...

20. Jag vill att alla går fram och sjunger varsin sång

"Mitt namn är Ulla-Gerd. Men ni kan kalla mig för Ullis", sa den nya musikläraren.

         "Ullis", upprepade Vera och flera av tjejerna började fnissa.

         "Ullis, ja", bekräftade den nya musikläraren och nickade glatt.

Det var årets första musiklektion. Skolan hade bestämt att de estetiska ämnena musik samt bild- och formgivning skulle vara fördelade på en termin vardera under läsåret, liksom trä- och syslöjden. Därför hade klass 8C musik på höstterminerna och bild på vårterminerna.

       ”Idag vill jag att vi lär känna varandra, både personligt och musikaliskt”, sa Ulla-Gerd, som egentligen ville kallas för Ullis. ”Jag har med mig en fusklapp med allas namn på!”

      Hon viftade med ett A4 där allas porträttfoton fanns uppradade.

      ”Och en av dom mest basala grunderna i att utöva musik är ju att...”, Ulla-Gerd/Ullis gjorde en dramatisk konstpaus, ”... SJUNGA! Och det, mina vänner, vill jag att vi ska ägna oss åt idag!”

      Ullis öppnade dörren till sångstudion, ett mindre rum i anslutning till ensemblerummet, och manade klassen att följa henne in.

      ”Ni ser mikrofonen där?” frågade hon och pekade på mickstativet. ”Jag vill att alla går fram och sjunger varsin sång – vad som helst – så jag får höra era röster och musikaliska influenser.”

       Anders såg sig om på sina klasskamrater. Var det möjligt att den nya musikläraren Ulla-Gerd var komplett galen? Stämningen i rummet var med ens obekväm och tryckt. Men Ulla-Gerd var på ett strålande humör. Hon pluggade in micken i mixerbordet och knäppte på knapparna och skruvade på reglagen och testade att ljudet gick ut i högtalarna.

      ”Ett-Två-Ett-Två!” ropade hon i mikrofonen och knackade därefter på den med pekfingret så att det ekade dovt i högtalarsystemet."Vem vill gå upp och sjunga först?" frågade hon sedan.

      Tystnad.

      Nån hostade.

       Anders tog ett försiktigt steg bakåt, så att han skymdes av Pablo, Isak och Ekman – så att inte Ulla-Gerd skulle få för sig att be honom kliva fram. Han var inte tondöv och det var därför han visste att han inte kunde sjunga.

       "Jag vill", sa Marika efter några sekunder.

       ”Ja, men vad fint!” utbrast Ullis. ”Äntligen nån som vågar! Det är ju precis det allting handlar om! Att inte vara rädd. Att kunna släppa sargen och bara köra!” Ullis tittade på fusklappen. ”Varsågod, Marika!”

       Marika gick upp och sjöng. Hon sjöng rätt falskt och hade ett underligt vibrato som fick hela klassen att skratta. Marika tystnade och såg förvånat på sina klasskamrater.

       "Vadå?" undrade hon oförstående.

       "Men nä! Hon försökte ju i alla fall!" sa Ulla-Gerd. "Det ska inte finnas nån skam i det här, bara glädje! Strongt gjort, Marika!"

        Marika lämnade mikrofonen och Ullis tittade på fusklappen igen.

        ”Vill Emanuel gå upp och sjunga?” frågade hon.

        Emanuel ville inte, men fick gå upp ändå. Han var nervös. Sjöng svagt och darrigt – och inte särskilt rent. Men till skillnad från Marika, fick han inga stora hånskratt. När han var klar gick han rodnande ner, utan en blick på dom andra.

       ”Nån mer kille, kanske?” sa Ullis och höll upp pappersarket med porträttfotona. ”Adam? Jag tycker du kan kliva fram.”

       ”Sure”, sa Ekman, med en självsäker axelryckning.

       Flera i klassen jublade och applåderade, då Ekman gick fram.

       ”Kom igen nu, Adam!” hejade Kajsa och studsade exalterat på golvet.

       ”Du får inte göra dina fjortis-fans besvikna nu!” sa Vera syrligt, med en blick på Kajsa.

       Ekman samlade sig, tog mikrofonen och började sjunga. Han sjöng rätt bra – vilket inte kom som nån större överraskning, eftersom han ALLTID var bra på allting, tänkte Anders.

       Ulla-Gerd tittade återigen på fusklappen och sa:

       "Danne, vill du gå upp och sjunga för oss nu?"

       Danne gick fram till mikrofonen.

       "Kolla på Danne", viskade Isak. "Han lär väl gå upp och sjunga Runka ballen gul och blå eller nån annan white trashig låt."

       Danne visste precis vad han skulle sjunga och vilken reaktion han ville få från klassen. Han harklade sig och gjorde sig redo, men så la han märke till boysen. Dom stod där i sina märkeskläder och fixade frisyrer och studerade honom: Isak med vassa, kritiska ögon, Pablo och Fredrik med varsitt stort flin. Anders, som vanligt inväntande Pablos och Isaks reaktioner. Som om dom gjorde sig redo för att slita honom i stycken. Hånskratten och de spydiga kommentarerna hängde liksom redan i luften.

        Ekman, däremot, hade ställt sig längst bak med blicken fastnaglad vid sin telefon. Han ville tydligen inte ens ge Danne några få sekunders uppmärksamhet. Danne kände hur han blev tajt över bröstet och snäv i halsen. Hur munnen plötsligt blev torr som sandpapper. Hur han inte kunde pressa fram den första tonen.

       "När du är redo", manade Ulla-Gerd på.

       Danne harklade sig igen, tog sats och började. Allt som kom ut var ett halvkvävt rosslande läte.

       "Fuck, också!" råkade han säga högt så att det hördes in i mikrofonen och flera i klassen började skratta.

       "NEJ!" utbrast Ulla-Gerd. "Några såna låtar vill jag INTE höra! Inget fuck och suck här, tack!"

       Fler skratt.

       Danne såg på boysen igen. Isaks och Pablos nedlåtande flin. Deras dömande blickar som fixerade honom och vägrade släppa honom fri. Killarna som sa att hans morsa var som en slampa och sög kuk på stan och som gjorde allt för att få Ekman att tycka illa om honom. Han hade planerat att sjunga en rolig låt för att få alla att skratta, men när han såg Isaks blick visste han att dom skulle börja skratta av fel anledning. Och skulle Isak och Pablo börja, skulle Fredrik och Anders haka på. Och sedan Emanuel. Och då skulle Ekman förmodligen lyfta blicken från sin telefon och börja skratta han också.

       Och om Ekman började skratta...

       Danne harklade sig högt och teatraliskt.

       ”Sorry, jag har problem med halsen”, sa han till Ulla-Gerd. ”Jag har haft halsfluss ett tag, så det gör ont när jag försöker...”

       ”Nämen, oj då! Då tycker jag nog det är bäst att du vilar rösten den här veckan, så får vi höra dig nästa gång istället – om problemen hunnit släppa till dess”, sa Ulla-Gerd.

       Danne gick ner och ställde sig med killarna igen.

       ”Fan, vad du ljuger!” sa Pablo genast.

       ”Ja, ofta att DU har halsfluss!” sa Isak. ”Du har ju fan snackat oavbrutet hela dan!”

       Precis som väntat började Anders, Fredrik och Emanuel flina.

       ”Det är min hals, jag vet väl bäst själv?” svarade Danne trotsigt.

       ”Mytoman”, sa Pablo och skakade på huvudet.

       ”Hade du haft halsfluss hade du inte stått här och käftat emot nu – då hade du legat hemma i feber!” avgjorde Isak och sedan vände boysen honom ryggen. Dom hade trashat klart honom för idag.

        ”Jag har Läkerol om du vill ha”, viskade Johannes till honom och höll fram asken.

        ”Häll käften”, viskade Danne tillbaka.

19. Det finns ingen chans att jag vinner mot honom...

Anders hade haft ångest hela helgen efter Veras fest. Han hade blivit alldeles för full och gjort så konstiga saker att han inte kunde fatta vad han tänkt på.

        Dom hade kört sanning eller konsekvens och Anders hade valt konsekvens för att slippa riskera några pinsamma bekännelser. Som att han inte legat med en enda person, till exempel. Visst, han var ju knappast ensam om det, men att behöva säga det högt inför hela gruppen hade ju varit socialt självmord – speciellt när Ekman och Vera hunnit bli av med sina oskulder och pressen på dom andra ökat.

        Anders hade valt konsekvens, men det hade inte blivit mindre pinsamt för det.

        ”Du ska kyssa den som du tycker allra mest om av tjejerna i rummet!”

        Trots att han varit full hade han inte vågat gå fram till Nina. Han ville inte att hon skulle veta, för tänk om hon inte kände samma? Tänk om hon skulle bli äcklad? Istället hade han gått fram till Dessie – mest för att han inte kunnat komma på nån annan. Vera skulle han aldrig våga kyssa. Elena var Pablo intresserad av, så det gick ju inte heller. Kajsa var tok-kär i Ekman och Ellinor var superkåt på Isak – och Kajsa och Ellinor hade precis lyckats se till så att dom fått varsitt hångel med Ekman och Isak respektive, varför det varit konstigt att hångla upp nån av dom direkt efteråt. Alltså kvarstod Dessie.

         Dessie hade blivit förvånad av hans kyss, men ignorerat honom efteråt för att inte uppmuntra till vidare flört. Vilket kändes extremt pinsamt, för nu trodde alla att han var kåt på Dessie. Nina också. Och tänk om Nina faktiskt var intresserad av honom? På DET sättet, alltså! För om hon var det, så hade han ju sabbat alltihop nu!

 *****

Tankarna brottades i Anders hjärna och han hade svårt att koncentrera sig på det Nina sa. Dom satt tillsammans på bänkarna vid staketet ovanför basketplanen, där dom andra spelade mot några från parallellklassen. Nina pratade om deras planer för hösten. Det där som dom skulle göra tillsammans med Pablo och Elena, nån kväll framöver.

       ”Jag tycker du ska pröva indiskt nån gång, Anders”, sa Nina. ”Det behöver inte va så starkt. Ofta gör dom ju maten mildare här, för att ingen klarar av kryddningen. Och jag tror både Elena och Pablo skulle gilla det, också. Sen gäller det väl att hitta nån film som alla vill se. Skräck eller komedi, kanske?”

       Anders nickade och mumlade nåt instämmande.

       ”Och så det där med dricka”, fortsatte Nina. ”Jag vet inte vad ni känner, men vi behöver ju inte supa – om inte nån absolut vill. Jag kan nog ta en helg utan. Det är ju rätt nice att bara kunna sitta och snacka. På riktigt, menar jag...”

        ”Jo...”, mumlade Anders.

       Var det kört nu? tänkte han nedslaget. Hade det kanske kunnat bli nåt mellan honom och Nina under deras kommande indisk mat/film/snacka-utan-dricka-kväll om hon nu inte trott att han var intresserad av Dessie?

       Jag är: Så. Jävla. Dum!

       ”Och här sitter ni!” sa Ekman plötsligt. ”Vad pratar ni om?”

       ”Vi planerar”, sa Nina.

       ”Det där ni ska göra i höst?” undrade han. ”Som jag inte var bjuden på?” la han till och log sitt charmigaste leende mot henne.

       ”Men säg inte så!” skrattade hon. ”Jag får så dåligt samvete!”

       ”Bra!” sa Ekman. ”För om du ska göra nåt med bara dom, så måste du ju faktiskt hitta på nåt med mig också för att det ska bli rättvist. Det är du ju skyldig mig.”

      ”Jaså, du?” sa Nina och la armarna i kors. Hennes ton var skeptisk och överlägsen, men ett leende lekte ändå i hennes ögonvrå.

      ”Eh... Adam... vem av tjejerna här på festen tycker du är finast?”

      Ekman hade valt sanning och det var Ellinor som ställt frågan. Anders hade sett henne blinka mot bästisen Kajsa, som rodnat hoppfullt i väntan på Ekmans svar.

      Ekmans svar hade kommit genast, utan ett uns av tvivel:

      ”Nina. Finast här – och finast av alla på hela skolan.”

      Vera hade suckat och stärkt sig med en klunk vin och Kajsa hade rest sig upp och lämnat rummet. Nina hade skruvat lite på sig och svarat med låg röst:

      ”Du är snäll, Adam...”

      ”Du ÄR finast”, hade Ekman framhärdat.

      ”Jaja, vi får väl hitta på nåt då, du och jag”, sa Nina och log nådigt mot Ekman, som gav Anders ett snabbt och segervisst ögonkast.

      Fastän hon inte var hans tjej, skulle Ekman ändå markera sitt revir runt henne, så fort Anders eller nån annan kille kom i närheten. Och fastän Nina var en av få tjejer som inte föll pladask för hans charm, verkade hon ändå trivas med hans uppmärksamhet.

      Anders kunde verkligen inte förstå det.

      ”Vad har du bakom ryggen?” frågade Nina och pekade på Ekmans ena arm.

      Ekman tog fram handen som han hållit gömd bakom ryggen och räckte över ett rött höstlöv till henne – som om det varit en blomma.

      ”Vad är det här?” frågade Nina och tog emot lövet.

      ”Lite höstmys”, svarade han. ”Ett av årets första.”

      ”Vad söt du är”, sa Nina och skrattade.

      Ekman log oskyldigt och Anders tyckte sig nästan se en lätt rodnad över hans kinder. Om han nu gillade henne så mycket, varför blev han inte bara ihop med henne nån gång? undrade han. Det var ju inte som att han behövde anstränga sig för att få tjejer, heller!

      ”Jag går ner och spelar med dom andra”, sa Ekman och gav Nina sin sängkammarblick.

      ”Gör det, du. Så håller jag koll på det här åt dig.”

      Nina höll upp det röda bladet i luften och Ekman bugade lätt och la handen över hjärtat. Sedan sträckte han på sig, blinkade åt Anders och gav honom en klapp på axeln som för att säga att dom fortfarande var buddies – även fast dom slogs om samma tjej. Därefter var han nere på basketplanen. Anders och Nina såg på under tystnad.

      Vad ville egentligen Nina, i allt det här? undrade Anders. Hon måste väl fatta att Ekman ville ha henne? Säkert hälften av alla tjejer på skolan skulle göra vad som helst för att få bli hans tjej – så vad var det som hindrade henne?

      ”Kolla på honom!” sa Nina och pekade på Ekman som smidigt och vesslesnabbt dribblade mellan dom andra spelarna, för att till sist studsa upp i luften och dunka ner basketbollen i korgen. Och Anders såg:

       Ekman, som alltid gav allt för att få det han ville ha – och som i slutändan oftast fick det.

       Lika bra att inse, tänkte Anders och såg på höstlövet i Ninas hand. Det finns ingen chans att jag vinner mot honom...

18. Kamratstödjarnas återkomst
"Efter ett års uppehåll har vi beslutat att starta upp Kamratstödjarna igen”, sa Kamratstödjarnas representant, som den här måndagen gästade C-klassens morgonsamling.
         Fjolårets satsning – Mobbningslinjen – hade slutat med kalabalik. Det var skolkuratorn som fått i uppdrag att lansera ett nytt och fräscht koncept för att motverka mobbningen på skolan, efter att skolnämnden fastslagit att Kamratstödjarnas arbete inte varit effektivt nog. Istället för Kamratstödjarnas verksamhet, hade kuratorn satt upp en brevlåda utanför sitt kontor där eleverna kunde lämna in lappar med bekännelser – i den händelse att dom inte vågade anmäla mobbningen face-to-face.

         Det hade slutat med att brevlådan fyllts med dick pics och annat skräp istället för bekännelselappar och mobbningen på skolan hade eskalerat – så till den grad att en elev blivit inlåst på skoltoaletten och dörren hade behövts brytas upp med brandyxa och en annan elev som skickat nakenbilder på sig själv till sin käresta hade utsatts för en slutshaming-kampanj på Instagram. Föräldraföreningen hade kallat till krismöte och efter mötet hade skolkuratorn sagt upp sig och affischerna som gjort reklam för Mobbningslinjen hade plockats bort.

 
         ”Tanken är att vi ska gå hårt åt redan från början”, sa Kamratstödjarrepresentanten. ”Så därför kommer vi kickstarta det här läsåret med kampanjen INGEN vill va ENSAM! som kommer löpa från och med nästa vecka till och med sista maj.” Representanten såg osäkert på Suzanne. ”Jaa, det var väl det vi hade att säga för tillfället... eller jo! Vi är ju på jakt efter nya medlemmar, så om nån skulle känna sig manad, så....”

        Suzanne nickade.

        ”Är det nån som skulle vilja gå med i Kamratstödjarna?” frågade hon klassen.

        Anna Sörberg och Lisa räckte upp händerna.

        ”Anna och Lisa”, konstaterade Suzanne. ”Så bra.”

        ”Vi har våra möten på tisdagar efter skoltid”, upplyste representanten. ”Vi får inte lägga mötena under lektionstimmarna längre, för skolnämnden, för att det stör utbildningen och så. Men det hoppas jag ni är okej med?”

         Lisa såg genast besviken ut, men Anna Sörberg sa:

         ”Jag är JÄTTE-OKEJ med det.”

         ”Härligt!” sa representanten. ”Är ni haj på sociala medier, förresten?”

         Skolkuratorn som sagt upp sig hade fått svidande kritik från föräldraföreningen för att hon negligerat sociala medier helt under sitt arbete med Mobbningslinjen.

         ”Jag har nitton följare på Twitter”, sa Anna Sörberg stolt.

         ”Jag använder Facebook ibland”, sa Lisa.

         ”Härligt!” sa representanten igen. ”Och som en sista punkt, så skulle vi på Kamratstödjarna vilja ge er i klassen ett litet uppdrag!”

          Nån suckade hörbart i klassrummet och Suzanne såg sig argt om i jakt på den skyldige.

          ”Jo!” sa Kamratstödjaren. ”Uppdraget går ut på att hitta en aktivitet som hela klassen kan delta i, för att stärka gemenskapen och överbrygga dom eventuella sociala klyftorna som kan tänkas finnas inom eran klass. Vi har tagit fram ett par förslag på vilken typ av aktivitet detta kan va. Antingen kör man en brännbollsturnering med korvgrillning. Eller så har man en klassfest. Eller så kan man köra bio eller teater. Eller så väljer man ut ett museum som hela klassen kan besöka tillsammans. Och det är upp till ER att bestämma vilket av dessa alternativ det blir. Förslagsvis genom en demokratisk omröstning.”

          Suzanne skrev upp dom fyra alternativen på tavlan och uppmanade alla till att räcka upp händerna för det alternativ man gillade bäst. Efter omröstningen stod det klart att klass 8C skulle stärka gemenskapen och överbrygga sina sociala klyftor med hjälp av en klassfest.

          ”Härligt!” sa Kamratstödjarrepresentanten. ”Hoppas ni får kul tillsammans!”