att det skulle bli bra igen. Nån som sa: Åt helvete med dom och all deras skit – nu är det du och jag!

         Men det fanns ingen.

         Han hade alltid inbillat sig att det skulle vara Ekman. Att om han bara fått komma in i den innersta kretsen, så skulle det visa sig att Ekman förstod och att han förstod Ekman på ett sätt som Isak, Pablo och Anders – och Stefan och Mergim och alla andra stöddiga jävlar som reste sig som murar runt honom – aldrig gjort eller skulle kunna göra.

         Men nu låg Isaks ord som en betongklump mellan honom och Ekman – och ingen förståelse skulle nånsin kunna tränga igenom den klumpen, varken nu eller imorgon.

         Och det var det som tog andan ur honom.

79. Halloween?
 Han kunde höra dom snacka, fast det nog inte var meningen att han skulle höra.

          ”Borde vi fråga han om han vill hänga med på Halloween? Han har ju liksom hängt med oss senaste veckan och så...”

´         Det var Pablos röst.

          ”Halva veckan”, rättade Isak.

          ”Jaja, men borde vi fråga han?” sa Pablo.

          Ekman sa ingenting. Han var för upptagen med sin telefon för orka att bry sig. Istället var det Anders som fick tycka till:

          ”Asså, jag vet inte... men det blir kanske konstigt om vi inte säger nåt och så får han höra om det på måndag sen?”

          ”Men ska han va med så måste han ju chippa in en slant för ölen och maten – och han har ju ALDRIG pengar. Jag menar: vi kan ju inte uppmuntra han att SNATTA ihop sin del, liksom!”

          Isak skrattade som om det han just sagt skulle ha varit roligt. Nån annan fnissade till, men Danne kunde inte avgöra vem av dom det var.

          ”Så, i såna fall måste ju nån av OSS stå för hans del och det är i alla fall inte JAG sugen på att göra”, sa Isak. ”Eller är NI det?”

          ”Nä...”, mumlade Anders och Pablo.

          ”Och han är redan skyldig Ekman för bussresorna till stan”, fortsatte Isak. ”Jag menar: vad fick du tillbaks, Adam? En fjuttig take away-mugg kaffe! Jag tycker INTE du ska lägga ut mer för han. Det känns ju inte schysst!”

           Ekman kommenterade fortfarande inte. Brydde han sig så lite?

           ”Men om vi säger att han måste betala själv, då?” sa Anders. ”Att det liksom är kravet? Så måste han i alla fall... lösa det på nåt sätt, eller välja att stanna hemma istället?”

           ”Ekman, vad tycker du?” frågade Pablo. ”Ska vi berätta, eller inte?”

           ”Hm.” Ekman dröjde. Vem han nu skrev med på telefonen, så var den personen mer intressant än det här.

           ”Jag tycker vi frågar han, i alla fall. Så får han väl avgöra själv om han vill haka på, eller inte. Då har vi ju åtminstone gett honom en chans...”

*****

Dom kom fram till honom efter svenskalektionen och han kunde se att dom snackat ihop sig. Det var Pablo som fått uppdraget. Han tog sats och så sa han:

          ”Eh... Danne, vad gör du på Halloween? Vi tänkte dra på en fest, om du vill hänga med? Men det är käk och så finns det öl – fast man får liksom dela på hela flak då – så därför kostar det ju en slant. Men om du vill med så...?”

           Danne såg på dom, men flyttade sedan blicken in i sitt skåp och låtsades leta efter nåt.

           ”Nä, jag kan inte”, hörde han sig själv säga. ”Jag ska iväg på en annan grej då...”

           ”Jaha? Ja, men okej, då.”

           Ingen av dom frågade vart han istället tänkte gå. Huvudsaken var väl att han tackat nej...

78. Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha

Väl tillbaka på skolgården, satte sig killarna vid träbänkarna för att käka. Ett gäng tjejer från nian passerade och Danne såg att en av dom var Camilla Berggren – en av tjejerna som Ekman knullat i sjuan. Hon var galet snygg och hennes långa mörka hår – som på nåt förunderligt sätt glänste lite rödaktigt – gungade i slowmotion över axlarna, som i dom där fåniga reklamfilmerna för schampo.

        ”Titta vem som sitter där!” sa en av hennes kompisar, då dom passerade.

        ”Hej, Adam”, sa Camilla leendes.

        Ekman lyfte blicken från sin sallad och sken upp. Camilla kom fram till honom och Danne kunde se hur Isak, Anders och Pablo krympte i hennes närvaro: förvandlades till ett gäng barnsliga småpojkar. Hans eget hjärta rusade som om det ville tränga ut ur bröstkorgen på honom.

        ”Vad äter du för nånting?” frågade Camilla.

        ”Här. Pröva”, svarade Ekman och räckte henne sin gaffel och trots att dom inte längre pippade – för det gjorde dom väl inte längre?? - lät hon honom föra in gaffeln i hennes mun.

        ”Ingen dressing. Du är så nyttig, Adam”, mumlade Camilla medan hon smakade av hans mat.

        ”Man orkar längre då”, sa Ekman och höjde på ögonbrynen.

        Camillas tjejgäng började skratta. Camilla vände sig mot dom och sände iväg en blick som tydligen kommunicerade nåt, för att sedan vända sig på nytt mot Ekman. Hon skakade på huvudet.

        ”Det var gott”, sa hon bara, gav honom en snabb klapp på axeln och backade sedan mot sina kompisar, fortfarande med blicken fäst i hans. ”Vi ses...”

        ”Va fan, knullar ni igen?” utbrast Isak så fort tjejerna försvunnit.

        Ekman rev loss en bit av sitt bröd och slängde det på Isak. Som vanligt tänkte han inte kommentera saken. Danne mindes hur alla killar på skolan, inklusive han själv, försökt pressa Ekman på smaskiga detaljer om både Camilla och den där Louise som gick i A-klassen och hur Ekman bara lett hemlighetsfullt mot vissa eller svarat ”Det ska väl du skita i, jävla tönt” till andra.

        Och Danne mindes att han själv hört till den senare kategorin...

        Minnet gjorde honom illa till mods. Han ville inte minnas, för han var en av dom nu. Han var en av boysen. Inte den där efterhängsna killen som dom stört sig så mycket på...

        ”Var det nån som var sugen på en öl till maten?” frågade han för att flytta fokus från dåtid, till nutid. Ur jackans innerficka halade han upp en trefemma Mariestads. Killarna såg storögt på honom.

         ”Va?” sa Anders dumt. ”Vadå, var fick du den ifrån?”

        ”Jag har magiska fingrar”, svarade Danne och knäppte upp burken. ”Vem vill ha första klunken?” Han såg rakt på Ekman då han sa det. Han ville låta Ekman ta först. Visa att det var dom som var de riktiga männen här; Ekman som kunde ligga med äldre tjejer som Camilla Berggren och han som kunde fixa öl utan langare.

        Men av nån anledning såg inte Ekman imponerad ut.

        ”Stal du den?” frågade han och det fanns ett stänk av ogillande i hans röst. Det var som att avståndet mellan dom växte med en sådan fart att Danne tog några hastiga kliv framåt, mot honom, i ett försök att stoppa det.

        ”Ni sa ju att ni var sugna på öl”, försökte han. Han flinade nervöst.

        ”Det var ju ett skämt”, sa Pablo.

        Danne stirrade på dom. Han fattade ingenting. Varför var dom inte imponerade? Varför var dom sura?

        ”Asså, vi handlar på Hemköp varje dag”, sa Ekman. ”Börjar dom misstänka oss för snatteri kan vi ju aldrig mer gå dit.”

        ”Tog du chokladen också?” frågade Anders. ”Den som du käka på när vi kom ut ur butiken?”

        Innan Danne hunnit svara, sa Isak:

        ”Nä, han gick ju bara rakt ut genom kassan. Han köpte inget.”

        ”Men jag... den hade jag med mig hemifrån”, sa Danne, men han såg att dom inte trodde på honom. Fucking jävla skit! Varför gjorde dom så här helt plötsligt? ”Vi hade ju ändå aldrig fått köpa trefemmor och nu när vi ändå har en öl så kan vi väl lika gärna dricka upp den? Vi lär ju få roligare på fysiken sen!”

         ”Nä, det är bra, tack...”, mumlade killarna.

         Danne stirrade på dom igen och det enda han kunde tänka var: varför? Varför var det plötsligt en sån stor grej, dom stal ju till och med dyrare saker i gallerian och då var det okej? Det verkade som om Ekman kunde läsa hans tankar.

         "Danne, det var kul första gången, men nu... det känns inte coolt längre", sa han.

        "Vadå, ni var ju själva med och tog grejer inne i stan häromdan", sa Danne. ”Kläder och godis och massa annan skit.”

         "Jo, men det var en engångsgrej."

         Engångsgrej??

         "Vi behöver inte snatta för att få det vi vill ha", förklarade Isak. "Det kanske du måste, men det behöver inte vi."

         Danne la märke till hur Ekman, Pablo och Anders vände bort sina blickar från honom då Isak uttalade de sista orden. Som om det Isak sagt gjort honom smutsig och äcklig i deras ögon.

         "Okej, jag slänger den då!" sa Danne och gick bort till skräpkorgen och släppte ner ölburken. Han återvände till killarna som fortfarande undvek att titta på honom. Han kände hur arg han blev och fastän en allt starkare lust att klippa till Isak kröp sig på honom, valde han att sätta sig ned framför dom. Han var fortfarande en i gänget, vad Isak än sagt.

          "Vi ska nog gå in nu", sa Ekman och alla reste sig upp och började gå.

          Danne satt kvar och såg efter dom. Han ville inget hellre än att resa sig upp och springa efter. Men synen av deras frånvända ryggar som avlägsnade sig från honom, utan att vänta, utan en endaste blick över axeln för att försäkra sig om att han hängt med, fick benen att svika.

          För en stund sedan hade det känts som att hans hjärta skulle hoppa ut ur bröstkorgen på honom då han sett på medan Adam Ekman matat Camilla Berggren med sin sallad.

          Nu kunde han inte känna sitt hjärtas slag alls.