...

98. Ska ni skilja er, eller?

Anders vandrade hemåt. Han gick så snabbt att Pablo fick be honom sakta ner för att hinna ikapp.

        ”Har du bråttom nånstans?” hojtade han bakom Anders rygg.

        ”Nä”, mumlade Anders frånvarande och saktade ner sitt tempo.

        ”Nä, jag tänkte väl det”, sa Pablo. ”Du brukar ju inte –”

         Anders hörde inte resten av meningen, för de var där nu igen: tankarna i hans huvud. Tankarna som väsnades och slogs om hans uppmärksamhet. Som fick honom att vilja springa och gömma sig för resten av världen. Isaks ögon som skar honom till småbitar och brände upp det som fanns kvar.

         Dom hade ju alla skrattat. Dom hade ju hjälpts åt allihop att provocera Isak på matten igår. Men nu hade Isak valt ut Anders till syndabock. Anders och ingen annan.

         Visst, i all rättvisas namn, det var Anders som börjat provocera. Det var ju faktiskt han som tagit tillfället i akt att spela på Isaks svartsjuka mot Peter – och så var det också hans kommentar som fått Morgan att gå i taket och flytta bort Isak från resten av gruppen. Så var det ju. Men dom hade ju alla skrattat och provocerat honom tillsammans, liksom.

         Ändå hade Isak meddelat dom andra att han var helt okej med det som hänt. So far, so good. Eller hur? Men så hade han spänt blicken i Anders och Anders visste genast att om en blick kunnat mörda, så hade han inte traskat hemåt från skolan nu. Då hade han varit pulveriserad och spridd över skolgården som aska med vinden, vid det här laget.

         Isak hatade honom nu och skulle aldrig förlåta honom för det han gjort. Ingen hade nånsin försökt hota Isaks position i gruppen förut. Inte förrän Peter dykt upp och fångat Ekmans uppmärksamhet. Men Peter kom utifrån och var alldeles för cool för att bry sig om att Isak ens existerade. Isak hatade Peter, men kunde inte röra honom för att han var så tuff och självsäker – och för att Ekman uppenbarligen bestämt sig för att hålla Peter om ryggen, no matter what.

          Och vad det gällde Ekman, så kom han alltid undan med vad som helst, för Isak dyrkade marken han gick på – och gick inte hela Isaks liv ut på att vara nummer två efter Ekman? Jo, det gjorde det. Det var just därför Isak var på krigsstigen: han var inte längre Ekmans närmsta vän och det skulle någon få fan för!

          Pablo? Anders visste inte varför Isak inte var förbannad på Pablo. Han var ju minst lika delaktig, men...

          … men honom hade Isak tydligen mer respekt för än Anders. Insikten gjorde märkligt ont i honom. Han var den i deras gäng som Isak hade minst respekt för, trots alla år dom varit vänner. Han var den som Isak helst gjorde sig av med, när fem av någon anledning måste bli fyra igen.

Anders klev in i hallen och hängde av sig. Han hade läxor från både svenskan och biologin, men visste att han inte skulle kunna koncentrera sig på någon utav dem på grund av den malande värken i bröstet och tankarna som aldrig ville tystna.

           Han kunde lika väl ge upp redan nu och dra nåt gammalt över sig.

           Det var precis vad han hade i åtanke då han gick mot sitt rum, men i köket upptäckte han att han inte var ensam hemma. Mamma satt vid köksbordet, redan hemma från sitt jobb, fastän klockan inte ens hunnit bli fyra.

           ”Eh... hej”, harklade hon sig. ”Är du hemma nu?”

           Hon började plocka bland posten, som låg utspridd över bordsskivan. Sortera kuverten och reklambladen. Hon snörvlade lätt. Hennes ögon var röda och svullna. Hon såg trött och konstig ut. Anders hade nog aldrig sett henne sån förut. Eller jo, i och för sig, det hade han ju: då när morfar gick bort för snart två år sen. Då hade hon suttit vid köksbordet och stirrat tomt ut i luften, i några veckors tid, med exakt samma min. Och ögonen hade varit likadana då, också.

          Vad var det som hade hänt?

          ”Mamma?”

          ”Ah?”

          ”Har det... hänt nåt?”

          Mamma skruvade på sig på det där sättet som vuxna gör när dom inte kan bestämma sig för om dom ska dela med sig av en dålig nyhet, eller inte. Hon var tyst en lång stund.

          ”Men vad är det?” utbrast Anders som kände pulsen stiga.

          ”Du kanske kan sätta dig ner en stund”, sa Mamma. Hon lät förkyld på rösten.

          Anders tvekade. Men så satte han sig ner. Om det var det som skulle få henne att tala, så...

          ”Du kanske har märkt att pappa och jag inte har... delat rum den sista tiden”, började hon trevande.

          Jo, tack! Jag har allt sett hur ni turats om om att bädda i soffan!

          ”Du och Jonna måste väl ha undrat”, fortsatte hon. ”Eh...eh...”

          Hon tystnade. Verkade inte veta hur hon skulle fortsätta.

          ”Var är pappa?” frågade Anders.

          ”Han... vi har pratat en lång stund idag och kommit fram till att vi kanske... ska ta en paus från varandra.”

          Hennes ord slog ner som småsten från himmelen och sjönk genom Anders ådror.Ånej, tänkte han. Inte det här! Inte nu!

          ”Vadå, en paus?”

          ”Ja, jag vet inte.”

          ”Vadå, ska ni skilja er, eller?”

          ”Vi har inte bestämt nånting än. Men Anders, nånting måste vi ju göra. Det har ju inte fungerat på hur lång tid som helst och vi kan inte bara hålla på här som om inget. Man kan ju inte ha det så!”

          ”Var är pappa nånstans?” frågade Anders igen.

          ”Han blir borta några nätter – och sen tar vi det därifrån”, sa Mamma.

          Dom satt vid köksbordet en stund. Sedan reste sig Anders och gick in på sitt rum. Han stängde dörren, tog fram sin telefon och sina hörlurar. Letade efter en playlist. Vad som helst, bara han slapp den här jävla tystnaden. Tryckte på en låt, introt började spelas.

          ”Anders, vi måste väl kunna prata om såna här grejer?” hördes Mammas röst från andra sidan dörren. ”Om vi inte pratar om det nu –”

          Anders ökade volymen och resten av hennes ord drunknade i musiken.