...

147. Han hade inget att komma tillbaks till

”Då var det dags!” sa Anki. ”Har ni era grejer nu, eller?”

      Danne höll upp plastpåsen från ICA och sin gamla skolryggsäck, där han stoppat ner sina två ombyten. Max kramade morsans lilla resebag mellan sina armar. Dom hade inte hunnit hämta så mycket hemifrån, efter att dom lämnat sjukhuset och fortsatt till jourhemmet, för tiden hade varit så knapp. Tanten på soc hade lovat att dom skulle få återvända hem och hämta fler grejer lite längre fram, när saker och ting lugnat ner sig lite.

      Det mesta och det allra nödvändigaste skulle det där familjehemmet som dom skulle få flytta in i kunna erbjuda dom, hade hon sagt.

      ”Bra! Då går vi till bilen, då”, sa Anki. ”Vill du ha hjälp med väskan, Max?”

      ”Nä, det går bra”, mumlade Max och kramade morsans lilla bag ännu hårdare i sin famn.

      Dom klev in i Opeln och lämnade jourhemmet.

      ”Här Max, du kan väl kolla lite roliga videos, om du vill”, föreslog Anki och räckte Max en telefon och ett par hörlurar. Max tog emot och pluggade in lurarna i öronen. Några sekunder senare var han helt försjunken i YouTubes värld.

       Anki knäppte på radion och en jullåt spelades.

       ”Usch!” sa hon och stängde genast av. ”Gillar du julen, Danne?” frågade hon och svängde ut på huvudleden. Danne vred sig i framsätet.

      ”Nä”, mumlade han till sist.

      ”Inte jag heller”, sa Anki och la i treans växel. ”Jag fick aldrig några julklappar när jag var liten. Och så åt vi aldrig nån god mat. Och sen i skolan tvingade vår lärare alla att gå upp och berätta vad dom fått och då fick jag alltid hitta på nåt. Nä, fy fan, säger jag!”

       Danne såg på henne. Anki var rätt cool, faktiskt, tyckte han. Hon hade tatueringar över hela vänsterarmen och tuggade hela tiden tuggummi. Hon snackade med honom som om han var en vuxen och hon fattade alltid precis hur det kändes. Han skulle faktiskt sakna henne nu när han lämnade jourhemmet, fastän dom bara bott där några få nätter.

      ”Men kan du gasa då, din jävla tönt!” ropade Anki åt bilen framför och gav ratten en kort hård klapp.

      ”Har vi bråttom, eller?” frågade Danne.

      ”Nä, men jag vill hinna köpa nya cigg – har inte fått mig ett bloss på hela dan”, mumlade Anki. Hon svängde av vid en bilmack och vände sig om mot Max, i baksätet. ”Vill du ha nåt från kiosken?” frågade hon.

      ”Lakrits”, sa Max. ”Gärna salt.”

      ”Och du?” frågade Anki Danne.

      ”Ta lite choklad, då”, svarade han. ”Och några surisar också.”

       Anki försvann in på macken och återkom efter fem minuter. Hon öppnade dörren och lämnade över godiset. En påse Gott & Blandat Salt till Max och en mjölkchoklad och liten påse med Supersura Dragsters till Danne. Hon ställde sig en bit ifrån bilen och plockade fram sina nyinköpta cigaretter. Danne vände sig bak åt Max' håll. Han satt där i baksätet och åt ur sin saltlakritspåse, med blicken begraven i displayen på Ankis telefon. Helt avklippt från sin omvärld.

       Danne öppnade dörren och klev ut. Gick fram till Anki. Han hade inte tagit en cigg sen igår, för hans egna var slut och Karim (som också bodde på jourhemmet) hade bara velat ge honom två.

        ”Kan jag inte få en, schyssta?” försökte Danne, fastän han visste att hon skulle säga nej, den här gången också.

        ”Du ska inte hålla på med sån här skit, Danne”, sa hon och hötte med sin cigg åt honom. ”För då kommer du bli lika hes och rynkig som mig!”

        Danne skrattade till, fastän han inte ville.

       ”Varför håller DU på med det, då?” ville han veta.

       ”För att jag inte la av när JAG var fjorton”, sa Anki och gav honom en rolig blick. ”Det är försent nu. Och förresten har jag ändå så pass nära döden, att jag lika väl kan hjälpa till lite.”

       ”Vadå, du är väl bara fyrti, eller nåt?” sa Danne.

       ”Exakt!” sa Anki och drog ett djupt halsbloss.

       En gammal risig Volvo blåste förbi ute på vägen. Motorn vrålade så att det nästan lät som om huven skulle explodera. Det hade fortfarande inte kommit nån snö, men Danne huttrade ändå till i den kyliga vinden.

       ”Vad tänker du på?” frågade Anki och tände en ny cigg. Danne ryckte på axlarna. ”Är du nervös för att träffa familjen, eller?”

       ”Kanske”, mumlade Danne.

       ”Tror du inte det kan bli någorlunda okej, då?”

       ”Jag vet inte. Tänk om dom är idioter?” sa Danne.

       ”Då får väl Marlene hitta en ny familj åt er”, sa Anki. Marlene var namnet på soctanten, som skötte deras utredning och skulle fatta alla beslut om deras framtid. ”Men jag tycker nog att ni kan försöka ge dom en chans, innan ni dömer ut dom. För annars, om ni inte vill bo på ett familjehem, så vore ju det bästa om ni kunde snacka med eran farsa och ordna så ni fick bo hos honom istället, tills utredningen är över.”

       ”Max och jag har inte samma farsa”, sa Danne, med en uppgiven gest.

       ”Nänä? Var bor Max' farsa nånstans då?”

       ”Han sitter inne”, sa Danne. ”Eller, i alla fall gjorde han det efter att han flyttade ut. Nu vet jag inte. Morsan snackar aldrig om han.”

       Anki gjorde en min, som liksom sa: Jaha, där ser man! Hon knackade av den växande pelaren av aska från cigaretten med ena fingret.

       ”DIN farsa, då?”

       Danne skakade på huvudet.

       ”Jag vet inte var han är.”

       ”Men det måste väl gå att ta reda på”, sa Anki. ”För du vet väl vad han heter, eller?”

       Danne suckade och nickade kort.

       ”Då är det bara att googla”, sa Anki.

       ”Varför skulle jag vilja göra det för?” snäste Danne.

      ”Jaa, inte vet jag? Jag tänkte bara nu när läget är som det är med Nella, så kanske det kunde va skönt om han kom och hälsade på dig, och så? Så kunde ni diskutera med Marlene om han istället skulle kunna -”

       ”Jag vill inte att han hälsar på”, klippte Danne av. ”Och jag tänker inte bo hos han! Han är dum i huvet!”

      ”Jaha”, sa Anki och nickade. Hon rökte några bloss. ”Min farsa var också dum i huvet”, sa hon sedan och spottade på asfalten. Danne såg på henne, en lång stund under tystnad.

      ”Då kanske det där familjehemmet är det bästa alternativet just nu, i alla fall”, sa Anki och fimpade cigarretten. Danne ryckte på axlarna. Kanske det. Kanske inte.

      Dom hoppade in i bilen igen och startade. Danne såg ut genom fönstret. Följde strömmen av bilar som åkte upp längs med Ankis Opel.

       ”Hur känns det med skolan, då?” frågade Anki. ”Kommer du sakna din klass, tror du, eller tror du det blir skönt att börja om på nytt?”

       Det var bestämt nu. Danne skulle inte komma tillbaks till klassen igen. Det berodde inte bara på att familjehemmet låg på andra sidan stan och att den nya skolan därför låg närmre, utan också på att soctanten Marlene, frågat hur han kände inför att återvända. Stefan och Mergim kunde bara stängas av i max en vecka vardera och sedan fick kommunen inte neka dom mer av deras utbildning. Även om skolan vidtog åtgärder mot mobbningen och trakasserierna, skulle Danne ändå bli tvungen att möta dom där, varje skoldag. Och alla andra som kunde tänkas ha kollat in Instagramkontot, innan polisen stängt ner det.

       Danne hade funderat. För det hade inte varit ett lätt beslut. Men nånstans inom sig visste han det: han hade inget att komma tillbaks till. Inga vänner, ingen gemenskap att passa in i. Även om Instagramkontot spärrats, var han fortfarande Horungen Daniel – och det hade han varit redan långt innan han gick på niornas julfest. Den stämpeln skulle han aldrig kunna tvätta bort.

       Och så var det ju Ekman, förstås.

       Ekman, som aldrig skulle lägga sin arm om hans axlar. Som aldrig skulle le mot honom sådär snyggt och blinka. Som aldrig skulle sänka rösten och berätta alla sina hemligheter för honom. Som aldrig skulle säga: Det finns ingen som förstår mig som du gör.

       Han skulle aldrig få vara innanför, om han gick kvar – den platsen hade Peter stulit från honom. Hans plats var utanför och skulle alltid vara det, hos dom. Därför fanns det ingenting att komma tillbaks till.

       Danne kunde inte påstå att han inte var nervös inför att byta skola, att tanken på en ny klass och en nystart inte skrämde honom. Men det var bättre än att tvingas leva i det utanförskap han levt i sedan han börjat sin senaste skola. Skolan där han var känd som Horungen Daniel.

       Och morsan hade tydligen gått med på det, hade Marlene på soc sagt. Hon hade tydligen inget emot att Danne ville byta skola, så därför var det klart. En ny klass och en ny gemenskap väntade på honom. Och kanske en ny Ekman? Danne hoppades så att han kunde gå sönder.

        Anki stannade utanför en tvåplansvilla. Danne stirrade ut genom fönstret. Var det verkigen här han skulle bo, tills utredningen av morsan var färdig?

       ”Jaa, då var vi framme, då”, sa Anki. ”Ska vi ta och gå in, eller?”

       Danne stirrade på på det vita huset med svart tegeltak och balkong. Det påminde lite om husen på den där gatan där Vera bodde, trots att det var på andra sidan stan.

       ”Ja, vi gör väl det, då”, sa han och öppnade bildörren.