...

110. Jag skjuter mig hellre i huvudet, än går ut ikväll

Nella orkade inte koncentrera sig på det Catrin pratade om. Hon orkade inte lyssna på hur den där Martin än en gång lackat ur och ringt hotfulla samtal och bankat på Catrins dörr mitt i natten, eller hur Catrin gått på dejt med nån businessman som varit på besök i stan förra helgen.

          ”Asså, du skulle ha sett vilken FRUKOST dom hade på hotellet! Det var som att vakna upp i … HIMLEN, eller nåt!”

          Nella drack istället ur sitt vinglas och hällde girigt upp ett till. Skit samma om hon fick svartlila rödvinsläppar och vakterna skulle neka henne inträde på Impuls för att hon var för full. Åt helvete med allt!

          Hon tog fram telefonen och läste sms:en igen, fastän hon sagt åt sig själv att inte läsa dom en endaste gång till. Varför var det så svårt att låta bli?!

Och så hennes svar, raka och enkla, skrivna kvällen innan efter några glas:

Nella läste och drack. Läste och drack och scrollade tillbaka genom konversationen, gång på gång, och läste meddelandena på nytt som om hon hoppades på att det skulle stå nånting annat i dom, vid nästa läsning. Som om hon hoppades på att få se en ny pratbubbla från Thomas, längst ner efter hennes sista meddelande, som på nåt sätt skulle ta bort allt det där andra. Göra det ogjort.

         Men så var det ju förstås inte.

         Inte här, i den fula verkligheten.

         Varför kunde hon inte sluta tänka på honom för? Han var en sån stor jävla idiot! Han förtjänade inte att hon satt här och tänkte på honom. Han var bara ännu en skitstövel som trängt sig på och försökt bli en del av hennes liv, för att sedan bara försvinna när det roliga tagit slut.

          Han kunde inte bara sköta det snyggt.

          Nä, han skulle ju givetvis ha ett par bortskämda, söndercurlade snorungar som skulle tycka en massa och gnälla och grina och bete sig som as mot henne. Och en svartsjuk och kontrollerande exfru som skulle hålla på och lägga sig i och ha mage att dyka upp på hennes arbetsplats för att hotas och skrämmas. Vad var det för en sjuk familj egentligen?

          Vilka i helvete var dom att döma henne?!

          ”Fan också!” skrek Nella. Hon hade spillt vin på sig själv. Både på blusen och byxorna. Så upprörd var hon.

           ”Men vad är det?” frågade Catrin, som avbröt sitt tjafs om nån annan karl hon träffat. Nella pekade på sina kläder och ställde ilsket ner sitt vinglas på bordet.

           ”Asså, jag orkar inte med det här!” klagade hon.

           ”Men du har ju i alla fall mörka kläder, så det borde ju ingen märka”, lugnade Catrin, medan hon duttade med hushållspapper mot Nellas kläder. ”Kom det nåt på soffan?”

           ”Skit i soffan! Jag kommer ju för fan stinka som en jävla alkis nu!”

           ”Men låna nåt av mig då!” sa Catrin otåligt.

           Hon rev loss en pappersbit som hon gav till Nella, medan hon gick ut till kokvrån för att slänga den första papperstussen.

           ”Asså, jag orkar inte, jag orkar inte!” mumlade Nella för sig själv. Hon kunde redan känna lukten av vinet, mot tyget i hennes kläder.

           ”Den här kan du ju ha, till exempel”, föreslog Catrin och höll upp en av sina gamla toppar. ”Jag kommer ändå inte i den längre, men på dig kommer den bli skitsnygg!”

           Nella svarade inte. Hon suckade och tog emot toppen, men lät den sedan ligga över armstödet på soffan. Hon var inte sugen på att gå ut längre. I ärlighetens namn var hon osäker på om hon ens varit sugen på att gå ut innan hon spillt ner sig.

           Det plingade till i Catrins telefon. Catrin tog en stor klunk ur sitt glas och läste.

           ”Mm!” gurglade hon medan hon svalde ner vinet. ”Det är Jerry. Han undrar om vi vill gå på Harrys istället?”

           ”Vilken Jerry?” suckade Nella trött.

           ”Men... JERRY!” utbrast Catrin. ”Han jag berättade om!”

           Nella skakade på huvudet och begravde ansiktet i händerna: skit samma om sminket blev utsmetat.

           ”Asså, på riktigt? Kan vi ALDRIG prata om nåt ANNAT än SNUBBAR hela jävla tiden?!” stönade hon.

           Catrin stirrade på henne en lång stund utan att svara. Sedan fyllde hon på sitt glas och gick ut på balkongen. Efter några sekunder hörde Nella hur Catrin började prata med nån i sin telefon. Förmodligen den där Jerry, eller vad han nu hette.

           Nella reste sig ur soffan, tog sin handväska och gick fram till balkongdörren. Hon knackade mot rutan och öppnade, utan att vänta på att Catrin skulle ge henne klartecken.

           ”Catrin, jag drar hem”, sa hon. ”Jag skjuter mig hellre i huvudet, än går ut ikväll.”