...

50. Jag vägrar festa med white trash

Efter klassrådet dröjde sig större delen av klass 8C kvar i korridoren utanför. Alla ville snacka om det som just hänt: om hur Isak gått loss på Danne, och i viss mån även på Johannes och Marika, för att dom tre slapp bidra med mat och snacks till klassfesten. Och hur Suzanne på grund av det – trots att hon först varit så mån om att alla skulle få vara med – mer eller mindre portat Isak från festen.

        ”Så då sa hon: du får stanna hemma imorrn, Isak, för du är en mobbare – du mobbar dina klasskamrater”, berättade Vera för några tjejer från parallellklassen.

       ”Nä, är det sant?”

       “Ja!” fyllde Dessie i. ”Och jag menar: herregud! Jag vill inte heller att dom där särbarnen ska va där och sno av oss andra, men man behöver väl inte skämma ut sig totalt, heller?”

       ”Nä, eller hur?”

       “Fan, att inte Isak ska va med imorrn!” klagade Ellinor till Kajsa, en bit därifrån. Dom hade tydligen blivit vänner igen efter gårdagens fight.

       ”Gumman, jag vet!” tröstade Kajsa och kramade om Ellinor. ”Men jag låter dig få dansa en stund med Adam imorrn, det vet du att jag gör för din skull!”

       ”Jag hatar konflikt! Det är det värsta jag vet!” sa Anna Sörberg till Lisa, Zahraa och Tanya. ”Det är ju därför jag är med i Kamratstödjarna – för att kunna STOPPA sånt här!”

       ”Ja, men visst!” instämde Tanya.

       Lisa och Zahraa nickade.

       ”Men jag tycker det är så SJUKT orättvist att VISSA slipper betala för sin del av festen och ÄNDÅ tycker att dom har RÄTT att få komma och VA MED!” fortsatte Kamratstödjaren Anna Sörberg. ”Asså, INTE för att jag gillar Isak på NÅT SÄTT – men han hade ju ändå tänkt BETALA för sig och då får han plötsligt inte GÅ?! Hur DUMT är inte DET?”

       ”Vadå, vill inte du heller att vi ska få komma på festen?” frågade Marika dystert. Tydligen hade hon stått bredvid och lyssnat på deras samtal.

       Anna Sörberg såg snabbt på Marika.

       ”Eh... vad säger ni? Ska vi kanske gå igenom studieuppgifterna till biologin, innan rasten är slut?” frågade hon Lisa, Zahraa och Tanya. Hon vände Marika ryggen och började gå mot sitt skåp. Lisa, Zahraa och Tanya såg förvirrat på varandra och följde sedan osäkert i Anna Sörbergs spår.

      ”Jag tycker du ska få komma”, viskade Zahraa snabbt till Marika innan hon försvann.

      ”Anna Sörberg. Klassens representant i Kamratstödjarna”, sa Peter till Ekman, med en nick åt Annas rygg. Han skrattade och skakade på huvudet. ”Asså, jag försöker verkligen inte va nån viktigpetter, men...”

      “... men du hade så jävla rätt”, flinade Ekman och stötte till hans arm.

      “Helt sanslöst, asså! Den här klassen är ju som en hajtank!”

      ”Och så får du skit när du säger det – fastän alla vet att det är sant”, sa Ekman.

      Peter ryckte på axlarna.

      ”Vad gör man?”

      ”Jag tycker det är synd att du inte kommer imorrn”, sa Ekman. ”Jag tror faktiskt det skulle va mycket roligare om du va med. Skulle JAG tycka, i alla fall.”

      Peter såg lite förvånad ut, men så log han.

      ”Vad gullig du är”, sa han.

      ”Jag menar: vi skulle kunna sitta där, käka popcorn och kolla på när dom andra har ihjäl varann – kanske hälla nåt i bålen? Du vet: såna grejer”, sa Ekman.

      ”Vi får göra det nån gång”, sa Peter allvarligt. Han började gå. “Jag drar en sväng. Ses på biologin sen!”

      “Gör vi!” svarade Ekman. Han blev ståendes där en stund, ensam och tyst, försjunken i sina tankar. Men så återvände han till verkligheten. Hans boys stod ju strax intill och försökte tala Isak till rätta:

      ”Men varför kunde du bara inte ha bitit ihop? Då hade det ju aldrig behövt bli så här?” sa Pablo.

      ”Varför höll NI bara käften?” kontrade Isak med.

      ”För att: vi vill ju gå på festen”, sa Anders.

      ”Och låta dom där tre mupparna festa upp era pengar?”

      Pablo och Anders såg på varandra och suckade, för dom visste inte vad dom skulle svara.

      ”Igår, när vi snackade om det här, så var ni på min sida – och ni tyckte det var precis lika orättvist som jag att dom slipper undan helt gratis”, sa Isak anklagande. ”Men idag, då sitter ni bara tysta och säger inget för att Suzanne inte ska bli sur på er och porta er också. Så jävla mesigt av er!”

      ”Tycker du inte själv att du överreagerar?” undrade Ekman, som nu anslutit sig till deras samtal.

      Isak ryckte på axlarna och stirrade surt på Danne, som stod ett tiotal meter bort och försökte verka oberörd av det som hänt.

      ”Jag fattar bara inte vad problemet är”, sa han. ”Visst, han är både fattig och sär – men seriöst? Det är ju inte mycket pengar vi pratar om, ens? Hur fan kan man inte ha råd med det?”

      ”Det kanske bara är så”, sa Ekman. ”Det är en liten slant för oss, men inte för nån som han?”

      Isak fnös föraktfullt. Hans ögon brände fortfarande på Danne.

      ”Jag tänker i alla fall inte gå”, sa han. ”Jag är inte välkommen längre och jag VÄGRAR festa med white trash som bara snyltar på andra. Punkt.”

      ”Aja, hoppas du blir nöjd med ditt val”, mumlade Ekman och började gå mot sitt skåp.

      ”Det är jag”, sa Isak.

 

49. Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag!

Det sista planeringsmötet inför klassfesten ägde rum på torsdagens morgonsamling. Det var nu klassen hade chansen att spika det sista inför morgondagen, så att dom åtminstone skulle ha ett dygn på sig att styra upp eventuella förändringar och sista-minuten beslut.

       Anna Sörberg inledde mötet med att resa sig upp från sin stol.

       ”Jag tänkte bara säga att vi på Kamratstödjarna är SUPER-POSITIVA till den här klassfesten och att vi önskar er alla lycka till!”

       Hon såg sig förväntansfullt omkring i klassrummet som om hon hoppades på att få en applåd. När ingen reagerade satte hon sig ner igen. Hon såg sur ut.

       ”Varför behövde hon resa sig upp för att säga det?” viskade Pablo till Anders.

       ”Men du ska väl också komma på festen, Anna?” frågade Suzanne.

       ”Jo, det tänkte jag”, mumlade Anna Sörberg. ”Men jag ville bara framföra en hälsning från oss på Kamratstödjarna först...”

       Suzanne stirrade på Anna Sörberg en lång stund. Sedan sa hon:

       ”Jaa, känner ni att ni har koll på läget inför imorrn? Allt är ju klart med lokalen och dekorationerna har ni ju redan fixat. Vakter har vi och inköpslistorna är färdiga. Så om det inte är några andra frågetecken, så tänker jag väl att ni alla helt enkelt får gå dit och ha en trevlig kväll tillsammans.”

       ”Om man inte vill gå på klassfesten, då?”

       Givetvis var det Peter som skulle protestera.

       “Man kan ju ha annat för sig”, la han till och fyllde i figuren, han höll på att rita i sitt block, med svart tusch.

       ”Meningen är att alla ska vara med och få ha trevligt tillsammans”, sa Suzanne. ”Det här handlar ju om att stärka gemenskapen i klassen och knyta band så att ni funkar bättre som grupp.”

       ”Lycka till med det!” mumlade Peter och bytte penna, från svart till rött.

       ”Ursäkta?” sa Suzanne oförstående.

       Peter la ifrån sig pennan och såg på henne med ett snett leende.

       ”Tror du på allvar att det kommer bli starkare gemenskap i klassen bara för att vi spelar lite musik och bjuder varandra på chips?” svarade han. ”Den här klassen är hur grupperad som helst. Och alla grupper hatar varann. Jag tror inte att nåt fredagsmys kan ändra på det.”

       Anders kunde nästan känna den dåliga stämningen lägga sig som ett negativt energifält över klassrummet. Suckar, stön och flämtningar hördes, blandat med kommentarer så som:

      ”Mä! Hallå?”

      ”Vadå, grupperad?”

      ”Du ska alltid va så negativ jämt!”

      Peter var verkligen märklig. Även om Anders nu kunde hålla med om att sammanhållningen i klassen inte var så bra och att det fanns vissa speciella som han ALDRIG skulle vilja bli sedd tillsammans med, så var ju det där som Peter sa, sånt som man bara inte säger!

      Men Ekman tyckte visst att det var roligt, för han skrattade till.

      ”Jävla king, han är!” sa han. Klasskamraternas irritation mot Peter byttes mot förvirring. Vadå, tyckte Ekman att det var BRA sagt??

      ”Det är väl inget att skratta åt, Adam?” sa Suzanne.

      ”Men han säger ju som det är!” flinade Ekman. Men Suzanne skakade på huvudet.

      ”Med den attityden så lär det väl knappast bli bättre gemenskap i klassen”, sa hon. ”Då kanske det är lika bra att du inte kommer på festen, Peter.”

      Peter ryckte på axlarna som om det kvittade och riktade återigen uppmärksamheten ner mot sin teckning.

      ”Såå, är det nån som har några övriga frågor?” undrade Suzanne, med en blick på sin klocka.

      “Varför slipper Danne ta med sig godis och dricka till festen?” ville Isak veta. “Det är ju inte rättvist mot oss andra.”

      “Vem har sagt det?”

      “Han sa det. Att han och dom andra cp-barnen slipper ta med sig godis till festen.”

      Suzanne blev genast rasande.

      “Vi har ingen som är cp-skadad i den här klassen och att använda det uttrycket på det där nedlåtande sättet, som nåt slags skällsord, är helt oacceptabelt!”

      “Jaja, whatever!” sa Isak. “Men Danne sa att han och Marika och Johannes slipper köpa med sig dricka och godis till festen och det är inte rättvist. Varför ska vi andra bjuda dom på snacks och dom slippa, bara för att dom får specialhjälp i matten och engelskan?”

       Danne såg ner i bänken. Det brände i kinderna och över halsen och han förstod att han måste vara illröd i hela ansiktet. Han ville inte ens titta åt Marikas och Johannes håll, ville inte veta hur dom reagerade. Han förstod inte längre varför det varit så roligt att reta Isak häromdagen, för nu var det verkligen inte roligt.

       ”Vadå, slipper dom?” hördes Fredriks röst.

       ”Va?” sa nån av tjejerna. Danne kunde inte avgöra vem, men troligtvis var det Ellinor eller Kamratstödjaren Anna Sörberg.

       ”Ja, det gör dom!” bekräftade Isak och ett lätt surr uppstod i klassrummet. Danne kände att han inte bara kunde sitta där och hålla käften. Han var tvungen att säga nåt. Han såg på Isak och försökte göra sin röst så stadig han bara kunde:

       ”Har du problem, eller?”

       ”Ja, det har jag! Om inte du och dom två andra mupparna tar med er eget godis, så tycker jag inte att ni ska få komma”, svarade Isak.

       “Det där är mobbning, Isak”, sa Suzanne.

       “Nä, det är ju mobbning mot oss andra som tvingas betala för deras gratisfest!”

       Det var såna här dagar som Suzanne hatade sitt jobb. Och det värsta var att hon inte hade nåt bra svar – åtminstone inget som Isak skulle godta.

       “Jag tar inte med mig dricka och snacks om inte dom också gör det”, framhärdade Isak.

       “Men skit i det”, sa Ekman tyst till honom. “Det spelar väl ingen roll?”

       Men för en gångs skull verkade inte Isak bry sig om vad Ekman tyckte.

       “Nä, jag tänker inte stå för deras kalas”, svarade han Ekman. “I såna fall stannar jag hellre hemma.” Han vände sig återigen mot Suzanne och sa det den här gången högt, så att hela klassen kunde höra:

       “Om dom får komma på klassfesten, så kommer inte jag!”

       ”Isak, den här festen är för alla –”, började Suzanne.

       ”Peter slipper ju”, flikade Isak in, men Suzanne ignorerade hans inpass.

       ”– och jag kan göra klart för dig, här och nu, att ingen ska behöva bli exkluderad från att vara med och delta imorrn kväll – så lägg ner den där attityden nu!”

       ”Så dom får komma?” frågade Isak.

       ”Alla som vill får komma”, sa Suzanne skarpt.

       ”Då kommer inte jag”, avgjorde Isak och vände sedan blicken ut genom fönstret.

       Suzanne slöt ögonen och tog ett djupt, djupt andetag. Sedan sade hon trött:

       ”Nä, det blir nog trevligast för alla om du stannar hemma istället...”

 

48. Dricka och snacks till klassfesten
Anders var klar att gå, men dröjde sig ändå kvar vid sitt skåp. Christian Brännström från nian och hans polare hade samlats i korridoren och Nina och Vera stod där med dom. Vera flörtade med Christian och gjorde sig till. Hon brukade egentligen inte bete sig så bland killar, hon var alldeles för cool för det. Men det kanske hade att göra med att Ekman också var där? Att hon hoppades att han skulle bli svartsjuk? Men Ekman brydde sig inte. Han snackade mest med Christian och kastade då och då en blick på Nina, som dom andra killarna svärmade runt.

        Nina var i vanlig ordning ouppnåelig och inte ett dugg imponerad av killarna, trots att dom var nior. Och varför inte? tänkte Anders. Samuel – Christians polare från Högsboskolan – var ju inte där. Och det var ju han som var söt och alternativ, till skillnad från killarna som gick på deras skola...

         ”Ni kan ju hälsa Isak att han har jävligt dålig smak, när det gäller tjejer”, sa Kajsa plötsligt. Anders hade inte ens märkt att hon kommit fram till dom, så absorberad hade han varit av att iaktta Nina bland niorna. Men nu stod hon där och såg arg ut och kastade menande med huvudet åt Isaks håll.
         Isak befann sig en bit därifrån. Han försökte trösta Ellinor. Hon och Kajsa hade varit arga på varandra resten av dagen, efter deras slagsmål nere vid grusplanen. Men trots att Isak höll Ellinor i sina armar, hindrade det honom inte från att flina raljant åt alla förbipasserande killar från deras parallellklasser.

         Till och med nu, skulle han göra en grej av att dom haft sex, tänkte Anders med en suck.

         ”Seriöst, Kajsa. Har du nåt att säga Isak och Ellinor får du ta det själv”, sa Pablo bestämt, varpå Kajsa vände och gick. Så fort hon försvunnit, kom Isak fram till dom.

         ”Boys, jag får nog följa med Ellinor hem en stund och fortsätta trösta henne, om ni förstår vad jag menar”, sa han. Han flinade och gjorde en obscen gest med händerna.

         Anders och Pablo såg på varandra. Dom hade känt varandra så länge att det räckte med en blick för att komma överens om nåt. I det här fallet, bestämde dom sig för att inte skratta åt Isaks kommentar. Han började bli lite för kaxig nu.

         ”Gör så”, sa Anders och försökte låta så uttråkad och ointresserad han bara kunde.

         ”Är du klar att gå?” undrade Pablo och vände demonstrativt ryggen åt Isak.

         ”Tja!” avbröt plötsligt Danne. Anders såg förvånat upp. Han hade inte sagt ett ljud till nån av dom, sedan Isak kört iväg honom från deras gata i fredags, men nu stod han där mitt framför dom med det där irriterande smilet över hela ansiktet.

         Isak tände direkt.

         ”Vad vill du?” snäste han. ”Jag sa ju åt dig att lämna Anders ifred!”

         ”Blir ju svårt när vi går på samma skola”, retades Danne. ”Och ska på samma fest på fredag.”

         ”Som OM vi skulle hänga med dig på klassfesten”, svarade Isak hånfullt.

         ”Kanske inte, men ni ska ju i alla fall stå för våran dricka och snacks”, sa Danne. ”Eller hur, Johannes?”

         Pucko-Johannes, som precis packat klart sin ryggsäck, låste sitt skåp och anslöt sig till dom.

         ”Höhö, ah!” skrattade han.

         ”Hela klassen ska bidra med dricka och snacks, så det gäller er också, era dumma jävlar!” sa Isak.

         Danne och Johannes såg triumferande på varandra. Dom hade en hemlighet ihop, som nu skulle avslöjas, tänkte Anders.

         ”Inte vi! Mervi och Ahmed sa att vi skulle slippa för att vi fick så bra resultat på matteprovet!”

         ”Så vi behöver inte ta med oss nånting. Men det måste ni!”

         ”Vadå, vi fick också bra resultat på provet. Det var ju fan INGEN som blev underkänd i klassen”, protesterade Isak.

         Danne ryckte på axlarna och hans irriterande flin bara växte.

         ”So? Ni måste fortfarande köpa dricka och snacks. Det är bara Johannes, jag och Marika som slipper.” Han och Johannes började gå genom korridoren. ”Ha så kul, killar! Vi ses på fredag!” ropade han över axeln och Johannes skrattade sitt fula gnäggande hästskratt.

         ”Det här är fan inte sant!” sa Isak. ”Om inte dom har med sig dricka och snacks till festen, så ska dom fan inte få komma!”