...

124. Nu var det dags för helvetet att braka loss...

Anders rörde sig oroligt, fram och tillbaka genom sitt sovrum. Om några timmar var det dags och Danne skulle vara här vilken minut som helst. Han hade inte lyckats avstyra det hela.

         Han hade suttit och snackat med Ekman i flera timmar, kvällen innan. Berättat allt om sina föräldrars skilsmässa och Ekman hade lyssnat och tröstat. Sen hade dom pratat om Peter. Om hur Ekman blivit så nära med Peter under hösten och Ekman hade sagt att Peter var som en själsfrände för honom – nån som förstod precis hur han tänkte och mådde. Nån som alltid fick Ekman på bra humör när han hade en dålig dag. Anders hade inte anat att Ekman också gick omkring och grubblade på saker och ting. Att Ekman också kände sig nere ibland och att Peter då, tydligen bättre än nån annan, kunde få honom upp på fötterna igen.

         Sen hade Anders varit tvungen att fråga Ekman om Isak. Om det var sant att han låtit Isak sova hemma hos honom när Isak haft sina märkliga ångestattacker, som han berättat för Anders om. Ekman hade nickat och sagt att Isak hade det tufft med sin farsa. Det visste ju i och för sig Anders om sen förut, men inte att det hade varit så allvarligt.

         ”Han mår verkligen skit”, hade Ekman sagt. ”Hans farsa är så jävla elak mot honom, att det är sanslöst.”

         ”Men han sover inte här längre, eller?” hade Anders då frågat och Ekman hade dragit på svaret.

         ”Asså, vi har växt ifrån varandra, Anders”, hade han sagt till slut. ”Det känns hemskt att säga så, för att vi alltid varit så nära, men samtidigt är det som att Isak inte fattar alls vem jag är. Han har nån slags bild i huvudet av vem jag är som person, som inte stämmer alls. Det är som att han inte fattar grejen och jag vet inte varför. Det är väl därför jag sökt så mycket kontakt med Peter på sistone. Det är som att han förstår helt vem jag är, på ett sätt som Isak aldrig verkar göra...”

        Allt det där hade dom pratat om.

        Men när Anders sen gick hemåt i natten, insåg han att han inte sagt ett ord till Ekman om det som han egentligen kommit dit för att snacka om: Danne och julfesten. Stefans och Mergims hämnd. Och hans egen roll i det hela. Ekman hade kunnat hjälpa honom ur det. Men nu var det försent. Nu hade han missat chansen att ställa allt till rätta.

        Och vilken minut som helst skulle väl Danne...

        Det knackade på fönstret och Anders ryckte skrämt till. Han vände sig om och såg Danne genom rutan.

        Nu var det dags för helvetet att braka loss...