...

125. Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder
Anders öppnade fönstret och tog emot kassen med öl, som Danne räckte honom.

        ”Smart tänkt”, berömde Danne honom och började klättra in över fönsterblecket. ”Det där med ölen och att undvika hallen på grund av din morsa, menar jag.”

        Anders log artigt, men glädjelöst, åt komplimangen. Han visste att hans mamma hade alldeles för mycket att göra med att rensa ur allt gammalt bråte i sin walk-in closet, för att lägga märke till nåt annat som pågick i huset. Hon hade varit där i flera timmar och av oredan och högarna att döma, skulle hon nog spendera resten av kvällen därinne också.

       Hon hade varken tid eller intresse för att inspektera Dannes påse.

       Det verkliga skälet till att han bett Danne smyga in genom trädgården och ta sig in via fönstret hade varit att han inte velat riskera att Pablo skulle se Danne från sitt hus, vilket han kunde om Danne tog huvudingången. Pablo visste inte att Danne skulle föra hemma hos Anders. Faktum var att Pablo inte visste att Anders skulle föra över huvud taget. Han trodde ju att Anders var hos sin mormor och åt släktmiddag, på grund av Anders morfars bortgång.

        Danne drog av sig sina skor och ställde dom på fönsterbrädan. Lyckligtvis var det ingen snö ute, trots att det var en bit in i december. Det var fortfarande torrt och några grader över nollan. Anders slapp därför oroa sig för att Danne skulle grisa ner hans rum med snöslask.

        Danne knäppte en öl och höjde den i en skål mot Anders. Anders tog fram en av sina ölburkar, knäppte den och besvarade skålen.

        ”Vad har hänt med dina ögon?” frågade han Danne.

        ”Va? Vadå?” sa Danne och gnuggade sig nervöst med ena näven mot ögat.

        ”Du är... lite röd om ögonen bara.”

        ”Va? Syns det mycket, eller?”

        ”Eh... nä då.”

        ”Det... asså, jag vet inte. Det kliade som fan förut, så det måste va därför”, sa Danne och gick ett varv genom rummet, så att han fick ryggen till.

        ”Det syns knappt”, sa Anders och drack en klunk av sin öl.

        ”Kommer Ekman och dom andra?” frågade Danne, fortfarande med ryggen vänd mot honom.

        ”Nä, dom skulle på en annan förfest”, sa Anders och bestämde sig för att brodera ut lögnen han dragit för alla dom andra, i händelse av att Danne skulle höra dom och fråga honom om det, senare under kvällen. ”Jag var tvungen att följa med till mormor en sväng, så jag kunde inte gå på deras fest. Det är... två år sen min morfar gick bort, så vi hade en liten släktgrej idag.”

        ”Gick bort?” upprepade Danne och vände sig mot honom. ”Vadå, vart gick han?”

        ”Ja, asså, han dog”, sa Anders. ”Han hade lite problem med hjärtat...”

        ”Åh fan”, sa Danne och nickade. ”Vad... tråkigt.”

        ”Jo...”, mumlade Anders och ryckte på axlarna. Han började skämmas för att han använde sin morfars död som en ursäkt för att lura Danne och alla dom andra. Det kunde inte va rätt.

        ”Jag har aldrig träffat min mormor och morfar”, sa Danne. ”Eller jo, en gång kanske, eller kanske två, när jag var typ två år bara.”

        ”Asså?” sa Anders förvånat.

        ”Morsan och dom kommer inte överens. Och jag tror inte att hon vill att vi ska träffa dom. Jag vet inte om dom vill träffa Max och mig heller, för dom hör ju aldrig av sig och skickar aldrig några presenter på jul eller när man fyller år.”

         ”Oj, vad synd”, sa Anders och menade det verkligen.

         ”Det är så det är”, sa Danne. ”Jag träffar inte farmor och farfar heller.”

         Dom var tysta en lång stund och använde tystnaden till att tömma i sig resten av ölen, ur de två öppnade burkarna.

         ”Jag kanske ska sätta på lite musik?” föreslog Anders efter en stund. Han visste inte varför han inte tänkt på det innan. Förfest utan musik, liksom. Vem har det egentligen?

         Han startade en spellista på Spotify och då tonerna började tränga ut ur högtalarna, var det som om han satt på ett lockrop till sin syster, för plötsligt störtade Jonna in genom dörren och såg sig ivrigt omkring. Anders gömde snabbt undan ölburken bakom datorns skärm och tackade Danne inombords, då han noterade att Danne lika snabbt stoppat undan sin burk i hans bokhylla.

          ”Vad gör ni?” frågade Jonna. ”Har ni fest, eller?”

          Anders första omedelbara tanke var att skrika åt henne att dra och smälla igen dörren efter henne. Men så slog det honom att det här var första gången på flera veckor som han sett henne med ett leende på läpparna. Jonna hade tagit beskedet om föräldrarnas skilsmässa ännu hårdare än vad han gjort och grinat nästan varje dag i flera veckor.

         Kanske var det dags för honom att vara storebror nu och ta hand om lillsyrran, istället för att börja gräla och jaga bort henne, så fort hon kom i närheten?

         Dom måste ju hålla ihop nu, när läget var som det var.

          ”Vi ska på den där julfesten som niorna har ikväll”, sa Anders medgörligt. ”Den har jag väl berättat om?”

         ”Ah, just det”, sa Jonna. ”Kommer Adam också komma?”

         ”Ja”, sa Anders. ”Syrran har en djup crush på Ekman”, förklarade han för Danne.

         ”Som alla brudar som går på vår skola, typ”, skrattade Danne.

         ”HAR JAG INTE”, protesterade Jonna. ”Jag tycker bara han är fett sexig!”

         ”Vem har lärt dig att prata så?” undrade Anders.

         ”Duh...!” sa Jonna och himlade med ögonen. ”Jag ÄR faktiskt MOGEN för min ålder. Mycket mognare än vad DU var när du gick i sexan!”

         ”Hon kan snacka, din syrra!” skrattade Danne och gav Anders en kamratlig klapp på axeln.

         ”Ja, jag är fett smart!” sa Jonna.

        Det vibrerade i Anders ficka och Anders kollade sin telefon. Det var ett sms från Isak.

         ”Vi får nog börja gå nu”, sa Anders.

         ”Visst! Jag måste bara pissa först!” sa Danne och sprang iväg till toaletten.

         Anders började samla ihop sina grejer.

         ”Det var längesen man såg honom här”, sa Jonna. ”Har ni bråkat, eller?”

         ”Nä, vi är väl egentligen inte vänner, direkt”, mumlade Anders och ångrade sig genast.

         ”Vadå då?” ville Jonna veta. ”Varför bjöd du han om ni inte är kompisar?”

         ”Det är svårt att förklara”, sa Anders. ”Han blir aldrig bjuden på fester annars, så jag tänkte att jag kunde ta med han till niornas julfest.”

         ”För att du tycker synd om han?”

         Det var ju inte riktigt sant, men Anders bestämde sig för att låta henne tro det.

        ”Problemet är bara... jag vet inte vad dom andra ska säga när dom ser att jag har honom med mig”, sa Anders. ”Pablo och Ekman och alla dom andra. Dom vet ju inte att jag bjudit med han. Jag vet inte hur jag ska förklara det för dom utan att se dum ut.”

        Jonna såg på honom en lång stund och funderade.

        ”Men... du kan väl säga att ni möttes på vägen då och tog sällskap till festen”, föreslog hon. ”Bara den sista biten. Det låter väl inte så konstigt? Ni går ju trots allt i samma klass.”

        Anders såg på henne.

        Hon VAR faktiskt fett smart, hans syster.