...

101. Marianne
Sms:en från Thomas hade kommit redan under förmiddan men hon hade inte upptäckt dom förrän hon gått på sin lunchrast. Några dagar hade hunnit passera sedan det pinsamma mötet med hans två barn och dom hade inte pratat med varandra under den tiden. Nella hade bara stängt av och inväntat Thomas reaktion. Det var ju liksom han som hade bollen nu, inte hon.

         Och nu hade hon precis tagit emot hans passning.

         Rakt i mellangärdet.

         Emma och Calle. Det var andra gången han nämnt deras namn för henne. Första gången hade varit då han, blöt i håret och med en handduk virad runt midjan, stammat fram deras namn, med blossande kinder och något som liknade panik i blicken. Hon hade väl förstått att han hade barn sedan innan. Men inte vetat deras namn, eller hur dom såg ut – eller ens hur många dom var. Men nu visste hon.

         Och Marianne? Namnet på hans före detta? Hennes namn hade han heller aldrig nämnt. Han var nyskild och hade precis skaffat sitt eget ställe. Annars hade han inte sagt så mycket mer om sin skilsmässa. Knappt nånting, när Nella tänkte efter. Hon hade inte heller frågat. Hade väl inte riktigt velat veta. Det hade liksom räckt att han sagt att han var ledig och inte mitt i en seriös relation, så där som Sune varit.

          Tillvaron med Thomas hade aldrig handlat om att komma släpandes på en massa bagage, eller att tala ut om allt elände och all skit som dom båda kämpade med på varsitt håll. Det insåg hon nu. Deras möten hade varit en fristad för henne – för dom båda? Varje gång Thomas tagit henne i sina armar, hade resten av världen stannat upp. Disken och tvätten och alla räkningar därhemma hade upphört under några timmars tid. Max' maniska Tv-tittande och Dannes ständiga strulande hade stannat av. Hennes jobb som aldrig ville göra henne rik hade för några timmars skull inte spelat nån roll. Världen utanför hade slutat att räknas.

           Men nu räknades världen där utanför igen. Allt hon hade var världen där utanför nu – och det var väl lika bra att inte sörja den här gången. Bara... stänga av och finna sig tillrätta, helt enkelt.

Eftermiddagsrushen hade tagit sin början på Tips & Spel. Britt Kvist stod i kassan och skötte försäljningen. Idag hade hon bestämt att det var hennes plats, så då var det bara att rätta sig efter det. Tony var ute i butiken. Fixade och snyggade till. Packade upp dagens leveranser och fyllde på i hyllorna och kylarna. Nella stod i posten, kollade legitimationer och lämnade ut paket. Dog inombords, men försökte fokusera på annat. Försökte bara vara där tills det var dags att gå hem, ta några tabletter och förhoppningsvis kunna somna.

          Det var bara en kund kvar i kön, en kvinna. Efter henne kunde kanske Nella smita in i postrummet och ta sig ut bakvägen, röka en cigarett eller två. Försvinna i några minuter, innan nästa anstormning.

          ”Hej”, sa hon till kvinnan, som närmade sig disken.

          Kvinnan såg sig omkring i butiken.

          ”Jag antar att det är du som är Nella”, sa hon sedan.

          ”Eh... ja, det är jag...”, sa Nella förvånat.

          ”Men du vet inte vem jag är, eller?” sa Kvinnan och innan Nella ens hunnit sig till att gissa, sa Kvinnan:

          ”Det är jag som är Marianne. Thomas fru.”

          Det var som om tiden stannade. Allt liv och all rörelse runtomkring gled ut i periferin och försvann. Det var bara Nella och Kvinnan nu.

          Marianne...

          ”Ja, just det”, sa Marianne, ”betänketiden har faktiskt INTE gått ut än, så jag är fortfarande gift med Thomas – vare sig du vill det, eller inte.”

         Nella kände sig med ens febrig och svag. Om Marianne förväntat sig att hon skulle svara, måste hon ha blivit grymt besviken, för det stod alldeles still inne i Nellas huvud. Hon kunde inte få fram ett ljud och hennes tystnad provocerade tydligen Marianne till att fortsätta tala.

          ”Mina barn har inte ens fått chansen att komma till rätta med vår nya familjesituation och du springer redan runt hemma hos Thomas som om du bodde där – helt NAKEN dessutom! Är du inte klok, eller?”

          Utbrottet fick världen att komma tillbaka. Nella kunde se i ögonvrån att Tony reagerat på Mariannes höjda röst. Han såg upp från sin plockvagn med dricka, som han höll på att fylla kylarna med och hans frågande blick undrade förmodligen om hon ville att han skulle komma till undsättning. Nella kände paniken växa. För om Tony reagerat, måste ju även Britt Kvist...

          Nella vände sig mot kassadisken och mycket riktigt stod även Britt Kvist och stirrade på henne – trots att hon hade lång kö. Fan också! Nella måste ögonblickligen få Marianne att dämpa sig!

          ”Jag... jag hade ingen aning om att dom skulle komma”, svarade hon hest. ”Inte Thomas heller. Hade vi vetat det, så hade vi ju–”

          ”Mina barn har rätt till sin pappa!” sa Marianne ilsket. ”Det är ingenting du ska tro att du kan hindra!”

          ”Jag har inte sagt att –”, försökte Nella.

          ”Jag menar, hur gammal är du ens?” avbröt Marianne. ”Går du klädd så där hemma hos Thomas, eller? Va? När du nu har kläder på dig? Ska min son som är tretton och min dotter som bara är elva år behöva springa på nån som ser ut som du gör hemma hos sin pappa när dom kommer på besök? Tycker du att det är lämpligt, eller? Vad är du för en kvinna egentligen? Va?”

          Mariannes ord kom som örfilar. Nella backade, trots att disken emellan dom borde hålla Marianne borta från henne.

          Kan hon inte sänka rösten? Kan hon inte bara hålla käft?! skrek det inne i Nellas huvud.

          ”Ursäkta, men vad håller du på med?” sa Tony med en röst som var minst lika myndig som hans pappa Ismets var, då han skällde ut dom där bråkiga tonårsgängen som ibland härjade inne i butiken. Tony hade ställt sig vid postdisken, framför Nella, och såg uppfordrande på Marianne.

          ”JAG PRATAR MED HENNE!” fräste Marianne åt honom. ”INTE MED DIG!!”

         ”Nä, nu är det mig du pratar med”, sa Tony. ”Och du kommer inte in här i den här butiken och beter dig på det där sättet! Fattar du?”

         ”Ska jag ringa på centrumvakterna?” hojtade Britt Kvist borta från kassadisken. Hon hötte varnande med butikstelefonen åt Marianne.

         Marianne såg sig omkring. Hon verkade ha kommit av sig en aning, då hon måste ha insett att hela butiken nu var engagerad i det som hände mellan henne och Nella vid postutlämningen.

         ”Du ska inte tro att du kan komma undan med det här!” tjöt hon åt Nella, men nu hade hennes röst förlorat pondus. Nu var den gäll och darrade nästan lite skrämt.

         ”Du hotar inte min kollega!” röt Tony. ”Och du kommenterar inte hennes kläder eller utseende, heller. Vi agerar efter postens regler här och om inte du kan följa dom, får du väl kontakta deras kundtjänst och skälla på dom istället!”

         Marianne såg förvirrat på honom. Hon förstod nog inte att han trodde att hennes raseriutbrott handlade om något postpaket som Nella nekat att lämna ut till henne. Dom stod ju trots allt vid postutlämningen.

          ”Jag ringer på vakterna”, hotade Britt Kvist igen och började slå numret på telefonen, med överdrivna rörelser. Fastän det såg löjligt ut, fick det effekt. Marianne backade nämligen undan från postdisken och började gå mot utgången. Men innan hon var helt ute ur butiken, vände hon sig om och såg rakt på Nella igen. Hennes ögon var fyllda med tårar och hon skakade på huvudet.

          ”Du kanske skulle tänka på mina barn”, sa hon och hennes ord fick surret bland dom andra kunderna att tystna. Alla ville väl desperat få höra vad mer den galna kvinnan hade att säga – och det fick dom också: ingen som befann sig inne på Tips & Spel, där och då, undgick det sista ordet Marianne uttalade innan hon försvann:

          ”Hora.”