...

96. Adam har ju hittat nån ANNAN (roligare & snyggare...)

Peter gled in i klassrummet med sina hörlurar på och musiken hördes ut ur de små snäckorna. Morgan la genast märke till honom, gjorde en gest mot sina öron och sa:

          ”Peter. Musiken.”

          Peter nickade och drog av sig sina hörlurar. Han satte sig vid bänken bakom Anders och Pablo. Ekman, som fortfarande stod upp vid Isaks bänk, gick bort till Peter och satte sig bredvid honom. Isak följde dom med blicken. Han såg inte glad ut – vilket var lätt för Anders att se, eftersom han satt på bänkraden emellan. När Isak märkte att både Anders och Pablo noterat hans reaktion, försökte han istället se oberörd ut. Men det var försent. Han hade redan avslöjat sig. Anders skrev i nederkanten av sitt räkneblock:

 

Stackars Isak! Blivit DUMPAD för PETER....! :D

 

Han stötte till Pablos ben under bordet och visade vad han skrivit. Pablo la ena handen mot hjärtat, skakade på huvudet och gjorde en min av spelad medkänsla å Isaks vägnar. Sedan började han flina. Nöjd med Pablos reaktion, fixerade Anders Isaks rygg med blicken och tänkte:

          Snart är jag av med dig, bitch...

          Dom räknade matte.

          Klassrummet var nästan helt stilla, så när som på småpratet mellan bänkgrannarna och ljuden från pennorna som rispade mot skrivblocken. Bakom Anders och Pablo, viskade Ekman och Peter, så lågt att det knappt hördes vad dom sa. Plötsligt började båda skratta högt och klassrummet blev alldeles tyst. Nyfikna blickar riktades mot dom. Alla ville alltid veta vad det rörde sig om, så fort Ekman skrattade åt något.

          ”Sitter ni och pratar snusk nu igen?” frågade Vera från andra sidan rummet och ett utmanande leende spelade över hennes ansikte.

          ”Nä”, sa Ekman med ett tonfall som lika gärna kunde ha betytt Ja.

          ”Koncentrera er på era uppgifter nu”, sa Morgan, som inte var ett dugg intresserad av vad som pågick mellan eleverna.

          Anders kunde höra hur Peter fortsatte viska till Ekman – och hur Ekman i sin tur kämpade mot sitt eget skratt. Isak hörde det tydligen också, för han vände sig irriterat om och blängde ilsket åt dom. Han är så avundsjuk, tänkte Anders belåtet och lutade sig fram över bänken och viskade retsamt:

          ”Ville du nåt, Isak?”

          ”Inte vill jag dig nåt”, snäste Isak och vände sig tillbaks mot sina matteböcker igen.

          Pablo såg frågande på Anders, men Anders ryckte på axlarna och försökte istället koncentrera sig på sin räkning. Det gick inget vidare, för Pablo stötte till hans ben med sitt knä och sköt över sin anteckningsbok till honom. I den hade han skrivit:

 

KOLLA PÅ ISAK, VA SUR HAN ÄR! :'D

VAD ÄR PROBLEMET?!

 

Anders började flina och skrev:

 

Men OMG låt han va!! Han ÄR så känslig just nu.

Adam har ju hittat nån ANNAN (roligare & snyggare...)

 

Pablo fnissade och skrev:

 

VILKEN SLYNA!

 

Dom började båda skratta, men försökte kväva ljuden, eftersom Morgan sneglade åt deras håll. Han märkte som tur var inget, men Isak såg sig nu över axeln och väste:

          ”Va fan är det?”

          ”Inget”, sa Pablo.

          ”Inget”, sa Anders. Dom bet ihop båda två, försökte se oskyldiga ut och vända bort blickarna från Isak. Men Anders kände skrattet välla upp inombords. Han knep ihop ögonen. Pablo började stöta till hans ben med knäet igen, upprepade gånger, för att få honom att skratta. Anders kunde inte hålla sig, utan fick lägga sig ner mot bordet och gömma ansiktet i böckerna, men han skrattade så hårt att han skakade – vilket fick bordet att börja gnissla i takt till hans skakningar. Kombinationen av det gnisslande bordet och Anders hysteriska skrattanfall, fick Pablo att bryta ihop på nytt.

          Vera smög fram till dom.

          ”Men seriöst, era dicks! Vad sitter ni och viskar om?”

          Hon såg förväntansfullt på Pablo och Anders och sedan på Ekman och Peter. Hon trodde visst att dom alla var involverade.

          ”Vera, gå och sätt dig!” sa Morgan.

          ”Ni berättar på rasten sen”, viskade Vera och hötte bestämt med fingret åt dom. Sedan gick hon tillbaks till sin plats.

         ”Vad är det med dom två?” frågade Peter Ekman.

         ”Jag vet inte”, sa Ekman och knackade Anders på ryggen med pennan. ”Är du okej, Anders? Du ser ut som att du har ett epileptiskt anfall.”

         Anders och Pablo började skratta ännu mer.

         ”Vad är det som är så jävla roligt?” fräste Isak. Då började Ekman och Peter också skratta. Isak stirrade på dom, från den ena till den andra. Så la han märke till Pablos anteckningsbok.

         ”Vad har du skrivit för nåt?” frågade han och sträckte fram handen för att dra boken till sig. Men Pablo slog snabbt ner handflatan över blocket så att hans och Anders anteckningar doldes.

         ”Inget!”

         ”Vi räknar bara matte som vi ska göra”, klämde Anders fram.

         ”Jag ser ju att ni har skrivit nåt”, envisades Isak.

         ”Killar, vad håller ni på med?” undrade Morgan. Han hade rest sig upp från katedern, vilket var ett tecken på att han fått nog av deras flamsande. Nu skulle han troligtvis straffa dom med omplacering.

         ”Inget”, sa Pablo igen, men Anders kunde se att Morgan inte köpte Pablos lögn. Det betydde att någon måste offras – och Anders visste precis vem.

         ”Vi försöker räkna, men Isak stör oss hela tiden”, sa han och mötte Isaks blick.

         Bye-bye, fucker!

         ”Okej, Isak”, sa Morgan. ”Du tar dina böcker och sätter dig där borta.” Han pekade med hela armen mot en ledig plats på andra sidan klassrummet, där Anna Sörberg och Lisa satt.

         ”Men...!?” började Isak protestera.

         ”NU”, röt Morgan. ”Annars åker du ut.”

         Det blev tyst några sekunder. Sedan slet Isak till sig sina böcker och pennor och reste sig från stolen. Han stirrade ilsket på Anders och Pablo, då han gick till den plats Morgan pekat ut åt honom. Peter böjde sig fram och viskade:

         ”Snyggt jobbat, Anders!”

         Jag vet, tänkte Anders.