...

109. Vi ska hämnas på han

Efter fotbollsträningen gick Anders till Toscana för att beställa tre pizzor. En till sig själv, en till Jonna och en till Pappa. Mamma skulle inte komma hem till middagen. Hon skulle gå på några privata visningar av ett par lägenheter, med sin kompis som var mäklare, så därför föll middagsansvaret på Pappa. Ett ansvar som Pappa löste med hjälp av Swish och en inköpslista till Anders telefon. Under tiden skulle Pappa passa på att röja hemma i huset och få ordning på sina grejer. Huset skulle dom nämligen inte behålla, hade dom bestämt.

         Och om det, visste inte Anders vad han skulle tänka. Han hade bott där sedan han var tre och hans rum hade varit just hans rum sedan dess. Och sedan han var åtta hade Pablo bott på samma gata och dom hade blivit bästa vänner. Nu var den tiden snart förbi...

 
Inne på Toscana var det fullt med folk, vilket innebar att Anders skulle få vänta på sin beställning – trots att han ringt in och förbeställt. Egentligen hade han inte haft något emot att vänta, men när han såg vilka som satt längst in i hörnet, önskade han att han gått nån annanstans:

        Isak hade ju börjat hänga mer och mer med Stefan och Mergim i rökhörnan på rasterna, men Anders hade inte väntat sig att dom nu även umgicks med varann utanför skolan. Men där satt dom tillsammans och petade bland sina pizzarester och smuttade på varsin läsk. Med sig hade dom en av Mergims och Stefans minioner; Anders hade som vanligt glömt hans namn. Och så ytterligare en person: Calle. Sjuan som veckan innan anklagat Dannes morsa för att ha haft ihop det med hans farsa. Sen när hängde han med Stefan och Mergim?

         Anders hade precis tänkt smita ut från lokalen och vänta ute på gatan, då Stefan la märke till honom och sa nåt med låg röst till Isak, som vände sig om och låste fast Anders med blicken.

         ”Hälsar man inte på sina polare längre?” frågade Isak ovänligt.

         Vi är inte polare längre, du och jag, tänkte Anders, men gick istället fram och sa:

         ”Tja.”

         Han kunde själv höra hur besvärad han lät och försökte därför släta över det genom att börja kallprata:

         ”Du var inte på träningen idag?”

         Isak hade aldrig missat en enda träning förut, inte ens när han varit sjuk. Men idag hade han inte dykt upp och ingen hade vetat varför. Han hade inte sagt nåt om det till nån. Isak dröjde med svaret, men höll ändå Anders med blicken – nästan som om han medvetet försökte göra Anders obekväm.

         ”Nä”, sa han sedan. ”Jag hade inte lust med Håkanssons tjafs idag.”

         ”Nä, du missade inget särskilt, heller”, sa Anders, som bara försökte hitta ett sätt att avsluta samtalet. ”Jag har beställt lite hämtmat, den är nog klar alldeles strax...”

          ”Vadå, ska du inte sitta ner en stund?” frågade Stefan, som aldrig nånsin velat sitta tillsammans med Anders förut.

          ”Eh... nä, jag måste hemåt.”

          ”Hem till mamma och pappa”, hånade Isak och killarna runt bordet började flina. Anders svarade inte. Han visste inte vad han skulle säga.

          ”Vi satt just och snackade om horungen”, sa Stefan och borrade in i Anders med sin blick.

          ”Jaha, okej?”

          ”Om vad vi ska göra med han”, förtydligade Mergim.

          ”Vadå då?” frågade Anders, fastän han redan visste. Danne hade lyckats med nåt som dom flesta bara kunnat dagdrömma om: han hade fått Stefan och Mergim att dratta på sina arslen inför hela skolan. Fått folk att skratta ut dom. Stefan och Mergim hade käftat och kaxat med allt och alla, sedan högstadiets första dag – och ingen av deras offer hade vågat säga ifrån. Åtminstone inte ostraffat.

         Men nu så hade plötsligt Danne gett dom storstryk och på nåt sätt hade rektorn och lärarna tagit hans parti, så att Stefan och Mergim tvingats till övervakad kvarsittning på rasterna. Självklart tänkte dom inte låta det få passera. Allt det där förstod Anders. Men vad han inte kunde förstå var varför dom ville dela med sig av sina planer till honom?

        ”Jag visste att han var ett white trashigt litet särbarn med attitydproblem”, sa Stefan.

        ”Och med ett luder till morsa”, sköt Mergim in.

        ”Men jag visste inte att han var SÅ körd i huvet att han kunde få såna dampanfall som häromdan. Hade jag vetat det hade jag ju varit beredd på att han skulle börja slänga lera och kasta sig över oss som värsta psychot.”

        ”Då hade det inte blivit sådär”, försäkrade Mergim.

        Hade inte risken för att åka på stryk varit så stor, hade Anders nog börjat gapskratta åt dom. Skolans två stora tuffingar som var så himla farliga och skolkade och rökte och skröt om sina påhittade sexliv, hade fått sina feta egon krossade! Så himla sorgligt. Typ.

        ”Han ska inte tro att han kan komma undan med det”, sa Stefan. ”Vi ska fan visa vilka det är som bestämmer på den här skolan.”

        Anders sa ingenting. Han bara väntade på att dom skulle tystna så att han kunde gå därifrån.

        ”Vi ska hämnas på han”, översatte Mergim, som om han trodde att Anders tystnad betytt att han inte förstått vad Stefan just sagt.

        ”Du kanske kan hjälpa till?” föreslog Stefan, när Anders fortfarande inte svarat.

        ”Varför det?” frågade Anders.

        ”Jag tror inte Anders vill”, sa Isak och Anders kunde höra på hans röst att han hade nåt jävelskap på gång. ”Han och Danne är polare med varann!”

        ”Det är vi INTE”, protesterade Anders.

        ”Dom brukade hänga efter skolan”, fortsatte Isak.

        ”Är du POLARE med HORUNGEN?” frågade Stefan och trots att hans högra arm var omlindad av bandage var det som att en smocka hängde i luften. Anders såg hur ögonen smalnade på Mergim, minionen och Calle. Skulle dom alla hoppa på honom om han svarade ja?

       ”Nej, det är jag inte”, sa Anders.

       ”Bevisa det då!” sa Mergim. ”Genom att hjälpa till!”

       Anders gick igenom flertalet protester och undanflykter i sitt huvud för att slippa vara med på deras hämnd, men det enda han kunde förmå sig till att säga var:

       ”Och vad vill ni att jag ska göra då?”

       Isak log segervisst mot Stefan som bytte en blick med Mergim. Även Calle och minionen flinade. Det var som om dom hade planerat det här ögonblicket, hur det nu kunde vara möjligt.

        ”PIZZA BOLOGNESE, AZTEKA OCH EN HAWAII!” ropade en av pizzabagarna ut, så att det hördes över hela lokalen. Anders vände sig om. Det var hans beställning.

        ”Jag tror dina pizzor är klara nu”, sa Stefan.

        Anders ville inget hellre än att gå. Det här var hans chans, men han kunde inte låta bli att undra:

        ”Vad ville ni att jag skulle hjälpa till med?”

        ”Det får du veta om några dar”, sa Stefan hemlighetsfullt.