...

130. Hämnden var igång

”Värst vad du springer omkring!” sa Danne och dunkade återigen Anders i ryggen, i det att han försökte lämna dansgolvet.

          ”Danne, har du en cigg?” frågade Anders. Eftersom det var han som dragit med sig Danne till festen, var det nog bara att acceptera att Danne skulle hänga på honom som en igel, resten av kvällen – och det kunde han väl lika gärna utnyttja, i så fall.

         ”Du röker väl aldrig, du som spelar fotboll och sånt där?” sa Danne.

         ”Jo, ikväll gör jag det!” svarade Anders irriterat. ”Har du nån cigg, som du kan tänka dig att bjussa på, eller?”

         ”Självklart, självklart”, sa Danne och halade upp paketet ur fickan.

         Dom gick ut på Arbetarföreningens innergård, där flertalet smågäng redan stod och bolmade ut i nattluften. Danne räckte Anders en cigg och tog sig en egen. Han tände sin med en tändare och pressade den sedan mot toppen av Anders cigg.

        ”Jag knullar din”, sa han.

        ”Förlåt?” sa Anders och rynkade på näsan.

        ”Jag ger dig eld från min cigg”, förtydligade Danne. ”Har du aldrig hört det uttrycket förut, eller?”

        Anders hann aldrig svara, för nån kom fram och la sin hand på Dannes axel och sa med honungslen röst:

        ”Jag vet vad det betyder.”

        Danne och Anders vände sig om, i riktning mot rösten. Det var Yasmin från 8A, hon som brukade hänga med Mergim.

        ”Knullar du min också? Jag glömde tändaren hemma...”, sa Yasmin, då ingen av dom sa nåt. Hon höll upp en cigarett, stoppade den i munnen och böjde sig fram mot Danne. Danne vaknade till med ett ryck, höll fram sin egen cigg och gav Yasmin eld.

        ”Schysst”, sa Yasmin och blåste ut en lång röksignal från sina rödmålade läppar.

        Hon stod kvar. Verkade inte ha en tanke på att gå. Anders stirrade avvaktande på henne. Vad ville hon egentligen? Yasmin var vanligtvis en av dom kaxigaste tjejerna i åttan och hade aldrig sagt mer än två ord till honom. Och så var det ju det där med att hon från och till hade ihop det med Mergim, ett av skolans största rötägg.

         Mergim hatade Danne, så varför kom då Mergims tjej fram till dom och bad Danne om eld? Och varför stod hon kvar – utan att vara så där dryg som hon annars brukade?

         ”Såå, vad dricker ni för nåt?” frågade Yasmin. Hon hade använt ordet ni, men hon tittade bara på Danne, som om frågan endast varit riktad till honom.

         Danne började plocka i sin ölpåse och visa upp burkarna han hade med sig. Yasmin nickade och kommenterade. Sedan visade hon upp sin flaska, som innehöll en blandning av fanta och rosévin. Hon erbjöd Danne en hutt. Anders såg sig om och så hajade han till: längre bort på innergården stod Mergim och Stefan – och dom följde Yasmin och Danne med sina blickar.

         Shit, tänkte Anders. Skulle dom komma fram nu och börja mucka gräl, för att Danne snackade med Mergims tjej? Anders räknade ner sekunderna, men Mergim och Stefan stod kvar. Och inte bara det: dom flinade också.

          Det var i det ögonblicket som Anders förstod.

          ”Vi ska hämnas på han”, hade dom sagt.

          ”Du ska ta med dig horungen på julfesten.”

          ”Du ser till så han kommer dit. Resten sköter vi.”

          ”Resten sköter vi...”

          Det var nu det skulle börja.

          Anledningen till att Yasmin stod där och snackade med Danne och var så där trevlig som hon aldrig brukade vara annars, var att Mergim och Stefan bett henne om det. Dom tänkte lura Danne på nåt sätt och dom använde sig av Yasmin för att göra det.

         ”Vi ger dig klartecken sen när det är dags”, hade Mergim sagt i början av kvällen. Han och Stefan höjde nu sina nävar i luften i nån slags hälsning och flinade mot Anders. Dom fimpade sina cigaretter mot marken och gick in i festlokalen igen.

         Hämnden var igång.

129. Alla ens ex

Anders höll andan och räknade ner sekunderna till det ögonblick då Danne skulle vara framme hos dom och kläcka ur sig... bara gud visste vad.

          Ett, två, tre, fyr-

          ”Jag undra nästan vart du tog vägen!”

          Danne dunkade Anders hårt i ryggen och skrattade högt. Anders gned sig över det ställe där Danne dunkat till och flyttade sig ett steg bort ifrån honom. Dom andra i klungan skruvade på sig och några spridda ”Hej” och ”Tja” mumlades fram.

         ”Fan, va låga ni verkar!” sa Danne och knäppte en ny öl. ”Är det inte fest, eller?”

         Han sträckte fram sin burk mot Ekmans flaska och skålade. Ekman log, artigt men kort, mot honom.

         ”Jaha, så du kom hit ikväll, asså?” sa Pablo.

         ”Ah”, sa Danne och gned med ärmen mot burken, för att hejda flödet av öl som varit på väg att skumma över. ”Är det årets största fest, så är det!”

         Anders såg hur några blickar byttes mellan klasskamraterna. Alla tyckte visst att Danne var en stor idiot.

         ”Kolla vem som är här!” sa plötsligt Dessie och gjorde en gest bortåt porten igen, på samma sätt som när Danne kommit in i festlokalen.

          ”Ska du inte gå fram och hångla upp henne, Adam?” frågade Vera, aningen spetsigt.

          Jennifer Tomsson från 8E, som Ekman strulat med några helger tidigare, hade dykt upp och fick just sin plastmugg fylld med vin.

          ”Och kolla vilka hon är här med!” sa Dessie exalterat.

          ”Ja, nu får du nog passa dig, Adam...”, sa Vera.

          Dom som fyllde Jennifers mugg med vin var Camilla Berggren och Clary Wilson som gick i nian och bredvid stod Louise från A-klassen och Elsa Lindberg från 8B.

         ”Är det dags att bli orolig när exen samlats runt den senaste flingen?” frågade Peter och blinkade till Ekman.

          ALLA PÅ HELA SKOLAN VISSTE att Ekman haft ihop det med Louise och Camilla när han gick i sjuan och om Elsa och Clary gick det ju också vissa rykten, som kanske inte bekräftats helt – rykten om hångel och kramar och händer som hållits lite då och då...

          ”Dom ger henne säkert bara instruktioner för senare ikväll”, sa Isak. ”Ni vet, hur hon ska göra sen när Ekman och hon –”

          ”Isak”, sa Ekman, med det där tonfallet som alltid fick Isak att tystna.

          ”Kom!” sa Vera och drog Dessie med sig.

          ”Och var ska ni nånstans?” ville Pablo veta.

          ”Bort, så klart! Jag vill ju höra vad dom säger!” svarade Vera över axeln.

          ”Du och jag har ju ALDRIG haft ihop det!” ropade Ekman efter henne, men Vera bara log mot honom och fortsatte gå i riktning mot Jennifer Tomsson och klungan av ex.

          ”Tänk dig och Vera ihop”, sa Pablo.

          ”Ja, tänk!” sa Ekman och stärkte sig med en klunk öl.

          ”Ni två hade väl varit som George och Martha”, flinade Peter och Ekman slog handen för sin mun för att stoppa ölen från att spruta ut på golvet.

         Anders visste inte vilka George och Martha var, men skrattade ändå med, eftersom det än en gång verkade vara en sån där vuxen grej som bara Ekman och Peter förstod. Han hatade hur barnslig och dum deras snack alltid fick honom att känna sig – men det behövde han ju inte avslöja för nån!

          ”Jaha, vart förkröka ni nånstans, då?” frågade plötsligt Danne. ”Anders sa att ni hade nåt eget nånstans.”

         ”Vi körde hemma hos Pablo”, sa Peter, när ingen annan gjorde nån ansats till att svara. ”Adam, jag och Pablo. Och Isak, också. Givetvis.”

         Peter himlade med ögonen när han nämnde Isaks namn. Han tyckte visst lika illa om Isak, som Isak tyckte illa om honom. Isak knyckte på nacken. Han hade noterat Peters ogillande ton, men han började inte käfta emot.

         ”Var ni hos Pablo?!” utbrast Danne.

         Anders såg på Danne. Ånej, tänkte han. Nu skulle väl Danne...

         ”Då var vi ju bara rakt över gatan – fan, att vi kunde missa varann, bara så där!”

         Anders kände hur det började hetta över kinderna och halsen, hur munnen blev torr och hur armhålorna satte igång att svettas.

         ”Vadå, rakt över gatan?” undrade Pablo.

         ”Ja, vad menar du med det?” frågade Isak oskyldigt, men riktade återigen en giftig blick mot Anders.

         ”Men om ni var hemma hos Pablo och drack och jag och Anders krökade ihop, så kunde vi ju ha –”, började Danne.

         ”Nina, kom! Vi dansar!” avbröt Anders. Han tog tag i Ninas hand och drog henne med sig ut på dansgolvet. Vad skulle han annars göra? Han kunde ju inte stoppa Dannes babblande och han ville inte heller stå kvar och förklara sig för dom andra.

         ”Fine, vi dansar, Anders”, sa Nina och började röra sig i takt till musiken. ”Men allvarligt: varför är du så konstig och spänd för?”

         ”För jag... för jag...”, stammade Anders och undvek ögonkontakt med henne. ”Jag vet inte. Jag tycker bara det är synd att stå och hänga när dom har dansgolv och DJ. När tror du vi får gå på en sån här fest nästa gång?”

         Nina suckade och slutade dansa. Hon såg på honom.

         ”Jag trodde vi var bättre vänner än så”, sa hon. ”Att vi kunde snacka om allt, men du vill ju helt klart inte släppa in mig i vad det nu är som pågår i ditt liv.”

        Anders visste inte vad han skulle svara. I ögonvrån såg han hur dom andra närmade sig. Ekman, Pablo, Peter, Elena, Isak, Ellinor... nu skulle visst alla vara med och dansa. Men så såg han nåt annat också. Bakom Nina närmade sig nån annan.

         Samuel.

         Söt-Samuel som var alternativ och reflekterande och som gick på Högsbo. Söt-Samuel, som Nina dejtat tidigare under hösten, men som hon nyligen gjort slut med. Han var på väg rakt emot dom – och det gav Anders en idé.

         ”Jag ville inte säga nåt”, sa han. ”Inte när dom andra stod där och hörde på, men jag tänkte att du skulle få slippa träffa honom...”

         Han nickade över Ninas axel och Nina vände sig om.

         ”Tja, Nina”, sa Söt-Samuel. Vid alla de tidigare tillfällena då Anders stött på honom, hade han alltid låtit både avslappnad och självsäker. Nu lät han snarare nervös.

         ”Vad gör du här?” frågade Nina.

         ”Christian bjöd mig. Har du tid att snacka lite, eller?”

         ”Nä, jag har inget att säga dig”, sa Nina och vände sig från honom och viskade in i Anders öra. ”Tack, Anders. Jag går ut en stund.”

         Nina försvann med snabba steg över dansgolvet och Elena skyndade sig efter. Samuel stod kvar och såg efter henne. Sedan vände han på klacken och försvann. Ekman, som dansat i bakgrunden, kom fram till Anders.

          ”Vad var det där om?” frågade han. ”Har dom bråkat, eller?”

          Han visste ju inte att det tagit slut mellan Nina och Samuel. Hade han vetat det hade han ju aldrig börjat strula med Jennifer Tomsson.

         ”Eh... jag vet inte”, svarade Anders. ”Kanske.”

         ”Tror du dom gjort slut?” frågade Ekman.

         ”Det tror jag inte”, ljög Anders.

         ”Adam!” ropade nån exalterat bakom Ekmans rygg. Det var Jennifer Tomsson, som nu övergett exbrudarna för att få sig en dans med honom. Ekman kramade om henne, men han verkade frånvarande. Han såg frågande på Anders, som om han misstänkte att Anders visste mer än han var villig att berätta. Men så verkade han slutligen bestämma sig för att ge Jennifer all sin uppmärksamhet.

          Anders gick sin väg mot entrén. Kanske kunde han be nån om en cigg därute? Han brukade inte feströka, men nu kände han att han behövde nåt starkt...

128. Bara för att DU är desperat

Niorna hade verkligen slagit på stort. Hela lokalen var utsmyckad med girlanger, glitter och julpynt. En julgran stod placerad mitt på dansgolvet och uppe på scenen, bredvid DJ-stationen, hängde en enorm mistel – där folk tog selfies medan dom hånglade upp varandra.

       Anders spanade ut över lokalen. Det var verkligen mycket folk därinne, men nånstans måste väl ändå hans polare finnas?

       Han ville hitta dom snabbt och få alla hälsningsfraser överstökade, innan Danne kom tillbaka från toaletten och började babbla bredvid mun.

       ”Bra, du är här!” hörde han en röst bakom sig och Anders vände på klacken och såg rakt upp i Stefans och Mergims ansikten.

       ”Var är horungen nånstans?” frågade Mergim.

       ”På toaletten”, stammade Anders.

       ”Se till så att han trivs, så han blir kvar på festen en stund”, beordrade Stefan.

       ”Vi ger dig klartecken sen när det är dags”, sa Mergim.

       ”Klartecken för vadå?” frågade Anders, men Stefan och Mergim hade redan vänt och gått sin väg.

       Asså, vad håller jag på med, egentligen? frågade Anders sig själv och slog sig uppgivet mot låret. Hur ska jag stoppa dom?

       Han gick ett varv över dansgolvet och där! Där borta stod dom: Pablo och Isak, Ekman och Peter, Vera och Dessie, Nina och Elena. Anders började snabbt gå i riktning mot dom. Han höjde handen till hälsning.

       ”Anders!” ropade Ekman, lösgjorde sig från resten av gänget och kom fram till honom. Han kramade om Anders på ett sätt han aldrig gjort förut. Inte så där grabbigt, med en dunk i ryggen på slutet, utan mer innerligt; som om han verkligen menade det. ”Hur är det med dig?” frågade han med sänkt röst.

       ”Det är bra”, svarade Anders. Han blev lite överraskad av Ekmans tonfall, för det lät inte sådär casual och oengagerat som det brukar göra när folk frågar hur man mår.

       ”Och hemma?” undrade Ekman. ”Är det lugnt?”

       ”Jo. Eller hyfsat, i alla fall. Du vet ju hur det är...”

      Ekman nickade, uppmärksamt och allvarligt, som om han tog in varje ord och kände på det.

      ”Vi ska ha kul ikväll”, sa han. ”Ikväll skiter vi i ALLT som är åt helvete med våra liv och bara fokar på att det är fest och att vi är unga och tankade. Okej? Låter det som en plan?”

      ”Mm, absolut”, sa Anders och nickade, han också. Ekman log och gav honom en till kram.

      Fastän Anders varit en del av Ekmans innersta krets under så lång tid – och beundrat och respekterat honom under hela den tiden – var det inte förrän där och då, som det verkligen gick upp för honom vilken fin och lojal vän Ekman egentligen var.

       Anders kunde se att Isak, Pablo, Peter och Vera stod och stirrade på dom. Dom ville förstås veta vad Ekman sa till honom, veta varför Anders fick kramar och specialbehandling.

       ”Vad står ni och viskar om?” ville Isak veta.

       ”Ja, varför har ni kramkalas för?” frågade Vera.

       ”Tänker jag inte tala om”, sa Ekman och log så där överlägset som bara han kunde. ”Vi har SÅ HÄR MÅNGA hemligheter ihop, Andyboy och jag.”

       Ekman höll upp båda händerna i luften för att visa hur många hemligheter som fick plats i avståndet mellan hans båda handflator. Han blinkade åt Anders och gjorde en min mot Vera.

      ”Tönt”, sa Vera och himlade med ögonen.

      ”Bara för att DU är desperat”, svarade han Vera.

      ”Är JAG desperat?” sa Vera.

      ”Du ska alltid ha reda på allt”, sa Ekman och plockade upp en ny ölflaska ur sin väska. ”Du borde... skaffa dig ett eget liv, nån gång, så du slipper stå där och undra vad alla andra sysslar med, hela tiden.”

      ”Som OM jag vore intresserad av ditt och Anders kåta killsnack”, sa Vera och tog ölflaskan ur hans hand.

      ”Har inte du egen dricka?” sa Ekman och pekade på hennes väska.

      ”Jo, men jag vill dricka upp DIN dricka först.”

      Ekman suckade tillgjort och räckte henne sin öppnare. Vera tog emot öppnaren, bände upp kapsylen och halsade ner en stor klunk. Hon torkade nonchalant bort skummet från sin mun, så att det röda läppstiftet smetades ut mot ena mungipan. Hon spände blicken i Ekman och rapade.

       ”Snyggt”, berömde Ekman.

       ”Kolla! DANNE är HÄR!?” ropade plötsligt Dessie och pekade i riktning mot entrén. Allas blickar följde hennes finger och landade på Danne som stod borta vid ingången och såg sig om. ”Jag visste inte att HAN skulle komma. Vad gör han här?”

       ”Skit samma”, sa Ekman. ”Låt honom va ifred.”

       ”Ja”, hakade Peter på. ”Han har lika mycket rätt att va här som nån annan.”

       ”Men jag fattar inte”, sa Dessie. ”Vem är han här med?”

       ”Varför frågar du inte Anders om det?” föreslog Isak och stirrade med nålvassa ögon på Anders. ”Dom måste ju ha kommit hit samtidigt. Eller hur, Anders?”

       Han log det där elaka hånleendet som Anders vant sig vid, de senaste veckorna, men Anders var ändå förbluffad. Vad höll Isak på med? Skulle inte allt det där med Danne och Julfesten och hämndaktionen vara hemligt?

       ”Han... han kom själv, vad jag kunde se”, sa Anders nervöst och kände samtidigt hur arg han blev på Isak.

       ”Så han hade fixat egen biljett, menar du?” frågade Isak hetsigt. ”Trots att han inga pengar har?”

       ”Det är väl klart han hade”, fräste Anders. ”Annars hade han ju inte kommit in! Det sa han ju redan igår i plugget, att han skulle komma hit, ju!”

       Han märkte att dom andra började titta konstigt på honom, att dom hade reagerat på den uppenbara irritationen i hans röst.

       ”Vad sur du låter”, sa Isak. ”Det var ju bara en vanlig fråga.”

       ”Jag mötte han på bussen”, började Anders, för att snabbt få ur sig sin inrepeterade historia, innan Isak skulle hinna skaka om honom ytterligare. ”Så skulle han ju också hit, så vi gick hit från hållplatsen och... och....”

       ”Anders, du behöver inte förklara dig”, sa Ekman. ”Klart ni tog följe hit om ni hamnade på samma buss. Han går ju i vår klass. Bara för att han är irriterande betyder det ju inte att man får... KLAMYDIA av att prata med honom. Även om Isak tror att det är så...!”

       Han rufsade om Isaks hår och blinkade mot resten av gruppen.

       ”Man kan ju aldrig veta med honom”, sa Isak leendes och spelade med i Ekmans skämt.

       ”Han kommer hitåt”, sa Dessie och drack ur sin juiceflaska, som förmodligen var spetsad med nåt starkt.

       ”Låt han”, sa Nina. ”Vi behöver inte va dryga. Han får tillräckligt med skit ändå...”

       Anders tog ett djupt andetag. Förhoppningsvis skulle inte Danne säga nåt som skulle röja hans bluff. Förhoppningsvis...