...

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

          ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

          ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

          ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

          Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

          ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

          ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

          ”Ah... nä –”, började Danne, men lyckades inte avsluta meningen, för Ekman tog tag om Peters axlar och drog honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är så jävla ball, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig.

          Danne stirrade in i deras ryggar. Han visste att han borde vara glad: glad för att nån äntligen försvarat honom. Men det han såg gjorde honom bara så oändligt ledsen.

          ”Seriöst, du är så jävla ball, vet du det?”

          Leenden och blickar. Nävar som kramar nävar, under livligt prat och skratt. Viskningar som plötsligt blir till rop. Hemligheter som byter bärare, när armar läggs om axlar.

          Han klär sig jämt i svart, fastän han inte är gothare eller emo. Bär pärlarmband och lyssnar på konstig musik. Han snackar som en vuxen och säger saker som ingen annan snubbe skulle säga. Han sjunger och spelar trummor som en gud och tecknar snyggare än nån annan.

          Men han är gåtfull och tyst, håller sig nästan alltid för sig själv.

          Han är inte alls som jag.

          Han försöker inte ens imponera på Ekman, försöker inte vinna hans respekt. Men ändå så får han den, han får den utan att ens försöka. Ekman kommer alltid till honom, inte tvärtom.

          Det är honom som Ekman valt. Inte mig.

          Hur tävlar man mot nån som inte ens försöker vinna, men som gör det ändå?

          Hur...?

          …

          …

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter log sitt sneda leende, det där med ena mungipan.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

          ”Nä, jag brukar gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Seriöst, Peter! Kom igen nu!” bad Ekman.

          Peter började flina och klappade Ekman på axeln.

          ”Okej, okej. Jag är med”, sa han.

          ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

          ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

          ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

          ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

          Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

          ”Seriöst, såg du?”

          ”Ja”, sa Anders.

          ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

          ”Han är väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

          ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.