...

150. Epilog

Dom hade bytt julklappar med varandra. Alla hade fått ta med varsitt paket och sedan hade dom lottat ut paketen sinsemellan. Pablo fick en ask med doftljus och Adam fick en bok om fågelskådning.

        ”Det där måste ju varit nåns riktiga julklapp, som den inte ville behålla själv”, skrattade Peter och pekade på Adams fågelbok.

        ”Men jag tänker behålla den ändå!” sa Adam. ”För om jag dissar det jag fick, så är det ju samma som att säga att det var en kass idé av mig att bjuda hit er och köra julklappsutdelning.”

        ”Jag tycker inte det var så kasst”, sa Vera och höll upp hörlurarna hon fått i sitt paket. ”Jag menar: fritt käk, vitvinsglögg. Tapas på juldagen! Jag brukar inte va nådig mot dig, Adam, men det här var ändå en rätt okej idé!”

        ”Ska vi inte ta och skåla, hörrni?” föreslog Elena och höjde sitt glas. ”Emanuel? Nina? Kommer ni?”

        Emanuel och Nina la ner sina tapas-tallrikar på köksbänken och ställde sig i cirkeln.

        ”Är det nån som behöver påfyllning?” undrade Jennifer och tog fram en ny glöggflaska. Hon lät den gå varvet runt.

        ”Så vad skålar vi för?” undrade Pablo.

        ”För fred på jorden”, sa Vera med tillgjord röst.

        ”Och för barn. Och pensionärer. Och små gulliga djur, som inte får några julklappar”, la Peter till.

        ”För lika löner”, sa Elena, mer bestämt.

        ”Jag kan dricka till det”, sa Adam och höjde sitt glas.

        ”Vilket av dom?” frågade Nina.

        ”Allt!” sa Adam och drack.

        Klirr, klirr.

Dom samlades inne i salongen och Adam tände en brasa i den öppna spisen. Nina och Elena satte sig med Jennifer vid baren och Emanuel ställde sig innanför disken och undersökte imponerat alla flaskor och glas, som fanns där.

        ”Adam, du vet att jag inte kan låta bli, när jag är här hos dig”, sa Peter, med en gest mot pianot.

        ”Det är ditt – kör”, sa Adam och gav honom en klapp på axeln. Peter slog sig ner vid klaviaturen och började spela. Men den här gången spelade han inget alternativt eller okänt. Han valde lite otippat en jullåt: Oh, Helga Natt.

        ”David och Elisabeth kommer inte bli sura för att vi lever rövare, härinne, i deras finrum?” frågade Vera, med ett retsamt flin. David och Elisabeth var namnen på Adams föräldrar.

        ”Vem vet”, sa Adam. ”Dom är ju knappt hemma över jul, så... och rummet står ju ändå här. Det är väl lika bra att det används till nånting?”

        Vera nickade och Adam slängde in ett till vedträ i elden.

        ”Olof och Lisette, då?” frågade han och reste sig upp. ”Har dom varit hemma nåt och myst med familjen i år?” Olof och Lisette var namnen på Veras pappa och hans nya fru. Vera log, men inte retsamt den här gången.

        ”Man kan tydligen åka på spasemester, vilken tid som helst på året”, svarade hon. ”Ja, du vet ju hur det är. Men såna som oss –”, hon pekade på honom och sig själv, ”– får ju klara sig ändå.”

        ”Och det är vi jävligt bra på!” sa Adam.

        ”Det är vi fan i mig!” sa Vera.

        Dom kramade varandra.

       ”God jul på dig, tönt”, viskade Vera i hans öra och kysste hans kind. Adam vände sig mot henne och besvarade hennes kyss.

       ”Hallå, bitch! Det där är min pojkvän!” ropade Jennifer borta vid bardisken.

       ”Jag bara värmde upp han åt dig”, sa Vera och släppte Adam. ”Det är ju ändå jul!”

       Hon gick bort till baren och slog sig ned på en ledig stol. ”Emanuel, om du ska stå där kan du väl servera oss nånting?”sa hon. ”Vad säger ni, tjejer? Varsin julshot, eller?”

Adam såg sig om i rummet. Alla verkade nöjda. Nästan alla, i alla fall. Pablo hade satt sig för sig själv i soffan. Han höll sitt glögglas i ena handen och sin telefon i den andra, men han verkade inte greja med några appar. Han bara satt där och höll i den och stirrade tomt och dystert framför sig. Adam gick fram till honom.

       ”Hur är det, vännen?” frågade han och satte sig.

       ”Jodå”, sa Pablo och höjde sitt halvdruckna glögglas i en skål mot honom. Adam besvarade hans skål.

       ”Vad tänker du på?” frågade han. Pablo tvekade, men så sa han:

       ”På Isak. Och på Anders.”

       Adam vände bort blicken.

      ”Tycker du att jag skulle ha bjudit dom, eller?”

      Pablo ryckte på axlarna och suckade.

      ”Jag tycker bara att... borde vi inte snacka om det nån gång? Jag menar: hade allt varit som vanligt så hade dom ju varit här idag.”

      Adam flyttade sig närmare honom i soffan.

      ”Du saknar honom, va?”

      Pablo nickade.

      ”Det känns bara fel att han inte är här”, sa han. ”Även om jag fattar varför.”

       Adam la sin arm om hans axlar. Det knastrade från elden och tjejerna tjoade borta vid bardisken. Dom hade visst tagit sig varsin shot och Emanuel verkade trivas som bartender. Han fyllde på tjejernas shotglas, med Adams föräldrars sprit. Borta vid pianot spelade Peter. Han hade fortsatt på jultemat och spelade nu Jul, jul, strålande jul.

      ”Du behöver inte svara på det här, om du inte vill”, sa Pablo. ”Men: är du mest sur på honom för hur han betedde sig mot Danne, eller för det där med Nina?

       Adam fäste blicken vid en punkt på golvet, en bit bort.

       ”Asså, grejen är den: han ville inte att jag skulle veta, Pablo. Han höll inte tyst om det för hennes skull, för att han bryr sig om henne. För han skvallrade ju för Isak, av alla människor...! Så det hade ju ingenting att göra med att han ville va lojal mot Nina. Han ville bara inte att JAG skulle få veta om att hon och Samuel gjort slut...”

       Han tömde sitt glögglas.

       ”För tydligen ser han mig mer som ett hot, en som en vän.”

       Han lyfte armarna i en uppgiven gest och lät händerna falla ner i knät. ”Jag menar: ska jag va polare med nån som låtsas framför mitt ansikte, men som egentligen inte tycker om mig, för att vi råkar gilla samma tjej?”

       Pablo skakade på huvudet.

       ”Jag fattar väl att han vill ha henne för sig själv. Men att han försöker hålla mig borta på det där sättet? Det är väl hon som ska bestämma vem av oss hon vill hänga med – det ska väl inte han bestämma åt henne?”

       ”Nä”, sa Pablo. ”Men det ÄR svårt, det där. När man gillar nån...”

       Han såg på Elena, som gått fram till Peter vid pianot för att ge honom ett shotglas, med vad det nu var dom shottade. Såg hur hon placerade sin hand på Peters rygg och sken upp när han mötte hennes blick...

       ”Får jag ta en bild på er?” ropade Jennifer, som stod en bit därifrån med sin telefon riktad mot dom. ”Ni ser så fina ut när ni sitter där och snackar!”

       Pablo och Adam stramade upp sig och log in i mobilens lins. Klick, klick! Nina, som stod strax bredvid Jennifer lutade sig fram och kollade på displayen.

       ”Åh, polarna!” sa hon och log mot dom.

       ”Vi tar en, du och jag”, sa Jennifer och höll upp telefonen framför sig och Nina. Dom posade tillsammans och log soligt och säkert in i kameran. Pablo såg på dom och sedan på Adam.

       ”Såå, hur tänker du göra med...?” frågade han och nickade åt Nina och Jennifer, som höll på att knäppa av en ny bild – den här gången med tungorna ute och händerna i varsin dramatisk pose. Adam skakade på huvudet.

       ”Vet inte. Jag har verkligen trasslat in mig, Pablo.”

       ”Asså, Jennifer är ju jätteskön, men varför är du med nån som du inte gillar – på DET sättet, menar jag?”

       Adam plockade bort några osynliga dammkorn från sin tröja.

       ”Jag vill inte va ensam...”, sa han tyst.

       ”Adam, du är inte ensam”, sa Pablo. ”ALLA älskar ju dig!”

       ”Inte hon...”

Pablo drack ur sitt glögglas och ställde det ifrån sig på soffbordet. Vera hade nu anslutit sig till Nina och Jennifer och dom stod borta vid matsalsgruppen och skrattade åt bilderna som Jennifer och Nina tagit. Emanuel och Elena stod bredvid varandra, vid eldstaden, med varsin ny tallrik plockmat och diskuterade olika rätter. Emanuel berättade för Elena om sin familj: att deras julbord alltid var helt vegetariska och Elena berättade om några traditionella ryska maträtter som hennes mamma brukade göra när det var storhelg. Peter satt kvar vid pianot. Han spelade Have Yourself a Merry Little Christmas. Han sjöng med, mjukt och stämningsfullt.

       ”Kom!” sa Adam och drog Pablo med sig, bort till pianot. Han började sjunga med i låten.

       ”Du kan den?” sa Peter och vände sig om mot dom.

       ”Det är ju den bästa jullåten – ever!” sa Adam. ”Är du med Pablo?”

       ”Jag kan inte texten”, sa Pablo. ”Och så har jag inte Peters sångröst”, la han till, med ett skratt.

       ”Då får du väl stå här och se söt ut istället”, skojade Adam och stötte till hans arm. ”Så länge du inte går och sätter dig själv, borta i hörnet, är jag nöjd.”

       ”Vad snackade ni om?” frågade Peter, som för ovanlighetens skull verkade nyfiken. Han nickade åt soffan till, där dom suttit innan dom kommit fram till honom. ”Är det nåt juicy som hänt, eller?”

       ”Det är det”, sa Adam och la armen om Pablos axlar. ”Fast det är mellan Pablo och mig.”

149. För första gången nånsin

Himlen är grå som stål och temperaturen nästan nere vid noll, men hon vill inte stänga in sig idag. Hon känner en obeskrivlig längtan efter att få vara ute. Ute och andas frisk luft. Känna vinden i håret, känna vinden mot sin hud. Det gör ingenting att det biter lite, för hon har hållit sig inne alldeles för länge. För många dagar har hon spenderat under täcket i sitt rum, med den fadda smaken av cigaretter och bakfylla i munnen.

       Men inte idag.

       Idag är hon ute och hon är inte ett dugg bakis. Och vad mer är: hon har hela gården för sig själv. Inte en enda unge är där för att skrika och kasta sand. Dom sitter väl inne och leker med sina telefoner och vad dom nu kan ha fått för nåt i julklapp.

        Allt det hon ser just nu är hennes – och bara hennes.

        Så vad tar man sig för när hela världen ligger för ens fötter? Nella vet inte, men hon söker sig instinktivt in på lekplatsen. Drar med sin svarta skinnstövel genom den decembervåta sanden, river upp ett mönster med foten, bara för att få känna på motståndet och hur det följsamt löser upp sig under hennes fot. Hon har inte satt sin fot här alls innan, trots att hon bott här i över ett år. Alltid gått förbi, med tankarna på annat håll. Långt, långt borta. Alltid på väg nån annanstans.

        Men inte idag.

        Nella närmar sig gungorna. Känner på de inplastade kedjorna. Känner fukten mot sina fingrar. Hon minns inte ens när hon senast satt i en gunga. Kan det ha varit när pojkarna var små? Eller stod hon bara bredvid då och tog igen sig med en cigarett, medan dom gungade?

        Hon minns verkligen inte.

        Hon sätter sig i gungan och backar bakåt i sanden. Tar fart. Stilettklackarna i hennes stövlar borrar sig ned i sanden och får henne att vingla, men det bryr hon sig inte om. Hon ska gunga nu. För första gången på evigheter.

        Hon släpper fötterna från marken och åker iväg. Den råa luften blir ännu råare, men det kittlar skönt i hennes mage och hon hör plötsligt sig själv skratta till. När skrattade hon senast? Hon bara måste göra det en gång till. Hon stampar iväg mot marken och skjuter fart. Åker ännu högre nu. Gungan knarrar, men verkar stadig. Och hon vill bara fortsätta.

        Soc har fortfarande inte fattat nåt beslut om hennes situation och pojkarna har inte heller kommit tillbaka hem. Men hon vet att dom har det bra, där dom är, i den andra familjen. Det kommer att bli bra, det vet hon. Så snart hon fått ordning på sitt mående, så snart terapeuten gett kvinnan på soc klartecken och hon gått upp i full arbetstid igen.

        Då kommer det bli bra, då kommer hon få en rättvis prövning och Marlene på soc kommer fatta det beslut som blir bäst – vad det nu än blir.

        Nella bara vet det. I hela sitt hjärta.

        Hon tar sats med stövlarna i sanden och skjuter ny fart i gungan. Den kalla vinden biter i hennes kinder och hennes hår fladdrar upp och hamnar i ögonen på henne.

         Förmodligen ser hon inte klok ut, där hon – tant tjugonio år – sitter på gungan, med ett hår som står åt alla håll och gungar vilt som en barnunge.

         Men det gör ingenting, för för första gången nånsin känns det som att hon flyger...

148. Den sista måltiden

Julafton, utan ett uns känsla av jul. Anders satt på sin säng med sin telefon i handen. Hans telefon hade varit tyst hela dagen. Ingen hade hört av sig för att önska honom god jul. Det var väl så det var när man var skolans mest hatade person, tänkte han.

       Då var ens telefon alltid tyst.

       När Suzanne meddelat att Danne inte skulle komma tillbaks till klassen, hade Anders frusit till is. Danne skulle aldrig mer komma tillbaks och Anders visste att det var hans fel. Både Pablo och Ekman hade tittat konstigt på honom, då Suzanne berättat det. Deras blickar tycktes nästan ha frågat honom:

         ”Fattar du nu vad du ställt till med?”

         Ja, det gör jag, hade Anders tänkt och sjunkit ihop i bänken.

 

Anders såg på sin telefon. Han borde kanske ringa Danne? Höra hur det var? Men tänk om han inte skulle svara. Danne kanske visste vad som hänt, kanske fattade att Anders hjälpt Stefan och Mergim. Hela skolan visste ju nu. Eller: alla som Anders brydde sig om visste.

      Men samtidigt måste han ju få veta vart Danne tagit vägen. Han måste få veta om Danne var okej eller inte. Förhoppningsvis okej, så han slapp alla dessa jävla skuldkänslor!

      Kanske om han ringde från dolt nummer, så skulle Danne svara? Anders googlade ringa från dolt nummer och hittade hur han skulle slå numret för att Danne inte skulle kunna se att det var han – om det nu var så att Danne visste och därför inte skulle svara om han såg att samtalet kom från Anders.

      Anders ringde.

      ”Danne”, svarade rösten i andra änden, efter några signaler. Rösten lät trött, men samtidigt lite osäkert avvaktande. Ungefär som om den undrade om den som nu ringde kom med viktiga eller tråkiga nyheter.

      Anders hann undra i bråkdelen av en sekund om det bara var inbillning eller om hans eget hjärta verkligen stannat, då han hörde Dannes röst. Längre än så hann han inte fundera, för Danne var redan otålig:

     ”Hallå? Vem är det?”

       Anders kippade efter luft. Eller åtminstone försökte han göra det. Han kunde varken andas eller få fram ett enda ord.

      ”Hallå? Vem är det och vad vill du?”

      Anders kände hur syrebristen ökade på trycket i hans tinningar. Han bröt samtalet. Stirrade skyggt ner i telefonens display, medan han hämtade andan, som om han väntade sig att Danne vilken sekund som helst skulle ringa upp – trots att han omöjligt kunde veta att det var Anders som just ringt.

      Det knackade på dörrkarmen och Anders ryckte skrämt till.

      ”Kommer du och äter?” ville Mamma veta.

       Anders nickade, andlöst och ivrigt. Slängde telefonen ifrån sig på sängöverkastet och följde henne ut i köket.

Familjen var samlade runt bordet: Mamma, Pappa, Jonna och så Anders. Det var lugnt och tyst. En julmiddag utan gräl och irritation. Nu när Mamma fått sig en egen lägenhet och praktiskt taget flyttat ut, och Pappa i sin tur lagt ut huset till försäljning och letade lägenhet han också, hade familjen fått nån slags frid, dom aldrig tidigare haft. En tom och dyster frid, som värkte ihåligt i deras kroppar...

      ”Jonna, är du inte hungrig?” undrade Pappa, med en gest mot den futtiga portionen av mat på hennes tallrik, som hon endast stirrade ner i – utan att ens röra med gaffeln.

      Men Jonna svarade honom inte. Istället frågade hon:

      ”Är det här den sista måltiden vi har tillsammans?”

      Mamma skrattade till, lika förvånat som nervöst.

      ”Den sista måltiden?” upprepade hon. ”Vad dramatiskt du får det att låta, gumman.”

      ”Det låter nästan lite bibliskt, va?” spekulerade Pappa, med en frågande blick på Mamma, som om han sökte hennes medhåll. ”Håller ni på och läser religion och sånt i skolan, eller?” frågade han, men Jonna bara skruvade på sig som om hon inte förstod vad han syftade på.

      ”Det är den sista julen vi firar ihop – i det här huset”, förklarade Mamma för Jonna. ”Men vi kommer ju självklart äta middag tillsammans igen, på era födelsedagar och på Anders konfirmation – om du nu ville åka iväg på det där lägret sen i sommar?” Mamma såg på Anders, som ryckte på axlarna. ”Och på era studenter och vad det nu det kan bli för fler tillfällen framöver. Eller hur, Per?”

      Mamma gav Pappa en vädjande blick, medan hon stärkte sig med ett glas årgångsmust. Pappa harklade sig och justerade sin sittställning, så att hans hållning fick aningen mera pondus.

      ”Ja, men självklart! Det här är inte den sista gången vi ses”, sa han. ”Vi är ju fortfarande en familj. Även om det kommer se lite annorlunda ut i fortsättningen.”

      Det var tyst en stund. Jonna bestämde sig för att börja äta. Mamma och Pappa följde hennes exempel. Tog för sig av grytorna. Serverade mer must. Skickade runt korgen med bröd över bordet. Besticken klirrade mot porslinet och alla smaskade så dämpat dom förmådde.

      Anders såg ut genom fönstret. Det hade börjat snöa. Stora klumpiga flingor singlade ner från himlen och landade på marken, där de genast smälte till slask. Han undrade vad Pablo gjorde. Om han var hemma och firade med sin pappa och sina systrar. Eller om dom åkt iväg nånstans. Tidigare år hade dom sprungit över till varandra, önskat god jul och lämnat över varsin julklapp. Inga märkvärdiga saker. Ibland bara smågodis och choklad, men ändå nåt som visade att dom brydde sig om varandra.

      Men inte i år – och kanske aldrig mer.

      Pablo skulle aldrig lita på honom igen, efter alla hans lögner och svek. Och inte Ekman heller. Fastän ingen av dom egentligen tyckt särskilt bra om Danne, eller varit särskilt trevliga mot honom, verkade det ändå finnas en gräns för hur elak man fick vara – och den gränsen tyckte dom nu att Anders passerat.

      Den här hösten hade inget blivit som han hoppats på. Det hade bara gått åt helvete och nu var han hatad av dom som betydde allra mest för honom. Hatad och ensammast i hela världen. Det skulle inte bli några fler fester eller inbjudningar för honom. Inget häng med grabbarna efter skolan, inne i stan eller över varsin pizza inne på Toscana. Inga tacomiddagar eller filmkvällar. Inget sällskap till skolan om morgnarna längre. Inga fler omgångar av snurra flaskan eller sanning och konsekvens. Inga ryggdunkningar eller high five:s eller kramar eller kyssar.

      Ingen Pablo. Ingen Adam. Ingen Nina.

       Alla hade tagits ifrån honom, allt hade han förlorat.

       Och det var när Anders tänkte på allt det som det slutligen brast för honom.