...

150. Epilog

Dom hade bytt julklappar med varandra. Alla hade fått ta med varsitt paket och sedan hade dom lottat ut paketen sinsemellan. Pablo fick en ask med doftljus och Adam fick en bok om fågelskådning.

        ”Det där måste ju varit nåns riktiga julklapp, som den inte ville behålla själv”, skrattade Peter och pekade på Adams fågelbok.

        ”Men jag tänker behålla den ändå!” sa Adam. ”För om jag dissar det jag fick, så är det ju samma som att säga att det var en kass idé av mig att bjuda hit er och köra julklappsutdelning.”

        ”Jag tycker inte det var så kasst”, sa Vera och höll upp hörlurarna hon fått i sitt paket. ”Jag menar: fritt käk, vitvinsglögg. Tapas på juldagen! Jag brukar inte va nådig mot dig, Adam, men det här var ändå en rätt okej idé!”

        ”Ska vi inte ta och skåla, hörrni?” föreslog Elena och höjde sitt glas. ”Emanuel? Nina? Kommer ni?”

        Emanuel och Nina la ner sina tapas-tallrikar på köksbänken och ställde sig i cirkeln.

        ”Är det nån som behöver påfyllning?” undrade Jennifer och tog fram en ny glöggflaska. Hon lät den gå varvet runt.

        ”Så vad skålar vi för?” undrade Pablo.

        ”För fred på jorden”, sa Vera med tillgjord röst.

        ”Och för barn. Och pensionärer. Och små gulliga djur, som inte får några julklappar”, la Peter till.

        ”För lika löner”, sa Elena, mer bestämt.

        ”Jag kan dricka till det”, sa Adam och höjde sitt glas.

        ”Vilket av dom?” frågade Nina.

        ”Allt!” sa Adam och drack.

        Klirr, klirr.

Dom samlades inne i salongen och Adam tände en brasa i den öppna spisen. Nina och Elena satte sig med Jennifer vid baren och Emanuel ställde sig innanför disken och undersökte imponerat alla flaskor och glas, som fanns där.

        ”Adam, du vet att jag inte kan låta bli, när jag är här hos dig”, sa Peter, med en gest mot pianot.

        ”Det är ditt – kör”, sa Adam och gav honom en klapp på axeln. Peter slog sig ner vid klaviaturen och började spela. Men den här gången spelade han inget alternativt eller okänt. Han valde lite otippat en jullåt: Oh, Helga Natt.

        ”David och Elisabeth kommer inte bli sura för att vi lever rövare, härinne, i deras finrum?” frågade Vera, med ett retsamt flin. David och Elisabeth var namnen på Adams föräldrar.

        ”Vem vet”, sa Adam. ”Dom är ju knappt hemma över jul, så... och rummet står ju ändå här. Det är väl lika bra att det används till nånting?”

        Vera nickade och Adam slängde in ett till vedträ i elden.

        ”Olof och Lisette, då?” frågade han och reste sig upp. ”Har dom varit hemma nåt och myst med familjen i år?” Olof och Lisette var namnen på Veras pappa och hans nya fru. Vera log, men inte retsamt den här gången.

        ”Man kan tydligen åka på spasemester, vilken tid som helst på året”, svarade hon. ”Ja, du vet ju hur det är. Men såna som oss –”, hon pekade på honom och sig själv, ”– får ju klara sig ändå.”

        ”Och det är vi jävligt bra på!” sa Adam.

        ”Det är vi fan i mig!” sa Vera.

        Dom kramade varandra.

       ”God jul på dig, tönt”, viskade Vera i hans öra och kysste hans kind. Adam vände sig mot henne och besvarade hennes kyss.

       ”Hallå, bitch! Det där är min pojkvän!” ropade Jennifer borta vid bardisken.

       ”Jag bara värmde upp han åt dig”, sa Vera och släppte Adam. ”Det är ju ändå jul!”

       Hon gick bort till baren och slog sig ned på en ledig stol. ”Emanuel, om du ska stå där kan du väl servera oss nånting?”sa hon. ”Vad säger ni, tjejer? Varsin julshot, eller?”

Adam såg sig om i rummet. Alla verkade nöjda. Nästan alla, i alla fall. Pablo hade satt sig för sig själv i soffan. Han höll sitt glögglas i ena handen och sin telefon i den andra, men han verkade inte greja med några appar. Han bara satt där och höll i den och stirrade tomt och dystert framför sig. Adam gick fram till honom.

       ”Hur är det, vännen?” frågade han och satte sig.

       ”Jodå”, sa Pablo och höjde sitt halvdruckna glögglas i en skål mot honom. Adam besvarade hans skål.

       ”Vad tänker du på?” frågade han. Pablo tvekade, men så sa han:

       ”På Isak. Och på Anders.”

       Adam vände bort blicken.

      ”Tycker du att jag skulle ha bjudit dom, eller?”

      Pablo ryckte på axlarna och suckade.

      ”Jag tycker bara att... borde vi inte snacka om det nån gång? Jag menar: hade allt varit som vanligt så hade dom ju varit här idag.”

      Adam flyttade sig närmare honom i soffan.

      ”Du saknar honom, va?”

      Pablo nickade.

      ”Det känns bara fel att han inte är här”, sa han. ”Även om jag fattar varför.”

       Adam la sin arm om hans axlar. Det knastrade från elden och tjejerna tjoade borta vid bardisken. Dom hade visst tagit sig varsin shot och Emanuel verkade trivas som bartender. Han fyllde på tjejernas shotglas, med Adams föräldrars sprit. Borta vid pianot spelade Peter. Han hade fortsatt på jultemat och spelade nu Jul, jul, strålande jul.

      ”Du behöver inte svara på det här, om du inte vill”, sa Pablo. ”Men: är du mest sur på honom för hur han betedde sig mot Danne, eller för det där med Nina?

       Adam fäste blicken vid en punkt på golvet, en bit bort.

       ”Asså, grejen är den: han ville inte att jag skulle veta, Pablo. Han höll inte tyst om det för hennes skull, för att han bryr sig om henne. För han skvallrade ju för Isak, av alla människor...! Så det hade ju ingenting att göra med att han ville va lojal mot Nina. Han ville bara inte att JAG skulle få veta om att hon och Samuel gjort slut...”

       Han tömde sitt glögglas.

       ”För tydligen ser han mig mer som ett hot, en som en vän.”

       Han lyfte armarna i en uppgiven gest och lät händerna falla ner i knät. ”Jag menar: ska jag va polare med nån som låtsas framför mitt ansikte, men som egentligen inte tycker om mig, för att vi råkar gilla samma tjej?”

       Pablo skakade på huvudet.

       ”Jag fattar väl att han vill ha henne för sig själv. Men att han försöker hålla mig borta på det där sättet? Det är väl hon som ska bestämma vem av oss hon vill hänga med – det ska väl inte han bestämma åt henne?”

       ”Nä”, sa Pablo. ”Men det ÄR svårt, det där. När man gillar nån...”

       Han såg på Elena, som gått fram till Peter vid pianot för att ge honom ett shotglas, med vad det nu var dom shottade. Såg hur hon placerade sin hand på Peters rygg och sken upp när han mötte hennes blick...

       ”Får jag ta en bild på er?” ropade Jennifer, som stod en bit därifrån med sin telefon riktad mot dom. ”Ni ser så fina ut när ni sitter där och snackar!”

       Pablo och Adam stramade upp sig och log in i mobilens lins. Klick, klick! Nina, som stod strax bredvid Jennifer lutade sig fram och kollade på displayen.

       ”Åh, polarna!” sa hon och log mot dom.

       ”Vi tar en, du och jag”, sa Jennifer och höll upp telefonen framför sig och Nina. Dom posade tillsammans och log soligt och säkert in i kameran. Pablo såg på dom och sedan på Adam.

       ”Såå, hur tänker du göra med...?” frågade han och nickade åt Nina och Jennifer, som höll på att knäppa av en ny bild – den här gången med tungorna ute och händerna i varsin dramatisk pose. Adam skakade på huvudet.

       ”Vet inte. Jag har verkligen trasslat in mig, Pablo.”

       ”Asså, Jennifer är ju jätteskön, men varför är du med nån som du inte gillar – på DET sättet, menar jag?”

       Adam plockade bort några osynliga dammkorn från sin tröja.

       ”Jag vill inte va ensam...”, sa han tyst.

       ”Adam, du är inte ensam”, sa Pablo. ”ALLA älskar ju dig!”

       ”Inte hon...”

Pablo drack ur sitt glögglas och ställde det ifrån sig på soffbordet. Vera hade nu anslutit sig till Nina och Jennifer och dom stod borta vid matsalsgruppen och skrattade åt bilderna som Jennifer och Nina tagit. Emanuel och Elena stod bredvid varandra, vid eldstaden, med varsin ny tallrik plockmat och diskuterade olika rätter. Emanuel berättade för Elena om sin familj: att deras julbord alltid var helt vegetariska och Elena berättade om några traditionella ryska maträtter som hennes mamma brukade göra när det var storhelg. Peter satt kvar vid pianot. Han spelade Have Yourself a Merry Little Christmas. Han sjöng med, mjukt och stämningsfullt.

       ”Kom!” sa Adam och drog Pablo med sig, bort till pianot. Han började sjunga med i låten.

       ”Du kan den?” sa Peter och vände sig om mot dom.

       ”Det är ju den bästa jullåten – ever!” sa Adam. ”Är du med Pablo?”

       ”Jag kan inte texten”, sa Pablo. ”Och så har jag inte Peters sångröst”, la han till, med ett skratt.

       ”Då får du väl stå här och se söt ut istället”, skojade Adam och stötte till hans arm. ”Så länge du inte går och sätter dig själv, borta i hörnet, är jag nöjd.”

       ”Vad snackade ni om?” frågade Peter, som för ovanlighetens skull verkade nyfiken. Han nickade åt soffan till, där dom suttit innan dom kommit fram till honom. ”Är det nåt juicy som hänt, eller?”

       ”Det är det”, sa Adam och la armen om Pablos axlar. ”Fast det är mellan Pablo och mig.”

#1 - Hedda

:*(

#2 - Jonas Heed

Oh no, inte slut redan?! Vad ska man nu läsa? :/

Svar: Vänta några veckor och läs om alltihop från början ;) Alla kapitel kommer direktlänkas till i kommande inlägg. Vänligen, Horungen.nu
...