...

140. Det är nåt fel med morsan

Efter ett tag orkar han inte springa längre, utan bestämmer sig istället för att börja gå, i mer normal takt. Han är ändå så pass långt bort ifrån Arbetarföreningens lokaler och den katastrofala julfesten nu – och alla hemska blickar som fanns där – att det inte längre spelar nån roll.

        Han går genom stan, ut ur centrumkvarteren och city. Genom parken och förbi det ena höghusområdet efter det andra, tills han når villaområdena. Först de gamla, närmare stan och sedan de mer nybyggda, som ligger längre bort, tills han når de yttre höghusområdena, där han själv bor.

        Hans fingrar är stelfrusna och han darrar i hela kroppen, då han slår portkoden och strax efteråt låser upp dörren till lägenheten. Han slinker så försiktigt han bara kan in i hallen och väntar där en stund. Känner av stämningen. Lägenheten är underligt tyst. Han kan se att TV:n står på, därinne i mörkret och programmet i rutan kastar flimrande ljussken på väggarna. Men volymen är nästan nere på nollan, det hörs knappt nånting annat än ett svagt brus.

        Danne spanar inåt. Max sitter inte i soffan. Och morsan verkar inte heller vara där nånstans. Hennes sovrumsdörr står på glänt, men det är mörkt och tyst därinne. Hans och Max' rum, likaså.

        Danne drar av sig sina skor. Rörelsen får honom att inse hur ont han faktiskt har i kroppen. Det flimrande ljuset från TV:n träffar hans ansikte, när han passerar hallspegeln och han ser att han har fått fläskläpp. Det hade han förvisso redan anat. Men han känner också nåt som sticks och kliar på hakan, ner över halsen och mot kanten på hans tröja.

        Inne i badrummet tänder han lampan och ser det långa trådsmala rivmärket som löper ända från hakspetsen och ner mot bröstkorgen. Visst ja, det var där Stefan dragit knivens egg. Danne mindes ju att rörelsen varit lätt och försiktig, men ser nu att Stefan ändå varit tillräckligt hårdhänt för att lämna en lång svidande rispa i hans hud.

        Danne drar upp sin tröja och tittar på de stora ojämna tuschbokstäverna som Stefan klottrat på hans mage, försöker tyda vad det står. Han läser det först baklänges i spegeln och sedan med blicken vänd neråt, direkt på magen.

         FUCKING HORUNGE står det.

         Och alla som kommit in i förrådsrummet, under kvällen, för att titta på eller hjälpa till hade läst dessa två ord från hans halvnakna kropp.

Han duschar, gnuggar och gnider magen med schampo, balsam och tvål – allt han kunnat hitta i badrumsskåpet – för att få bort bokstäverna. De bleknar och smetas ut lite, men försvinner inte helt. Det kommer förmodligen ta några dagar och duschar till innan de är helt borta. När han sedan tvålar in resten av sin kropp, råkar han nudda skrapsåren och blåmärkena – från när Mergim släpade honom längs det oslipade trägolvet – och tvingas därför vända ansiktet rakt in i duschstrålen.

        Så mycket gråter han av smärtan.

***** 

Danne smyger in i sitt rum och ner i sin säng. Han vill bara gråta och gråta tills han försvinner, men det går inte, för han märker genast att Max inte ligger och sover.

        Han sitter istället ovanpå sin säng, med knäna uppdragna under hakan och ansiktet begravet i händerna. Danne harklar sig och harklar sig. Måste göra rösten stadig. Måste fråga:

        ”Varför sitter du så där för? Här i mörkret?”

        Max harklar sig också.

        ”Det är nåt fel med morsan”, snörvlar han.

        Danne svarar inte. Han bara stirrar på Max' silhuett, där borta i mörkret.

        ”Hon har varit konstig hela kvällen och nu svarar hon inte när jag pratar med henne.”

        ”Men hon har väl somnat antagligen”, svarar Danne och känner pulsen öka.

        ”Nä”, säger Max och torkar näsan mot handen. ”Hon tog tabletter igen för att hon inte kunde sova. Och nu bara ligger hon där...”

139. Ett pack troublemakers

Anders och Isak kom precis ut från toaletten när Anders la märke till att musiken slutat spela. Helt. Livliga röster hördes, inifrån dansgolvet, och nån hade tänt lyset i taket.

        ”Vad hände med musiken?” frågade Anders – mer till sig själv, än till Isak. Han kunde höra hur full han var.

        Några tjejer som kom in från innergårdens rökhörna stannade upp, minst lika konfunderade. Dom stoppade några andra tjejer, som verkade vara på väg ut ur lokalen.

        ”Vart ska ni?” frågade dom.

        ”Vi drar! Det är slagsmål därinne mellan några killar i åttan. Dom har kniv!”

        ”Va?! Är ni seriösa?”

         Anders och Isak bytte en blick.

         ”Kniv?” upprepade Anders.

         ”Shit!” sa Isak. ”Det är Stefan och Mergim. Dom är igång nu – dom har tagit Danne!”

         ”Vadå, tagit Danne?”

         ”Det här måste jag se!” sa Isak och skyndade sig in i festlokalen.

         ”Vadå? Vad är det som händer?” ropade Anders efter honom. Han började också springa, fast inte utåt som dom andra, utan inåt som Isak. ”Är det det HÄR som är hämnden, eller? Va?!”

         Men Isak svarade inte. Anders haffade tag i Isaks arm.

         ”Varför är dom beväpnade? Varför har dom kniv för?!”

         Isak sa inget. Istället började han skratta. Skratta och skratta och skratta. Dumt och hysteriskt. Varför skrattade han?

         ”VARFÖR SKRATTAR DU?” skrek Anders.

         Men Isak svarade inte. Hans dumma flinande och idiotiska skratt bara fortsatte. Plötsligt – och Anders fattade nästan inte ens själv vad som flugit i honom – klippte han till Isak. Med sin knutna näve, rakt över den skrattande munnen. Isaks skratt dog i samma sekund som Anders kände Isaks läppar, tänder och saliv mot sina knogar.

         Och Isak föll nästan baklänges av överraskningen, men han kom sig ovanligt snabbt. Hans ena näve grep tag i Anders hals och den andra riktade ett slag som träffade Anders i ögonbrynet.

         ”ÅNEJ, DOM SLÅSS HÄR OCKSÅ!” skrek nån som passerade.

         Sekunderna därefter var slagsmålet mellan dom ett faktum. Isak tryckte upp Anders mot väggen, medan Anders måttade sparkar och slag mot Isaks kropp. Isak skällde och svor och gjorde detsamma mot Anders.

         ”VAD HÅLLER NI PÅ MED?!” skrek Elena och Dessie i mun på varann.

         ”ANDERS!” ropade Peter. ”Behöver du hjälp, eller?” Självklart valde Peter Anders sida – han och Isak hatade ju varandra. Men Elena ville tydligen inte uppmuntra fajten:

         ”Peter, dom MÅSTE sluta! Uppmuntra dom INTE!”

         Elena, Dessie och Peter gick emellan och särade på Anders och Isak.

         ”Men han är ju så jävla dum i huvet!” skrek Anders.

         ”Jag vet inte vad han pratar om”, sa Isak och visade Dessie ett rivmärke på sin högra arm.

         ”Bara sluta!” skrek Elena. ”Det räcker nu!”

         Hon knuffade Anders och Isak isär.

         ”Jag fattar inte varför ni beter er så här?” sa hon sedan.

         ”För att han är en jävla idiot!” skrek Anders och kastade sig mot Isak igen.

         ”Du är en liten fitta, Anders!” hånade Isak.

         ”Isak!” skrek Elena. ”Ska du ha hjälp får du fan i mig bete dig – du snackar inte på det där sättet!”

         ”Jag förstår varför du vill puckla på honom, Anders”, sa Peter.

         ”Tro fan att bögjävlarna håller varann om ryggen!” hetsade Isak.

         ”Ånej! Han kallade oss för bögjävlar – gud, vad mitt manliga ego blev sårat nu!” svarade Peter utan att hålla tillbaka sarkasmen.

         Elena släppte Isak.

         ”Får du stryk ikväll, så kommer inte jag gå emellan igen, Isak”, sa hon. ”Bara så du vet!”

         ”Asså, måste ni hålla på så här nu, när det redan är slagsmål mellan folk från åttan?” sa Dessie. ”Stefan och Mergim håller ju faktiskt på och hotar Danne med kniv därinne! Om niorna får för sig att vi i åttan är ett pack troublemakers lär vi ju aldrig mer bli bjudna på deras fester i fortsättningen!”

 *****

Nina och Ekman närmade sig förrådsutrymmet. Det hade samlats folk utanför för att titta på, medan några av niorna som arrangerat festen ropade åt dom att lämna lokalen.

         ”Har du sett Vera?” frågade Christian Brännström Nina. Han hade tydligen sprungit ifatt dom på dansgolvet.

         ”Nä, jag tror hon har stuckit!” sa Nina över axeln.

         ”Men –”, började Christian.

        ”Christian, vi måste få stopp på Stefan och Mergim innan nåt allvarligt händer”, avbröt Ekman. ”Kan du hämta Erik och Pablo, om han är i form, och ja... vem som helst som kan gå emellan?”

        Christian nickade och vinkade till sig några killar från nian. Dom gick in i samlad trupp i förrådet.

        ”Men va fan är det, att alla ska komma in här?” ropade Mergim.

        ”Killar, vad sysslar ni med?” frågade Ekman. Hans röst lät sådär myndig och vuxen, som den ibland gjorde när han var allvarlig.

        ”Vi har lite skoj, bara”, sa Stefan.

        ”Danne, har du skoj, eller?” frågade Ekman. ”Det ser inte ut som att han har kul”, la han till när inte Danne sa nåt.

        ”Ni får fan lugna ner er, ni sabbar ju festen!” sa Christian Brännström.

        ”Det var inte meningen att alla skulle komma in här och titta på”, sa Stefan, som om det skulle ursäkta det dom gjorde.

        ”Stefan, ge hit kniven”, sa Ekman och gick fram till honom, med handen utsträckt. Stefan backade skyggt från honom. Kniven höll han kvar, riktad mot Danne.

        ”Han är ett litet fucking särbarn, som inte vet sin plats och som har en hora till morsa!” fräste Stefan.

        ”Hans morsa är inte alls nån hora”, sa Ekman.

        ”Han ska fan lära sig sin plats!”

        Stefans röst darrade. Han såg från Ekman till Christian Brännström och dom andra killarna från nian.

        ”Ge kniven till Ekman, nu!” röt Christians kompis Erik. ”Annars får vi ta den ifrån dig med våld!”

        ”Jag skär honom”, hotade Stefan och nuddade Dannes kropp med knivbladet.

        ”Skär du honom blir vi tvungna att ringa polisen, Stefan – det vet du, att vi måste”, sa Ekman. Hans röst var alldeles lugn. ”Och då kommer ditt liv bli ett helvete. Känns det som ett smart val, eller?”

        Stefan sa inget, men hans blick var plågad.

        ”Mergim, släpp Danne”, sa Ekman.

        Mergim tvekade, men så släppte han sitt grepp om Dannes armar. Danne drog genast upp sina byxor och ryckte till sig sin tröja från golvet. Han sprang förbi alla, utan att möta deras blickar.

        ”Danne, är du okej, eller?” ropade Nina efter honom. ”Kommer du kunna ta dig hem?”

        Men Danne svarade henne inte. Han försvann över dansgolvet och ignorerade alla som stirrade på hans halvnakna kropp.

        ”Så, då var det över”, sa Mergim. ”Showen är slut.”

        ”Stefan”, sa Ekman med en gest mot kniven.

        ”Jaja!” sa Stefan och slängde den ifrån sig, så att den hamnade bakom en av stolstravarna inne i hörnet. ”Så. Borta! Är alla nöjda nu?”

        ”Nej, vi är faktiskt inte nöjda”, sa Erik. ”Fattar ni vad mycket tid vi la ner på den här festen och så kommer ni – era jävla idioter – och bara förstör för alla!”

        ”Men hallå”, sa Stefan. ”Kom igen nu! Vi gjorde alla här en tjänst. Den där horungen är så jävla stöddig och har sån fucking attityd jämt – och han är ju skitjobbig mot Ekman –”

        ”Dra inte in mig i det här”, sa Ekman. ”Mina problem med Danne, löser jag själv – och då hotar jag ingen med kniv!”

        Mergim skrattade till, dumt och nervöst.

        ”Asså, alla borde bara chilla lite”, sa han. ”Ni trodde väl inte att vi skulle göra han illa på riktigt, heller? Va?”

        ”Du är en idiot”, sa Christian Brännström hårt och Mergim slutade flina. ”Och jag lovar er: ni kommer aldrig mer va välkomna på nån av våra fester igen, bara så ni vet.”

        Han vände om och gick.

        ”Men kom igen nu!” ropade Stefan.

        ”Gå hem, Stefan”, sa Ekman och lämnade förrådsrummet.

        ”Men Ekman, för fan!” ropade Stefan efter honom, men Ekman lyssnade inte längre på honom.

 

138. DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!

Efter en svettig timme på dansgolvet och några selfie-sessions under misteln med Christian Brännström och hans virvlande tunga, hade Vera satt sig i en av sofforna i loungen. Hon var på dåligt humör och ville inte längre festa.

        Hon var så förbaskat trött på allt och alla. På Christian, som tyckte att han var The Shit, trots att han var så jävla dum i huvudet och kläckte ur sig de mest idiotiska kommentarerna – som det där om att tjejer hela tiden bitchar och skapar drama. På Dessie, som var hennes närmsta vän, men som var så förbaskat ytlig ibland att man nästan undrade om det stod helt still uppe i huvudet på henne. På Kajsa, som aldrig verkade fatta att Adam aldrig skulle besvara hennes töntiga fjortis-kärlek. På Adam, som satt där borta, på andra sidan av loungen med Jennifers armar och ben slingrade om sig, som i det värsta förspelet.

        Jennifer skulle föreställa en sån där smart och alternativ tjej i Doc Martens-kängor, som var intresserad av smalfilm, indiemusik och feministiska frågor. En sån där tjej som är så svårflörtad att det fick en killes cred att skjuta i taket tio gånger om, om han lyckades få henne på rygg – vilket Adam förmodligen fått.

        Det var tydligt nu att Adam sprungit om alla andra snubbar på skolan, att ingen av dom kunde mäta sig med honom längre. Kanske var det därför som han inte brydde sig om att Vera hade ihop det med Christian Brännström? För hur populär Christian än var, så var han inget hot mot Adam?

         Tankarna gjorde Vera deprimerad.

         Hon ville inte vara kvar och låtsas ha kul på en fest som sög, ville inte göra sig till för en fjant som Christian, som ändå inte räknades. Ville inte behöva bevisa sig själv inför Adam. I alla fall inte ikväll.

         Hon tog sin väska och gick. Tänkte inte ens säga hejdå till Christian och Dessie. Bara försvinna och vara borta. Vera gick ut genom entrén, svarade inte när vakterna hälsade henne farväl, utan fortsatte bara gatan ner.

         Det var ungefär precis då hon svängt runt kvarteret och kommit utom hörhåll som tumultet på festen bröt ut.

 

*****

”DOM SLÅSS MED KNIVAR DÄRINNE!”

”Nä, vadå? Får jag se?”

”JÄVLAR!”

”OKEJ, ALLA GÅR UT! NU!”

 *****

Nina hade hållit sig för sig själv större delen av kvällen. Elena hade haft fullt upp med Peter, ute på dansgolvet och borta i loungen, så Nina tyckte att det hade varit bäst att lämna dom ifred – eftersom Elena så sällan flörtade med nån. Peter verkade hon däremot vara helt fascinerad av. Dom hade dansat och dansat. Pratat och pratat. Skrattat och skrattat. Självklart borde Elena få vara ifred med honom.

         Pablo verkade knäckt. Eller var det bara fyllan? Nina visste inte. Hon hade suttit hos honom en stund och tröstat honom, för han var visst helt bedrövad över att Elena gillade Peter – och Anders verkade inte bry sig ett dugg om att ta hand om sin bästa vän. Nina hade även sympati-dansat med Pablo (Pablo var faktiskt grym på att dansa när han inte var så redlöst berusad), men efter ett tag hade hon tröttnat på att vara den duktiga och omhändertagande kompisen och istället satt sig själv.

         Några killar hade kommit fram och varit slemmiga och jobbiga, men lämnat henne ifred när hon ignorerat dom. Samuel, som fortfarande var kvar, hade kommit fram efteråt och frågat varför hon flörtat öppet med andra killar mitt framför hans ögon, medan Nina – för sjuttielfte gången – bett honom lämna henne ifred. Efter alla fester hade hon fått vänja sig. Hon ville inte vara elak, men det var som Vera sa: ibland måste man va en bitch för att få killarna att fatta.

         Adam kollade också på henne. Inte äckligt, kanske, men varje gång han passerade henne med Jennifer Tomsson från 8E, var det som att hans blick fastnade vid henne. Nina tyckte synd om Jennifer, för Jennifer verkade så glad i Adams sällskap, men Adam glömde alltid bort henne, så fort hans ögon mötte Ninas. Egentligen ville hon inte tänka på det, men det var svårt att låta bli.

        Ännu en snubbe satte sig bredvid henne och låtsades böja sig ner för att gräva upp en ölburk ur sin väska. Och självklart råkade han bara nudda hennes ben när han gjorde det. Nina flyttade sin stol ett par decimeter ifrån honom, gav honom en blick som signalerade att hon visste att han gjort det med flit. En bit bort, i en soffa satt Adam med Jennifer i sitt knä. Trots att Jennifer höll på att göra ett sugmärke på Adams hals, var inte Adams uppmärksamhet på Jennifer. Han satt och kollade på Nina. Nina visste att han skulle nita den äckliga snubben om hon bad honom om det, att han kunde göra killens liv till ett helvete om hon bara sa åt honom. En snubbe hade kallat henne för fittfjolla i sjuan och Adam hade gett honom en rak höger. Efteråt hade Nina noterat att snubbens kompisar övergivit honom och att han blivit både mobbad och utstött, sedan incidenten. Adam hade aldrig sagt nåt om det till henne, men Nina kände på sig att det var Adam som sett till så att det blivit så.

         Av nån anledning hade han tagit på sig att skydda henne, trots att han hade andra tjejer, som han borde fokusera på. Som nu med Jennifer. Nina reste sig från stolen och gick. Det kändes inte passande att låta Adam kolla in henne, medan han hade Jennifer i knät.

         När hon passerade dansgolvet hajade hon till.

         Musiken stängdes av och folk pratade upphetsat och cirkulerade utanför en dörr, som låg bredvid scenkanten. Några killar från nian gestikulerade vilt och försökte mana ett gäng tjejer att lämna lokalen.

        ”Vad är det som händer?” ville Nina veta.

        ”Dom slåss med kniv därinne!” ropade en av tjejerna och sprang sin väg.

         Nina gick fram till dörren och kikade in. Mellan några stolstravar och hopfällda träbord rörde sig tre gestalter. Det var Stefan och Mergim från parallellklassen och en halvnaken kille, som Mergim höll fast, medan Stefan viftade med en kniv framför honom.

         ”Säg att du är en horunge sa jag, innan jag hugger dig!” röt Stefan åt den nakna killen. Nina såg nu att det var Danne som låg där.

         ”Vad sysslar ni med? Lägg av!” skrek hon.

         Stefan och Mergim såg upp på henne, men sa inget.

         ”Danne, är du okej?” frågade Nina. Det kändes som en dum fråga i sammanhanget, eftersom han omöjligen kunde vara okej när han blev utsatt för knivhot, men hon måste ju få nåt slags livstecken från honom. Danne mötte snabbt hennes blick, men sa inget. Manlig stolthet, gissade Nina, som istället riktade uppmärksamheten mot Mergim och Stefan igen. ”Varför är han naken för?”

         ”Lägg dig inte i det här!” ropade Stefan. ”Bara vänd och gå!”

         ”Som fan att jag tänker!” svarade Nina.

         ”Det här är mellan horungen och oss!” sa Mergim.

         ”Varför har ni kniv – är ni inte kloka i huvet, eller?”

         Stefan och Mergim svarade inte. Mergim drog upp Danne från golvet, så att han hamnade i stående ställning. Nina vände sig om mot dom andra som stod och tittade på.

        ”Ska ingen stoppa det här?” frågade hon.

        ”Men dom är ju beväpnade!” svarade nån. ”Det är bäst att hålla sig utanför!”

        ”Men har nån ringt polisen?”

        ”Vi kan inte ringa polisen för folk är ju pissfulla och det är sprit överallt!” sa en av killarna från nian.

        ”Jag tycker det är bäst om alla bara tar sitt pick och pack och drar!” sa en annan nia. ”Festen är slut!”

        Nina såg på dom. Ingen av dom tänkte göra nåt. Och visst, att ringa polisen skulle kanske bli problematiskt, men dom måste ju göra nåt. Nina sprang över dansgolvet, bort till loungen. Fram till Adam och Jennifer.

         ”Adam, du måste komma fort!” ropade hon. ”Det är Stefan och Mergim – jag tror dom har gett Danne stryk och nu hotar dom honom med kniv!”

         ”Är du seriös?” sa Adam, men han hade redan rest sig upp ur soffan och för att kunna följa henne.

         ”Jag vet inte vad jag ska göra”, fortsatte Nina. ”Dom lyssnar inte på mig och det är ingen annan som gör nåt. Kan du snacka med dom?”