...

70. Pranks

”Kolla på han”, sa Isak, med en nick åt Fredriks rygg, då Fredrik försvann in i duschrummet. ”Han är FORTFARANDE sur för det där som hände på skolfotot igår!”

         ”Överkänslig AB”, hånade Pablo och dom andra killarna flinade.

         Dom hade precis haft redskapsgympa med Pierre – och Fredrik och Johannes var sist in i omklädningsrummet, eftersom dom blivit ombedda att stanna kvar och plocka i ordning efter resten av klassen. Danne väntade tills Johannes också lämnat sin plats för att gå in till duscharna, innan han öppnade munnen för att spinna vidare på deras samtal. Han ville inte riskera att Johannes skulle lägga sig i, med sina dumma kommentarer, nu när han var med Ekman och dom andra boysen.

         ”Såg ni Fredrik idag, eller?” sa han. ”Han tror han är så jävla bra på redskapsgympa, fast han bara ser dum ut!”

         ”Han är bra”, sa Ekman. ”Men inte så bra som han tror”, la han till.

         ”Du vet, han är så jävla nöjd nu när du slutat på fotbollen”, sa Isak till Ekman. ”Han tror väl att han ska bli Håkanssons favorit nu när du är borta.”

         Även om Ekman och Fredrik umgåtts någorlunda förut, i och med att dom var klassens två största sportfånar, hade det alltid funnits en viss spricka mellan dom. Ekman var grym på många saker, medan sport var Fredriks grej. Enda grej, egentligen, varför det störde honom enormt att Ekman alltid presterade lite bättre än honom på gympan och att Ekman varit deras fotbollstränare Håkanssons stora favorit i laget.

         ”Det är väl en grej mellan Håkansson och honom då”, mumlade Ekman. ”Jag spelar inte för Håkansson längre, så jag skiter i vilket.”

         ”Borde vi inte göra nåt mot han?” tyckte Danne. ”Sätta honom på plats så han kommer ner på jorden?”

         ”Hur då?” undrade Pablo.

         ”Vi prankar honom”, sa Danne.

         ”Vadå för prank?” frågade Isak.

         Danne gick in på handikapptoaletten. Det gnisslade och skramlade till och han kom ut med toalettens tvålbehållare i handen.

         ”Vi sprejar ner hans kallingar med den här”, sa han. ”Så får vi se hur stöddig han är sen.”

         ”Är du seriös?” sa Anders, men Isak och Pablo skrattade vilket fick Danne att gå fram till Fredriks plats och plocka upp hans kalsonger.

        ”Asså, du är ju helt jävla galen, Danne!” flinade Ekman.

        ”Ska jag eller ska jag inte?” frågade Danne.

        ”Gör det!” sa Isak och Danne klämde på behållaren så att den vita tvålen rann ut genom pipen och ringlade ner i Fredriks kalsonger.

        Killarna skrek av skratt. Anders stirrade storögt.

        ”Sch! Dämpa er så han inte hör”, fnissade Pablo och gjorde en gest inåt duschrummet. Vattnet spolade fortfarande därinne, men om det var Fredrik som duschade eller nån annan visste dom ju inte.

        ”Vad får jag om jag gör det igen?” frågade Danne.

        ”Men inte igen!” sa Anders.

        ”Du får respekt!” sa Isak.

        Och Danne, som tydligen ville ha respekt, sprutade ut ännu mer tvål i Fredriks kalsonger.

        ”Men du får ju ta nån annan också så han inte fattar!” tyckte Isak.

        ”Vem ska vi ta, då?” undrade Danne och såg sig om. Dom enda som fortfarande var kvar inne i duschrummet och därför hade sina kläder hängandes helt obevakade i omklädningsrummet var Fredrik, Johannes och Nicolas. Danne visste genast vem han ville ta. ”Nicolas!” sa han och gick fram till Nicolas plats.

        ”Inte han”, sa Ekman bestämt.

        ”Ta Johannes”, sa Pablo.

        Danne tvekade, även fast han tyckte det var kul. Det var ju ändå Johannes. Men innan han hunnit agera, tog Isak sin egen schampoflaska och gick fram till Johannes plats. Han sprutade ner en klick i Johannes rena kalsonger. Pablo gick fram och tittade.

         ”Det ser ut som att han saggat ner sig!” sa han och dom började alla skratta.

         Det kändes inte riktigt rätt, tyckte Danne. Visst, killarna tyckte att det var kul och han tyckte väl egentligen inget vidare om Johannes, men dom hade ju ändå umgåtts ända sedan han börjat i klassen – och fått sova hemma hos honom efter grälet med morsan igår. Nä, det var ju faktiskt Fredrik som skulle få igen för all skit. Inte Johannes. För att på nytt vända fokuset mot Fredrik sprutade Danne ned insidan av Fredriks jeans med tvålen.

         ”Men Danne, neeeej...!” sa Ekman och slöt ögonen. Men han flinade och gjorde ingen ansats till att avbryta honom.

         ”Tänk när Fredriks morsa får syn på hans brallor sen!” sa Danne.

         ”Fredriiik, har du saggat ner dig fullständigt!” imiterade Pablo Fredriks morsas röst.

         Plötsligt kom Nicolas ut ur duschrummet. Som vanligt undvek han ögonkontakt med dom andra och sa heller inget. Låtsades väl att han var osynlig i hopp om att ingen skulle märka honom. Han gick fram till sin plats och började klä på sig, men den märkliga tystnaden i rummet fick till och med honom att reagera. Han såg försiktigt åt Fredriks plats där Danne stod och sedan åt Johannes plats där Isak och Pablo stod. Danne släppte genast tvålbehållaren till golvet och sparkade snabbt in den under en bänk. Nicolas följde behållaren med blicken medan den rullade in mot väggen därunder och lyfte sedan blicken mot Danne som besvarade med ett mördande ögonkast. Nicolas sänkte genast huvudet och fortsatte klä på sig.

         Trots att han var så extremt avvikande från dom andra killarna, var det som om han fattade precis vad som utspelat sig därinne medan han duschat.

         Mitt i tystnaden noterade alla nåt annat. Vattnet inne i duschrummet hade slutat spola. Fredrik och Johannes hade slutat duscha och nu var det bara en tidsfråga innan dom skulle komma ut och upptäcka vad som hänt med deras kläder...

69. Varför hänger ni med horungen?
Danne hängde med dom hela dagen. Varje lektion, varje rast. Och på lunchen satt han vid deras bord. Anders visste inte riktigt vad han tyckte om det. Han ville inte vara elak mot Danne, men samtidigt kände han sig inte riktigt bekväm med att Danne övertalat dom andra till att snatta när dom varit inne i stan, dagen innan.

         Det var tydligen fler än han som reagerade på Dannes närvaro. Ute på skolgården kom Stefan och Mergim fram och tog Ekman åt sidan. Skolans tre kungar skulle visst ha rådslag.

         ”Varför hänger ni med horungen?” ville Stefan veta.

         ”Han är ingen horunge, hans morsa jobbar i en vanlig affär”, svarade Ekman.

         Stefan och Mergim såg förvirrat på varandra.

         ”Men han är ju ett störigt och uppkäftigt litet cp-barn”, sa Mergim. ”Det trodde jag du också tyckte.”

         Ekman ryckte på axlarna.

         ”Inte längre”, sa han.

         ”Vadå, är ni polare nu?” sa Stefan och Anders tyckte att han såg spyfärdig ut.

         ”Han är okej och han stör mig inte längre. Och så länge han inte gör det, har jag inget problem med honom – och det borde inte ni heller ha.”

         Stefan och Mergim var inte vana vid att man sa emot dom. Troligtvis för att alla var så rädda för dom, men Ekman var inte rädd för dom och hade aldrig varit det. Och liksom dom flesta andra hade dom en enorm respekt för Ekman och ville stå på god fot med honom.

         ”Okej, om du säger så”, sa Stefan.

         ”Men blir han en pain in the ass igen, så säg till”, sa Mergim. ”Då nitar vi den jäveln!”

         ”Behövs inte”, sa Ekman. ”Jag kan nog ta hand om det själv.”

68. Om det nu kostade en käftsmäll så var det värt det
Tisdag morgon och på väg uppför skolgården. Danne gick snabbt. Han behövde göra sig av med Johannes innan han sprang på Ekman och boysen inne på morgonsamlingen. Och han behövde hinna in på toaletten för att kolla sin näsa och överläpp. Kolla så att det inte syntes att morsan dragit sin näve in i fejset på honom, kvällen innan.

        Han hade spenderat natten hemma hos Johannes. Johannes var aldrig svår att övertala och ställde aldrig några jobbiga frågor. Och hans föräldrar höll heller aldrig koll på vad han hade för sig inne på sitt rum, vilket var tur för Danne hade inte velat bli hemskickad.

        Inte efter sin konfrontation med morsan.

        Hon hade ringt och sms:at resten av kvällen. Försökt förklara sig och be om ursäkt. Men några ursäkter ville han inte ha. Hon kunde dra åt helvete.

        ”Jag drar på muggen, vi ses inne på morgonsamlingen”, skyndade sig Danne att säga så snart han och Johannes kommit in i entrén.

        Förutom en lätt, knappt märkbar rodnad mellan näsan och överläppen syntes inga direkta spår av smällen. Skönt, det! Han ville inte att Ekman och dom andra killarna skulle undra vad som hänt. Det går inte att förklara bort blåmärken och skrapsår i ansiktet utan att framstå som en komplett idiot...

Ekman stod och hängde med tjejerna utanför klassrummet; Vera, Dessie, Nina och Elena. Danne bestämde sig för att gå rakt på. Han passerade Johannes som om han varit en främling på stan och gick fram till Ekman, gav honom en klapp på axeln och hälsade.

       ”Kolla här”, sa Ekman till Danne och höll upp handen. Runt handleden hängde ett av armbanden dom stulit inne på H&M kvällen innan.

       ”Va? Har du sparat det?” skrattade Danne.

       Hade det varit han själv som stulit det, så hade han troligtvis behållit armbandet, men eftersom Ekman var rik och därför snattat mer för kickens skull, förvånade det Danne att Ekman nu bar armbandet.

       ”Jag vet!” sa Ekman. ”Så sjukt tacky att jag behållt det, men jag kunde inte låta bli! Det är ju ändå en souvenir från mitt första...”

       Han smackade med tungan och blinkade åt Danne, istället för att uttala det sista ordet: snatteri...

       ”Ditt första vadå?” ville Vera veta.

       ”Inget”, sa Ekman och gav henne ett retsamt och överlägset flin. ”Du ska inte va så nyfiken.”

       ”Vadå, vad har ni två haft för er egentligen?” envisades Vera och petade på Ekmans stulna armband, men Ekman gömde handen bakom ryggen.

       ”Det, du!”

       ”Sen när har ni två börjat ha hemligheter ihop?” undrade Vera och gav Danne en uppfordrande blick.

       ”Det tänker vi inte berätta för dig – eller hur, Danne?” sa Ekman.

       Danne såg den nyfikna glimten i tjejernas ögon. Såg hur Ekman tittade på honom som om han varit en av boysen. Det var han och Ekman nu. Han och Ekman...

       Dessie – som behandlat honom som luft sedan dom hånglat upp varandra på klassfesten – sneglade nu intresserat på honom. För så var det ju: var man vän med Ekman blev man ju genast intressant i alla andras ögon. Men Ekmans råd på klassfesten hade ju varit att inte låtsas om henne efteråt, varför Danne vände bort blicken från henne.

       Han nickade och log mot Ekman.

       ”Ska vi dra, eller?” frågade han nonchalant.

       Suzanne hade precis låst upp klassrummet och dom tog sällskap in. Pablo kom fram och dunkade Danne i ryggen och Isak hälsade till och med på honom. I ögonvrån kunde Danne se att Johannes sparat en plats till honom, men Ekman ropade åt honom att sätta sig borta hos dom, så därför låtsades han inte se Johannes.

       Isak och Ekman satt tillsammans som vanligt, Anders och Pablo också. Danne var alltså tvungen att sitta ensam, men det gjorde inget för Ekman hade valt ut stolen i bänkraden framför åt honom. Han skulle åtminstone få sitta nära boysen, på deras sida av klassrummet. Slippa töntsidan där Johannes, Marika och Nicolas satt.

        Det gick åt rätt håll nu.

        Stölden av morsans femhundring, grälet med henne och den där käftsmällen han fått – inget av det spelade nån roll. Han behövde inte henne längre. Han behövde sina polare. Sina nya polare. Och om det nu kostade en käftsmäll så var det värt det.