...

99. Det är ditt fel att morsan aldrig är hemma

Han kunde höra dom redan innan han hunnit runt husknuten. Höra deras hånskratt och svordomar – och Max' röst när han försökte käfta tillbaks. Dom tre ungjävlarna från grannhusen var i farten igen. Den tjocka stod bredvid och åt ur en godispåse, samtidigt som han hejade på dom två andra. Den fule höll Max' armar mot marken, medan Ledaren satt grensle över Max' ben och utdelade boxningar och bitchslapar om vartannat.

           Max morrade och svor, men han hade som vanligt ingen chans. Danne började springa. Nu jävlar fick det va nog! Han hann precis fram i lagom tid för att bevittna hur Ledaren tog upp en näve sand och strödde den över Max' ansikte.

           ”Här! Åt då, din lilla mask!” ropade han glatt.

           ”Tom!”, hann Den fule utbrista som varning, innan Danne slitit tag i Ledaren och kastat honom över ända.

           Den fule snubblade baklänges i sanden för att undkomma, då Danne gjorde sitt utfall emot honom. Han lyckades kravla sig upp på fötter och börja springa innan Danne fått tag i hans ben. Den tjocka började också springa, med sådan fart att några av hans karameller flög ur handen på honom. Danne fick tag i några småstenar och slängde dom ursinnigt efter Ledaren. Han träffade honom i ryggen, men den vadderade bomberjackan skyddade säkert ungjäveln från den värsta smärtan.

            ”Gör fan aldrig om det, era jävla socfall!” skrek Danne efter dom. ”Nästa gång vrider jag nacken av er!”

            Ungjävlarna försvann in i porten på ett av de andra höghusen. Danne övervägde en sekund eller två om han skulle springa efter och fortsätta jaga dom genom trapphuset, men bestämde sig sedan för att det var bäst att koncentrera sig på Max istället. En av grannkärringarna stod ute på sin balkong och rökte. Hon hade säkert följt hela dramat, nere på lekplatsen, men självklart utan att ingripa. Danne blängde på henne, medan han ledsagade Max mot deras port.

            ”Vad glor du på?” fräste han åt henne.

 

Max blödde näsblod. Ganska mycket visade det sig. Danne duttade en bit toalettpapper i rinnande kallvatten och försökte rengöra såret från sand. Max stönade och kved av smärtan. Hans näsa skulle troligtvis vara svullen imorgon.

          ”Varför går du ut på gården för när du ser att dom där skithögarna är där?” sa Danne förebrående. ”Dom lämnar ju dig aldrig ifred och det vet du!”

          På det ville inte Max svara. Istället sa han:

          ”Kan vi inte ringa morsan?”

          Danne stirrade på honom.

          ”Och vad ska hon göra, hade du tänkt?” frågade han.

          Max ryckte på axlarna.

          ”Hon kan ändå inte göra ett skit för oss”, sa Danne. ”Det här fixar vi själva. Jag hjälper ju dig!”

          Max snörvlade genom näsblodet. Danne tog en ny bit toalettpapper och började torka den nya strömmen av blod, men Max vek undan med huvudet.

          ”Det är ditt fel att hon aldrig är hemma nu för tiden”, sa han. ”Hade inte du hållit på och käftat så jävla mycket med henne hade hon varit hemma mer.”

           ”Mitt fel? Är du dum i huvet, eller?!”

           ”Nä, det är jag inte”, sa Max och trängde sig förbi honom ut ur toaletten. ”Det är ditt fel och det vet du!”

           Max smällde igen dörren till deras sovrum. Danne slängde den blodiga pappersbollen på golvet.

           ”Tack brorsan”, sa han. ”Tack så jävla mycket!”