...

107. Slagsmål

Snacket var verkligen igång. Det hade han märkt under dagarna som gått. På sättet folk tystnat då han gått förbi för att sedan börja viska så fort han vänt ryggen till. Eller på hur folk tittat – eller undvikit att titta – på honom.

          Så därför borde han ha varit beredd när han hörde Stefans och Mergims röster bakom sig. Beredd på att det inte var frågan om OM dom skulle börja jävlas med honom, utan en fråga om NÄR. Men ändå kände han ilskan krypa i hela kroppen på honom, hjärtat slå hårdare, andningen bli trög och forcerad.

          Han visste att han borde ignorera dom. Man ska inte lyssna på idioter, hade Peter sagt – och Stefan och Mergim var verkligen idioter. Men han kunde inte låta bli och förresten hördes det på deras röster att dom inte tänkte ge sig. Inte förrän han vände sig om och...

         ”Hallå HORUNGEN! Vi snackar med DIG!”

         Danne vände sig om.

         Skolgården var full med folk, men inga lärare nånstans. Dom satt väl i lärarrummet och drack kaffe och käkade tårta. Typ som på vilken vanlig rast som helst. Och Peter, som försvarat honom dagen innan, fanns inte inom synhåll. Inte Ekman heller. Dom var väl kvar i matsalen och snackade musik och massa annat sånt där, som bara dom två förstod sig på. Och Nina och Elena som blivit så impade dagen innan när Peter snackat omkull den där stöddiga jävla sjuan – och säkert därför hade kunnat tänka sig att försvara honom mot Stefan och Mergim – var inte heller där.

         Boysen var där: Anders, Pablo och Isak. Och så Fredrik och Emanuel. Men ingen av dom tyckte om honom. Dom skulle inte göra ett skit. Inte den där präktiga kamratstödjaren Anna Sörberg och hennes tokroliga kompis Lisa heller, som bara stod och såg på. Eller Johannes, som var hans enda ”vän”. Johannes kom aldrig till undsättning när folk käftade med honom. Det hade Danne lärt sig av erfarenhet. Och om det var Stefan och Mergim som käftade brukade Johannes alltid försvinna, helt mystiskt...

         Han var ensam och skulle bli tvungen att hantera det här själv.

         ”Vad sa du?” frågade han.

         Stefan och Mergim stannade upp, nästan överraskade av att han slutligen vänt sig om och erkänt deras existens. Flinen växte i deras ansikten. Från öra till öra. Det här hade dom visst längtat efter!

        ”Horunge”, sa Stefan. ”Vi sa att du var en horunge!”

        ”Vilket är sant!” sa Mergim. ”För det vet alla! Det finns det ögonvittnen på!”

        Han pekade mot folkmassan och Danne noterade att den där sjuan Calle – som påstått att morsan varit i hans farsas lägenhet och varit äcklig – stod där med sina kompisar och följde dramat.

        ”Så ni tycker att jag är en horunge?” sa Danne.

        ”Höhö, ah, det tycker vi!” sa Mergim.

        ”Du ÄR en horunge!” sa Stefan.

        Danne tog ett djupt andetag. Han var inte lika vältalig och vuxen-smart som Peter, men han var ändå inte helt blåst.

        ”Jaha, då har vi ju i alla fall nåt gemensamt”, sa han.

        Leendet i Mergims ansikte slocknade.

        ”Vad sa du?” frågade han.

        ”Jag sa: då har vi i alla fall nåt gemensamt”, upprepade Danne. ”Är du döv, eller? Eller sitter dina öron i röven på dig?”

        Danne hade nästan väntat sig att dom skulle stå där och tjafsa en stund till innan smällen skulle komma, men Stefan och Mergim bytte redan en blick med varandra och kom sedan med snabba arga steg emot honom.

        ”Du ska fan passa dig!” röt Stefan med en röst som fick Danne att undra om Stefan blivit sårad på riktigt.

        Snabbt, snabbt, snabbt mätte Danne avståndet emellan dom och störtade sedan med full kraft in i Stefans ben, i det att han kom springande. Stefan föll klumpigt över honom och landade rakt på sin högra arm – den han brukade använda för att smocka förståndet ur sina offer. Mergim, som inte hann reagera tillräckligt snabbt på sättet Stefan föll, snubblade över hans kropp och satte sitt knä rakt i hans mellangärde. Stefan vrålade ett halvt vrål – mer än så hann han inte få fram eftersom Mergims knä tryckte ut all luft ur hans lungor.

         Flämtningar och överraskade utrop hördes över skolgården. Sedan spridda skratt. Danne såg sig om och la märke till hur exakt alla blickar som fanns inom synhåll sögs till honom. Skrämda, förvirrade, exalterade och skadeglada. Flera av åskådarna hade nog väntat länge på att få se Mergim och Stefan åka på stryk. Idag var dagen dom alla väntat på.

         ”Din jävla -”, fräste Mergim bakom Dannes rygg. Hans röst skakade så mycket av vrede att Danne knappt hörde hur meningen slutade.

         Han såg hur Mergim kravlade upp från marken på väg mot en ny attack. Danne backade bakåt, mötte Mergims vilda blick och sedan tog han två hastiga kliv framåt och sparkade allt vad han kunde i en närliggande vattenpöl, så att det geggiga smutsvattnet skvätte upp och träffade Mergim rakt i ansiktet. Mergim slog händerna för ögonen och skrek. Sedan tappade han balansen och föll omkull igen.

         Fler skratt ekade över skolgården. Men Danne förstod att det inte var läge att stå kvar och njuta av det. Triumfen kunde alltid ta en vändning, det hade han lärt sig den här hösten. Ibland när det känns som allra bäst, kan livet komma och ta lyckan ifrån en...

         Danne såg sig om bland folkmassorna. Mötte blickarna från sin överraskade publik. Sedan sprang han. Han kunde inte avgöra vem av dom det var som skrek efter honom, Stefan eller Mergim, Mergim eller Stefan? Men orden hörde han i alla fall:

         ”Jag ska knulla din morsa och skära halsen av dig!”