...

30. Schysst att jag får stanna på pizza
Anders spanade ängsligt omkring sig, medan dom promenerade uppför hans gata. Han hoppades att ingen skulle se dom. Hoppades att inte Pablo skulle råka titta ut genom sitt fönster, eller stå och öva basketkast på garageuppfarten. Han ville inte behöva förklara varför han tog med sig skitjobbiga Danne – som hade en morsa som legat med en av deras klasskamraters farsa så att den familjen splittrats och Maria tvingats byta skola – hem.

         Han visste inte hur han skulle förklara det.

         Stefan och Mergim körde ner hans huvud i toaletten och sen – eller om det var innan – tappade han bort sina hemnycklar och eftersom jag betedde mig som en skit mot han på gympan idag så...

         Men en del av sanningen var ju faktiskt att han fått dåligt samvete på grund av hur han betett sig mot Danne under volleybollen, att Pierres utskällning fått honom att inse att han gått över gränsen och uppfört sig som en sån där person som han egentligen inte ville vara.

         En oskön typ.

         Med – vad var det Pierre hade kallat det för? - unkna värderingar.

         Nån som Nina skulle titta snett på.

         Och precis som Nina sagt på Veras fest: varför var alla så anti Dannes morsa efter det som hänt och varför tyckte ingen att det var Marias farsas fel? Han var ju den som svikit familjen, liksom...

Anders låste snabbt upp dörren till huset och manade Danne att gå in, så att han kunde stänga och låsa illa kvickt. Han kunde höra att TV:n stod på i vardagsrummet. Jonna var förmodligen redan hemma från skolan.

         ”Eh... kom! Vi går till mitt rum!” sa Anders och smög förbi vardagsrumsdörrarna.

         Men Danne släpade benen efter sig. Han såg sig om, som en turist på upptäcktsfärd i ett nytt spännande land.

         ”Anders, pappa är i telefon”, hördes plötsligt Jonnas röst bakom dom. ”Han tar med sig pizza hem, för mamma blir sen från jobbet. Han undrar vad du vill ha?”

         Anders vände sig om och såg på sin lillasyster, som stod i dörröppningen med ett frågande ansiktsuttryck och sin mobil mot örat.

         ”Anders har en kompis med sig”, sa Jonna i telefonen. ”Ska du också ha en pizza, eller?”

         ”Nä, han ska –”, började Anders.

         ”Jag tar en Vesuvio”, sa Danne.

         ”Han tar en Vesuvio”, berättade Jonna i telefonen. ”Nä, inte Anders – hans kompis! Vad heter du?”

         ”Danne”, sa Danne.

         ”Han heter Danne. Men ge Anders en Azteka, då, som vanligt. Vad skulle han annars ta?”

         Jonna snodde runt och försvann in i vardagsrummet igen.

         Jaha, tänkte Anders, nu ska han stanna på middag också...!

Dom gick in på Anders rum och Anders satte sig ner på sin säng. Han visste inte vad han skulle säga eller göra. Till och med Danne var tyst för ovanlighetens skull.

          ”Schysst att jag får stanna på pizza”, sa han plötsligt. ”Vesuvio är fan i mig det bästa jag vet!”

          Anders stirrade på honom.

          ”Okej”, sa han bara.

          Det vibrerade plötsligt i fickan. Han hade fått ett sms. Han tog upp telefonen och märkte att han fått flera meddelanden, som han helt missat att kolla.

         Anders stirrade på sms:en men kom sig inte för med att svara. Dannes närvaro i rummet distraherade honom allt för mycket. Han stoppade ner telefonen igen.

         Danne gick runt i rummet, tittade och undersökte. Petade på Anders saker. Kom med små kommentarer. Anders följde honom med blicken. Vad skulle han göra? Vad skulle han säga? Dom hade gått i samma klass i snart ett år och aldrig umgåtts. Anders hade aldrig känt ett minsta behov av att umgås mer med Danne än han redan gjorde – det vill säga inte alls. Han var så störig och påträngande. Snackade så mycket bull. Gjorde vad som helst för lite uppmärksamhet.

          ”...ni kan ju i alla fall försöka va lite schyssta mot honom ibland...”, hade Pierre sagt.

          Men frågan var bara hur?

          Danne stannade plötsligt till vid fönstret och drog isär persiennerna.

          ”Shit! Har ni ÄPPELTRÄN i eran trädgård?” utbrast han och vände sig om mot Anders med ögon stora som tefat.

          ”Ja, vadå, då?”

          ”Fan, vad lyxigt!”

          Driver han??? tänkte Anders, men Danne verkade inte det minsta ironisk. Var han helt seriöst impad av att dom hade två äppelträd ute på bakgården? Men visst, han bodde ju i höghus och hade ingen trädgård alls, så det kanske inte var SÅ konstigt? Eller...?

          Danne tröttnade på äppelträden och öppnade istället Anders skrivbordslåda.

          ”Letar du efter nåt?” undrade Anders, med en växande irritation.

          ”Nä, bara kollar lite”, mumlade Danne och öppnade nästa låda.

          Anders skulle precis resa sig upp och smälla igen lådan över Dannes fingrar, då Jonnas plötsliga skrik avbröt honom.

          ”ANDERS!!! PABLO ÄR HÄR!!!”

         Anders vände sig mot dörren.

         Fuck! tänkte han. Fuck, fuck, fuck!

29. horungen – och hans nyfunna kompis...
Danne hostade och kräktes och snorade. Därefter sjönk han ihop i en hög på golvet vid toalettstolen. Anders såg hjälplöst på en stund. Han visste inte om han borde gå eller stanna kvar. Danne hade varken tittat åt hans håll eller sagt nåt sedan Stefan och Mergim lämnat omklädningsrummet, men han måste ju hört när dom snackat med honom förut.

           Hört hur dom tvingat honom att hålla tyst.

           ”Är... är du okej?” frågade Anders till sist. Han kunde ju inte bara dra efter det som hänt och han kunde ju inte heller bara stå där och hålla käften.

           Danne snörvlade och satte sig först upp på golvet. Därefter tog han stöd mot toalettstolen och reste sig till full längd. Han ryckte trotsigt på axlarna och gav Anders en kort blick, men sa inget. Hans hår hängde i våta stripor längs pannan, kinderna och nacken. Det hade runnit ner över axlarna och halslinningen på hans tröja. Även ärmarna hade blivit våta. Troligtvis på grund av allt motstånd han gjort. Och lukten av urin hängde i luften; den mindre toaletten var som tidigare nämnt inte lika fräsch som handikapptoaletten. Danne hade förmodligen fått stänk och spill på sig från golvet och stolskanten.

           ”Vill du kanske duscha av dig igen, så du blir ren i håret, i alla fall?” sa Anders.

           Danne övervägde.

           ”Kanske bäst så”, mumlade han.

           Anders satt kvar i omklädningsrummet medan Danne tvättade av sig inne i duschrummet. Varför visste han inte. Han kunde ju faktiskt sticka om han ville. Men det kändes fel på nåt sätt. Danne kom ut från duschen och gnuggade sitt hår med handduken. Han hade stoppat ner den blöta tröjan i sin gympapåse och bytt till den t-shirt han använt tidigare, under volleybollen.

          ”Vill du ha lite deo?” frågade Anders och höll fram sin flaska. Kanske skulle hans nyinköpta och svindyra Nuit D'Issey kunna maskera den del av pisslukten, som inte velat släppa?

          ”Visst”, sa Danne och Anders kunde höra att han försökte låta nonchalant. Han använde aldrig så fina grejer själv, utan snyltade till och med från pucko-Johannes billiga Axe-spray efter gympalektionerna. Han försökte ibland tigga från Ekman, men Isak brukade då vara snabb med att tala om för honom att det var white trashigt att snylta från andras fin-deos om man själv var så fattig och snål att man inte ens kunde använda de billiga produkterna.

          ”Jaha, ska vi dra då, eller?” frågade Danne när Anders sprayat klart.

          Dom lämnade omklädningsrummet och gympahallen.

          ”Jaha”, sa Anders ute på skolgården. ”Jag ska väl dra hem då...”

          ”Jag har glömt mina hemnycklar”, sa Danne. Anders såg på honom. ”Jag kommer inte komma in hemma. Det var därför jag stannade kvar efter skolan.”

          ”Men...”, började Anders. På grund av deras bråk på gympalektionen förut, ville han helst slippa nämna Dannes morsa igen, men han var tvungen. ”... din morsa, då?”

          ”Hon är inte hemma. Hon kommer inte hem förrän sent ikväll.”

          Anders funderade en lång stund.

          ”Du kan inte dra in till stan då? Hänga där några timmar, tills hon kommit hem?”

          ”Jag har inget busskort", sa Danne.

          ”Nähä...”

          Det var tyst en lång stund och Danne gjorde ingen ansats till att gå. Han stod kvar och stirrade på Anders, som om han väntade på nåt.

          ”Du... du kan ju hänga med hem till mig en stund, om du vill?” sa Anders till slut – men ångrade sig genast, så fort han sagt det. Säg nej, säg nej, säg nej, snälla, säg nej!!!

          Danne nappade dessvärre genast, som en hungrig fisk, på betet.

          ”Okej!” sa han och ställde sig vid Anders sida.

          Fan också! tänkte Anders. Varför skulle jag bjuda hem han för??!!

          Men det var försent.

          Danne hade redan börjat traska i riktning mot det villakvarter Anders bodde i, som om han visste exakt vilken adress dom skulle till, så det var bara för Anders att följa efter och hoppas att inte Stefan och Mergim stod och lurpassade på dom nånstans utefter vägen, i väntan på omgång nummer två med horungen – och hans nyfunna kompis...

28. Vi ska tvätta käften på dig... i bajsvatten

Ljudet, eller oljudet, av höga röster avbröt plötsligt Anders tankar.

        Det hela gick så fort att han inte hann uppfatta varifrån det kom. Först utifrån, men sen...

        Dörren till omklädningsrummet for upp med en hög smäll och flertalet högljudda röster hördes genast därute.

        ”Man ska inte va så jävla käftig när man är liten och spinkig som du!”

        Han kände genast igen rösten. Det var Stefan från B-klassen. Stefan käftade lika ofta som gärna med folk, så det tonläget hade Anders hört förut.

        ”Inte när man är stor och ful som du, heller”, svarade nån och Anders tyckte sig känna igen den rösten också.

        Eftersom han varit ensam, hade han inte stängt toalettdörren ordentligt. Den stod fortfarande på glänt och genom springan kunde han se dom: Stefan, Mergim och en av deras minioner som knuffade nån mellan sig.

        Danne, från klassen.

        Anders kunde känna hur pulsen steg och hur han med ens slutade att andas.

        ”Va, sa du nåt, din lilla skit?” gick Stefan på.

        ”Du hörde mig!” svarade Danne.

        Stefan puttade honom mot Mergim, som stod bakom och knuffade hårt tillbaka. Deras stöddiga lilla minion-polare skrattade fult och knuffades även han för att visa att han var lika tuff som dom.

        ”Ta hans väska!” beordrade Stefan och Mergim slet Dannes ryggsäck av honom.

        ”Men släpp, ditt fucktard!” skrek Danne, men Stefan höll fast honom, medan Mergim rev upp blixtlåset och tömde ut innehållet på golvet.

        ”Wow, är det sånt här man har råd med när ens morsa går runt och horar på stan!” hånade Mergim och sparkade på innehållet. ”Din morsa måste ju fan va dålig på att knulla om hon bara har råd att köpa sån här skit!”

         ”Jag ska döda dig!” väste Danne.

         ”Va? Ska du döda mig?” sa Mergim. ”Hörde ni? Horungen ska DÖDA mig! Jag blir så jävla rädd!”

         ”Säger du horunge en gång till...!” varnade Danne.

         ”Horunge!” sa Mergim.

         Danne slet sig loss med ett vrål och kastade sig över Mergim, men Stefan och minionen hjälptes åt att brotta ner honom på golvet. Stefan ställde sig med ett knä över Dannes rygg och det andra på hans högra arm så att han inte skulle kunna röra sig. Anders kunde se Mergim plocka upp nåt från golvet, nåt av Dannes klädesplagg. Han pressade det mot Dannes ansikte.

        ”Här, svälj ditt eget svett, ditt lilla fnaskbarn!”

        ”Ditt fucking särbarn!” skrek Danne, tillbaka.

        ”Så liten och så ful i mun!” hånade Stefan. ”Vi kanske ska tvätta käften på dig, så du lär dig hur man snackar med dom som är över dig? Va?”

        ”I bajsvatten! Det skulle passa honom!” sa Mergim och skrattade högt. ”Kolla toaletten!” beordrade han plötsligt minionen, som tafatt närmade sig handikapptoaletten där Anders stod gömd. Anders kunde se honom närma sig genom dörrspringan. Det var försent för att låsa eller försvinna. Han backade instinktivt bakåt mot väggen, då minionen närmade sig med handen utsträckt mot handtaget. Han drog ett djupt andetag och slöt ögonen.

         Vad skulle hända när han blev upptäckt?

 ”Men inte DEN! Den ANDRA toaletten, fattar du väl?” ekade plötsligt Mergims röst mellan omklädningsrummets väggar och Anders öppnade återigen ögonen. Han kunde se minionen skynda sig bort till den andra toaletten och öppna dörren.

        Under våldsamma ansträngningar släpade dom den sprattlande, sparkande och svärande Danne över golvet och in i toaletten. Mitt i alltihop var det som om Anders plötsligt kunde förstå varför dom valt just den. Den låg närmare, varför dom skulle få det lättare att släpa honom dit. Och att den var mycket äckligare än handikapptoaletten, hade kanske också spelat in, i all deras sadism?

        Varför kom inte Pierre instörtande för att kolla läget? Han måste väl ha hört allt oväsen dom fört? Eller hade han redan återvänt till huvudbyggnaden? Var dom verkligen helt ensamma här i gympahallens omklädningsrum?

        Anders kunde höra Dannes gurglande skrik när det började spola därinne och Stefans och Mergims skratt.

        ”Kolla, helt jävla blöt!” skrek Mergim.

        ”Igen! Spola igen!” gapade Stefan.

        Det var som att nåt sprack inom Anders. Han kunde inte bita ihop längre. Han sköt upp dörren till handikapptoaletten och fastän hjärtat dunkade så hårt att han fick ont i huvudet närmade han sig den andra toaletten.

        ”Men kan ni inte sluta?”

        Han kunde knappt höra sin egen röst – och det var inte heller den som stoppade dom.

        ”Fan också, vattnet är slut!” klagade Stefan och daskade till vattenklosetten.

        ”Vi tar han till den andra toaletten!” föreslog Mergim och såg sig om. Hans blick mötte Anders och för nån sekund såg han riktigt rädd ut. ”Fuck...! Hur länge har du stått där?” sa han och fastän han försökte låta lika stöddig som vanligt, darrade han på rösten.

        Stefan vände sig genast om. Samma osäkerhet och rädsla för att åka fast, fladdrade förbi i hans ögon, men han hämtade sig snabbare än Mergim.

        ”Va fan gör DU här?”

        ”Jag blev sen från gympan”, sa Anders. Hans röst var alldeles matt och grumlig.

        Stefan och Mergim såg på varandra. Dom släppte Danne och reste sig upp.

        ”Kom du själv, eller?” ville Stefan veta.

        Anders flackade med blicken.

        ”Ah...”

        Stefan och Mergim såg ut att slappna av.

        ”Vad gör ni för nåt?” frågade Anders dumt, fastän han redan visste svaret. Tystnaden var olidlig och Stefans och Mergims ögon brände på honom. Han var tvungen att säga nåt. Stefan och Mergim klev ut ur den lilla toalettskrubben, minionen följde dom, med en förvirrad blick på Danne, som låg kvar på golvet därinne. Dom placerade sig som en hotfull vägg framför Anders, med blickar som borrade hål genom honom.

        ”Vi gav horungen ett litet bad”, sa Stefan kallt.

        ”Och du har inte sett nåt. Fattar du?” fyllde Mergim i.

         Anders var så ställd att han inte visste vad han skulle svara. Han hade alltid haft på känn att Stefan och Mergim inte hörde till hans fanclub. Men samtidigt visste dom ju att han var Ekmans polare och därför borde dom väl inte ge sig på honom? För till och med Mergim och Stefan slickade Ekmans röv, trots att dom jämt skulle vara så tuffa mot alla.

         ”Okej?” manade Stefan på, då han inte svarat Mergim.

         ”Okej”, sa Anders. Det kom som en viskning.

         ”Bra”, sa Stefan och borrade honom med blicken en sista gång. Därefter trängde han sig förbi Anders och gick ut ur omklädningsrummet. Mergim följde hans exempel. Deras minion började också gå, i ett försök att härma deras stöddiga gångstil, men hejdade sig vid dörren och spände blicken i Anders och hötte varnande med fingret.

         ”Du håller käften om det här, okej?” hotade han och slet igen dörren efter sig.

         Hade det varit under andra omständigheter hade Anders förmodligen skrattat åt honom, men kräkljuden och hostningarna inifrån toalettskrubben fick skrattet att fastna i halsen på honom...