...

122. Adam

Fredagskväll, hemma. Om ett dygn skulle han släpa med sig Danne till niornas julfest, supa sig full och se på medan Isak, Stefan och Mergim trashade sönder honom. Eller vad det nu var dom planerade att utsätta Danne för.

         Hur skulle han stoppa det? Hur skulle han dra sig ur? Säga att han var sjuk och inte kunde komma? Berätta alltsammans för Danne?

         Du var aldrig bjuden på riktigt – det var bara Stefan och Mergim som tvingade mig att köpa biljett till dig för att hämnas efter att du bankade skiten ur dom i skolan???

         Nej. Det kunde han ju naturligtvis inte berätta.

         Han hade inte svarat på Dannes sms när det kom, men nu skrev han. I brist på annat:

Skulle han snacka med Pablo? Pablo bodde ju bara tvärs över gatan och där var han alltid välkommen. Pablo och han hade varit bästa vänner forever. Pablo skulle definitivt lyssna.

         Men...?

         Skulle han kunna göra nåt? Skulle han kunna stoppa det? Snacka Isak ur det, så att Isak i sin tur snackade Stefan och Mergim ur det? Nej, det skulle han inte kunna. Stefan och Mergim skulle inte lyssna på Pablo – och förmodligen inte Isak heller, för Isak ansåg att Pablo bara var nummer tre, mot hans egen tvåa och Ekmans självklara etta...

         Ekman.

         Det var Ekman som var nummer ett. Inte bara för honom, Pablo och Isak, utan även för Stefan och Mergim – och typ resten av hela skolan.

         Ekman var den som alla killar lyssnade på och ville vara som (utan att lyckas). Den som dom alla försökte imponera på. Om han sa ifrån, skulle alla lyssna. Anders tvekade nån sekund, men så skrev han sms:et:

Redan från gatan kunde Anders se att Ekmans föräldrar hade fest. Både gatan och infarten var full med bilar och varje fönster lyste – med dämpad belysning – och det rörde sig folk fram och tillbaka och runt, runt, runt i huset. Musiken pumpade ut genom väggarna. Anders ringde på dörren. Ekmans morsa öppnade. Hon var lika snygg som alltid. Hon bar en tajt svart klänning och hennes blonda hår hängde ner i eleganta vågor över axlarna. I ena handen höll hon ett serveringsfat med välkomstdrinkar – Anders gissade på att det var champagne.

          ”Eh... jaha? Hej, hej! Anders, va?” sa hon. ”Är du här för att träffa Adam, eller?”

          Anders hann aldrig svara henne, för plötsligt trängde sig Ekman fram i dörren.

         ”Tja! Kom in!” sa han och drog Anders med sig in i hallen. Han vände sig mot sin morsa. ”Jag tar hand om det här. Du kan väl dela ut bubblet till dina vänner istället – vi är ju fortfarande minderåriga om du nu glömt det”, sa han till henne.

         ”Som OM jag hade bjudit din kompis på alkohol, Adam”, svarade hans morsa och himlade med ögonen. ”Var inte så pubertal.”

         Hon vände på klacken och försvann in i minglet som rådde i resten av huset. Ekman la armen om Anders och drog honom med sig. Anders såg förundrat på honom: han tyckte nästan att det lät som om Ekman skämdes för sin morsa, fastän hon var en sån där snygg och glamorös morsa som man annars bara såg i filmer och på Tv. Han hade bytt med Ekman vilken dag som helst.

         Dom gick in i köket, där flera av Ekmans föräldrars vänner minglade. Ekman gick till kylskåpet för att hämta nåt. Anders ställde sig i dörröppningen mot salongen – husets största och finaste rum – där majoriteten av gästerna var samlade. Dom flesta satt i soffgruppen framför brasan eller vid bardisken och snackade, men några dansade till och med. Fastän dom var så gamla. Anders föräldrars vänner dansade aldrig när dom kom över.

          Ekmans farsa – som vanligt stilig som en filmstjärna i ett par åtsittande chinos och en skjorta som framhävde hur vältränad han var – serverade drinkar och vinglas till sina gäster och snackade om tavlorna som hängde på väggarna; beskrev konstnärerna och porträtten, samt tillfällena som han och Ekmans morsa köpt in tavlorna. Anders gillade faktiskt deras tavlor, för det var inga såna där tråkiga gamla tavlor med näckrosor, stilleben eller antika personporträtt – utan modern konst i glada och varma färger.

         ”Det var den vi köpte i Sydney i somras”, berättade Ekmans farsa för ett par som stod och beundrade deras nyaste tavla.

         ”När ni var nere och hälsade på Alexander?” frågade kvinnan i parkonstellationen.

         ”Precis”, bekräftade Ekmans farsa. ”Det var faktiskt en kille som stod ute på gatan och målade på plats. Han hade jättefina grejer! Den där...”

          Anders avundades dom. Deras liv var så lyxigt, jämfört med hans. Det var därför han älskade att vara hemma hos Ekman. Men Ekman verkade inte lika imponerad. Han kom istället fram till Anders, knackade honom på axeln och manade honom till att följa upp till övervåningen.

          ”Asså, farsan...”, suckade han trött medan dom promenerade upp för trappan.

          På övervåningen satt Ekmans ena storebrorsa Anton, med sin flickvän och två andra, som Anders antog var deras polare, i soffgruppen framför Tv:n med varsin drink. Dom var tydligen arton allihopa nu och fick också dricka, trots att det var vuxenfest. Antons flickvän hälsade, men dom andra sket i Anders och Ekmans närvaro.

          ”Kom, vi drar till mitt rum!” sa Ekman och försvann in genom sin dörr. 

Dom satt på Ekmans säng, fastän han hade en soffa i sitt rum. Ekman tog fram en flaska råsaft med smak av apelsin, kiwi och ingefära och hällde upp i två plastglas.

          ”Morsan och farsan har förbjudit fanta och cola och sånt där i vårt hus”, sa han. ”Hoppas det inte gör nåt.”

           ”Nä då”, sa Anders och tog emot glaset. Dom skålade – trots att det var alkoholfritt.

          ”Hur är det med Alex?” öppnade Anders samtalet med. Han visste att Ekmans äldsta bror var den viktigaste familjemedlemmen för honom och att det skulle ge samtalet en annan tyngd redan från början.

          ”Vi hörs inte så ofta som jag skulle vilja”, sa Ekman. ”Tidsskillnaden är ju sinnessjuk och jag antar att han har alltför kul för att vilja snacka med mig...”

          Det var jobbigt att höra Ekman låta nedstämd, för han var ju egentligen så himla perfekt annars. Anders visste inte vad han skulle svara.

          ”Fan, va trist!” sa han bara.

          Ekman ryckte på axlarna.

           ”Tjejerna är väl för fina och vågorna för bra. Dom verkade ha gott om sånt därnere i Sydney”, sa han.

          ”Hoppas han kommer hem till jul”, sa Anders.

          ”Vi får väl se”, mumlade Ekman med en röst som antydde att han inte fann det särskilt troligt att Alex skulle komma hem över jul. ”Dom har ju sin högsommar därnere då, så det vill han väl inte byta mot massa snö och slask...”

          Därefter var det tyst. Vad skulle han säga? Hur skulle han föra över samtalet till Danne och Stefan och Mergims hämndplan som Isak tvingat honom att medverka till?

         ”Eh... eh....”, mumlade Anders. Han tvekade fortfarande. Ekman var den enda som kunde stoppa det. Nu satt han i Ekmans sovrum och drack råsaft, men visste fortfarande inte hur han skulle säga det. Skulle Ekman tycka att han var en tönt som inte vågade säga ifrån?

          ”Vad tänker du på?” frågade Ekman, som som vanligt vågade vara rakt på sak.

         ”Jag tänkte att..”, började Anders. Han fattade inte varför det var så svårt att säga det, eller varför han plötsligt bestämde sig för att byta samtalsämne. ”Vad tycker du om dina föräldrar egentligen?”

          ”Varför undrar du det?”

         ”För att det känns som att du inte gillar dom särskilt mycket. Fastän dom verkar så himla nice, liksom. Dom är ju skitsnygga, båda två. Och dom reser och har massa fin konst och dom har såna här fester med champagne och.... ja. Typ, coola jobb och...”

         Ekman såg en lång stund på honom.

         ”Jo, det är väl en del av vilka dom är”, sa han efter en stund. ”Men.... dom jobbar ju jämt, Anders. Dom är typ aldrig hemma. Och när dom är det så har dom såna här fester med sina vänner. Dom umgås aldrig med Anton och mig. Eller med Alex, när han bodde hemma.”

         ”Men... dom flesta hatar väl att ha föräldrar som är så där klängiga, liksom?” sa Anders.

         ”Mina föräldrar har aldrig varit klängiga”, sa Ekman. ”Jag vet inte ens hur det skulle vara att ha föräldrar som faktiskt frågar vad man gör när man är ute med sina vänner, eller som frågar hur man mår, vem man träffar, vad man gör om dagarna när dom inte ser på – så där som dina päron gör... bara jag håller ordning efter mig här hemma och sköter skolan och ser till att skaffa ett bra jobb i framtiden, så är dom nöjda. Allt annat verkar dom ju skita i.”

         ”Hur känns det då, tycker du?” frågade Anders.

         ”Jag vet inget annat”, sa Ekman efter nån sekunds tvekan. ”Det har ju alltid varit så...”

         Fastän han inte mötte Anders blick, kunde Anders ändå se att det fanns nåt som gjorde sådär riktigt ont i Ekman, då han sa det.

        ”Varför ville du snacka om föräldrar?” frågade Ekman efter en stund. ”Är det nåt särskilt som har hänt, eller?”

         En sekund. Två sekunder. Tre sek...

         ”Mina föräldrar ska skilja sig”, sa Anders. Det var första gången han sa det högt. Han förvånades över hur enkelt det var att säga det, med tanke på hur svårt det varit för honom att tänka på det. Ekman sa inget, men han såg på Anders på det där sättet som han gjorde när man hade hans fulla uppmärksamhet. På det där sättet som fick en att känna sig som den viktigaste personen i hela världen.

        ”Jag har inte sagt det här till nån. Inte ens till Pablo, eller Nina, eller nån. Men det har varit på gång i flera veckor redan. Morsan har redan börjat titta på lägenheter och dom snackar om att sälja huset. Jag vet inte var vi ska bo om dom säljer det. Jag vet inte hur det kommer bli alls.”

        ”Vadå, kommer du få byta skola, eller?”

        ”Jag vet inte.”

        Ekman begrundade det som Anders just sagt och flyttade sig sedan närmare och la sin arm om hans axlar. Anders kände dofterna av Lanza från hans hår och den där nya deon som han hade börjat använda som Anders inte visste namnet på. Han luktade gott, som vanligt.

        ”Asså, dina föräldrar har ju alltid bråkat”, sa Ekman. ”Men jag fattar ju att det måste kännas skit att det ska sluta så här.”

         Anders nickade. Han kunde inte svara, för han visste att hans röst skulle brytas och gå över i gråt, om han öppnade munnen. Och gråta kunde man ju inte göra. Inte inför Ekman, för det skulle ju va hur pinsamt som helst ju. Ekman grät ju aldrig. Han var så stark jämt och visste alltid precis hur han skulle hantera alla sina problem, innan dom hann bli problem.

        ”Det är okej att va ledsen, Anders”, sa Ekman, som om han läst hans tankar. ”Din familj håller på att splittras och det kommer kanske aldrig mer bli som det var förut. Det är inte konstigt om det känns obehagligt.”

        Han var tyst i några sekunder.

        ”Men vet du vad? Vad som än händer med dina föräldrar, så har du fortfarande mig och Pablo och Nina och alla andra. Vi försvinner inte. Vi är fortfarande dina polare. Det fattar du väl?”