...

108. Våld strider helt emot skolans policy

”Vi är här för att diskutera det som hände mellan er tre på lunchrasten igår”, inledde Suzanne rektorsmötet med. ”Både Lennart och jag har blivit informerade om ert uppförande ute på skolgården – och jag kan bara säga direkt att vi inte kommer låta den här incidenten få passera utan konsekvenser!”

         Stefan och Mergim sa inget. Inte Danne heller.

          ”Ett sånt här fult och störande – för att inte säga helt respektlöst – beteende hör inte hemma på den här skolan. Det hoppas jag att ni själva förstår”, fortsatte Suzanne.

          ”Ni kommer få två veckors kvarsittning för det här”, sa Lennart, som var B-klassens – och därmed också Stefans och Mergims – mentor. ”Och det gäller er alla tre.”

          Nu for Stefan upp ur stolen.

          ”Men va i helvete?” fräste han. ”Det var ju HAN som flög på oss!”

          ”Ja, det här är ju HANS fel!” protesterade Mergim och pekade på Danne.

          ”Sluta svär och sätt dig ner”, sa Lennart till Stefan.

          ”Men är du blind, eller? Du ser väl för fan vad han gjorde med min arm?!”

          Stefan viftade med sin högra arm framför Lennarts näsa. Hans hand och underarm – hela vägen ner till armbågen – var omlindad av bandage. Sättet han grimaserade på då han rörde armen visade att han fortfarande befann sig i våldsamma smärtor.

         ”Ta bort den där ur mitt ansikte”, beordrade Lennart. ”Vi VET vad som hände mellan er tre igår. Personal från skolan hann se från fönstret vad som hände och vi har vittnesmål från flera elever, däribland några medlemmar från Kamratstödjarna –”

         ”Kamratstödjarna är ett gäng jävla fittor!” avbröt Mergim.

         ”Håll tyst!” dundrade Lennart. ”Vet du vad? Den där kommentaren allena kommer kosta dig en extra veckas kvarsittning!”

         ”Men för fa-”, började Mergim.

         ”Språket, Mergim!” avbröt Lennart.

         Det var tyst i några sekunder. Danne sneglade åt Suzannes håll. Suzanne stirrade storögt på Lennart, Stefan och Mergim som om hon inte kunde fatta att det hon just bevittnat var en helt vanlig situation mellan hennes kollega och hans två stökiga elever – som råkade vara två av skolans stökigaste elever. Danne var inte lika överraskad. Han visste redan vilka skitstövlar Stefan och Mergim var. Och på den tiden då han brukat hänga i rökhörnan på rasterna hade han hört dom snacka skit om sin mentor Lennart, praktiskt taget varje dag.

          ”Varför ska vi få kvarsittning när det var han som slogs?” frågade Stefan. Den här gången var både hans tonläge och kroppsspråk mer sansat.

          ”Vad jag försökte komma till innan Mergim avbröt mig var att vi VET baserat på de vittnesmål vi fått från både elever och personal som såg den här händelsen att ni två aktivt gick in för att provocera och skrämma er skolkamrat –”, Lennart pekade på Danne för att demonstrera att det var han som var skolkamraten, ”– och att ni dessutom hade varje avsikt att skada honom rent fysiskt.”

          ”Men det var ju han som skadade oss!” fräste Stefan och höjde återigen sin omlindade arm. Han stönade av smärta då han lyfte armen. Om det var teater eller ej, kunde Danne inte avgöra.

          ”Vi tolererar inte våld på den här skolan –”, började Suzanne, men blev avbruten av Lennart:

          ”Men under omständigheterna är det förståeligt”, sa han. ”Ni var två mot en och det var ni som startade bråket genom att skrika glåpord efter honom, ute på skolgården, och det var ni som började jaga honom. Och eftersom det inte fanns någon vuxen på plats i tid för att hinna gå emellan och stoppa er, förstår jag att Danne gjorde vad han kunde för att försvara sig själv.”

          ”Men eftersom våld strider helt emot skolans policy kommer Danne givetvis få ta del av samma straff som ni får”, sa Suzanne.

          Kvarsittning innebar att man fick spendera alla sina raster inomhus, övervakad av en lärare som vanligtvis använde den tiden till att rätta skrivningar och prov, medan man själv fick sitta där utan sin mobil och tänka igenom sina synder. Det var egentligen inte så farligt, tyckte Danne. Han hade haft det förut. Det enda tråkiga var väl att man inte kunde röka då. Ett problem som Stefan och Mergim skulle dela med honom de närmaste veckorna...

          ”Dessutom vet vi att ni hotade Danne till livet och att ni antydde att ni tänkte ta till sexuellt våld mot hans mamma –”

          ”Men det var ju först efteråt!” sa Mergim.

          ”Det spelar ingen roll! Det här är rent brottsliga handlingar vi pratar om! Ni ska vara glada att vi inte polisanmäler er för det här!” sa Lennart.

           ”Men det där är ju bara sånt som man säger!” sa Stefan. ”Det betyder ju ingenting!”

           ”Oavsett hur allvarligt ni än kan ha menat det, så är det en jargong som är helt oacceptabel och som ni genast får ta och lägga av med”, sa Suzanne strängt.

           Rektorn, som dittills inte sagt ett ord, öppnade nu munnen och sa:

           ”Som skola kommer vi ju bli tvungna att vidta vissa åtgärder på grund av den här... situationen. Det måste ni ju förstå? Vi måste ju kunna erbjuda våra elever en trygg miljö, och så.”

           Stefan och Mergim sa inget. Dom stirrade tjurigt ner i golvet. Danne lutade sig rastlöst tillbaka mot stolsryggen. Kunde han inte komma till poängen nån gång?

           ”Vi kommer ju fortsättningsvis få ha personal som vaktar skolområdet på rasterna, så att vi slipper uppleva fler såna här bråk – och eftersom det inte är första gången vi haft såna här problem med just er två - ”, rektorn nickade åt Stefan och Mergim, ”- så blir vi ju tvungna att hålla extra koll på er under skoltid – även efter att ni suttit av era veckor av kvarsittning.”

          Stefan och Mergim gapade nu av bestörtning. Lennart, som säkert bara väntat på att få sätta dit dom efter all skit dom haft för sig på skolan, flinade nu sadistiskt mot dom.

           ”Ni kan inte straffa oss för nåt vi inte ens har gjort!” nästan skrek Mergim.

           ”Ni ska fan inte få komma undan med det här!” gormade Stefan.

           Men Lennart, Suzanne och rektorn var inte intresserade av deras tjafs.

           ”Vi är färdiga nu. Er kvarsittning börjar imorgon”, sa rektorn.

          ”Och vi kommer hålla ögonen på er – det kan jag lova”, sa Lennart.