...

106. Idioter ska man inte lyssna på // Den Nya Mannen

Danne stod utanför klassrummet med Johannes och väntade på att Suzanne skulle komma, så att dom kunde gå in och ha samhällskunskap. Några killar från sjuan passerade.

          ”Nämen, kolla! Är det inte horans lilla pojk!” sa en av dom och pekade på Danne. Killens kompisar började garva.

          Danne hann knappt tänka ut vad han skulle säga eller göra, för innan han ens hunnit reagera på killens ord, hade Peter kommit fram och ställt sig bredvid honom.

          ”Men håll käften, jävla tönt!” ropade han efter killen.

          ”Jag snacka ju inte ens med dig, så varför bryr du dig?” svarade den kaxiga sjundeklassaren.

         ”För att jag inte är nåt manschauvinistiskt litet pucko med värderingar från 1952”, sa Peter.

         ”Det där vet jag inte ens vad det betyder!” svarade sjundeklassaren.

         ”Jag är inte förvånad”, sa Peter.

         Killen svarade inte, utan fortsatte sin vandring bort genom korridoren med sina kompisar. Ekman kom fram till Peter och dunkade honom i ryggen.

         ”... med värderingar från 1952”, upprepade han och skrattade.

         ”Ja, man kan ju tro att dom legat i koma sen dess, som dom snackar”, sa Peter och skakade på huvudet. Men så log han. ”Skit i dom och deras sexistiska trams”, sa han till Danne. ”Idioter ska man inte lyssna på.”

         Danne var helt ställd. Peter brukade aldrig prata med honom, men nu hade han helt plötsligt höjt rösten och försvarat honom inför hela klassen. Men innan han ens hunnit komma på vad han skulle svara, hade Ekman tagit tag om Peters axlar och dragit honom med sig därifrån.

          ”Seriöst, du är min idol, vet du det?” sa han till Peter i det att dom avlägsnade sig från Danne.

          Ekman hade inte ens gett honom en blick, då han stått där bredvid. Han hade bara tittat på Peter och snackat direkt till honom. Och Danne förstod. Det handlade inte om honom. Peter (och kanske Ekman också?) kunde tänka sig att försvara honom mot dom elaka kommentarerna som folk på skolan spottade efter honom – men det betydde inte att dom ville vara hans vänner. Dom tyckte fortfarande illa om honom, på grund av det där med Nicolas. Så hur skönt det än var att han blev uppbackad av perfekta och extremt omtyckta Ekmans nya bästa vän Peter, gjorde det fortfarande ont att dom inte ville ha med honom att göra.

Suzanne låste upp dörren till klassrummet och klass 8C strömmade in. Nina och Elena placerade sig framför Ekmans och Peters bänk. Dom vände sina stolar så att dom hamnade ansikte mot ansikte. Dom log ivrigt, båda två.

          ”Hej, killar”, sa Nina.

          ”Hej Peter”, sa Elena.

          Killarna hälsade.

          ”Jag ville bara säga att: vi såg när du läxade upp den där idioten där ute i korridoren förut – och vi tyckte du va grym!” sa Nina.

          ”Ja, du var skitbra!” la Elena till.

          Peter började flina. Han log med ena mungipan mot tjejerna.

          ”Tack”, sa han enkelt.

          ”Jag visste inte att du va en sån... cool snubbe”, sa Elena. Det var som att hon svalde honom med sina ögon.

           ”Nä, jag brukar väl gömma det bakom ett lager av töntighet”, skämtade Peter.

          ”Haha, nä, men du fattar väl vad jag menar?” sa Elena.

          ”Jo, jag fattar”, sa han och blinkade.

          ”Vill du va med i våran grupp på projektarbetet?” frågade Nina.

          ”Hallå, får inte jag va med?” sa Ekman stött.

          ”Det kan du väl”, sa Elena. ”Om Peter är med.”

          ”Jag är med”, sa Peter och klappade Ekman på axeln.

         ”För jag är väl också en cool snubbe?” sa Ekman, med blicken på Nina. Även om han lät skämtsam på rösten, ville han säkert ha hennes bekräftelse på riktigt.

          ”Du är väl okej”, retades Nina och ritade nonchalant med fingret mot bänken.

          Ekman stoppade hennes hand, genom att ta den i sin.

          ”Och du tycker att jag är störst, bäst och vackrast, eller hur?” sa han.

         ”Kanske”, mumlade Nina och ryckte på axlarna. Hon log roat mot honom.

         ”Vi kanske kan ses efter skolan och fixa lite med arbetet då?” sa Elena för att återkoppla till ämnet. ”Kanske ta en kaffe på Konditoriet? Eller dricker du kaffe, Peter?”

         ”Jag ÄLSKAR kaffe”, svarade Peter.

         Några bänkar bort, knuffade Pablo till Anders och pekade åt Peters och Elenas håll.

         ”Seriöst, såg du?”

         ”Ja”, sa Anders.

         ”Vad är det HAN gör som inte jag lyckas med?”

         ”Han väl feminist antagligen”, gissade Anders. ”Du vet: Den Nya Mannen och allt sånt där...”

         ”Den Nya Mannen?” sa Pablo och började genast googla på sin telefon.