...

146. Mitt uppe i ett pågående trauma

Han hade ringt 112 mitt i natten och stammat fram att morsan legat medvetslös – kanske död – i sitt sovrum, med flertalet tömda pillerkartor bredvid sängen. Hans röst hade skakat och han hade talat osammanhängande och blivit irriterad över den lugna rösten i telefonen som aldrig slutade ställa massa frågor. Sen hade allt plötsligt gått hur snabbt som helst.

      Plötsligt hade det varit en massa vuxna överallt. Danne fattade knappt vilka dom var, eller var dom kom ifrån. Sjukvårdspersonal var ju några, men det var även vissa andra som han inte visste vilka det var. Några undersökte morsan och några ställde massa frågor igen, av samma typ som den där lugna rösten på 112 hade gjort.

      Därefter åkte dom allihop in till sjukhuset.

      Morsan skulle fort in i ett eget rum. Danne och Max fick inte följa med, trots att Max bölade hysteriskt.

      ”Finns det nån vi kan kontakta?” frågade en sjuksyrra. ”Nån pappa, kanske, eller mormor, eller annan släkting?”

      ”Nä, det finns ingen”, harklade Danne fram.

      Han tänkte på Catrin, morsans polare, men han visste inte om hon skulle kunna tänka sig att komma eller inte, för han kände henne egentligen inte särskilt väl. Visste bara att hon var nån som morsan brukade umgås med. Han hade inte ens hennes nummer. Och förresten: även om hon kom – vad skullle hon kunna göra? Morsan låg redan inne i ett av sjukhusrummen och var kanske redan död.

      Istället fick dom sitta i väntrummet med sjuksyrran och nån tant som verkade komma från soc, som tydligen fått åka in akut till sjukhuset. Soctanten började också ställa frågor. Frågor om morsan och frågor om Danne. Varför var han full? Och varför hade han fläskläpp och ett rött skärsår på hakan och längs med halsen?

      Danne ville inte svara. Han orkade inte med hennes jobbiga frågor, men soctanten hade ett tålamod av en annan värld.

      Var det kanske morsan som hade gjort det där mot honom? Skadat honom? Brukade hon vara våldsam? Var det hon som låtit honom dricka alkohol, eller var kom alkoholen ifrån?

      Danne kunde slutligen inte värja sig.

      Han kunde ju inte låta morsan få skulden för det. Inte när det var hans fel att morsan försökt ta livet av sig.

      Han blev helt enkelt tvungen att berätta om Stefan och Mergim. Och när sjuksyrran då frågade om hon fick ta en titt på hans skador, blev han tvungen att visa magen, visa hur Stefan klottrat orden FUCKING HORUNGE på hans kropp. Orden som inte gått att duscha bort.

      Sedan kom allt fram. Danne orkade inte kämpa emot mer. Han berättade om Instagramkontot, som Stefan och Mergim hotat med, och tillsammans med tanten från soc sökte dom upp det: Horungen Daniel. Där hade Stefan och Mergim redan lagt ut tolv bilder. En bild som var tagen från klassens gruppfoto i skolkatalogen, där dom zoomat in på Danne och skrivit:

       den här fula jäveln föddes av en hora

       Resterande bilder var tagna på julfesten. Elva bilder tagna ur olika vinklar på Dannes halvnakna kropp, där han låg på golvet inne i det där förrådsrummet, medan nån vars ansikte inte syntes i bild – Mergim – höll fast hans armar.

       ”Det här måste ju polisanmälas”, hade soctanten tyckt och börjat babbla om olika lagar och myndigheter som skulle kopplas in.

       Var det här nåt som hade hänt förut? hade soctanten velat veta och Danne hade berättat om alla incidenter som ägt rum sedan han börjat sjuan. Hur Stefan och Mergim förbjudit honom från att hänga i rökhörnan på rasterna, hur dom tryckt ner hans huvud i skoltoaletten och hur dom jämt kallade honom för horunge.

       Soctanten ansåg att skolan skulle kontaktas och att rektorn och klassföreståndarna skulle agera mot det som hänt. Danne berättade då att skolan redan agerat. Att Stefan och Mergim fått kvarsittning på grund av det där slagsmålet dom haft ute på skolgården. Men soctanten tyckte att misshandeln på julfesten och Instagramkontot var så grovt att man behövde ta till nåt som hon kallade för ”vidare åtgärder”.

        På grund av misshandeln och den upprepade mobbningen, föreslog soctanten att Danne kunde behöva en paus från skolan, att han inte skulle behöva gå tillbaka förrän skolan satt fart på de där vidare åtgärderna och kunde garantera Danne en trygg studiemiljö. Dessutom, när situationen med morsan ännu var så pass oklar, som den var, och Danne och Max därför befann sig mitt uppe i ett pågående trauma, tyckte soctanten att dom behövde få tid att samla sig.

       Danne höll med: att gå till skolan på måndag och behöva möta alla igen var det sista på jorden han ville göra. Vad Max tyckte, visste han inte, för han grät fortfarande så hejdlöst att han knappt kunde prata.