...

102. Jag har ALDRIG blivit kallad för hora
 
Så fort Marianne försvunnit från Tips & Spel, skickade Tony ut Nella till fikarummet, så att hon skulle slippa stå kvar ute i butiken efter det pinsamma uppträdet. När Malin och Sabina var på plats i butiken – det var dom som skulle köra kvällspasset – kom Tony och Britt Kvist in till henne. Tony ville förstås kolla läget och höra om hon var okej. Och Britt Kvist var väl nyfiken som vanligt.

          ”Vad var det som hände egentligen?” frågade Britt Kvist. ”Varför var hon så arg?”

          Nella skakade på huvudet. Hon orkade inte möta Britts blick.

          ”Men du vet väl hur vissa blir när dom inte får som dom vill i posten”, sa Tony otåligt till Britt.

          Han hade tydligen – gudskelov – inte uppfattat allt Marianne sagt. Han var visst övertygad om att hon bara varit en vanlig kund som inte klarat av att tygla sitt humör. Nella tog ett djupt andetag. Det var nog bäst att spela med.

           ”Hon ville... hämta ut ett paket i nån annans namn, utan mottagarens leg”, mumlade hon.

           ”Och så fick hon ett sånt utbrott när du neka?” fyllde Britt Kvist i. ”Herregud, vilka knäppgökar det finns!”

          ”Hon sa att det var hennes sons födelsedag”, la Nella till för att göra det mer trovärdigt och för att samtidigt gardera sig ifall Tony och Britt råkat höra Mariannes prat om sina barn.

          ”Ja, den har man ju hört förut”, sa Tony bistert.

          Det var tyst en stund.

          ”Vad var det för paket?” frågade Britt Kvist, som om det spelade någon roll.

          ”Jag vet inte”, suckade Nella. ”Nåt från Zalando, eller Boozt, eller nåt.”

          Säkert hälften av alla butikens paket kom från Zalando och Boozt, så om nu Britt skulle få för sig att leta runt inne i postrummet efter det påhittade paketet, skulle hon ha att göra en bra stund.

          ”Varför kallade hon dig för hora?” frågade plötsligt Britt.

          Nella stelnade till. Var hon seriös?

          ”För att hon var störd i huvet, antagligen!” sa Tony irriterat. ”Malin och Sabina har ju också blivit kallade för både det ena och det andra, när dom stått i posten – det har du ju själv hört!”

          ”Jo, men då har det ju mest varit män och gamla gubbar”, sa Britt Kvist. ”Så här som idag har det ju aldrig varit förut.”

          ”Men spelar det nån roll?!” fräste Tony.

          ”Jo, jag bara tänkte att... jag menar, om Nella hade klätt sig lite annorlunda och kanske hade börjat använda butikens kläder istället för dom där som hon brukar ha, så kanske hon hade blivit bemött på ett annat sätt av kunderna.”

         Tony gapade av förvåning en lång stund innan han slutligen svarade:

         ”Kläderna ska väl för fan inte spela nån roll?! Den där kärringjäveln var ju knäpp i huvet – och knäppa människor säger väl vad som helst när dom blir sura!”

         Uppenbart sårad av Tonys utbrott gick Britt Kvist mot dörren. Men visst kunde hon ge igen. Det kunde hon alltid:

         ”Jag har ALDRIG blivit kallad för hora när JAG har stått i posten”, sa hon förnärmat och lämnade fikarummet.