...

149. För första gången nånsin

Himlen är grå som stål och temperaturen nästan nere vid noll, men hon vill inte stänga in sig idag. Hon känner en obeskrivlig längtan efter att få vara ute. Ute och andas frisk luft. Känna vinden i håret, känna vinden mot sin hud. Det gör ingenting att det biter lite, för hon har hållit sig inne alldeles för länge. För många dagar har hon spenderat under täcket i sitt rum, med den fadda smaken av cigaretter och bakfylla i munnen.

       Men inte idag.

       Idag är hon ute och hon är inte ett dugg bakis. Och vad mer är: hon har hela gården för sig själv. Inte en enda unge är där för att skrika och kasta sand. Dom sitter väl inne och leker med sina telefoner och vad dom nu kan ha fått för nåt i julklapp.

        Allt det hon ser just nu är hennes – och bara hennes.

        Så vad tar man sig för när hela världen ligger för ens fötter? Nella vet inte, men hon söker sig instinktivt in på lekplatsen. Drar med sin svarta skinnstövel genom den decembervåta sanden, river upp ett mönster med foten, bara för att få känna på motståndet och hur det följsamt löser upp sig under hennes fot. Hon har inte satt sin fot här alls innan, trots att hon bott här i över ett år. Alltid gått förbi, med tankarna på annat håll. Långt, långt borta. Alltid på väg nån annanstans.

        Men inte idag.

        Nella närmar sig gungorna. Känner på de inplastade kedjorna. Känner fukten mot sina fingrar. Hon minns inte ens när hon senast satt i en gunga. Kan det ha varit när pojkarna var små? Eller stod hon bara bredvid då och tog igen sig med en cigarett, medan dom gungade?

        Hon minns verkligen inte.

        Hon sätter sig i gungan och backar bakåt i sanden. Tar fart. Stilettklackarna i hennes stövlar borrar sig ned i sanden och får henne att vingla, men det bryr hon sig inte om. Hon ska gunga nu. För första gången på evigheter.

        Hon släpper fötterna från marken och åker iväg. Den råa luften blir ännu råare, men det kittlar skönt i hennes mage och hon hör plötsligt sig själv skratta till. När skrattade hon senast? Hon bara måste göra det en gång till. Hon stampar iväg mot marken och skjuter fart. Åker ännu högre nu. Gungan knarrar, men verkar stadig. Och hon vill bara fortsätta.

        Soc har fortfarande inte fattat nåt beslut om hennes situation och pojkarna har inte heller kommit tillbaka hem. Men hon vet att dom har det bra, där dom är, i den andra familjen. Det kommer att bli bra, det vet hon. Så snart hon fått ordning på sitt mående, så snart terapeuten gett kvinnan på soc klartecken och hon gått upp i full arbetstid igen.

        Då kommer det bli bra, då kommer hon få en rättvis prövning och Marlene på soc kommer fatta det beslut som blir bäst – vad det nu än blir.

        Nella bara vet det. I hela sitt hjärta.

        Hon tar sats med stövlarna i sanden och skjuter ny fart i gungan. Den kalla vinden biter i hennes kinder och hennes hår fladdrar upp och hamnar i ögonen på henne.

         Förmodligen ser hon inte klok ut, där hon – tant tjugonio år – sitter på gungan, med ett hår som står åt alla håll och gungar vilt som en barnunge.

         Men det gör ingenting, för för första gången nånsin känns det som att hon flyger...