...

148. Den sista måltiden

Julafton, utan ett uns känsla av jul. Anders satt på sin säng med sin telefon i handen. Hans telefon hade varit tyst hela dagen. Ingen hade hört av sig för att önska honom god jul. Det var väl så det var när man var skolans mest hatade person, tänkte han.

       Då var ens telefon alltid tyst.

       När Suzanne meddelat att Danne inte skulle komma tillbaks till klassen, hade Anders frusit till is. Danne skulle aldrig mer komma tillbaks och Anders visste att det var hans fel. Både Pablo och Ekman hade tittat konstigt på honom, då Suzanne berättat det. Deras blickar tycktes nästan ha frågat honom:

         ”Fattar du nu vad du ställt till med?”

         Ja, det gör jag, hade Anders tänkt och sjunkit ihop i bänken.

 

Anders såg på sin telefon. Han borde kanske ringa Danne? Höra hur det var? Men tänk om han inte skulle svara. Danne kanske visste vad som hänt, kanske fattade att Anders hjälpt Stefan och Mergim. Hela skolan visste ju nu. Eller: alla som Anders brydde sig om visste.

      Men samtidigt måste han ju få veta vart Danne tagit vägen. Han måste få veta om Danne var okej eller inte. Förhoppningsvis okej, så han slapp alla dessa jävla skuldkänslor!

      Kanske om han ringde från dolt nummer, så skulle Danne svara? Anders googlade ringa från dolt nummer och hittade hur han skulle slå numret för att Danne inte skulle kunna se att det var han – om det nu var så att Danne visste och därför inte skulle svara om han såg att samtalet kom från Anders.

      Anders ringde.

      ”Danne”, svarade rösten i andra änden, efter några signaler. Rösten lät trött, men samtidigt lite osäkert avvaktande. Ungefär som om den undrade om den som nu ringde kom med viktiga eller tråkiga nyheter.

      Anders hann undra i bråkdelen av en sekund om det bara var inbillning eller om hans eget hjärta verkligen stannat, då han hörde Dannes röst. Längre än så hann han inte fundera, för Danne var redan otålig:

     ”Hallå? Vem är det?”

       Anders kippade efter luft. Eller åtminstone försökte han göra det. Han kunde varken andas eller få fram ett enda ord.

      ”Hallå? Vem är det och vad vill du?”

      Anders kände hur syrebristen ökade på trycket i hans tinningar. Han bröt samtalet. Stirrade skyggt ner i telefonens display, medan han hämtade andan, som om han väntade sig att Danne vilken sekund som helst skulle ringa upp – trots att han omöjligt kunde veta att det var Anders som just ringt.

      Det knackade på dörrkarmen och Anders ryckte skrämt till.

      ”Kommer du och äter?” ville Mamma veta.

       Anders nickade, andlöst och ivrigt. Slängde telefonen ifrån sig på sängöverkastet och följde henne ut i köket.

Familjen var samlade runt bordet: Mamma, Pappa, Jonna och så Anders. Det var lugnt och tyst. En julmiddag utan gräl och irritation. Nu när Mamma fått sig en egen lägenhet och praktiskt taget flyttat ut, och Pappa i sin tur lagt ut huset till försäljning och letade lägenhet han också, hade familjen fått nån slags frid, dom aldrig tidigare haft. En tom och dyster frid, som värkte ihåligt i deras kroppar...

      ”Jonna, är du inte hungrig?” undrade Pappa, med en gest mot den futtiga portionen av mat på hennes tallrik, som hon endast stirrade ner i – utan att ens röra med gaffeln.

      Men Jonna svarade honom inte. Istället frågade hon:

      ”Är det här den sista måltiden vi har tillsammans?”

      Mamma skrattade till, lika förvånat som nervöst.

      ”Den sista måltiden?” upprepade hon. ”Vad dramatiskt du får det att låta, gumman.”

      ”Det låter nästan lite bibliskt, va?” spekulerade Pappa, med en frågande blick på Mamma, som om han sökte hennes medhåll. ”Håller ni på och läser religion och sånt i skolan, eller?” frågade han, men Jonna bara skruvade på sig som om hon inte förstod vad han syftade på.

      ”Det är den sista julen vi firar ihop – i det här huset”, förklarade Mamma för Jonna. ”Men vi kommer ju självklart äta middag tillsammans igen, på era födelsedagar och på Anders konfirmation – om du nu ville åka iväg på det där lägret sen i sommar?” Mamma såg på Anders, som ryckte på axlarna. ”Och på era studenter och vad det nu det kan bli för fler tillfällen framöver. Eller hur, Per?”

      Mamma gav Pappa en vädjande blick, medan hon stärkte sig med ett glas årgångsmust. Pappa harklade sig och justerade sin sittställning, så att hans hållning fick aningen mera pondus.

      ”Ja, men självklart! Det här är inte den sista gången vi ses”, sa han. ”Vi är ju fortfarande en familj. Även om det kommer se lite annorlunda ut i fortsättningen.”

      Det var tyst en stund. Jonna bestämde sig för att börja äta. Mamma och Pappa följde hennes exempel. Tog för sig av grytorna. Serverade mer must. Skickade runt korgen med bröd över bordet. Besticken klirrade mot porslinet och alla smaskade så dämpat dom förmådde.

      Anders såg ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Stora klumpiga flingor singlade ner från himlen och landade på marken, där de genast smälte till slask. Han undrade vad Pablo gjorde. Om han var hemma och firade med sin pappa och sina systrar. Eller om dom åkt iväg nånstans. Tidigare år hade dom sprungit över till varandra, önskat god jul och lämnat över varsin julklapp. Inga märkvärdiga saker. Ibland bara smågodis och choklad, men ändå nåt som visade att dom brydde sig om varandra.

      Men inte i år – och kanske aldrig mer.

      Pablo skulle aldrig lita på honom igen, efter alla hans lögner och svek. Och inte Ekman heller. Fastän ingen av dom egentligen tyckt särskilt bra om Danne, eller varit särskilt trevliga mot honom, verkade det ändå finnas en gräns för hur elak man fick vara – och den gränsen tyckte dom nu att Anders passerat.

      Den här hösten hade inget blivit som han hoppats på. Det hade bara gått åt helvete och nu var han hatad av dom som betydde allra mest för honom. Hatad och ensammast i hela världen. Det skulle inte bli några fler fester eller inbjudningar för honom. Inget häng med grabbarna efter skolan, inne i stan eller över varsin pizza inne på Toscana. Inga tacomiddagar eller filmkvällar. Inget sällskap till skolan om morgnarna längre. Inga fler omgångar av snurra flaskan eller sanning och konsekvens. Inga ryggdunkningar eller high five:s eller kramar eller kyssar.

      Ingen Pablo. Ingen Adam. Ingen Nina.

       Alla hade tagits ifrån honom, allt hade han förlorat.

       Och det var när Anders tänkte på allt det som det slutligen brast för honom.