...

95. Vi behöver inte dig och din fucking attityd längre

När larmet ringde, önskade Anders att han kunde krypa ur sitt eget skinn och bara försvinna. Det stack i ögonen och ögonlocken var ovanligt tunga. Han kände sig både äcklig och ful. Luggen klibbade mot ansiktet i en oskön blandning av gårdagens hårvax och morgonens svett. Tungan kändes som sandpapper och den unkna smaken av alkohol och surt vin fyllde hans mun.

         Kunde han be mamma sjukanmäla honom idag?

         Säga att han hade feber, eller nåt?

         Eller skulle hon då märka att han var bakis? Se det i hans döda ögon och känna det på stanken från hans mun?

         Varför, varför hade han druckit mitt i veckan för?

Han gick till skolan ändå. Orkade inte komma på några ursäkter för att få stanna hemma. Lika bra att genomlida dagen. Om han bara drack tillräckligt med vatten, så kanske...?

         Isak hade också valt att komma till skolan idag, fastän han borde vara precis lika bakis, om inte ännu mer. Hans hår var ofixat och blött, till skillnad från vanligt. Han hade tydligen också fått ta en stressig dusch, innan han gått hemifrån. Han stod i en klunga med dom andra: Ekman, Fredrik, Emanuel och Timbot. Samtalade och flinade. Precis som vanligt.

         Bara det att det inte var riktigt som vanligt.

         Igår kväll hade han ju suttit och grinat och delat med sig av sina känslor. Visat sidor Anders aldrig sett förut – och Anders hade fått trösta honom. Tröstat tuffa, kaxiga Isak...

         ”Tja”, sa Anders då han och Pablo anslöt sig till deras klunga. Han såg rakt på Isak då han sa det, men Isak svarade inte. Han vred bort huvudet och intresserade sig för något bortanför deras klunga. Det var istället Ekman och dom andra killarna som besvarade Anders hälsning.

         Pablo började prata om matchen som gått på Viaplay kvällen innan. Fredrik och Ekman hakade förstås genast på. Dom hade alla kollat och hade givetvis sina synpunkter på spelet och dess resultat. Anders hade ju inte sett matchen. Han hade ju suttit och supit på sin gamla skolgård. Med Isak, som borde varit lika tyst och bortkommen som han själv. Men Isak nickade och höll med. Sköt in kommentarer här och där:

         ”Ah. Eller hur? Så jävla nice! Haha!”

         Anders stirrade på honom. Varför låtsades han att han sett matchen, när han inte gjort det? Och varför betedde han sig som om Anders inte ens var där?

        ”Vad tyckte du, Anders?” frågade Emanuel.

         Anders hajade till.

         ”Öh, asså, jag såg aldrig matchen. Jag var inte hemma när den gick.”

         ”Och vad gjorde du för nåt, då?” frågade Ekman med ett flin – som om han misstänkte att Anders haft något fuffens för sig. För första gången den morgonen mötte Isak Anders blick. Det var något märkligt med sättet Isak såg på honom som fick Anders att komma av sig helt – och innan han hunnit komma på vad han skulle svara hade Suzanne redan dykt upp och välkomnat klass 8C till dagens morgonsamling.

         Alla rörde sig inåt klassrummet. Anders bestämde sig för att haffa Isak på vägen in. Han ville veta hur det låg till – för just nu förstod han ingenting.

         ”Hur är det?” frågade han.

         Isak ryckte till, vresigt.

         ”Vadå, hur är det?” fräste han tillbaka.

         Överraskad av Isaks aggressiva respons, tog det Anders några sekunder att samla sig.

         ”Ja, efter igår och så”, sa han.

         Isak ryckte hetsigt på axlarna, gav Anders en mördande blick, men sa inget. Anders kände en irritation välla upp inombords. Varför var Isak så jävla otrevlig för?

         ”Varför låtsades du att du sett matchen igår?” frågade han argt. ”Du var ju inte hemma och kollade, remember?”

         ”Jag vete fan vad du mumlar om”, snäste Isak, vände demonstrativt ryggen till och skyndade sig sedan bort till den fönsterplats i klassrummet, som Ekman valt åt sig själv. Han slet åt sig den lediga stolen och trängde sig ner bredvid Ekman. Anders noterade hur han vred ut stolsryggen så att han skulle förbli vänd åt Anders håll – och Anders kunde känna Isaks fientlighet stråla mot honom från hans ryggtavla.

           Anders stannade upp och fixerade Isaks nacke.

 

Okej, Isak. Jag vete fan vad du lider av. Men vet du vad?

Jag börjar bli jävligt trött på dig och din jävla attityd.

Så sent som igår var vi polare, som drack och öppnade upp oss för varann.

Trots att du snackat skit om mig, bakom min rygg – med min bästa vän!

Men nu tänker jag inte ta mer skit från dig. Det är inte mitt fel att Ekman tröttnat på dig och det är inte mitt fel att du sitter och lipar över det som nån liten barnunge.

Är du rädd för att Peter ska komma och ta din plats? Va? Och rädd för att nån av oss ska åka ut ur gänget? Då har du fullständigt rätt! Du kommer åka ut.

Vi behöver inte dig och din fucking attityd längre. Jag kommer se till så att det blir du som lämnar oss. Du och ingen annan. Och vet du varför?

För jag är smart och det är inte du. Det är dags att du slutar underskatta mig...